Kapitel 26: Uppe på Ekberget

Klockan två var det tänkt att de skulle de träffas vid statyn på torget. Tobbe var trots det tidigt ute och eftersom det var en halvtimme kvar till mötets utsatta tid strövade han rastlöst omkring på torget utan att komma på någon meningsfull förströelse som skulle ta så liten tid i anspråk. Han tittade ut över vattnet mot stadshuset och funderade på att gå ner dit för att eventuellt titta på någon fågel som kunde tänkas simma omkring och erbjuda någon sorts underhållning. Sedan slog det honom och han vände sig om. På andra sidan Storgatan, mittemot det gamla hotellet, låg ju faktiskt Tranan kvar. Han mindes köpcentret från sina yngre år och blev nyfiken på om det såg likadant ut på insidan som det gjort senast han var där. Inte mycket talade för den saken. Redan skinnbutikerna som legat intill torget hade bytt skyltar och utbud, förmodligen ägare också. Strängt taget var det inte mycket som var sig likt sedan barndomen. Staden tycktes fortfarande huvudsakligen bestå av en enda stor gata som löpte genom hela centrum men affärerna som en gång kantat denna gata var mestadels utbytta. Medan Tobbe gick uppför trapporna mot huvudstråket funderade han på om STIGA fortfarande höll igång eller om fabriken stängt ner verksamheten för gott. Inte för att han egentligen brydde sig särskilt mycket om deras produkter, det hade han aldrig gjort eftersom han varken klippt särskilt mycket gräs eller för den delen använt deras hjälmar, men när han tänkte på fabriken så gled tanken över i minnen av den stora parkeringen utanför fabriken där han en sommar, strax innan tonåren, hängt ihop med ett litet gäng Tranåsbor. En av dessa var en söt tjej som han blivit kär i. Tobbe log av minnena när han korsade Storgatan och när han kom över på andra sidan tittade han upp på den stora skylten ovanför entrén. 'Tranan' stod det med stora vita bokstäver och skylten tycktes inte ha bytts ut på flera år. Han tog trappstegen av sten i ett enda stort kliv och skulle just öppna porten av infattat glas när han hörde hennes röst bakom sig.

Kapitel 21: Bageriets hemligheter

Ida stod vid en av de långa arbetsbänkarna och flätade en lång deg när chefen Mats oväntat kom fram och ställde sig intill. Han observerade Idas arbete en stund och när hon tittade åt sidan och upp på honom så log han uppmuntrande. "Det kommer bli en riktigt duktig bagare av dig vacker en dag Ida" sade han och kontrollerade vanemässigt mängden mjöl på bänkskivan. Han nickade godkännande utan att kommentera saken vidare. "Tack!" svarade Ida som var uppriktigt glad för det oväntade berömmet. "Jag skulle vilja be dig om en tjänst idag" fortsatte Mats snabbt och Ida stannade upp i flätandet för en stund och tittade nyfiket upp. "Vad för tjänst?" frågade hon lika glatt så att hennes asiatiska utseende kom till hela sin vackra rätt. Mats kunde inte låta bli att le han också när han såg det där glada ansiktet. Så harklade han sig och skärpte allvaret en smula. "Jo det är så att jag har ett möte med en leverantör. Jag åker ganska snart och kommer inte tillbaka på fyra timmar." Ida tittade förbi Mats och upp på den väggfasta klockan. Hon fick ett fundersamt uttryck i ansiktet när hon insåg att fyra timmar var längre än de ens hade öppet. "Så det skulle vara jättebra om du kunde avsluta och stänga sen Ida. Du känner ju till rutinerna, eller hur?" Ida blev glad över det plötsliga ansvaret men samtidigt lite nervös. Hon ville inte göra något fel och skapa dålig stämning eller orsaka någon förlust av pengar men framförallt hade hon ju bestämt träff med Tomas efter jobbet. "Ja alltså, det skulle jag nog kunna göra men..." började hon men blev avbruten innan hon hann förklara sina planer. "Jag visste att jag kunde lita på dig!" utbrast Mats och så lade han en stor och tung hand på Idas axel så att hon inte fick en chans att invända. "Ja, ok då" svarade hon istället plikttroget men ångrade ändå genast att hon inte stått upp för sig själv.

Kapitel 19: Främlingen på gymmet

Trots att det var söndag så vaknade Linda av sig själv redan vid åtta på morgonen. Hon hade inte gått ut dagen innan vilket hon ofta gjorde på lördagar och förmodligen var det därför hon vaknade tidigt. Hon steg upp ur sängen och gick in på toaletten. Där såg hon sig i spegeln och mötte ett par klargröna ögon som tittade tillbaka utan att se särskilt trötta ut. Hon gjorde morgontoalett, tillagade sedan en ordentlig frukost med avsikt att ha energi nog för att klara av ett par timmar på gymmet och satte sig vid köksbordet för att äta. Hon tittade ut genom köksfönstret och såg några barn leka på gården. Konstigt att barn är så morgonpigga, tänkte Linda. Hon mindes inte riktigt om hon själv varit lika pigg i den åldern men kom desto starkare ihåg hur morgontrött hon varit i de tidiga tonåren. Snart var maten uppäten och Linda gick och satte sig framför TV:n en stund. Hon bläddrade runt bland kanalerna och avfärdade den ena reklamen efter den andra. Det enda som gick var just långrandiga reklaminslag samt en och annan repris av någon gammal serie som knappt varit bra när den sänts första gången, än mindre 15 år senare. Hon slog av TV:n och packade istället sin väska inför träningen. Hon kände sig riktigt motiverad. Det var fortfarande tidigt på dagen, gymmet skulle troligen vara halvtomt och hon hade ätit ordentligt. När väskan var packad tog Linda på sig sina ytterkläder och gick ut. Det tog väl kanske inte riktigt en timme att komma till lokalen men man visste ju aldrig vad som kunde hända på vägen. Mycket riktigt mötte hon en annan morgonpigg kompis efter att ha bytt buss och snart var framme. Kompisen skulle av på samma hållplats och när de steg ur bussen fortsatte de prata en stund tills Linda kände att det började bli dags att ge sig iväg till gymmet. De tog farväl, bestämde sig för att fika en dag under den kommande veckan och sedan gick de åt skilda håll.

Kapitel 45: Kolonihemmet

Ännu en mulen dag under semestern. Så Henrik och Nina bestämde sig till slut, efter fyra lika tråkiga dagar, för att åka till Henriks uppväxtort. Det var inte särskilt långt bort och dessutom hade Nina aldrig varit där utan mest hört historier och anekdoter från hans barndoms dagar. Det var en lika bra idé som någon annan de kommit på och om inte annat så gav det dem möjlighet att komma hemifrån i några dagar. De hade ju trots allt semester. Färden till byn var avklarad på lite drygt en timme i bil och när de kom fram var vädret lika trist som det varit när de lämnat lägenheten i stan. De bestämde sig för att köra omkring planlöst och låta Henrik agera turistguide under tiden. För nästan varje byggnad de körde förbi fanns det en anekdot att berätta, en historia som inte kunde gå oförtäljd eller en hemlighet som till slut måste avslöjas. Nina såg på Henrik hur lycklig han blev av att minnas tillbaka till allt han gjort och varit under sin uppväxt. Hälften av anekdoterna var i själva verket ganska ointressanta, men hon kunde bjuda på ett leende och ett eller annat skratt bara för att få se glädjen i hans ögon när han berättade nästa tokroliga eller dråpliga incident han varit med om.

Kapitel 39: På en sommaräng

”Här, ta min hand” sade Emil och sträckte ut den så att Michelle lättare skulle komma upp på det breda stengärdet han redan stod på. De hade ställt bilen vid kanten av en smal grusväg som lett dem rakt in i vad som måste vara den tätaste granskog hon någonsin sett. När bilen rusat fram hade synfältet dominerats av tätt stående bruna stammar på bilens båda sidor. En oändlighet av karg växtlighet som obönhörligt fortsatte för varje krök vägen tog och över varje kulle som geologisk aktivitet mejslat fram ur landskapet. Där inne bland träden var solen inte längre herre över sommardagen. Visste hon inte bättre kunde hon ha fått för sig att de befann sig i Norrlands inland. Där var de nu inte, utan istället på den sydligaste spetsen av det småländska höglandet. Michelle tog tag i den stora handen och lät sig bli hjälpt upp. Stengärdet var flera meter brett. Ett resultat av gamla tiders idoga slit för att kunna odla små plättar av åkermark vars jordmån visserligen var god, men så fylld av stenblock sedan svunna istiders frammarsch att den blivit närmast obrukbar för människors händer. Ett imponerande arbete som utförts genom århundraden för att möjliggöra ett leverne som inte var beroende av andras bristfälliga välvilja. Skogen var full av dessa breda stengärden. Ofta resta för att markera markgränser. Ibland regelrätta stenupplag för att bli av med den överflödiga och uråldriga resursen. Alltid i syfte att möjliggöra brukande av jorden. De var nu inte längre nödvändiga eftersom jorden bara i undantagsfall användes för sitt ursprungliga syfte. Djur betade av gräset mellan de grå och svarta stenblocken på skogsängarna de passerat. De flesta ängarna var övergivna sedan länge. En melankolisk utveckling kan tyckas, men skönheten i omgivningen övertrumfade melankolin på ett så övertygande vis att alla negativa aspekter bleknade i jämförelse.

Kapitel 32: Efterfest på två, eller var de tre?

Förra veckan var jag på en fest som började dö av rätt tidigt eftersom många stack ut på klubb efter ett tag. Framåt midnatt var det bara ungefär tio personer kvar i lägenheten. Vi som var kvar hängde dock inte läpp utan underhöll oss själva så gott vi kunde. När klockan blivit sen och några till gått hem och andra somnat så var det bara jag och en tjej som var vakna. Vi var båda pigga och satt och slötittade på en nattfilm som gick på någon betalkanal. Det var verkligen ganska avslaget tills det plötsligt kom en rätt het scen i filmen. Vi hade suttit och småsnackat lite under filmens gång men det blev plötsligt ett stelt ögonblick. Hon vågade inte riktigt möta min blick under tiden som karaktärerna hade sex på filmen och jag förstod att hennes tankar nog gått lite åt det hållet med mig i åtanke medan vi pratat. Jag gled därför diskret och ljudlöst fram till henne och la en hand på hennes lår för att se hur hon skulle reagera. Hon flämtade till och hennes kinder blev lite röda men hon gjorde inget motstånd. Jag lät därför handen glida uppåt och inåt. Jag hann komma en ganska bra bit innan hennes hand stoppade min. Hon tittade mig glansigt i ögonen men sa att hon tyvärr inte kunde eftersom hon hade pojkvän, som dessutom låg och sov bara några meter därifrån på en madrass som var utlagd på golvet. Jag tänkte efter ett ögonblick och föreslog sedan att vi kanske kunde gå in i sovrummet istället och hon svarade med en sorts svårighet att hon inte kunde göra så. Jag svarade med att kyssa henne. Hennes läppar svarade omedelbart på kyssen och när jag avslutade den och tittade uppfordrande på henne så reste hon sig sakta ur soffan. Jag tog hennes hand och förde henne med in i sovrummet där märkligt nog ingen valt att somna.

Kapitel 21: Tagen ur sin sömn

För några år sedan när Pernilla var student i Lund så hände det ibland att hon pluggade med andra inför tentor. Det var inget märkvärdigt med det förstås, hon var långt ifrån ensam om att emellanåt plugga i grupp på sitt program, men en gång hände något ganska oväntat. Pernilla hade bestämt med en kursare att hon skulle komma hem till honom på eftermiddagen nästa dag. Där skulle de utbyta åsikter och diskutera litteraturen hade de bestämt, för att på så sätt få nya infallsvinklar som kunde hjälpa dem bägge att göra bättre ifrån sig på den annalkande tentan. Killen hon skulle hem till såg rätt bra ut tyckte Pernilla, men hon hade egentligen inga planer utöver pluggandet. Det var trots allt en viktig tenta som väntade. Framförallt var kursaren intelligent och brukade komma med bra synpunkter och frågor under föreläsningar vilket spelade större roll i sammanhanget. När hon cyklat genom halva stan, med hörlurarna spelandes hög musik från sin nya ipod, ständigt i uppförsbacke, till hans adress och kom fram insåg hon att det var en studentkorridor han bodde i. Hon hade inte funderat på det ens, att han mycket väl kunde bo så. Det var väl inget problem egentligen tänkte hon när hon kom fram och låste cykeln. Kanske lite litet och trångt om de skulle vara i hans korridorrum förstås. Hon gick uppför trapporna och ringde på hans klocka utanför dörren med glasinfattning som ledde in till korridoren. Hon tittade in genom dörren när hon väntade. Stängde av musiken och tog ut öronsnäckorna. Snart öppnades en dörr i mitten av korridoren och Olof kom ut. Han tittade sömnigt mot dörren där Pernilla stod och började lunka ditåt. Han log när han närmade sig henne och Pernilla log tillbaka. Det var en sådan där stund som tar lite för lång tid så att leendet kändes lite ansträngt när han väl kom fram och öppnade dörren. ”Hej!” sade Pernilla glatt när dörren öppnades. ”Tjena!” svarade Olof trött. ”Du är pigg idag” fortsatte han ironiskt, lika halvsömnigt. ”Jodå, det är jag väl” svarade Pernilla lika glatt som hon precis hälsat. ”Och du verkar trött.” Olof fnös till en aning, halvt skrattande. ”Tja, jo...jag somnade nog lite.” Pernilla blev lite modfälld. ”Du har inte ångrat dig väl? Vi kan ta det imorgon om du inte orkar.” Olof sträckte snabbt på sig. ”Nej för fan, det är lugnt. Nu är jag ju utvilad och redo för plugg.” Han blinkade flörtigt mot henne samtidigt som han sade det. Pernilla sken upp igen och log. ”Vad bra!” utbrast hon. ”Då behöver jag inte avboka morgondagens planer.” Hon var småsarkastisk. De kom bra överens. Olof var inte så känslig utan tålde det mesta och var inte alltid så tråkigt vänlig mot alla hela tiden.

Kapitel 9: En gränd i Malmö

Johan och Linnea hade aldrig träffats förut. Inte i verkligheten iallafall. De hade blivit medvetna om varandras existens genom internet där de båda skrev sina åsikter om saker och ting, inte minst om sex. På ett eller annat sätt hade de kommit i kontakt med varandra och efter att ha skrivit brev till varandra ett tag, fattat visst tycke och nu slutligen bestämt sig för att träffas. Båda var spända över träffen eftersom ingen av dem ens sett den andre på bild. De hade kommit överens om att Linnea skulle åka tåg till Malmö i samband med Malmöfestivalen och Johan skulle stå och vänta på henne inne i Malmö centrals huvudväntsal. Han skulle sitta på en av de bänkar som står uppställda som en kvadrat en bit framför Burger King, bredvid utgången mot stadsbussarna. Det enda han egentligen visste om Linnea var att hon var kort men normalbyggd med svart hår. Johan som satt och väntade tittade förväntansfullt in mot tågspåren då och då för att se om någon tjej med det utseendet skulle kom gåendes. Linnea å sin sida visste inte mycket mer hon heller. Johan hade inte berättat så mycket om sig själv egentligen. Inte utseendemässigt åtminstone. Han skulle ha en svart worker-skjorta på sig och hade kortklippt hår. Mycket mer än så visste hon inte. Hon satt i sin tågvagn som började rulla in på centralstationen och hennes nervositet ökade för varje meter som tåget rörde sig, för varenda litet ryck som orsakades av tågets kraftiga bromsar. Tänk om han var ett riktigt äckel. Hon började ångra sig. Hon skulle aldrig ha gått med på det. Hon skulle ha stannat hemma och levt sitt eget liv utan att göra det svårare för sig än nödvändigt tänkte hon. Människorna som rörde sig förbi henne på perrongen där utanför såg visserligen helt normala ut, så kanske var Johan normal han också. Hon kunde ju inte veta och det var den osäkerheten som gnagde henne.