Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.

Köksincidenten

"Sluta nu vara kaxig!" replikerade Jon rappt utan att för den skull tappa lugnet. "Vadå kaxig? Jag säger vad jag vill" svarade Elina trotsigt och tittade upp på honom. När Jon försökte lägga armen om henne drog hon sig blixtsnabbt undan, öppnade ett köksskåp på måfå och började rota runt i det. "Vad letar du nu efter?" fortsatte Jon, lika tålmodigt, men Elina vägrade svara. De hade hållit på sådär hela eftermiddagen, kivats och småbråkat om saker som båda visste egentligen inte spelade någon roll. Men mitt i de hetsiga diskussionerna verkade de konstigaste saker plötsligt viktigare än allt annat och som från ingenstans kom ännu en sarkastisk kommentar från Elina. Jon hade sedan länge tröttnat och tålamodet var hela tiden på gränsen att ta slut. "Vad är det med dig idag?" frågade han irriterat när Elina ställde tillbaka en stekpanna som hon ändå inte haft för avsikt att använda. "Vad är det med dig själv?" svarade hon snabbt, fortfarande lika trotsigt. "Med mig? Jag börjar tröttna på hur du beter dig" fortsatte Jon helt lugnt. Han visste mycket väl att lugnet hade motsatt effekt på Elina när hon var uppretad, men det fanns en tillfredsställelse i att reta henne på just det viset, en sorts demonstration av överlägsenhet, som han inte var särskilt stolt över. "Vadå beter mig? Hur beter jag mig!?" snäste Elina tillbaka. Att behålla lugnet var inte i samma utsträckning hennes starka sida. "Som en jävla barnrumpa" svarade Jon, aningen tystare än förut. Den bifogade svordomen var det närmsta han kommit att avslöja omfattningen av sin egentliga irritation och Elinas ögon lyste upp som i triumf när hon hörde orden. "Vad kallade du mig!?" tjöt hon upprört, i vetskap om att hon var på väg att vinna. Att få Jon att höja rösten var en sorts vinst bara det i den här sortens situationer.

Fristående novell: Kryss i sängen

Med en försiktig liten gäspning vaknade Julia ur slummerns land och kände genast hur något drog ena armen bakåt och uppåt. Hjärtat slog redan extraslag när hon försiktigt öppnade ögonen för att se efter vad det var som hände. Mellan sömndruckna ögonfransar anade hon Fredrik, i full färd med att binda fast hennes hand vid sänggaveln. Så fort han rörde blicken mot Julias ansikte knep hon snabbt ihop ögonen och låtsades sova. Vad hade han för planer? Julia fejkade ett par typiska sömnljud och passade samtidigt på att röra sig, på det sätt som hon bestämde sig för vore mest naturligt om hon sovit. De små rörelserna var ändå tillräckliga för att hon skulle känna hur båda benen och ena armen satt fast. Något skavde dessutom mot anklarna och samma sensation omslöt handleden. Något vände sig skönt, nästan som svindel, inuti bröstkorgen när Julia insåg vad det var som hände. När repet slutligen drogs åt och andra handen åkte hela vägen upp till sänggaveln flämtade Julia till av förvirrad upphetsning. Hon bestämde sig för att öppna ögonen och där ovanför möttes hon av ett skadeglatt leende på Fredriks läppar, när han fullbordade en kraftig knop mellan de bundna händerna, så att knutarna runt båda handleder sträcktes åt. Julias blinkande ögon var på intet vis ett medvetet skådespel. Så nyvaken som hon var framstod hela situationen fortfarande som mer eller mindre drömsk och verkligheten tog inte över helt förrän Fredrik helt sonika satte sig grensle över sitt offer, fortfarande med det olycksbådande leendet på läpparna. "God morgon sötnos!" utbrast han plötsligt.

Kapitel 39: Inte riktigt släkt (del 1)

Tyra var inte mer än 17 år och bodde fortfarande hemma med sina föräldrar. Nu var tiden kommen att för första gången hälsa på i Malmö där hon skulle få bo hos Ulf i några dagar. Planen var att han, som kände till stan, skulle visa henne runt och dessutom ta med henne för att upptäcka Skåne. Detta var en stor grej för en ung tjej som Tyra, som annars var van vid landsbygden och dess brist på roliga affärer och nöjen. Ulf hämtade henne redan på perrongen när hennes tåg rullade in, bar hennes väska till taxin och pratade med henne på ett sätt, som om hon vore vuxen, hela vägen hem till sin lägenhet. Samma lägenhet som Tyra skulle sova i de kommande dagarna. Hon var lite nervös över att sova hos Ulf. Inte minst eftersom de inte träffats så mycket. De kände varandra såklart, men inte mycket mer. Mest hade de träffats på olika släktkalas genom åren. Tyra hade nog egentligen tyckt, i största hemlighet, att Ulf var snygg ganska länge men det gjorde bara hela saken än mer pinsam. Hade han bara varit en tråkig och ful töntig "vuxen" så hade det nog inte varit så farligt. Nu var han istället lång, mörk och storväxt. Dessutom var han konstnär, eller något åt det hållet i alla fall. När de slutligen kom in i lägenheten pekade Ulf ut soffan som hon kunde sova på. Tyra som fortfarande inte riktigt vågat sig ur sitt skal tog blygt av sig sin jacka och sina skor utan att yppa ett ord. Därefter gick hon in och satte sin väska bredvid den soffa som Ulf pekat på.

Kapitel 32: Sveket

På väg hem till Alex från Maria gick Alina och tänkte på hur mycket hon faktiskt tyckte om sin kompis. De hade inte känt varandra så värst länge egentligen utan hade i själva verket bara varit kursare på universitetet i ett par år. Ändå hade de så mycket gemensamt, kunde skratta åt samma saker och pratade ibland nästan hur länge som helst med varandra. Solen sken och värmde skönt mot Alinas ansikte där hon gick. Hon stannade upp ett ögonblick och slöt ögonen för att bara njuta en liten stund. När hon slog upp ögonlocken igen kunde hon inte låta bli att le. Hon skulle träffa Alex och resten av dagen kunde med lite tur bli hur bra som helst. Johan var också där förstås, men det gjorde inget. Alina tyckte om honom också. Det var länge sedan hon hade konstaterat att han var den av Alex kompisar som hon tyckte bäst om. På något sätt var han mer lik henne än vad Alex var, åtminstone till stilen, och kanske var det därför han var så lätt att umgås med. Hon rundade lekplatsen och kunde se hur någon grävt en djup grop i den plankinramade sandlådan. Plastspaden som använts låg fortfarande kvar, kvarglömd men säkert inte bortglömd. Efter lekplatsen kom hon in i allén av stora kastanjeträd och under dem svalkades hon av den svala skuggan, blev omkörd av en cyklist och såg längre fram hur ett par kom gående, hand i hand, i motsatt riktning. När allén tog slut och bostadskvarteret med studentkorridorer på höger sida inte längre syntes bakom raden av vildvuxna och yviga buskar svängde Alina av åt just det hållet och snart gick hon längs den tvärgående cykelbanan tills hon kom fram till Alex kvarter. Huset han bodde i syntes inte riktigt ännu men Alina visste ju att det låg bakom det låga hyreshuset i vitt tegel som hon närmade sig nu. Hon kände igen nästan allt här. Blommorna i fönstret på första våningen, de ständigt neddragna rullgardinerna på våningen ovanför. Ännu snett ovanför dessa fönster, på tredje och högsta våningen, det där aluminiumfolieliknande materialet som en student, om det nu var en student, hade täckt sina fönster helt och hållet med. Alex brukade ofta kommentera det där när de gick förbi tillsammans. Han kallade sin granne foliehatt, med kanske lite för elak ton, men Alina brydde sig inte om att förebrå honom för det. Hon visste ju att han inte menade något illa med det där. Inte egentligen. Det var han för snäll för, trots att han aldrig skulle erkänna det själv.

Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 27: En cirkel med fyra hörn

Hur länge hade hon väntat på den där skivan egentligen? Maja stod vid en av de många hyllorna i skivbutiken och fingrade girigt på "Fleet Foxes" senaste album. Plasten som omslöt förpackningen prasslade lätt när hon försökte trycka den åt sidan för att se vad som dolde sig bakom det lilla klistermärket uppe i högra hörnet. Hon hade väntat alldeles för länge i alla fall. Den saken var klar. Hon hade varit så fattig den senaste tiden att hon inte fått en enda chans att köpa den. Istället fick hon nöja sig med att provlyssna på skivan i olika butiker. Först hade hon gått till samma butik gång efter gång men butiksinnehavaren hade snart börjat kasta misstänksamma blickar på henne och till slut sade han åt henne att antingen köpa skivan eller gå därifrån. Han förstod inte hur viktig just den skivan var för henne, tänkte Maja och insåg samtidigt att hon tryckte hårdare på förpackningen med fingrarna än vad den förtjänade. De sammanbitna läpparna slappnade av när tankarna gled över till något mer glädjande. Hon hade ju slutligen hittat ett jobb! Redan nästa vecka skulle hon komma in med ett utdrag ur belastningsregistret för att visa arbetsgivaren att hon var en person man kan lita på. Hon skulle faktiskt gå in hos polisen och kräva sitt utdrag om bara en liten stund. Det var i själva verket på vägen dit som hon av en händelse gått förbi skivbutiken hon nu var inne i. Med ett jobb att gå till fick hon snart råd att köpa skivan. Majas mun sken upp i ett stort leende utav den tanken. Faktum var att hon skulle få råd att köpa många fler skivor när hon väl fått sin första lön. Men inte hos skivhandlaren som varit otrevlig. Honom tänkte hon inte köpa en enda skiva av. Tankarna lättade upp Majas humör tills hon med viss bitterhet insåg att den där lönen inte skulle synas på kontot förrän en hel månad efter att hon jobbat lika länge.

Kapitel 26: Uppe på Ekberget

Klockan två var det tänkt att de skulle de träffas vid statyn på torget. Tobbe var trots det tidigt ute och eftersom det var en halvtimme kvar till mötets utsatta tid strövade han rastlöst omkring på torget utan att komma på någon meningsfull förströelse som skulle ta så liten tid i anspråk. Han tittade ut över vattnet mot stadshuset och funderade på att gå ner dit för att eventuellt titta på någon fågel som kunde tänkas simma omkring och erbjuda någon sorts underhållning. Sedan slog det honom och han vände sig om. På andra sidan Storgatan, mittemot det gamla hotellet, låg ju faktiskt Tranan kvar. Han mindes köpcentret från sina yngre år och blev nyfiken på om det såg likadant ut på insidan som det gjort senast han var där. Inte mycket talade för den saken. Redan skinnbutikerna som legat intill torget hade bytt skyltar och utbud, förmodligen ägare också. Strängt taget var det inte mycket som var sig likt sedan barndomen. Staden tycktes fortfarande huvudsakligen bestå av en enda stor gata som löpte genom hela centrum men affärerna som en gång kantat denna gata var mestadels utbytta. Medan Tobbe gick uppför trapporna mot huvudstråket funderade han på om STIGA fortfarande höll igång eller om fabriken stängt ner verksamheten för gott. Inte för att han egentligen brydde sig särskilt mycket om deras produkter, det hade han aldrig gjort eftersom han varken klippt särskilt mycket gräs eller för den delen använt deras hjälmar, men när han tänkte på fabriken så gled tanken över i minnen av den stora parkeringen utanför fabriken där han en sommar, strax innan tonåren, hängt ihop med ett litet gäng Tranåsbor. En av dessa var en söt tjej som han blivit kär i. Tobbe log av minnena när han korsade Storgatan och när han kom över på andra sidan tittade han upp på den stora skylten ovanför entrén. 'Tranan' stod det med stora vita bokstäver och skylten tycktes inte ha bytts ut på flera år. Han tog trappstegen av sten i ett enda stort kliv och skulle just öppna porten av infattat glas när han hörde hennes röst bakom sig.

Kapitel 25: Bästa kompisar och nyfikna

Molly och Maria var bästa kompisar sedan så lång tid tillbaka att ingen av dem längre mindes när vänskapen först inletts. Vad den ena än tog sig för så brukade den andra följa med eller hänga på vore de varandras skuggor. Hela skoltiden hade de dessutom gått i samma klass och eftersom de var grannar sedan barnsben så umgicks de flitigt även på fritiden. Det var först när de var i färd med att passera de tjugo som deras liv började ta någorlunda olika riktningar och de tvingades vara ifrån varandra under längre tider. Ändå flyttade de till samma stad och studerade på samma universitet, om än olika program. De fortsatte vanan trogna att umgås på fritiden och gick under helgerna oftast ut på samma ställen, tillsammans, som om egentligen inget av större betydelse hänt sedan den dag de börjat i samma skola för första gången. Maria som var den lite tuffare av de två, den som tog för sig av livet på ett mer naturligt och avslappnat vis, hittade en tid efter flytten till universitetsstaden en kille som hon blev intresserad av. Emil som var både rolig och välbyggd studerade något helt annat men blev intresserad av Maria han också. De började träffas och gick på några fester tillsammans men det blev egentligen aldrig mycket mer än så av den relationen. Åtminstone inte kärleksmässigt för i själva verket träffades de nästan varje helg under den falska förespeglingen att se på film när de i själva verket båda visste att det var sex de var ute efter. Två vuxna personer som var svältfödda på kärlek och närhet. De hade helt enkelt gjort något åt saken, utan att för den sakens skull ställa några fler krav på varandra. Maria som i vanliga fall berättade allt och lite till för Molly valde av någon anledning att inte berätta för sin kompis om Emils fortsatta närvaro i sitt liv. Istället smög hon med de erotiska träffarna och påstod sig ofta vara för trött på söndagarna för att umgås.

Kapitel 23: Ett avtal sluts mellan tre parter

Elli tittade ut genom tågets stora fönster och följde med blicken det böljande landskapet som snabbt for förbi. Hennes pojkvän Jonte var för tillfället inte i kupén utan hade gått ut för att i restaurangvagnen köpa något att äta. Detta trots att de tillsammans knappt hade några pengar kvar. De hade varit ute och rest i några veckor och budgeten de gjort upp inför resan var spräckt. Pengarna de hade kvar räckte i princip bara till mat och knappt ens till det. Som tur var hade de fått tag på riktigt billiga biljetter för näst sista etappen som bestod av en cirka 90 mil lång tågresa. Efter det återstod i princip bara färjan över till Sverige. Alla dessa saker hade upptagit Ellis tankar så länge att hon tröttnat på dem för länge sedan. De hade stötts och blötts så många gånger att det som var hårda ekonomiska fakta blivit ångestladdat för att efterhand bli till något som påminde om fiktion, en flyktig kunskap som inte längre kändes avgörande för verkligheten. När hon nu satt och tittade ut genom fönstret tänkte hon inte alls på detta utan njöt istället fullt ut av det storslagna kulturlandskapet med de till synes oändliga sädesfälten som redan börjat blekna till en svag gul nyans som bar svaga spår av grönt bara i böljornas sänkor. Bortom fältet de just passerade anade hon trädtopparna av en skog, så avlägsen att den mörkgröna kontrasten blev blåaktig på samma sätt som bergen i norra Sverige ser blå ut betraktade från tillräckligt långt avstånd. Hon drömde sig bort genom minnena av det som hänt de senaste veckorna, det som borde ha hänt och de saker som absolut inte borde ha hänt men som hade utspelat sig ändå. Hennes läppar gled upp i ett leende vid minnet av det som hände vid fontänen på det söta lilla torget för två veckor sedan och fnös hon tyst för sig själv när hon mindes det som skett senare samma kväll.

Kapitel 18: Utlånad till en kompis

Magdalena och Micke satt och åt middag tillsammans en torsdag som inte utmärkte sig på något exceptionellt vis från andra torsdagar. De hade beställt hem thai-mat från restaurangen som nyligen öppnat i stan och var ganska nöjda med vad de fått. Under måltiden satt de och pratade glatt om vad de skulle göra till helgen och Magdalena undrade om inte Micke ville följa med och hälsa på hennes föräldrar. Micke svarade undvikande av vana men skulle förmodligen komma att följa med i slutänden ändå. Han tog en sista tugga av sin mat och när han svalt innehållet i sin mun satte han båda armbågarna mot bordet och lutade ansiktet i händerna medan han tänkte. Magdalena satt mittemot och hoppades på ett positivt svar men såg bara hur Micke gnuggade ögonen med sina handflator. Slutligen drog han fingrarna över sitt rakade hår, fällde ned händerna och tittade upp på henne med framtvingat sömndruckna ögon. "Men jag är ju trött!" utbrast han som om detta gav honom rätt att inte svara på frågan. "Tur att det inte är förrän imorgon då" svarade Magdalena kvickt och kände sig ganska nöjd med sitt svar. Micke sträckte ut tungan åt henne men innan Magdalena hann bli sur på honom började han skratta och sträckte fram en hand åt henne. "Jag bara skojar. Jag följer med" försäkrade han och kramade hennes hand. Magdalena sken upp och blev glad. Hon hade inte alls varit säker på att Micke skulle vilja följa med. De tog sina tallrikar med sig ut i köket innan de gick in i vardagsrummet och tillsammans satte sig i Mickes röda soffa. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på stereon, bläddrade fram bland låtarna på den bärbara datorn tills han var nöjd och lutade sig sedan tillbaka med en suck.

Kapitel 14: Släktkalaset

Lina hade varit ihop med Jonas i nästan ett halvår när hon blev bjuden att följa med på ett släktkalas hos hans farbror som fyllde 60. Först hade hon varit en smula tveksam till om det hela egentligen var en bra idé. Hon kände trots allt ingen mer än Jonas, hans två systrar och deras föräldrar. Men Jonas hade tjatat på henne och till slut gav Lina med sig. Den lilla kontakt hon haft med hans familj dittills hade trots allt gett henne en positiv bild. Föräldrarna var lätta att ha att göra med och systrarna hade ganska snabbt börjat behandla henne som vore hon en del av familjen. Om resten av släkten var lika snälla och uppsluppna skulle kvällen kunna bli riktigt rolig. Nu satt de allihopa inklämda i föräldrarnas bil och åkte tillsammans till Mats där kalaset skulle hållas. När de kom fram och körde uppför den lilla grusvägen som ledde upp till huset såg Lina med viss förskräckelse alla bilar som stod parkerade där. Det måste vara minst femtio personer där inne, tänkte hon för sig själv. Jonas vände sig och tittade leende på henne. "Nervös?" frågade han. Lina bet sig försiktigt i underläppen när hon tittade på honom. "Lite" svarade hon. Jonas skrattade till och strök henne över kinden med två stora fingrar. "Det kommer gå hur bra som helst. Jag lovar." Lina slappnade av lite mer när hon hörde Jonas svar. Vad kunde gå fel egentligen? Så länge hon inte sade något dumt eller klantade sig var det inte mycket som kunde bli tokigt. Möjligen kunde hon ha svårt för att förstå vad någon gammal tant eller gubbe sade, eller om de kanske hade svårt för att höra henne. Det var ju inte så farligt egentligen. Ändå fanns nervositeten där, djupt inne i magen och envis.

Kapitel 10: Utsikter från en enslig balkong

Kvällen var fortfarande ung när Felix följde med två kompisar ut på balkongen för att komma ifrån festens buller och få ro att prata lite mer ostört med varandra. Cigaretter tändes, en ölburk öppnades och när balkongdörren stängts avtog oljudet inifrån lägenheten så att det lade sig som ett dovt buller i bakgrunden där individuella röster bara undantagsvis stack ut och nådde kompisarnas uppmärksamhet. Det fanns en soffa på balkongen som Andreas och Tobbe satte sig i. Felix stod istället lutad mot balkongräcket och tittade ointresserat ut över gårdsplanen med sin slitna lekplats för mindre barn. Han hade följt med ut mer för att svalka sig och få lite frisk luft än för att diskutera något brännande viktigt ämne med sina vänner och nickade mest åt dem när de krävde hans åsikt angående någon extra viktig fråga. Mittemot balkongen reste sig nästa höga hyreshus och Felix kunde konstatera att det andra huset låg ovanligt nära den byggnad han själv befann sig i. Lukten av rök avtog plötsligt och kompisarna reste sig från soffan för att öppna dörren in till lägenheten för att gå in. "Ska du med in eller?" hörde han Tobbes röst men Felix skakade bara på huvudet till svar. "Jag stannar en liten stund till. Gå ni in så länge." Tobbe vände sig mot Andreas, ryckte på axlarna och de gick in tillsammans och lämnade Felix kvar där ute för sig själv. När de lämnat honom ensam suckade Felix tungt. Ensamheten var behaglig. Han hade inte druckit mer än ett par öl och var inte ännu berusad. Det skulle han förmodligen bli snart och så fort det skedde visste han att ensamheten inte skulle locka lika mycket längre. Därför passade han på medan känslorna fortfarande var ärliga och oförfalskade.

Kapitel 3: Ett sonat brott

En vanlig vardagskväll i oktober hade Simon och Thea tråkigt. De hade inga som helst planer för kvällen och den såg därför ut att sluta på soffan med ett halvtråkigt program på TV som ingen av dem egentligen brydde sig särskilt mycket om. Simon ogillade den sortens kvällar. Kvällar då de kunde gjort något mycket roligare men av ren lathet hamnade på den där soffan utan några som helst ambitioner. Framförallt ogillade han att titta på TV. Thea var inte lika ovillig utan tyckte att den typen av avslappnat halvtittande var helt ok. Nu satt de därför till slut på sin soffa och tittade på en komediserie med pålagda skratt från en publik som aldrig syntes till. Thea satt lutad mot Simon och försökte gosa in sig så gott det gick under hans arm som han höll om henne. Ibland när hon tittade upp på honom möttes deras blickar i ömhet och stilla kärlek. När hon tittat mot skärmen för länge i sträck någon gång märkte hon istället hur rastlös Simon verkade vara. Han satt och trummade med andra handen mot sitt lår och tycktes söka första bästa anledning att resa sig upp och göra något annat. Hon förstod inte riktigt den där rastlösheten. Hur han kunde känna sig så stressad utan att ha något att göra. Det gjorde inget. Så länge han höll om henne och mötte hennes blickar då och då var Thea fullt nöjd. Hon trivdes så bra att hon kunde suttit där med honom hur länge som helst. Det blev reklam. Volymen tycktes höjas avsevärt och färgglada kortfilmer med banala budskap mötte bådas näthinnor utan att någon av dem riktigt registrerade vad det var för produkt som man ville sälja. Istället sänkte Simon volymen och tittade på Thea med ett lurigt leende.

Kapitel 2: Tentaplugg på fyra

Ingen tycker om att plugga inför en jobbig tenta. Det var lika sant för Linus, Alex, Sara och Siri som någon annan. Därför hade de bestämt sig för att träffas på torsdagskvällen för att plugga tillsammans och få möjlighet att diskutera de teorier som de förväntades kunna använda sig av inför tentan dagen efter där de alla måste svara på fyra essäfrågor. Uppåt fyra sidor skulle de alla producera på den där tentan. Fyra sidor per fråga. Ingen av dem var särskilt sugen på att plugga alls eftersom studiemedlet kommit samma dag men nu var situationen som den var och genom att plugga tillsammans kunde de åtminstone göra det bästa av den. De skulle mötas hemma hos Siri i hennes etta. De andra bodde i små korridorsrum med gemensamma kök där grannarna hade stört om de försökt plugga och ingen av dem var särskilt sugen på att sitta i biblioteket där de måste vara tysta. Valet hade därför till slut fallit på Siris lägenhet och hon hade inget emot det valet. Det innebar att hon slapp ta sig hem när de var klara. Blev det sent kunde hon i princip bara släppa böckerna, ställa klockan och lägga sig i sängen för att sova. Dessutom kunde hon kanske övertyga Linus om att stanna någon minut extra när Alex och Sara gått hem. Det var hennes hemliga plan. Hon hade tittat lite extra på Linus flera gånger sedan de börjat samma kurs och hon gillade hans personlighet. Dessutom var han snygg. En bra kombination helt enkelt. Om de fick vara ensamma bara en liten stund kanske något skulle hända. Samtidigt var det bra att tentan skulle skrivas dagen efter. Då kunde han inte förvänta sig så mycket av henne eftersom de båda måste lägga sig i tid så att de inte försov sig.

Kapitel 1: En dyrköpt frihet

Sensommarnatten var sådär härligt mild som nätter bara tycks bli när sommaren lider mot sitt sorgesamma slut. Fortfarande var träden och buskarnas blad lika gröna som de hunnit vänja sig vid. Natthimlen led däremot inte längre av samma tveksamhet som den dragits med sedan våren eftersom dess utmaning mot mörkret självt, vid midsommarnattens klimax, varit lika misslyckat som alla år dessförinnan. Mörkret var slutligen på väg med all sin kyliga kraft och Tommy och Elin utnyttjade de sista varma dygnen i så stor utsträckning de kunde. De gick längs en upplyst gata och var på väg hem från en mindre tillställning där de umgåtts med goda vänner, samtalat och skrattat glatt under påverkan av en lagom mängd vin och öl. Den lilla festen var slut och de utvärderade den där de gick under gatlyktornas kalla sken. De var båda nöjda med kvällen. Gamla bekantskaper hade ingjutits med ny kraft och nyare hade förstärkts. Hyreshusen runtom dem var redan nedsläckta. Något enstaka fönster lyste envist där någon ungdom eller en äldre nattuggla satt vaken. I övrigt var de helt ensamma och deras steg ekade mellan byggnadernas tunga betong och slitna puts men deras gemensamma promenad var på intet sätt krävande eller betungande. Det vill säga tills de såg den maskerade mannen som med försökte ta sig in i en byggnad.

Kapitel 50: Smutsiga erbjudanden

Under tiden de tittade på filmen kröp Nellie allt närmare Johannes. Trots att hans kompis Aron var där med dem ville hon känna hans kropp mot sin och den trygghet han erbjöd när någon scen blev på gränsen till för skrämmande för henne. Till slut satt hon alldeles intill honom med kinden lutad mot hans överarm. Hade hon varit längre så hade hon lutat den mot hans axel men Johannes var så lång att hon helt enkelt inte nådde högre. Det gjorde ingenting. Nellie tyckte om att han var så mycket större. Det var delvis däri tryggheten låg. Under långsammare scener där det inte hände så mycket tittade hon snett uppåt och betraktade Johannes ansikte som var helt fokuserat på skärmen utan att lägga märke till henne. Någon gång tittade hon bort mot Aron också där han satt i fåtöljen och följde händelserna i filmen utan att lägga märke till någon av dem. Hon gillade Aron. Det var Johannes bästa kompis. Inte bästa kompis i vanlig bemärkelse. Snarare var det den av hans kompisar som Nellie tyckte bäst om. Han kom över till Johannes lägenhet ganska ofta och när Nellie var där brukade de ha roligt alla tre. Filmen fortsatte och mysteriet om vem som kunde vara seriemördaren var så uppenbart att alla tre redan visste svaret. Det var mer en fråga om att få se ett spektakulärt slut vid det här laget och de väntade alla förväntansfullt på hur filmmakarna skulle presentera det för dem där de satt. Det visade sig snart att filmen var precis lika uppenbar som de hade trott. Pappan var mördaren och dottern var nära att stryka med hon också innan den osannolika hjälten kom in i bilden och räddade situationen. Självklart låg inte pappan kvar på den plats där han dött när slutscenen tonade ut i svart. En öppning för en uppföljare såklart. Snart började de vita eftertexterna rulla över den svarta bakgrunden och filmen var slut.

Kapitel 49: Ett övertramp blir bestraffat

Under hela bilresan hem satt de under tystnad och valde istället att fokusera på de vitmålade strecken som for förbi under och bredvid bilen. Ingen ville säga något eftersom de båda visste vilket ämne som förr eller senare måste hanteras. De var inte sugna på det. Kanske var det bättre att bara låta det bero. Låta det passera som om det aldrig hade hänt, men Evelina var inte säker på att det var möjligt. Hon kunde inte tro att hon skulle komma undan så lätt med sitt lilla övertramp. Hon var skuldmedveten och förstod att hon förr eller senare måste stå till svars för sitt snedsteg eftersom Daniel tydligen sett allting. Hon kunde knappt titta på honom där han satt och körde utan stirrade medvetet rakt fram för att slippa möta hans anklagande blickar. Det var en kortsiktig strategi men den fick duga åtminstone tills de var hemma. Vad som skulle hända sedan var upp till honom. Hon förstod om han var arg på henne. Förstod om han skulle berätta för henne vilken dålig flickvän hon i själva verket var. Hon måste svälja och kände hur ansträngd hennes hals blev när hon gjorde det. De var snart hemma och hon stålsatte sig inför hemkomsten då hon till slut måste möta hans blickar och inte längre skulle komma undan. Evelina funderade på om hon kunde sätta på radion i alla fall för att på så sätt slippa den hemska tystnaden men så fort hon sträckte sig för att trycka igång den anade hon Daniels blick som följde hennes hand och hon drog tillbaka den igen utan att fullborda handlingen. Tystnad fick duga. Hon förtjänade ingen lindring. Hon visste vad hon gjort och att det var fel. Hon hade ingen rätt att styra händelsernas förlopp och hon tänkte inte försöka heller. Om han bara kunde säga något, men hon visste att han skulle förbli tyst tills de kom innanför dörren till lägenheten. En outhärdlig tystnad, men hon måste försöka trycka undan ångesten och hantera situationen så gott hon kunde.

Kapitel 46: Ett enda undantag

Filip var allt det som Klara blivit varnad för i hela sitt liv. Svartklädd, fel frisyr, fel åsikter och värderingar, farligt umgänge. Framförallt var han inte troende. Att de överhuvudtaget träffats var som ett mindre mirakel i sig. Det var åtminstone Filips syn på saken. Klara var lika hänförd över mötet som Filip men var rättrogen nog att inte klä händelsen i så tunga ord. Hon visste precis hur opassande han var för henne, men ändå kunde hon inte sluta tänka på honom. Hon var högst medveten om att hon tänkte på honom på helt fel sätt. Under hela sin uppväxt hade hon ju fått lära sig vad som var rätt och vad som var fel. Filip var utan någon som helst tvekan helt fel. Kanske var det just därför han lockade henne så mycket. Det var på en dopceremoni de först träffat varandra. Klara assisterade prästen under dopet och var även med i försmalingshemmet efteråt när det dracks och pratades, fortfarande behjälplig som assistent. Filip kom fram till Klara och frågade hur hon var släkt med barnet och Klara svarade att det var hon egentligen inte alls. Vilket Filip besvarade genom att nicka eftertänksamt och därefter påpeka att det nog ändå inte var så konstigt eftersom Klaras skönhet överträffade kvinnorna i de båda släkterna. Det fick Klara att rodna. Filip frågade snart efter hennes telefonnummer och Klara gav honom det i smyg när prästen och den andra assistentens nyfikna blickar för ett kort ögonblick riktades åt ett annat håll. Efter det hade de bara kastat blickar på varandra från sina respektive platser. Den andra assistenten varnade dessutom Klara för att komma för nära Filip, eftersom han visste hur han var, som det hette. Klara var förvånad över att han överhuvudtaget märkt att Filip fångat hennes intresse, men sade inte mer om saken.

Kapitel 41: I skydd av fullständigt mörker

På väg mot mötesplatsen var Tyra riktigt nervös. Hon hade inte fått reda på så mycket inför den inversionsritual hon skulle genomgå. Det var så de kallade den. Inversionsritual. Hon hade funderat över ordet i ett par dagar men inte kommit fram till något substantiellt svar på sin undran. Något skulle det vändas på, den saken var klar. Frågan vara bara vad. Tyra tittade upp mot den mörkblå himlen. Mörka moln rörde sig ganska snabbt över henne. Regnet var redan ett halvt faktum som väntade på att få realiseras. Hon skyndade på sina steg ytterligare och såg snart hörnet som de kommit överens om att mötas på. Samuel, som hon kommit i kontakt med gruppen genom, var en trevlig kille som hade hjälpt henne på många sätt. Han hade rekommenderat böcker hon inte ens hade trott existerade. Degnosticism. Bara ordet var märkligt, men ju mer hon läst om systemet desto mer verkade det som den kanske enda rationella religionen. Tyra var inte i grunden troende men hade gnagts av sin osäkerhet så länge att hon till slut gjort något åt saken. Just då hade hon mött den här Samuel och de hade bara förstått varandra på ett så djupt plan att Tyra kände att hon måste ge degnosticismen åtminstone en chans. Det var hans kontur som stod där på hörnet. Det såg hon nu. När hon kom fram hälsade hon glatt på Samuel och blev lika glatt mottagen. Hon frågade om de inte skulle gå till platsen för inversionsritualen direkt eftersom det verkade börja regna men Samuel skakade bestämt på huvudet. "Vi måste vänta in en annan person först" förklarade han. Tyra var inte helt nöjd men förstod att hon inte hade alla fakta klara för sig ännu och såklart måste vara beredd på lite överraskningar. Hon försökte småprata med Samuel medan de väntade men märkte att han var ovanligt distanserad just idag. Det var inte likt honom med tanke på de långa och förtroliga samtal de haft på sista tiden. Hon försökte skaka av sig känslan av obehag men lyckades inte helt. Plötsligt sken Samuels ansikte upp när han verkade upptäcka något bakom Tyra och han signalerade till henne att de kunde gå. Tyra tittade bakom sig men såg ingen där. Samuel började gå och Tyra följde efter tittandes runt omkring sig för att se vad det var Samuel hade reagerat på. Hon upptäckte ingenting konstigt.