Den lilla jätte-feministen (Del 1)

Första gången vi träffades var på ett uteställe, sent en lördagsnatt. Jag ska inte förneka att jag fann Freja tilldragande redan då, men det hände så mycket i mitt liv att jag liksom inte riktigt kunde förmås att tänka i de banorna. Inte ännu åtminstone. Vi pratade en del, eller försökte åtminstone - den kraftigt tilltagna ljudanläggningen på klubben fick nämligen musiken att dunka in i kroppen, så att de flesta meningar reducerades till fragment av brutna innebörder - och när Freja dansade med sina vänner gjorde hon det så vildsint att jag trodde hon när som helst skulle komma att falla ihop. Det gjorde hon nu inte, förstås. Själv satt jag kvar i min stol med de egna vännerna omkring bordet. Det var länge sedan kompiskretsen samlats på det viset och vi hade massor att försöka prata om, en hel uppsjö skämtsamheter och vänskapliga förödmjukelser måste betas av innan någon av oss kom på tanken att ställa sig på dansgolvet. Ändå drogs min blick flera gånger till den där finlemmade och korta uppenbarelsen av ren energi. Där Freja dansade, där kom ingen förbi. Hon stannade bara emellanåt upp i snurrandet och hoppandet, för att ge en och annan förbipasserande mörka och närmast hotfulla blickar när de kom för nära. När samma person dröjde kvar, i hopp om att lyckas utbyta en flört eller två med Freja eller någon av hennes förtrogna tittade hon frågande på dem tills de helt enkelt gav upp. Detta var uppenbarligen fel dag för kurtiserande och Freja var den första att upprätthålla de gränser som kompisgänget uppenbarligen på förhand postulerat. De killar som hon utmanade på det här sättet försökte såklart le och vinna hennes gillande men Freja var stenhård och de gick alla samma öde till mötes. Själv kunde jag inte låta bli att le åt skådespelet. En av de intresserade killarna gick senare förbi vårt bord tillsammans med en kompis och jag hörde hur han beklagade sig inför den andre: "Hon den lilla bruden med ljusblå ögon verkar för fan tokig." De tittade båda bort, mot Freja. "Men titta på hennes hals" svarade den andre. "Förväntar du dig något annat av någon med den tatueringen?" Den förste skakade på huvudet och anlade ett cyniskt uttryck, som om alla bitar plötsligt hade fallit på plats.

Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.

Kapitel 45: Soldyrkarens slutna ögon

Soldyrkare... Vi har alla hört talas om dem, eller hur? Någon i familjen eller åtminstone en eller annan mer avlägsen släkting brukar tillhöra församlingen. Själv har jag en helt annan inställning till solen. Jag blir tokig av den. Det kanske låter konstigt men det är faktiskt sant. Det är något med att bli fullkomligt soldränkt som får hela mig ur led. Den där värmen som inte går att komma ifrån, hur mycket man än klär av sig. Som snarare blir värre ju naknare man är. Samtidigt ser man runtomkring sig hur tjejer bär mindre kläder än vanligt. Det är som en ljuv tortyr som man vill, och samtidigt inte vill, utsätta sig för. Häromveckan när värmeböljan var som mest intensiv upplevde jag just den där värmepaniken och bestämde mig helt sonika för att ta motorcykeln en bit upp längs västkusten. Inte mer än tio mil eller så. Egentligen var det mest för att svalka av mig. När man kör på motorvägen blir draget tillräckligt starkt för att värmen ska bli uthärdlig oavsett hur het luften är. Det var ju knappast därför jag blev motorcyklist, men det är helt klart en trivsam och angenäm bieffekt av intresset. Hursomhelst, jag tog på mig mc-stället och trodde jag skulle avlida av värmen innan jag ens vridit på tändningen, så när stödet var uppfällt, visiret nedfällt och första växeln var ilagd så blev känslan desto bättre när jag kom ut på den länsväg som leder ut till motorvägen, som jag längtade så efter. Redan vid 70 km/h började vinddraget göra sitt och de ansträngda minerna byttes ut mot ett leende. Det var egentligen först då jag bestämde mig för destinationen. Motorvägen norrut, mot Bjärehalvön. Torekov är fint året runt men som absolut finast är hamnbyn under högsommaren. Om det bara vore möjligt hade jag gärna fortsatt och tagit båten ut till Väderön. Men i ett skinnställ? Nej tack! Som tur var hade jag andra kläder med mig, om jag nu skulle få för mig något liknande äventyr väl på plats.

Kapitel 43: Veckans långsammaste dag (Del 1)

Söndag är som alla vet den långsammaste dagen. Ibland tar man igen sig och slickar såren efter en utekväll, andra gånger tar man det bara lugnt och tittar på någon halvdålig film. Det är helt enkelt en dag då man oftast inte orkar ta sig för något större projekt. Det är ju trots allt det lördagen är till för. Julia och Carl brukade spendera söndagarna tillsammans, hos honom. Så var också fallet den här helgen och de vaknade först när klockan börjat närma sig lunchtid. Kvällen innan hade de gått ut med kompisar och haft kul. Carl blev lite full och mådde följaktligen därefter nu dagen efter. Julia däremot var ganska pigg. Det var inte mycket hon hade fått i sig på kvällen, så någon bakfylla behövde hon definitivt inte dras med. Pigg är kanske fel ord förresten. Hon var snarare klarvaken, utan att fördenskull ha någon drivkraft att hoppa upp ur sängen och springa ut, för att göra något spännande eller så. Det var kort sagt söndag, och det kändes just som en sådan. En ursäkt för att inte göra mycket alls, mer än att slappna av och ta dagen som den kom. De låg kvar i sängen och småpratade om allt möjligt i säkert en timme, innan de ens kom på tanken att äta frukost. Även om hon aldrig hade erkänt det så tyckte Julia att det faktiskt var lite mysigt när Carl var småbakis. Det förändrade hans röst, så att den blev ännu mörkare än vanligt. Hon brukade vila huvudet mot hans bröstkorg sådana morgnar, för att känna vibrationerna mot kinden och örat när han pratade. Var Carl riktigt trött kunde rösten bli så djup att hela sovrummet skakade och blev otydligt för Julias blick. Hon tyckte om den känslan men visste egentligen inte riktigt varför. Det var mysigt bara. Men det var också en annan sak som brukade sammanfalla med den där djupa rösten. Hon hade lärt sig att Carl brukade bli extra kåt sådana dagar.

Kapitel 38: Redan på andra dejten

Hyreshuset såg inte alls ut som Emma hade föreställt sig det. Det var lägre, rödare och faktiskt också lite mer slitet än vad Magnus hade beskrivit det som. Förra gången de träffades, vilket också var första gången, slutade kvällen så abrupt att det hade känts som att de inte var färdiga. Träffen hade ju gått så bra. Samtalet flöt på helt naturligt och Emma blev nästan orolig några gånger över hur hon verkade förlora sig i Magnus ögon när han pratade. Det där var visserligen en skön känsla men samtidigt gjorde det henne osäker. Det var nästan som att han på något vis fick makt över henne, på ett sätt som inte kunde vara bra, som inte kunde vara nyttigt. Ikväll hade de varit på ett annat ställe än förra gången. Det var Magnus som föreslagit att de skulle gå till ett ställe som hette The Golden Horn. Stället i sig såg på utsidan inte mycket ut för världen, men Magnus intygade redan över telefon att de både hade god mat och spelade bra musik, så det fick bli som han ville. Så fort de beställt mat och dryck togs samtalet upp från förra gången, som om någon av dem bara hade besökt toaletten för några minuter och sedan kommit tillbaka. Allt klaffade så bra mellan dem. Det var just det som gjorde Emma så osäker. Egentligen borde en sådan sak kanske ha fått henne att känna sig trygg, men den där känslan av att han utövade någon sorts makt över henne var både behaglig och skrämmande på en och samma gång. Hon var inte ens säker på att Magnus själv insåg det där, men om hon föll så lätt för honom, hur sårbar tillät hon sig inte samtidigt att bli isåfall? Nu var de i alla fall på väg hem till honom och Emma var inte helt säker på hur det gått till, vem som kommit med förslaget och vem som sagt ja.

Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.

Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.

Kapitel 32: Sveket

På väg hem till Alex från Maria gick Alina och tänkte på hur mycket hon faktiskt tyckte om sin kompis. De hade inte känt varandra så värst länge egentligen utan hade i själva verket bara varit kursare på universitetet i ett par år. Ändå hade de så mycket gemensamt, kunde skratta åt samma saker och pratade ibland nästan hur länge som helst med varandra. Solen sken och värmde skönt mot Alinas ansikte där hon gick. Hon stannade upp ett ögonblick och slöt ögonen för att bara njuta en liten stund. När hon slog upp ögonlocken igen kunde hon inte låta bli att le. Hon skulle träffa Alex och resten av dagen kunde med lite tur bli hur bra som helst. Johan var också där förstås, men det gjorde inget. Alina tyckte om honom också. Det var länge sedan hon hade konstaterat att han var den av Alex kompisar som hon tyckte bäst om. På något sätt var han mer lik henne än vad Alex var, åtminstone till stilen, och kanske var det därför han var så lätt att umgås med. Hon rundade lekplatsen och kunde se hur någon grävt en djup grop i den plankinramade sandlådan. Plastspaden som använts låg fortfarande kvar, kvarglömd men säkert inte bortglömd. Efter lekplatsen kom hon in i allén av stora kastanjeträd och under dem svalkades hon av den svala skuggan, blev omkörd av en cyklist och såg längre fram hur ett par kom gående, hand i hand, i motsatt riktning. När allén tog slut och bostadskvarteret med studentkorridorer på höger sida inte längre syntes bakom raden av vildvuxna och yviga buskar svängde Alina av åt just det hållet och snart gick hon längs den tvärgående cykelbanan tills hon kom fram till Alex kvarter. Huset han bodde i syntes inte riktigt ännu men Alina visste ju att det låg bakom det låga hyreshuset i vitt tegel som hon närmade sig nu. Hon kände igen nästan allt här. Blommorna i fönstret på första våningen, de ständigt neddragna rullgardinerna på våningen ovanför. Ännu snett ovanför dessa fönster, på tredje och högsta våningen, det där aluminiumfolieliknande materialet som en student, om det nu var en student, hade täckt sina fönster helt och hållet med. Alex brukade ofta kommentera det där när de gick förbi tillsammans. Han kallade sin granne foliehatt, med kanske lite för elak ton, men Alina brydde sig inte om att förebrå honom för det. Hon visste ju att han inte menade något illa med det där. Inte egentligen. Det var han för snäll för, trots att han aldrig skulle erkänna det själv.

Kapitel 30: För tidig ankomst

Dimman hade spridit sig jämnt i hela badrummet när Linn stängde av vattnet och slutligen drog duschdraperiet åt sidan. Hon sträckte sig efter den framlagda handduken, fick fatt i den och började långsamt torka bort vattnet från sin kropp och sitt hår som låg slickat mot huvudet och ansiktet. När hon kände sig någorlunda färdig och torr steg hon ut ur duschen och ställde sig framför handfatet, med handduken virad runt kroppen och änden instoppad så att hon kunde bära den som en togaliknande klänning, som slutade mitt över låren. Hon satte handflatan mot badrumspegeln och torkade bort det mesta av imman, som lagt sig där som en tunn och fuktig hinna, för att se sin reflektion. Hon fnissade till när hon såg hur spretigt håret stod från huvudet och som om spegeln själv tagit illa upp av skrattet immade den igen inom loppet av några sekunder. Linn började nynna på en låt, som trasslat in sig i tankarna och som fortfarande inte lyckats finna frihet, medan hon fixade och donade så att hon skulle vara så snygg som möjligt när Fredrik väl kom. Hon plockade fram mobiltelefonen som låg på bänken till höger om handfatet och hon konstaterade nöjt att hon hade minst tio minuter på sig. Ingen brådska, tänkte Linn och slappnade av ännu mer än det varma vattnet i duschen ens förmått henne att göra. Hon torkade bort imman från spegeln igen och utvärderade kritiskt ansiktet som stirrade tillbaka på henne från andra sidan glaset. Linn kisade, höjde ett ögonbryn och sträckte slutligen ut tungan åt figuren som reagerade på förolämpningen genom att göra precis likadant tillbaka. "Alltid är det någon som håller på..." sade Linn högt för sig själv och tog fram borsten för att få lite ordning på spegelbildens spretiga hår. Hon var knappt färdig med borsten förrän det ringde på dörren.

Kapitel 20: En frustrerande konsertupplevelse

Evelina och Sanna gick på trottoaren längs Bergsgatan på väg mot KB där konserten skulle börja om lite drygt en halvtimme. Eftersom det var första gången Evelina hälsade på nere i Malmö hade de båda kompisarna gått på stan större delen av eftermiddagen. En fika intogs på Simrishamnsgatans mesta kulturcafé där en teaterföreställning hade hållits kvällen innan och spåren efter denna tillställning fanns fortfarande kvar i lokalen när de kom in för att inta sin fika. Efter detta besök hade de vandrat planlöst en stund omkring Möllan, kikat in i små butiker och specialaffärer för att därefter äta på en av restaurangerna runt just Möllevångstorget. Efter denna måltid började det mörkna och det var från samma torg de nu var på väg till konserten promenerande norrut på Bergsgatan. Bandet för kvällen var The Shins och Evelina hade längtat länge efter att få se och höra dem live. Det passade så bra också att hon kunde passa på att besöka Sanna som flyttat ned till Malmö för en tid sedan. Två flugor i en smäll som man brukar säga. När de passerat Bodoni och kom fram till KB såg de den långa kön som ringlade sig in på sidogatan från ingången och de två kompisarna tittade på varandra och suckade. De tog av åt höger, gick över sidogatan och ställde sig längst bak utan att egentligen ha tappat lusten det minsta. Personerna som stod framför dem talade bred malmöitiska och Evelina insåg fascinerat att hon ibland knappt förstod vad de sade. Hon och Sanna tittade på varandra och Sanna höjde på ögonbrynen åt Evelina för att visa att jo, en del folk pratar faktiskt på det där viset i Malmö. Minen fick Evelina att skratta till och personerna framför vände sig om och tittade på de båda tjejerna.

Kapitel 18: Utlånad till en kompis

Magdalena och Micke satt och åt middag tillsammans en torsdag som inte utmärkte sig på något exceptionellt vis från andra torsdagar. De hade beställt hem thai-mat från restaurangen som nyligen öppnat i stan och var ganska nöjda med vad de fått. Under måltiden satt de och pratade glatt om vad de skulle göra till helgen och Magdalena undrade om inte Micke ville följa med och hälsa på hennes föräldrar. Micke svarade undvikande av vana men skulle förmodligen komma att följa med i slutänden ändå. Han tog en sista tugga av sin mat och när han svalt innehållet i sin mun satte han båda armbågarna mot bordet och lutade ansiktet i händerna medan han tänkte. Magdalena satt mittemot och hoppades på ett positivt svar men såg bara hur Micke gnuggade ögonen med sina handflator. Slutligen drog han fingrarna över sitt rakade hår, fällde ned händerna och tittade upp på henne med framtvingat sömndruckna ögon. "Men jag är ju trött!" utbrast han som om detta gav honom rätt att inte svara på frågan. "Tur att det inte är förrän imorgon då" svarade Magdalena kvickt och kände sig ganska nöjd med sitt svar. Micke sträckte ut tungan åt henne men innan Magdalena hann bli sur på honom började han skratta och sträckte fram en hand åt henne. "Jag bara skojar. Jag följer med" försäkrade han och kramade hennes hand. Magdalena sken upp och blev glad. Hon hade inte alls varit säker på att Micke skulle vilja följa med. De tog sina tallrikar med sig ut i köket innan de gick in i vardagsrummet och tillsammans satte sig i Mickes röda soffa. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på stereon, bläddrade fram bland låtarna på den bärbara datorn tills han var nöjd och lutade sig sedan tillbaka med en suck.

Kapitel 16: Ett alternativ till förfest

Elina tittar på sitt armbandsur och känner stressen smyga sig på alltmer för varje slag den långa sekundvisaren rör sig runt urtavlan. Johan och Benjamin borde varit där för länge sedan och själv borde hon duschat för ännu längre sedan. Nu kommer hon bli tvungen att duscha under tiden de väntar på henne och det retar henne en smula. Hon överväger att springa in i duschen redan nu, men dyker killarna upp under tiden kanske de tror att hon åkt iväg till förfesten hos Sandra utan dem. Nej, hon måste vänta tills åtminstone en av dem kommit. Utan att hon ens märker det själv börjar hon följa sekundvisarens rytmiska rörelse med ena foten och hon stampar mjukt mot golvet och tittar ut genom fönstret för att se om de inte ska visa sig snart. Hon ser ingen på gårdsplanen utanför huset och bestämmer sig för att förbereda duschen medan hon väntar. Hon hämtar ett rött badlakan i garderoben och tar det med sig in i badrummet där hon lägger det på toalettstolens lock. Sedan blir hon rastlös och tittar efter så att hon har schampo och duschtvål trots att hon mycket väl vet att flaskorna inte är på långt när tomma. Armbandsuret får ännu ett stressat ögonkast och Elina går ut i sitt rum. Hon sätter sig framför skrivbordet på den trästol hon köpte för en spottstyver på blocket, för knappt en vecka sedan, och när hon ser sig om i sin nya lägenhet känner hon sig lycklig ändå. Det spelar ingen roll hur sena killarna är. Hon har flyttat till en alldeles egen lägenhet och råder för första gången helt och hållet om sig själv. Hon har dessutom möblerat den lilla ettan precis så som hon själv vill ha den och hon bryr sig inte det minsta om huruvida någon tycker att hon borde göra något annorlunda.

Kapitel 15: Tärningens fel

Rebecca tittade slött ut genom det lilla fönstret utan att längre förvänta sig få syn på någon. Bakom henne i den lilla stugan satt Carl och Jakob på var sin pall framför den vedeldade spisen med utsträckta händer för att värma sig. Rebecca hade den enda filten omkring sig eftersom det var hennes tur att hålla utkik. Än så länge hade snön haft mildheten att inte resa sig i drivor så högt att fönstret täcktes men hur mycket längre denna ynnest kunde förlitas på visste ingen av dem. Snön föll fortfarande i stora och tunga flingor utanför den lilla timmerstugan, yrde omkring i vinden och dansade en olycksbådande dans framför Rebeccas trötta men sökande ögon. Att vara strandsatt på det sättet hade inte varit så farligt om det inte vore för kylan. Det var den som gav upphov till mest tristess av det enkla skälet att de inte orkade ta sig för så mycket mer än att hålla händerna mot spisen eller ställa sig upp och slå åkarbrasor för att få blodet att rinna lite snabbare genom kroppen. Hon vände sig om och tittade mot killarna. Carl tittade tillbaka med ena ögonbrynet höjt i en frågande min som saknade förväntan. Rebecca skakade på huvudet till svar och Carls läppar drogs sammanbitet ihop. Han skakade på huvudet och sträckte fram händerna mot den gamla spisen på nytt. "Det måste finnas mer bränne någonstans..." mumlade han för sig själv när Rebecca riktade blicken ut genom fönstret igen. Jakob ryckte på axlarna där han satt intill Carl. "Var? Vi har redan kollat vedskjulet. Du var ju med själv" svarade han utan att ens titta upp på sin vän som bara nickade till ljudet av det uppgivna svaret.

Kapitel 13: Ett drömspel

Vi möttes mitt på dagen i den absoluta mitten av en våt och blekgrön park. Vi hade kommit från varsitt håll och promenerat parkens halva sträcka in mot mitten. Detta var ingen slump. Hur skulle något sådant kunna vara en slump? Vi kände inte varandra. Hade aldrig setts förut. I ord och tanke var vi väl förtrogna med varandra men vi kände inte varandra. Jag såg henne först efter att ha kommit halvvägs på min halva väg mot mitten. Åsynen av henne var otydlig, det kan ha varit en lätt dimma som höljde min omgivning och min blick för att jag klart och tydligt skulle kunna se henne. Allt jag såg var konturerna av en person. På något sätt visste jag ändå att det var hon. Kanske var det sättet hon rörde sig på. Som ett lite skrämt djur som försöker dölja sin rädsla för att rovdjuret inte skall inse och utnyttja sitt överläge. Hon var egentligen inte rädd. Möjligen nervös. Jag var nervös också. Efter så lång tid och med sådana förväntningar uppbyggda kring detta möte var det så mycket som kunde gå fel att något med nödvändighet måste göra just det. Därför var vi båda nervösa, men inte rädda. Det fanns inget att vara rädd för utom att detta var slutet för allt. Å andra sidan kunde det vara början på allt. Allt vackert och allt med en inneboende mening. Vi närmade oss mötesplatsen i mitten av parken. Punkten var inte utmärkt på någon karta. Det fanns inget träd eller någon bänk som ens påvisade en sådan punkts existens. Men vi skulle mötas i mitten och det gjorde vi slutligen.

Kapitel 11: Muntlig presentation

Under nästan hela terminen hade de pratat varje dag med varandra. Mia uppskattade samtalen långt mer än hon någonsin vågade erkänna och hoppades att Ludde kände likadant. Han var så svår att läsa av och tolka att hon kände sig osäker på sig själv. Om det bara var hon som kände som hon gjorde skulle en eventuell flirt bli pinsam. Mia avskydde den sortens pinsamhet. Hon förstod egentligen inte varför men den tanken var så skrämmande att hon hellre lät bli att säga något om sina känslor än att ta risken och kanske inte få dem besvarade. Det var fel. Hon visste mycket väl hur feg hon var och behövde inte få det berättat för sig. Trots det tyckte hennes kompisar om att berätta för henne just hur feg hon var. Idag skulle hon träffa Ludde igen och de skulle förmodligen börja prata om annat som vanligt men Mia såg ingen möjlighet att säga något om sina känslor denna gång heller. Ludde kanske inte var intresserad av henne, tänkte hon. Om han var intresserad hade han säkert sagt något vid det här laget. Ingen var lika feg som henne så Mia tog för givet att ett eventuellt intresse från någon annan visade sig långt innan hon tvingades ta ett eget initiativ. Så Ludde var nog inte särskilt intresserad ändå. Det borde ha märkts isåfall. Mia suckade olyckligt när hon gick genom korridoren mot det studierum där de skulle träffas för att tillsammans förbereda en presentation att framföra inför sina studiekamrater. När hon kom fram stod dörren på glänt. Mia kikade in i springan och såg Ludde sitta med en bok uppslagen framför sig. Han såg ut att läsa den med ett visst ointresse. Plötsligt tittade han upp från boken och riktade blicken mot dörren där han fick syn på Mia.

Kapitel 7: En oväntad vadslagning

Elvira kunde knappt tro sina öron. Hade de verkligen slagit vad om den saken också? Det var fel. Så gjorde man ju inte. Hon kunde väl inte ställa upp på en sådan sak? Eller kunde hon det? Det var Benjamin och Hampus som hade slagit vad med varandra. I grund och botten var hon väl oskyldig? Hon var snarare ett offer för deras idiotiska idéer. När Elviras tankar tog de vändningarna framstod plötsligt idén som aningen mindre skamlig. Det var deras fel, inte hennes. Hon var bara domare och inget annat. Hade hon ens något att säga till om i saken eller skulle de försöka ändå? Det var klart att hon kunde avfärda dem båda och på sätt göra vadet meningslöst men det behövde ju inte hindra dem från att försöka. När hon tänkte efter var det ganska spännande att bli domare i ett sådant vad. Hon hade egentligen allt att vinna på det men samtidigt ganska mycket att förlora. Det var bara de tre där. Inga vittnen fanns och killarna själva var de skyldiga så de borde inte vilja säga något till någon annan om vad de gjort, eller vad de snart skulle komma att göra. Det där de skulle komma att göra... Ovetskapen om vad det innebar var spännande. Inte bara det. Det var upphetsande redan innan de gjort något. Att någon av dem skulle vinna insåg Elvira redan nu att det inte fanns så stor tvekan om. Dessutom var det en intressant känsla att få välja helt själv. Det var upp till henne helt och hållet. Hon var domare. Den egentliga vinnaren oavsett vem som än vann vadslagningen. Hon accepterade slutligen vadet och meddelade killarna vad som isåfall skulle gälla. Vilka regler de måste hålla sig till om hon skulle vara med och agera domare.

Kapitel 39: På en sommaräng

”Här, ta min hand” sade Emil och sträckte ut den så att Michelle lättare skulle komma upp på det breda stengärdet han redan stod på. De hade ställt bilen vid kanten av en smal grusväg som lett dem rakt in i vad som måste vara den tätaste granskog hon någonsin sett. När bilen rusat fram hade synfältet dominerats av tätt stående bruna stammar på bilens båda sidor. En oändlighet av karg växtlighet som obönhörligt fortsatte för varje krök vägen tog och över varje kulle som geologisk aktivitet mejslat fram ur landskapet. Där inne bland träden var solen inte längre herre över sommardagen. Visste hon inte bättre kunde hon ha fått för sig att de befann sig i Norrlands inland. Där var de nu inte, utan istället på den sydligaste spetsen av det småländska höglandet. Michelle tog tag i den stora handen och lät sig bli hjälpt upp. Stengärdet var flera meter brett. Ett resultat av gamla tiders idoga slit för att kunna odla små plättar av åkermark vars jordmån visserligen var god, men så fylld av stenblock sedan svunna istiders frammarsch att den blivit närmast obrukbar för människors händer. Ett imponerande arbete som utförts genom århundraden för att möjliggöra ett leverne som inte var beroende av andras bristfälliga välvilja. Skogen var full av dessa breda stengärden. Ofta resta för att markera markgränser. Ibland regelrätta stenupplag för att bli av med den överflödiga och uråldriga resursen. Alltid i syfte att möjliggöra brukande av jorden. De var nu inte längre nödvändiga eftersom jorden bara i undantagsfall användes för sitt ursprungliga syfte. Djur betade av gräset mellan de grå och svarta stenblocken på skogsängarna de passerat. De flesta ängarna var övergivna sedan länge. En melankolisk utveckling kan tyckas, men skönheten i omgivningen övertrumfade melankolin på ett så övertygande vis att alla negativa aspekter bleknade i jämförelse.

Kapitel 31: Kärlek på ett köksgolv

Felicia kom ut ur badrummet med en stor skön handduk virad runt sin kropp. När hon rörde sig genom hallen mot sovrummet upptäckte Jakob henne. Han kastade längtande blickar mot henne där hon gick. ”Kom hit Felicia” sade han åt henne. Felicia tvekade. Hon stod kvar och skruvade på sig på ett sätt som fick Jakobs inre att klaga högljutt i en flerstämmig körsång där allt ifrån längtan och åtrå gjorde sig hörda, tävlandes om hans uppmärksamhet med en djup bas av besvikelse över att hon inte rörde sig mot honom. Istället stod hon kvar och vickade en tå mot golvet så att Jakob inte kunde undgå att se hennes vaders vackra linjer. Istället för att svara gick hon de sista stegen mot sovrummets dörr och öppnade den. Ifrån vardagsrummet hörde hon en djup suck. Inte egentligen av besvikelse. Inte heller av irritation. Det var en suck som uppstått av nöd, för att ge utlopp för de känslor som trängdes i Jakobs bröst. Den lilla uppenbarelsen som stått framför honom och sedan gått vidare fick det att värka inom honom. En kraftig känsla i hans bröst gjorde det svårt att andas. Som om hans kropp tömts på sitt innehåll och nu enbart bestod av ett stort tomrum som på något sätt måste fyllas. Han visste precis hur det kunde fyllas. Ett skratt. Kanske bara ett leende. Vilken kärleksfylld reaktion som helst från Felicias håll skulle passa in i tomrummet och göra honom hel igen. Istället gick hon vidare och in i sovrummet. Jakob reste sig upp. Han kunde inte förmå sig själv att sitta kvar när hans inre sög så efter blotta bilden av henne i den där handduken.

Kapitel 26: I kärlekens tecken

”Du anar inte vad jag ser när jag tittar på dig.” Det var vad Martin viskade i Veronicas öra när de kramades, ståendes på vardagsrummets golv. De hade inte träffats på väldigt lång tid, men nu var de slutligen ensamma och tillsammans. När de släppte taget tittade de länge i varandras ögon. ”Vad ser du Martin?” frågade Veronica nyfiket. ”Det här” var det enda Martin sade innan han lade sin vänsterhand bakom Veronicas nacke och mjukt höll henne fast när han lutade sig fram för att kyssa hennes läppar. En mjuk kyss som utvecklades och fick eget liv emellan dem när deras tungor möttes och sakta lekte med varandra i en cirklande dans. När deras läppar slutligen tog avsked ifrån varandras värme och mjukhet tog deras ögon vid där läpparna slutat. Deras blickar var som fastnaglade i varandra. Som om livet hängde på att hålla kvar den andres blick i sin egen för att aldrig släppa taget. Veronicas gröna ögon glimmade i skenet av en värmande vårsol vars strålar gav löften om en underbar dag. I Martins ögon syntes bara ömhet och glädje, i sådan omfattning att de kunde misstagits för stilla sorgsenhet. Någon sorgsenhet stod i själva verket inte att finna i dem. Martin släppte sitt mjuka tag om Veronicas nacke och lät fingrarna smeka henne från nacken, över halsen och upp över hennes lena kind. Från kinden smekte han henne över underläppen och fyllde i dess konturer som om han lekt med ett ritblock för barn. Varje linje tilltalade och försäkrade honom om Veronicas skönhet. Amorbågen på hennes överläpp besöktes av ett nyfiket finger tills Veronica ryckte till av den kittlande känslan. Martin såg på henne och log. Veronicas mun sken upp i ett besvarande leende innan hon helt lätt kysste fingertoppen som undersökt hennes mun. ”Kom hit” viskade Martin, och Veronica tryckte sig tätare intill honom. De stod tätt ihop på vardagsrumsgolvet och hade inte ens hunnit sätta sig ned i soffan någon meter därifrån.

Kapitel 21: Tagen ur sin sömn

För några år sedan när Pernilla var student i Lund så hände det ibland att hon pluggade med andra inför tentor. Det var inget märkvärdigt med det förstås, hon var långt ifrån ensam om att emellanåt plugga i grupp på sitt program, men en gång hände något ganska oväntat. Pernilla hade bestämt med en kursare att hon skulle komma hem till honom på eftermiddagen nästa dag. Där skulle de utbyta åsikter och diskutera litteraturen hade de bestämt, för att på så sätt få nya infallsvinklar som kunde hjälpa dem bägge att göra bättre ifrån sig på den annalkande tentan. Killen hon skulle hem till såg rätt bra ut tyckte Pernilla, men hon hade egentligen inga planer utöver pluggandet. Det var trots allt en viktig tenta som väntade. Framförallt var kursaren intelligent och brukade komma med bra synpunkter och frågor under föreläsningar vilket spelade större roll i sammanhanget. När hon cyklat genom halva stan, med hörlurarna spelandes hög musik från sin nya ipod, ständigt i uppförsbacke, till hans adress och kom fram insåg hon att det var en studentkorridor han bodde i. Hon hade inte funderat på det ens, att han mycket väl kunde bo så. Det var väl inget problem egentligen tänkte hon när hon kom fram och låste cykeln. Kanske lite litet och trångt om de skulle vara i hans korridorrum förstås. Hon gick uppför trapporna och ringde på hans klocka utanför dörren med glasinfattning som ledde in till korridoren. Hon tittade in genom dörren när hon väntade. Stängde av musiken och tog ut öronsnäckorna. Snart öppnades en dörr i mitten av korridoren och Olof kom ut. Han tittade sömnigt mot dörren där Pernilla stod och började lunka ditåt. Han log när han närmade sig henne och Pernilla log tillbaka. Det var en sådan där stund som tar lite för lång tid så att leendet kändes lite ansträngt när han väl kom fram och öppnade dörren. ”Hej!” sade Pernilla glatt när dörren öppnades. ”Tjena!” svarade Olof trött. ”Du är pigg idag” fortsatte han ironiskt, lika halvsömnigt. ”Jodå, det är jag väl” svarade Pernilla lika glatt som hon precis hälsat. ”Och du verkar trött.” Olof fnös till en aning, halvt skrattande. ”Tja, jo...jag somnade nog lite.” Pernilla blev lite modfälld. ”Du har inte ångrat dig väl? Vi kan ta det imorgon om du inte orkar.” Olof sträckte snabbt på sig. ”Nej för fan, det är lugnt. Nu är jag ju utvilad och redo för plugg.” Han blinkade flörtigt mot henne samtidigt som han sade det. Pernilla sken upp igen och log. ”Vad bra!” utbrast hon. ”Då behöver jag inte avboka morgondagens planer.” Hon var småsarkastisk. De kom bra överens. Olof var inte så känslig utan tålde det mesta och var inte alltid så tråkigt vänlig mot alla hela tiden.