Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.

Den virvelvind som tog med mitt känsloliv på en våldsam resa genom olika världar är borta nu, högst troligt för alltid. Jag inbillar mig inget annat. Under en lång tid förnekade jag dagligen både hennes ursprung och nuvarande hemvist, men för mer än sex månader sedan slutade jag åtminstone göra detta aktivt. Glömskan är en annan söt brygd vars smak jag sedan dess girigt försökt släckt mina lidelsers törst med. Men hur mycket man än dricker av glömska så ligger det i dess natur att varje gång man påminner sig om vad smaken kommer av, då uppstår ett styng av hågkommelse och med denna ännu något av den olycka som gör ett liv fullständigt och i någon ondskefull mån, perfekt. Så kom det sig alltså att jag en dag, mätt av glömska, såg någon annan, vars uppenbarelse fick glömskans sötma att framstå som så mycket starkare. Elisa, kanske inte så mycket ett löfte om lycka som en förförisk viskning, helt säkert ett problematiskt objekt för starkare känslor. Detta mitt plötsliga uppvaknande från glömskans slummer kom i formen av en ung kvinna - jag ska kvalificera denna egenskap först efter att ha beskrivit henne utförligare - vars fysiska uppenbarelse mättade min glömska så mycket mer än tidens trubbiga tand förmått, på det halva år som jag druckit av dess brygd. Med ögon, inte alls så mörka som man först förleds att tro, som nyfiket ser världen an med stora förväntningar om dess löften. En haka vars linjer tvingar romantikerns fantasier till forntida frukbarhets- och skönhetsgudinnor av antikt snitt, såsom samme romantiker föreställer sig dessa, inte nödvändigtvis så som de framställts av den någon tids konstnärer. En finlemmad flicka med rund och tilltalande byst, med en stjärt vars vackra kurvor lurar tanken till fulheter och smutsiga begär. För att inte tala om läpparna. Detta par av rubinröda och mystiska skatter, förtöjda i en osäker hamn, viskande löften om nya och outforskade paradis. Allt detta inramat av ett lika mörkt som olycksbådande hårsvall. Min själ har redan löst biljett åt sydliga och brännheta breddgrader, ty ägarinnan av dessa underbara egenskaper är ung. För ung för både mitt och sitt eget bästa. Men om det fullständiga livet, här och nu, innehåller både lycka och olycka, då måste en hel existens med all säkerhet också innehålla båda och inte bara en av motsatsparets två delar.

Nu tänker min läsare alldeles säkert gemena tankar om författaren till denna text och jag förebrår dig inte för sådana anklagelser. Låt mig ändock försvara mig en smula. Elisa är inte så ung att mina lidelser för henne på något vis är olagliga. Hon är gammal nog att ta egna beslut enligt lagens mening, nästan oavsett vad dessa handlar om. Av rädsla för att säga för mycket och därmed röja hennes identitet kommer jag inte röja hennes exakta ålder. Låt oss nöjas med att konstatera att en sorts beslut äger hon icke rätten att fatta, detta som kräver vårt lands högsta myndighetsålder och handlar om vilken alkoholdryck som ska inmundigas efter att ha inhandlats på någon av det statliga monopolets otaliga butiker. Det är alltså inte lagen som får min själ att längta söderut, utan den så mycket tyngre vikten av allmänmänsklig moral. En man i min ålder -som inte så fruktansvärt hög, än har jag gott om tid innan jag ens börjar närma mig medelåldern! - bör inte nedlåta sig till lustfyllda blickar efter flickor. Hans blickar bör leta efter kvinnor i och omkring den egna åldern. Ack, om livet ändå vore så enkelt! Det är det nu inte och mina ögon söker sig istället gång på gång till Elisas ansikte och kropp, denna min glömskas välsmakande huvudrätt, och dröjer sig alltför ofta kvar vid de fylliga läpparna som ljudlöst och genom sin blotta form viskar förföriskt om förbjudna njutningar i mitt alltför intresserade öra.

För inte mer än två veckor sedan satt jag på samma kafé som Elisa - jag förföljde henne inte, märk väl - och vid varsitt bord läppjade vi på varma drycker helt och hållet för oss själva. Hon tittade ut genom fönstret intill sig och det fanns något olyckligt i hennes blick, jag såg den även i profil, något längtande eller om det var en namnlös sorg efter något eller någon, jag vet inte vad. Vad jag vet säkert är att jag kände igen henne och att jag måste anstränga mig för att inte stirra från mitt eget lilla bord, på vilket min tekopp stod och ångade så att Elisas uppenbarelse blev än mer mystisk, som vore hon ett modernt grekiskt orakel, omgiven av giftiga dunster i en platonsk grottmetafor, med de något förvånande inslagen av doftande kaffe och te och allsköns bakelser. Jag kom på mig själv med att röra skeden närmast tvångsmässigt i min kopp trots att jag dricker mitt te utan vare sig socker eller mjölk. Vid något tillfälle vände sig Elisa om och våra blickar möttes helt momentant. Min stegrande puls fick då bröstkorgen att kännas enorm, när hjärtats dunkningar tilltog i styrka, som på givet kommando vid ett försiktigt leende. Till slut tittade också baristan, misstänksamt, mot mig - det kan mycket väl ha varit mina paranoida inbillning som tolkade hennes blick såsom förebrående - och jag lade skeden bredvid koppen för att istället dricka och på så sätt tvinga min uppmärksamhet åt annat håll än åt den sköna tonåringen. Vad hemskt det låter när jag formulerar det ordet, tonåring. Jag vill med bestämdhet hävda att jag inte är en usel människa, inte egentligen, men jag har bestämt mig för att förtälja hela sanningen och därför inte dölja någon av de hemska detaljerna i det som senare hände. Det är alltså upp till dig som läser att fälla det slutliga avgörandet om min moraliska karaktär och fiber. Mitt vittnesmål skall vara sanningsenligt.

Jag drack sakta upp mitt te och funderade just på om jag inte skulle köpa mer, när Elisa plötsligt reste sig från sitt bord, drog på sig sin axelväska och lämnade kaféet. Detta skedde inte utan viss bestörtning från min sida. Fantasier om att kyssa de förföriska läpparna hade fått min puls att höjas och när Elisa försvann ur sikte landade jag i en grå verklighet, som på samma gång kändes trygg och trist. Jag väntade ytterligare någon minut innan också jag reste mig för att lämna inrättningen och gick sedan ut för att mötas av en regnblåsig decemberdag under gråmulen himmel. Utan att tänka mycket mer på Elisa styrde jag stegen mot ett antikvariat, som jag är en relativt frekvent besökare av. Tio minuter senare steg jag över tröskeln. Det var en specifik bok jag var på jakt efter den dagen, Parfymen, som jag har ägt och älskat men sedermera blivit av med. Den förvirrade antikvariern Bosse, med gråsprängda tinningar, muttrade först något om tyska bokstäver och letade snart febrilt bakom disken. Själv stod jag kvar och letade planlöst med blicken längs flera hyllplan, fyllda till brädden med gamla böcker som tillsammans skänker butiken en doft av inbundna kunskaper och fiktiva världar. Jag dras med en kvardröjande fördom om att dessa antikvariat mestadels frekventeras av män i övre medelåldern, som Bosse själv, och känner mig därför alltid äldre än vad jag egentligen är när jag besöker dem. Det finns något njutbart i denna föreställning som jag inte riktigt kan sätta fingret på.

Hursomhelst dök Bosse upp bakom disken med en bekymrad min som jag sedan länge lärt mig betyder att han "tyvärr, det tillhör ju ovanligheterna men..." inte har boken inne just nu. Den skulle helt visst komma in någon gång framöver, det intygade han, men just nu hade han den inte. Jag tackade för hjälpen och duckade för ett flertal boktips innan jag återigen kom ut på den regnvåta kullerstensgatan. Med ett nytt mål i sikte styrde jag denna gång mina steg mot stadsbiblioteket, fast besluten att få möjlighet läsa min gamla favoritbok en gång till. Några minuter senare var jag framme vid den ganska imponerande byggnaden - det är något närmast sublimt med att innesluta gamla böcker i hypermodern arkitektur - och steg in genom glasdörrarna. Några steg rakt fram, sedan åt vänster, ytterligare några steg och slutligen till höger fann jag skönlitteratur av författare på S, på samma ställe som vanligt. Mina ögon fokuserade mindre på omgivningen och böckernas titlar än på författarnamnen och när jag slutligen fann min bok hade jag försvunnit ett tiotal meter in mellan två bokhyllor. Jag tog ut Parfymen från hyllplanet och öppnade den med en vag känsla av ömhet, som om vi vore ett gammalt kärlekspar och jag bläddrade i sidorna för att läsa en mening här, en annan där. Texten var mig välbekant och jag fylldes genast med minnesfragment av historiens växlingar och förvecklingar, med ett försiktigt leende på läpparna. Huvudkaraktären Jean-Baptiste Grenouille, en mycket större skurk än jag själv, uppenbarade sig som ett kaleidoskop av egenskaper genom mitt slumpvisa hoppande från ett kapitel till nästa, vilket är en tröst åtminstone för mig, även om det säkert inte ändrar din syn på mig med tanke på det jag nu kommer berätta.

När jag stod där och förstrött bläddrade i boken märkte jag knappt att jag inte var ensam mellan bokhyllorna. Det var först när en nätt hand med utsträckt pekfinger letade över bokryggarna och gled in i periferin av mitt synfält som jag släppte koncentrationen på den välformulerade prosan och tittade upp. Min förvåning fick genast sällskap av en konstig känsla av skuldmedvetenhet när jag insåg att handen var Elisas. Denna känsla av skuld berodde inte på att jag tagit precis den bok hon letade efter - det var ett rent sammanträffande - utan snarare för att jag trängt mig in i hennes liv en andra gång samma dag. Jag hade sett henne förr och hon mig, och kanske var det just därför det kändes som att jag förföljt henne till just denna plats på biblioteket, trots att jag kommit dit först och inte hade en aning om att hon skulle dyka upp just där. Jag visste inte ens att hon läser, ännu mindre att hon läser bra böcker. Trots denna märkliga känsla av skuld lyckades jag förmå mig till ett försiktigt leende. Elisa såg mig och log igenkännande tillbaka. Hon riktade snart blicken mot hyllplanet igen och hon suckade när det tomma gapet efter Parfymen stirrade hånfullt tillbaka på henne. Detta var min första chans att prata med Elisa och jag tog den, med förhöjd puls och en känsla av att bryta mot minst tio lagar på en och samma gång. Vid den tidpunkten visste jag ju inte ens exakt hur gammal - förlåt, ung - hon var och fortfarande är.

"Letar du efter den här?" frågade jag och höll upp bokens framsida mot Elisa. Hon sken genast upp i ett mycket större leende, som bleknade och blev till ett sammanbitet uttryck när upptäckten blev så mycket bittrare av att boken uppenbarligen var upptagen. "Mm, den sägs vara bra" svarade hon med försiktig röst, förmodligen för att vi befann oss i ett bibliotek. Läpparna, dessa ljuvliga och fylliga skatter av ung mjukhet, formulerade orden med längtan i rösten och jag ville ge Elisa boken och hundra bra böcker till på en och samma gång, en tanke som fördunklades av sin konnotation av betalning, för att smaka de förföriska läppar som uttryckt denna oskyldiga litterära längtan. "Det är den. Det var min favoritbok under flera år" svarade jag och vred på boken så att framsidan stirrade upp på mig med sin olycksbådande undertitel - En mördares historia. Någon mördare är jag förstås inte, om man inte räknar förstörelse av ungdomlig oskuldsfullhet, så innebörden av undertiteln borde egentligen inte ha påverkat mig alls. Det gjorde den nu och den skuldmedvetenhet som hemsökt mig sedan tidigare tilltog i styrka. "Du kan ta den" lade jag till och räckte boken till Elisa. Till min förvåning skakade hon bestämt på huvudet och tog demonstrativt ett steg tillbaka som för att understryka att jag kommit först och att boken därför var min. Vänligheten i hennes beteende tvingade mig till ett leende och jag tittade boken och sedan åter på Elisa.

"Vad heter du?" frågade jag. Hon synade mig uppifrån och ned innan hon svarade: "Elisa. Vad heter du? Du var på kaféet innan va?" De båda frågorna på rad fick mig att skratta till och jag berättade mitt namn och bekräftade att det var mig hon sett på kaféet, inte utan att bli en smula upprymd över att bli igenkänd. "Jag är där ganska ofta. Om du lånar boken nu så kan du komma dit och berätta när du läst färdigt den så kan jag låna den direkt efter" föreslog hon helt oväntat och tittade sedan upp på mig med en blick som tvingade mig till ansträngning för att inte kippa efter andan. Jag måste påpeka än en gång att Elisas läppar och mun skulle kunna få vilken man som helst att tänka saker som inte lämpar sig att avslöja för en tonårig flicka. Fylliga, med markerad amorbåge på överläppen, som dessutom har en form som gör att den ofta glider upp en aning över framtänderna på ett alldeles makalöst sensuellt och suggestivt vis. Bara åsynen av dem är hypnotiserande och den förföriska viskning som jag nämnde tidigare har egentligen inget att göra med vad Elisa använder sina läppar och mun för att uttrycka i ord, utan finns där liksom permanent, som en underton i hela hennes fysiska uppenbarelse. "Jag tycker vi gör tvärtom istället" svarade jag och räckte henne boken på nytt. "Jag har redan läst den och har ingen brådska att läsa den igen, så det är bättre att du börjar." Elisa tänkte efter och sträckte till slut fram en hand för att ta emot boken. Det mörka håret var nedsläppt och två elastiska svarta hårband satt runt den smala handleden. Hon nickade. "Jag läser snabbt så du får komma till kaféet ganska snart" svarade hon med ett mystiskt leende. Den kvällen hade jag svårt för att somna. Minnet av vårt möte och, återigen, de förföriska läpparna, hemsökte mig ända in på småtimmarna.

Tre dagar senare, längre än så kunde jag inte vänta, gick jag till kaféet i en fåfäng förhoppning om att återigen få dricka ur denna min glömskas nya bägare. Dessutom var jag sugen på kaféets te, åtminstone vill jag inbilla mig att det delvis var därför som jag gick dit. Elisa var inte där när jag anlände och det var med en bitter bismak av nederlag som jag satte mig vid samma bord för att dricka min varma dryck. Jag försjönk snart i ett magasin som fanns till låns och fastnade efter en stund i djup koncentration över en artikel om det ena eller andra, det spelar mindre roll om vad. Plötsligt plingade den lilla mässingsklockan vid entrén till och jag höjde med hemlig förväntan blicken för att se om det var Elisa. Det var det inte. Samma procedur hann upprepas ett flertal gånger innan jag läst ut hela magasinet. Vid det laget var mitt te redan kallt och jag köpte en ny kopp av en förvånad barista, som plikttroget hällde ut det gamla teet och ersatte det med nytt hett vatten. Jag hann inte mer än sätta mig förrän det plingade i mässingsklockan på nytt, men jag hade gett upp för dagen och tittade inte ens efter vem som stod i dörren. Jag hade hittat en dagstidning och bläddrade förstrött i C-delen - kultursidorna, inte sporten - när jag över tidningen såg hur någon ställde sig på andra sidan av bordet. "Den är väldigt bra!" konstaterade en mjukt klingande röst och jag stelnade till av upprymdhet när jag insåg att den var Elisas.

"Kul att du gillar den" svarade jag med ett leende efter att förvåningen att få se henne hade lagt sig. "Vänta bara till slutet. Den blir bara bättre och bättre för varje kapitel." Elisa tittade sig omkring, nästan som vore hon förföljd, innan hon tittade rakt på mig. "Är det okej om jag sitter här?" frågade hon försiktigt, med en röst som skvallrade om osäkerhet. Om detta berodde på min ålder, hur bristfälligt vi kände varandra eller kanske något helt annat, det vet jag inte. Jag nickade glatt och erbjöd henne stolen mittemot. Hon drog ut den och slog sig ned, fick av sig sin halsduk och hängde väskan över stolsryggens ena sida. "Du hade redan läst hela va?" frågade hon på ett sätt som fick det att kännas som att jag satt på den dyra hemligheten om berättelsens upplösning. Återigen nickade jag. "Jag tänker inte berätta något om hur det går. Det spelar ingen roll vad du gör" sade jag och log tillbaka mot Elisa. Mitt hemlighetsfulla svar fick henne att skratta till och jag missade helt nästa sak hon sade. Så förförisk var glansen i hennes ögon och viskningen av läpparnas fylliga former att jag för ett kort ögonblick hypnotiserades av deras rörelser. "Va?" utbrast jag abrupt och lite oförskämt. "Jag ska ha en kopp te. Vill du ha något?" försökte hon igen. Dina läppar mot mina och din kropp under min. Nej min inuti din, svarade jag inte. Det var däremot vad jag tänkte. "Nej jag klarar mig" svarade jag istället helt fantasilöst och medan Elisa gick för att beställa sin dryck harmades jag över plumpheten i mina tankars olämpliga innehåll.

När hon kom tillbaka satt vi båda tysta en ganska lång stund och drack ur våra respektive koppar. Något fick luften omkring oss att verka laddad av elektricitet och de fyra gånger - varken mer eller mindre - som våra blickar fastnade lite för länge i den andres ögon så tittade vi båda bort eller ned på bordet mellan oss, av helt olika skäl inbillar jag mig. För min egen del vågade jag inte låta tankarna vandra för långt eller låta dem ta alltför osedliga omvägar, medan jag föreställer mig att Elisa istället var osäker på om hon alls borde prata med någon som mig, vars boksmak hon än så länge kände bättre än personen. Jag har upprepade gånger nämnt den förföriska viskning som hennes läppar utgjorde för mina tankar och lidelser, men när hon nu satt framför mig var hela hennes uppenbarelse och väsen ett lustfyllt rop som ekade mellan mina öron och fick bröstkorgen att kännas på tok för liten. Jag satt där med min varma kopp i handen och önskade att jag var flera år yngre, när Elisa plötsligt kom på något till synes ofarligt att prata om. "Får jag rekommendera en bok till dig också?" Jag tvekade faktiskt. "Det är väl inte mer än rättvist?" fortsatte hon envist och det kunde jag ju inte neka till. Jag var beredd på att få ett naivt tips om en eller annan bok skriven för ungdomar och förvånades därför så mycket mer när hon började rota i sin väska och fick fram ett pocket-exemplar av Bram Stokers Dracula.

"Har du läst den?" frågade hon med boken framsträckt över bordet. Jag nickade och såg genast besvikelsen sprida sig i Elisas ansikte. "Men det var väldigt länge sedan" fortsatte jag, helt ärligt, och tog boken ur hennes hand för att titta på ryggen och baksidan. "Jag borde faktiskt ta och läsa den igen. Det var som sagt väldigt länge sedan." Besvikelsen hos Elisa fick det att göra ont inuti mig. "Det borde finnas ett exemplar på stadsbibblan" lade jag bedrägligt till när jag räckte tillbaka hennes exemplar. "Jag ska ändå dit idag tänkte jag och du har ju Parfymen så jag behöver något att läsa tills du är klar." Elisa vägrade ta emot boken. "Äsch, låna min istället!" utbrast hon och log med sina vulgära läppar mot mig. Så orättvis jag är! Det finns verkligen inget vulgärt i Elisas läppar. Det enda vulgära med dem är de tankar som tvingar sig över mig när jag ser dem framför mig. Även i detta ögonblick, när jag blott beskriver dem, tänker jag skamliga saker som får en annan del av min personlighet att klandra den första. Till slut tog jag emot boken och lade den i jackans innerficka. Några minuter senare skiljdes vi åt och syntes inte mer den dagen.

På kvällen när jag lagt mig i min säng började jag läsa första kapitlet av klassikern som jag skamlöst lånat av detta objekt för mina mörka fantasier. Jag mindes inte meningarna i boken men däremot stilen och innehållet, romantiskt och mörkt på en och samma gång. Halvvägs in i andra kapitlet irrade mina tankar plötsligt iväg på annat håll och jag fann mig själv försöka frammana bilden av mitt förlorade paradis som hemsökt mig så länge. Detta är en övning som jag flera gånger förr, i enlighet med en sadistisk logik, har utsatt mig för, övertygad om att jag slutligen druckit mig så mätt av glömskans bägare att inte ens frammanandet av den paradisiska bilden kan rucka mina känslor. För första gången fick jag rätt den kvällen. Denna förlegade lycka, med väl överskridet bäst-före-datum, hindrades nu av en sorts viskning som förde mina tankar åt annat håll. Det var såklart Elisas röst och läppar som stal mina tankars uppmärksamhet. Jag spenderade närmare en halvtimme med att frammana allt fulare fantasier, innan jag insåg vad klockan blivit och sänkte tänderna i boken på nytt. När jag somnat och min känsla för rättrådighet med mig, då drömde jag om långt hemskare beteenden än mina medvetna tankar ens vågat närma sig.

Nästa dag var en helgdag och jag stannade hemma större delen av dagen. Jag läste den lånade boken i en fåtölj under ljuset av min lampa, sedan vid köksbordet medan mat puttrade behagligt på spisen, ännu senare nersjunken i vardagsrumssoffan med fötterna uppslängda på rumsbordet. Jag hade spenderat en bra del av dagen med att läsa när jag återigen låg i sängen och kom till stycket där Jonathan Harker förförs av den blodtörstande grevens skökor. Till min förvåning fann jag att de mest explicita meningarna var understrukna. Bara tanken på att Elisa lagt sådan vikt vid just dessa delar fick blodet att flyta snabbare genom hela kroppen, när pulsen höjdes parallellt med min upphetsning. Jag tryckte nyfiket pekfingertoppen mot ett streck av blyerts och drog nedåt, för att se om understrykningen var så ny att grafiten skulle komma att smetas ut. Det gjorde den! Min puls höjdes ännu mer, så mycket att det började susa i öronen, när jag fantiserade om hur Elisa strukit under passagerna för att jag skulle tänka på henne när jag läste dem. Upptäckten kändes på en gång både spännande och farlig, inte olikt hur jag tänker mig att en spion med ett hemligt uppdrag ibland måste känna sig. Jag bläddrade igenom resten av kapitlen för att hitta fler understrykningar, men förgäves. Till slut slog jag ihop boken och bestämde mig för att sova. Jag hade redan beslutat mig för att gå till kaféet igen dagen därpå.

Efter att ha trotsat det kalla regnet på min väg längs stadens gator välkomnades jag av samma välbekanta mässingsklocka när jag steg in på kaféet. Jag tittade mig omkring i lokalen och kunde inte låta bli att le när jag såg Elisa sitta vid samma bord som vi suttit vid tillsammans senast. Hon tittade rakt på mig och log hon också, sin lilla hand uppsträckt till en vinkning. Jag gick fram till bordet och frågade om jag fick sätta mig hos henne. Elisa nickade glatt och jag slog mig ned mittemot, på samma stol som hon suttit på förra gången. Parfymen låg mellan oss på bordet och ett lila-rosa bokmärke från Pocketbokhandeln avslöjade att hon redan läst nästan hela. "Är den fortfarande bra?" Det var Elisa som frågade mig och jag nickade till svar. "Jag kunde inte lägga den ifrån mig igår" sade jag och skrattade till. "Inte jag heller" svarade Elisa och skrattade hon också. "Har du köpt den begagnad?" frågade jag och fick en förvånad min tillbaka, förmodligen spelad. "Nej" svarade hon ganska kort och hennes ögon sökte nervöst en förklaring till min fråga. "Jag undrar eftersom det finns understrykningar i den" försökte jag säga utan att med rösten eller en okontrollerad rörelse avslöja de tankar som hemsökt mig en hel natt och större delen av dagen. Något i Elisas ansikte avslöjade en nervositet som jag aldrig sett hos henne förut och hon tvekade innan hon svarade. "Jag kan ha strukit under några särskilt bra delar" svarade hon försiktigt, vilket fick hennes läppar att skälva till och, skamligt nog, mitt skrev att börja pulsera när blodet rusade ditåt.

Vi satt och tittade på varandra under tystnad, båda lika medvetna om vilka "särskilt bra delar" det var Elisa syftade på. Hennes blick vek undan först och jag passade på att studera det ungdomligt vackra ansiktet framför mig när Elisa stirrade ned i sin kopp. "Visste du att han har skrivit en annan bok också?" Elisa såg tacksam ut för ämnesbytet när hon höjde blicken och mötte min. Hon skakade på huvudet och såg uppriktigt intresserad ut. "Handlar den också om vampyrer?" frågade hon och jag började genast skratta. Elisa såg skamsen ut och jag tystnade för att inte såra hennes stolthet. "Süskind menade jag. Den heter Duvan" fortsatte jag. "Det finns de som säger att den till och med är bättre än Parfymen." Elisa bet sig i underläppen - jag tror inte hon alls var medveten om hur sexig hon såg ut när hon gjorde så - och tänkte efter. "Har du läst den också?" frågade hon till slut. Jag skakade på huvudet. "Inte mer än första kapitlet. Sen blev jag sugen på att läsa om Parfymen" svarade jag och skrattade. Mitt svar var egentligen inte särskilt roligt men Elisa skrattade hon också, sådär som man lätt gör när man söker samhörighet med någon som man vill ska tycka om en. "Synd att du lät mig läsa den först då" svarade hon och släppte underläppen med tänderna. Herregud vad sexig hon var! De små händerna runt tekoppen fick mina tysta fantasier att röra sig mot allt fulare områden och jag jämförde koppens omkrets med mitt köns, fantiserade om att ha Elisas händer placerade just där det bultade som mest mellan mina ben. Till slut var jag tvungen att ändra ställning på benen för att det inte skulle synas vilka ofrivilliga reaktioner min kropp tvingades till bara av sitta och prata om litteratur med henne.

"Finns den också på biblioteket?" frågade hon efter en stund och jag fick tänka efter en bra stund innan jag svarade. När jag sökt efter Parfymen några dagar tidigare hade jag trots allt letat igenom hela bokhyllan och jag mindes inte att jag sett Duvan där. "Ja det tror jag" svarade jag ändå, förvånad över falskheten i mitt svar. Jag tittade en lång stund rakt på Elisa och möttes av hennes egen blick. Det fanns fortfarande en antydan kvar där. En längtan eller kanske en sorg, men det gick inte att bestämt avgöra vilken av dessa känslor det var som speglades i ögonens färg. Jag bestämde mig för att vara djärv. "Ska vi gå och kolla?" föreslog min mun utan att reflektera över det hårda som jag fortfarande gömde i skrevet under bordet. "Okej!" svarade Elisa omedelbart och började samla ihop sina saker i väskan. Jag blev stressad och ville helst stanna kvar någon minut, som allra minst några ögonblick för en chans att samla mig och få kontroll över de snuskigheter som periodiskt tvingade sig över mina tankar. Fantasierna skiftade visserligen i innehåll men objektet och temat var ständigt detsamma: Elisas kropp och underbara läppar i kombination med de saker en del av mig krävde att få göra med dem. Men Elisa var rastlös och stod redan bredvid mig och trampade. Hennes beteende fick mig att skratta och jag gav motvilligt upp. Snart var vi framme vid ytterdörren och Elisa tryckte förgäves utåt, utan resultat. "Man får dra inåt" påminde jag förnumstigt. "Vet jag väl!" snäste Elisa åt mig och började istället dra i dörren. Det var förmodligen för att hon just hade tryckt så hårt som hon drog bakåt med samma kraft och när mässingsklockan plingade till slog hennes rumpa emot mig så att jag stelnade till, i mer än ett avseende. Vi kom ut på gatan - gudskelov regnade det inte längre - och gick i rask takt mot biblioteket. De få människor som rörde sig på stråket verkade stirra på oss, eller snarare på mig, med anklagande blickar. Det kan förvisso ha varit min paranoia som gjorde att jag inbillade mig det där. Kanske tänkte de inget särskilt alls om mitt unga val av promenadpartner.

Vi kom fram till bokhyllan där jag först funnit och plockat ut Parfymen och minnet hade inte svikit mig. Duvan fanns inte där. Elisa såg trumpen ut när vi inte hittade den och tryckte lite barnsligt in böcker så att det uppstod flera hål i den i övrigt jämna väggen av bokryggar. "Någon kan ha ställt in den fel" föreslog jag medan jag funderade på varför vi ens var där och sjönk sedan ned på knä för att leta på hyllplanen under. Jag följde raden av böcker med pekfingret och såg i ögonvrån Elisa sjunka ned bredvid mig. Duvan fanns inte där heller, men när jag tittade åt höger var Elisas ansikte mindre än en decimeter från mitt och tiden stannade för ett osannolikt långt och utdraget ögonblick upp medan vi stirrade på varandra. Så hände det till slut, det som inte skulle hända, det som inte fick ske. Jag lutade mig en liten aning framåt och Elisa slöt förväntansfullt sina ögon. De underbart fylliga läpparna framför mig var oemotståndliga - det är förstås inget försvar, men, kanske kan det tjäna som en delförklaring till mitt oetiska förfarande - och jag tryckte min mun mot Elisas. De varma läpparna öppnades och snart tryckte hon försiktigt in sin mjuka och varma tunga i min mun och rörde vid min tungspets. Hela min kropp elektrifierades. I flera sekunder stod vi båda där, nedsjunkna på knä och inbegripna i en hemlig kyss, mellan två fulla bokhyllor på stadsbiblioteket. Ett plötsligt ljud från andra sidan ena hyllan fick mig att dra mig hastigt tillbaka och Elisa tittade besviket på mig när jag låtsades som om ingenting hade hänt.

"Det går inte Elisa. Du är alldeles för ung" viskade jag hest och reste mig med en hycklande känsla av att vara den ansvarsfulle av oss. Elisa reste sig också och hon tittade irriterat upp på mig. "Såå ung är jag inte" protesterade hon. Hon pratade på tok för högt och jag minns att mina ögon flackade åt alla håll, för att kontrollera så att ingen hörde vårt samtal. Till slut vågade jag återigen titta på Elisa. Hon såg sårad ut och de hoppressade läpparna fick något i mitt inre att vrida sig av ånger över att ha varit orsaken till hennes förödmjukelse. "Jag är faktiskt..." hann hon säga innan jag harklade mig och plockade ut en bok som jag låtsades vara intresserad av. "Jag vill inte veta" svarade jag med en uppretad väsning. Elisa såg fortfarande sårad ut men strax gled hennes mun långsamt upp i ett skälmskt leende. "Men du har boken va?" frågade hon menande och tryckte in ännu en bok så att ett hål uppstod mellan de omgivande böckerna. Det retade mig att hon fortsatte göra sådär. Det var respektlöst mot böckerna, för att inte tala om biblioteket, dess anställda och alla låntagare för den delen. Typiskt tonårsbeteende, tanklöst och trotsigt, tänkte jag. Sedan svarade jag med en nickning. Visst hade jag boken. Det var ju på grund av den som jag först kommit på tanken att låna Parfymen. "Får jag låna den?" frågade Elisa. Jag nickade igen och tittade mig omkring efter misstänksamma blickar. Det var klart hon fick låna boken om hon ville. Den skuld jag kände efter vad jag tänkt om Elisa gjorde att hon kunde kräva långt mer än hon anade av mig. Jag skulle villigt gå hennes önskningar till mötes så länge de inte blev alltför överdrivna.

"Jag är snart klar med Parfymen. Kan vi inte gå och hämta boken nu?" frågade hon plötsligt. Jag vet inte om Elisa insåg sin relativa makt i situationen eller om det var av tanklöshet och ungdomlig rastlöshet som hon inte ville vänta, men jag gick med på att vi kunde gå hem till mig och hitta boken så att hon kunde låna den. Jag hade inga baktankar, inga formulerade sådana, även om jag måste erkänna att själva tanken på att ha Elisa hemma hos mig fick mina knän att darra av upphetsning. Vi gick ut från biblioteket och jag tog täten för att visa vägen till min lägenhet. När vi kom fram verkade Elisa plötsligt bli mer osäker på om detta verkligen var en bra idé och nervositeten avslöjades i hennes röst när hon osäkert frågade vilken våning jag bodde på. Trots den nyvunna nervositeten följde hon utan protester med upp och när jag stängt dörren bakom oss blev hon som förbytt och tittade sig nyfiket omkring i mitt hem. Innan jag fått av mig ytterkläderna var Elisa redan iväg på en oguidad tur och jag måste ropa efter henne när jag frågade om jag kunde bjuda på något. "Nej tack, det behövs inte!" ropade hon tillbaka, någonstans från vardagsrummet. När jag kom in i samma rum stod hon och tittade på en tavla med huvudet på sned, som om en annan vinkel skulle göra motivet lättare att förstå. Hon vände sig om och tittade på mig. "Fräck tavla!" anmärkte hon och tog ett par steg mot en annan utan att bry sig om hur jag reagerade.

"Ska vi hitta bokhyllan istället?" föreslog jag, utan att få gehör eller svar. Elisa var som uppslukad av allt hon hittade i vardagsrummet. Kanske är det ett sätt att ta udden av spänningen i hela situationen, tänkte jag, det här med att fokusera all sin nyfikenhet på materiella ting. Det tvingade ju även mig att tänka på något annat än Elisas läppar - jag längtade redan efter att få smaka dem på nytt! - och något vett låg det väl i strategin, även om jag var mer eller mindre immun mot dess avsedda effekt. Elisa slängde sig i fåtöljen och kastade upp sitt ena ben över det andra när hon tittade på mig. "Var är den då?" frågade hon. "Vilken då?" svarade jag, dumt. "Bokhyllan såklart!" skrattade Elisa. Jag insåg plötsligt att hon troligen inte var riktigt så nervös som jag trott. Kanske var jag den av oss som var mest nervös. Ja, tveklöst. Att kyssa mig var för Elisa spännande, en transgression mot sin uppfostran kanske men helt i linje med ungdomens allmänna benägenhet till trots. För mig var kyssen på biblioteket ett första steg, egentligen det fjärde eller femte, mot fullständig moralisk viljesvaghet och en farlig eftergift inför den, potentiellt mycket farliga, hedonism som följer människan från födseln. När jag såg på Elisa där i fåtöljen värkte det i mina lemmar och i min bröstkorg. Hon var hemma hos mig för att låna en bok men det enda jag kunde tänka på var att klä av henne och dyrka den unga kroppen, att fullständigt ge efter för mina lidelser och för en kort stund äga Elisa.

"Följ med" svarade jag kort, irriterad och skrämd av min egen svaghet, och gick mot sovrummet. Det är där mina två bokhyllor står. Jag nämner det för att inte bli anklagad alltför snabbt. Min mening var absolut inte att dra med Elisa till min säng och där förgripa mig på henne. Hon följde helt frivilligt i mina spår och snart stod vi båda framför raderna av böcker. Duvan är en tunn bok och därför inte den lättaste att hitta i en bokhylla som är sorterad efter rygghöjd snarare än alfabet. Jag letade längs raderna och märkte därför inte hur Elisas blickar emellanåt gick mot sängen. När jag till slut fann boken stod hon inte längre kvar vid min sida utan istället vid mitt nattduksbord och stirrade på sänglampan, en buddhastatyett med karmosinröd tygskärm runt glödlampan. "Är du buddhist?" frågade hon och jag skrattade till. "Nej. Jag är inte troende överhuvudtaget" svarade jag och höll fram boken framför mig. "Inte jag heller. Men om jag var tvungen att välja så skulle jag bli buddhist" resonerade Elisa samtidigt som hon tog emot den tunna boken utan att ens titta på den. Om jag fick välja så skulle jag tillbe och dyrka dig som en de förbjudna lidelsernas gudinna, tänkte jag och stirrade uppifrån och ned på Elisa där hon stod, farligt nära både sängen och mina värsta fantasier. "Varför det?" frågade jag. Elisa ryckte på axlarna. "Verkar bättre än de flesta andra religioner. Gud är ju trög." Jag skrattade högt åt det sista och Elisa tittade först oförstående på mig innan hon började skratta hon också.

Hon gick framför mig ut ur sovrummet och när vi kom in i vardagsrummet stannade hon upp vid en av de tavlor hon hade tittat på förut. "Vilken religion hade du valt?" frågade hon utan att titta på mig. "Jag vet inte" ljög jag - det är ju mycket tveksamt om min idé om att dyrka en tonåring ens räknas som religiös - samtidigt som jag beundrade henne bakifrån, lika mycket de smala benen som gick upp mot en liten och välformad rumpa, som de små händerna hon tryckte mot höfterna så att armbågarna stack ut från kroppen. Min puls rusade vid tanken på att stjäla Elisa och göra allt det jag fantiserat om med henne. Jag kunde inte för ett ögonblick tro att kyssen var bortglömd men förstod inte heller varför hon låtsades som om ingenting hade hänt. "Men någon religion måste du väl tycka är intressant?" envisades Elisa. Uppenbarligen var detta ett ämne som fascinerade henne. "Jag tycker att alla religioner är intressanta" svarade jag, sanningsenligt, och gick fram till henne. Elisa låtsades som att hon inte märkte mig, tror jag åtminstone, och stod kvar i samma pose. Boken stack ut på ena sidan av höften, där hon höll den i högra handen. "Jag tycker du är intressant..." mumlade hon tyst, jag hade inte ens hört det om jag stått kvar, och jag stelnade till i hela kroppen när en blandning av åtrå och panik hastigt förflyttade sig längs ryggraden. Orden jag just hört var som en öppen inbjudan till det förbjudna. "Varsågod och drick av giftet. Motgift delas ut i efterhand, så att ingen blir skadad" skränade en gäll journalfilmsröst från 40-talet i mitt huvud. Jag kunde inte låta bli. Jag var tvungen!

Jag såg mina egna händer röra sig framåt och i nästa ögonblick hade jag stuckit in dem innanför Elisas armar och när jag placerade dem på magen och kände värmen från hennes kropp blev jag yr av upphetsning. Hon stelnade till ett kort ögonblick men slappnade sedan av igen. Hon lät mig röra, verkade vilja att jag skulle ta på henne. Eller så var det min febriga hjärna som tolkade henne så, på det sätt som bäst understöder min moraliska oskuld. "Du är farligt vacker" viskade jag ned mot Elisas öra och smekte henne samtidigt över magen. Jag märkte att hon slutat andas och höll andan, hoppades att det var av upphetsning snarare än rädsla. "Vad menar du med 'farligt'?" frågade hon skälvande, utan att hindra mina utsvultna händer från att fortsätta smeka. Jag vet inte vad som kom över mig. Eller jo, jag vet precis vad som kom över mig, men inte varför jag lät det hända. Åtrån och den otillåtna lusten var mig helt enkelt övermäktig. Det förbjudna fick allting att kännas så mycket mer spännande och oundvikligt. "Det jag gör just nu får en kille i din ålder göra, om du ger honom tillåtelse, men inte jag" försökte jag förklara. "När jag gör det är det absolut förbjudet" fortsatte jag. Elisa slet sig försiktigt loss och vände sig mot mig. Hon tittade upp på mig och var irriterad. "Det bestämmer väl jag?" utbrast hon trotsigt. Hennes ögon fick mina ben att mjukna och skrevet att hårdna. Elisas underbara läppar var halvöppna när hon tittade upp på mig och blodet rusade till mitt kön när jag föreställde mig alla snuskiga saker som jag hellre än något annat i världen ville utsätta dem och henne för.

"Vad bestämmer du då?" frågade jag i ett försök att rättfärdiga mina förbjudna tankar och smekningar, som om ett medgivande från Elisa skulle göra allting tillåtet. Som en moralisk fribiljett att vifta med till mitt försvar. Hon sänkte blicken och stirrade på golvet. "Att du får..." hörde jag henne viska och min bröstkorg räckte inte till för all den härliga luft jag ville dra in i ett enda andetag. Jag tog Elisas fria hand och drog henne till mig. Hon tittade upp igen och ögonen var blanka av nervositet, pupillerna utvidgade och stora. Med andra handen tog jag boken från henne och lade den på fåtöljens armstöd. Elisa är så kort att jag inte utan vidare kunde kyssa henne. Inte utan att luta mig ganska mycket framåt och nedåt, så istället tryckte jag henne ännu närmare intill mig och lade en arm om hennes rygg, den andra under rumpan. I en enda rörelse lyfte jag upp henne och hon flämtade till av förvåning eller upphetsning, jag vet inte vilket. Elisa satte benen runt mina höfter och hjälpte på sätt till att hålla sig kvar när jag lade ena handen i nacken på henne och tvingade hennes mun mot min. Värmen från hennes kropp mot min egen, de fylliga läpparna mot min mun fick det att värka mellan benen. Våra tungor återförenades mjukt och fuktigt i små sköna rörelser runt varandra och jag körde fingrarna genom Elisas nackhår medan vi kysstes. När jag sänkte handen och tryckte mot de små skuldrorna kände jag hennes mjuka bröst trycka mot mig och jag njöt. Herregud som jag njöt!

Elisas blygsamma storlek gjorde att jag kunde röra mig i rummet utan ansträngning och jag tog de två stegen fram till fåtöljen, vände mig om och satt mig ned med henne över mig. Hon drog samtidigt undan fötterna och grenslade mig med knäna på varsin sida om mina höfter, stötte samtidigt till boken på armstödet så att den föll ned på golvet med en duns. Vi märkte det knappt utan fortsatte kyssas och leka med varandras tungor. Till slut lade jag händerna på Elisas axlar och tryckte henne ifrån mig. Hon såg förvirrad ut. "Jag skulle kunna dyrka dig" sade jag allvarligt och såg de underbara läpparna förvandlas till ett generat leende. Mina händer lämnade de söta axlarna och rörde vid de markerade nyckelbenen för att fortsätta ned och smeka magens sidor och höfterna. Elisas blick blev upphetsad och intensiv. Hon hindrade mig inte. Inte ens när jag rörde händerna uppåt och nuddade vid utsidan av brösten hindrade hon mig. Allt hon gjorde var att flämta till och hålla armarna hängande längs sidorna, villig att röras men osäker på vad hon själv förväntades göra. Frånvaron av rädsla och motstånd gav mig mod att gå ännu längre och jag kupade händerna runt båda brösten och kramade dem. Detta fick Elisa att hastigt dra efter andan och hon höll luften inom sig, som en gåva, när jag girigt smekte hennes mjuka bröst. Hon tittade mig rakt i ögonen och såg ut att vilja ha mer, mycket mer, men hon verkade inte våga formulera dessa önskningar i ord. Lika bra det, för jag är fullkomligt övertygad om att jag inte hade kunnat motstå frestelsen i någon av dem.

Jag minns tydligt hur min kuk spände mot byxorna i skrevet och trycket av Elisas rumpa när hon satt på mig gjorde bara det hela så mycket värre. Så nära vi var varandras kön utan att de vidrördes. Denna min mest förbjudna fantasi vågade jag faktiskt inte besanna - jag märker själv hur mina ursäkter och bortförklaringar blir allt tunnare och oförsvarbara - utan istället lirkade jag Elisas tröja uppåt så att först magen blottades, sedan bh:n. Hon höjde själv armarna upp i luften, villigt, så att jag kunde dra tröjan över huvudet på henne. Vi tittade varandra i ögonen när jag med vänster hand knäppte upp bh:n och drog den av henne. När jag lutade mig fram för att kyssa det ena bröstet flämtade Elisa till och hon tycktes inte förmå andas ordentligt längre när min tunga cirklade runt bröstvårtan i takt med att den styvnade i den fuktiga cirkelns mitt. Jag lutade mig tillbaka, tittade Elisa i ögonen och lutade mig sedan framåt för att kyssa den lilla knoppen. I min mun var den trotsigt hård och lika trotsigt nöp jag med läpparna runt den så att Elisa drog häftigt efter andan ännu en gång. Jag bytte till det andra bröstet där min tungspets fann en redan styvnad bröstvårta att leka med, medan mina händer smekte längs ryggraden och ned mot ländryggen på andra sidan av Elisas lilla kropp. Lika trotsigt som de två bröstvårtorna tryckte min kuk hårt uppåt mot den mjuka rumpan som grenslade mig. Genom oändligt små och knappt märkbara rörelser hotade Elisas kropp på så sätt att reta mig till vansinne.

'Som en blixt från klar himmel' brukar man säga och ingen metafor beskriver lika väl den oväntade återkomsten av mina moraliska funderingar. Jag hade redan gått alldeles för långt och brutit mot så många etiska principer - men inga lagar, märk väl! - att jag fylldes av ångest. Jag tryckte därför Elisa ifrån mig men glömde alldeles bort varför när hon tittade på mig, med lika upphetsade som besvikna ögon. "Vi borde verkligen inte..." försökte jag men Elisa nickade, inte för att hålla med utan så att jag skulle fortsätta. "Det är inte rätt" fortsatte jag desperat och tryckte bort henne så att hon tvingades ställa sig på golvet framför mig. De runda brösten med de styva bröstvårtorna hamnade precis i höjd med mina ögon och min blick drogs ofrivilligt dit. Jag måste smaka på den åtråvärda skönheten en gång till. Måste! När jag till slut slet min blick ifrån brösten och sökte Elisas ögon fokuserade de på en punkt mellan mina ben och jag påmindes desto starkare om värken och bultandet i mitt skrev, denna omoralens ymniga källa som får tanken att begå brottsliga handlingar. Jag saknade redan värmen från Elisas kropp, lenheten av hennes hud, de underbart fylliga läpparna mot mina egna. I trots mot min egen övertygelse vände jag därför Elisa om och drog henne mot mig så att hon satte sig på mina lår. Jag placerade händerna under brösten och över magen och drog henne närmare, tills hon satt med rumpan rakt på min bultande och blodfyllda kuk.

I den ställningen, med Elisas nakna rygg tryckt mot min bröstkorg, höjde jag händerna och kupade dem runt brösten. Jag smekte dem och tryckte ihop dem, satte tummar och pekfingrar som mjuka tänger runt bröstvårtorna och nöp försiktigt i dem så att Elisa flämtade och gnydde av upphetsning. Jag drog undan det mörka håret och kysste henne i nacken samtidigt som jag pressade mitt stånd uppåt, mot den mjuka rumpan. Den förföriska viskning som Elisas läppar en gång varit hade lett mig till all denna förbjudna njutning och jag kunde bara med omänsklig ansträngning hålla mig från att slita av henne resten av kläderna och göra allt det som mina hemska tankar redan gjort flera gånger om i otaliga ställningar. Min ena hand var nämligen redan framme vid insidan av ena låret och rörde sig målmedvetet uppåt. Värmen från Elisas upphetsning tilltog för varje centimeter och där låren möts, denna mäktiga punkt som åtrån och lusten tvingade min hand mot, möttes mina fingertoppar av fukt. Elisa var så upphetsad att fukten gått igenom underkläderna och kunde anas genom ytterligare ett lager bomull. Jag kunde överhuvudtaget inte andas längre. Ännu mindre när jag hörde det tysta stönet från Elisas mun i samma ögonblick som jag tryckte mot det fuktiga. Mitt stånd tryckte hårt mot henne underifrån och jag drog handen högre upp, till byxlinningen. Med andra handen slarvigt klämmande om det ena bröstet stack jag in två fingrar innanför byxorna och möttes av nyrakad och len hud. Jag blev yr av kåthet och tryckte fingrarna längre in. Huden delade sig i ett underbart veck och jag kom hela vägen fram till fuktens källa med fingertopparna. Jag tackar gudarna - inte de förbjudna lidelsernas gudinna! - för det som hände då. Som en väckarklocka av 50-talsmodell började något skräna från hallen och vi väcktes båda abrupt ur denna njutningsfulla och drömlika tillvaro. Det är förstås en efterhandskonstruktion. I just det ögonblicket förbannade jag snarare all modern teknik och i synnerhet den som fått tanklösa ingenjörer att skapa något så fruktansvärt besvärande som mobiltelefoni.

Jag blev plötsligt smärtsamt självmedveten och insåg med full kraft det olämpliga i vad jag gjorde. Elisa däremot tycktes mer irriterad över omvärldens och verklighetens inbrott. "Vänta ska jag stänga av den!" utbrast hon och rusade bort till hallen. Detta var min enda chans och jag grep målmedvetet efter den med full kraft. Jag reste mig, plockade upp boken från golvet och tog den och Elisas kläder med mig ut i hallen, där hon stod och stängde av ljudet på sin telefon. När hon var klar tittade hon på mig och såg kläderna och boken i mina händer. Hon såg uppriktigt förvånad ut, besviken bortom min förmåga att klä i ord. Jag räckte allting åt henne och förklarade att det var lika bra det som hänt, att vi hade gått alldeles för långt redan som det var. Elisa förstod inte och försökte protestera, men jag framhärdade trots mina egna önskningar om att göra så mycket mer. Jag inser mycket väl att detta korta ögonblick av plötslig rättrådighet inte försvarar eller rättfärdigar mitt tidigare beteende, men kanske ger det en något mer nyanserad bild av min moraliska karaktär. Det är allt jag vågar hoppas. Elisa tog med plötslig blyghet på sig bh:n och tröjan med ryggen vänd mot mig.  "Får jag komma tillbaka?" frågade hon med en röst som vittnade om oändlig besvikelse men också något av hoppfullhet. Jag kunde inte låta bli att le när jag såg all längtan i hennes ögon, längtan efter fler kyssar och smekningar. "Jag hoppas ju att du kommer tillbaka med boken när du läst ut den" svarade jag och blinkade åt henne. Elisa sken upp. "Kysser du mig då också?" frågade hon hetsigt. "Det får vi se" svarade jag undvikande. Det kan du nog räkna med, tänkte jag medan hon fick på sig sina skor. Hon försvann ut genom dörren och nedför trappan i trapphuset. Jag stängde efter henne och gick bort till vardagsrummets ena fönster. Därifrån såg jag snart Elisa gå längs gatan. Jag saknade henne redan. När jag några timmar senare försökte sova hemsökte tankarna på Elisa mig så att jag låg klarvaken länge. Minnet av mitt förlorade paradis hade bleknat till obetydlighet och jag kunde till och med frammana bilden av det utan att beröras. Om bara min historia hade slutat här. Så mycket enklare det hade varit att försvara sig då.


Den här berättelsen har en fortsättning som du hittar här!