Kapitel 20: En frustrerande konsertupplevelse

Evelina och Sanna gick på trottoaren längs Bergsgatan på väg mot KB där konserten skulle börja om lite drygt en halvtimme. Eftersom det var första gången Evelina hälsade på nere i Malmö hade de båda kompisarna gått på stan större delen av eftermiddagen. En fika intogs på Simrishamnsgatans mesta kulturcafé där en teaterföreställning hade hållits kvällen innan och spåren efter denna tillställning fanns fortfarande kvar i lokalen när de kom in för att inta sin fika. Efter detta besök hade de vandrat planlöst en stund omkring Möllan, kikat in i små butiker och specialaffärer för att därefter äta på en av restaurangerna runt just Möllevångstorget. Efter denna måltid började det mörkna och det var från samma torg de nu var på väg till konserten promenerande norrut på Bergsgatan. Bandet för kvällen var The Shins och Evelina hade längtat länge efter att få se och höra dem live. Det passade så bra också att hon kunde passa på att besöka Sanna som flyttat ned till Malmö för en tid sedan. Två flugor i en smäll som man brukar säga. När de passerat Bodoni och kom fram till KB såg de den långa kön som ringlade sig in på sidogatan från ingången och de två kompisarna tittade på varandra och suckade. De tog av åt höger, gick över sidogatan och ställde sig längst bak utan att egentligen ha tappat lusten det minsta. Personerna som stod framför dem talade bred malmöitiska och Evelina insåg fascinerat att hon ibland knappt förstod vad de sade. Hon och Sanna tittade på varandra och Sanna höjde på ögonbrynen åt Evelina för att visa att jo, en del folk pratar faktiskt på det där viset i Malmö. Minen fick Evelina att skratta till och personerna framför vände sig om och tittade på de båda tjejerna.

Kapitel 10: Utsikter från en enslig balkong

Kvällen var fortfarande ung när Felix följde med två kompisar ut på balkongen för att komma ifrån festens buller och få ro att prata lite mer ostört med varandra. Cigaretter tändes, en ölburk öppnades och när balkongdörren stängts avtog oljudet inifrån lägenheten så att det lade sig som ett dovt buller i bakgrunden där individuella röster bara undantagsvis stack ut och nådde kompisarnas uppmärksamhet. Det fanns en soffa på balkongen som Andreas och Tobbe satte sig i. Felix stod istället lutad mot balkongräcket och tittade ointresserat ut över gårdsplanen med sin slitna lekplats för mindre barn. Han hade följt med ut mer för att svalka sig och få lite frisk luft än för att diskutera något brännande viktigt ämne med sina vänner och nickade mest åt dem när de krävde hans åsikt angående någon extra viktig fråga. Mittemot balkongen reste sig nästa höga hyreshus och Felix kunde konstatera att det andra huset låg ovanligt nära den byggnad han själv befann sig i. Lukten av rök avtog plötsligt och kompisarna reste sig från soffan för att öppna dörren in till lägenheten för att gå in. "Ska du med in eller?" hörde han Tobbes röst men Felix skakade bara på huvudet till svar. "Jag stannar en liten stund till. Gå ni in så länge." Tobbe vände sig mot Andreas, ryckte på axlarna och de gick in tillsammans och lämnade Felix kvar där ute för sig själv. När de lämnat honom ensam suckade Felix tungt. Ensamheten var behaglig. Han hade inte druckit mer än ett par öl och var inte ännu berusad. Det skulle han förmodligen bli snart och så fort det skedde visste han att ensamheten inte skulle locka lika mycket längre. Därför passade han på medan känslorna fortfarande var ärliga och oförfalskade.

Kapitel 44: Malmö-Stockholm på tu man hand

Martin stod på perrongen vid Malmös nya centralstation och väntade på sitt X2000. Resan till Stockholm var planerad sedan länge. Runtom honom stod flera andra som troligen skulle med samma tåg. Egentligen inte särskilt många fler. Kanske för att han redan promenerat bort till vagnläge C där hans vagn tydligen skulle stanna när tåget väl kom. En större klunga stod längre bort och hade förmodligen inte en tanke på vad vagnlägen innebar. Martin ville sätta sig på en bänk, men eftersom Malmö stad beslutat att alla bänkar på stationen ska ha en lutning som omöjliggör all form av avslappning hade han gett upp tanken redan efter ett par minuter. Han stod istället med en tung ryggsäck vilandes på sina axlar. Tåget skulle ju ända komma snart. När det så slutligen gled in och stannade visade det sig att vagnläge C inte var den bästa platsen att stå vid ändå. Martins vagn stannade nämligen cirka 40 meter ifrån honom trots informationen som sagt annorledes. Så han började gå mot sin vagn och kom snart fram till den stora dörren. Han ryckte till i handtaget och väntade på att den skulle öppnas automatiskt. Sedan steg han in och letade på stolsryggarna efter den siffra som var hans sittplats. 52, med fönsterplats. Till slut fann han platsen, slängde upp ryggsäcken på hyllplanet och satte sig ned. När han tittade ut genom fönstret såg han den projicerade filmen som spelades upp på stationens väggar, filmad från ett tåg i rörelse någonstans i Asien. Steg hördes i vagnen och Martin tittade upp. En ensam blond tjej med mellanlångt hår kom gåendes i mittgången och letade på samma sätt som han själv nyss gjort efter sin siffra på stolsryggarna. Han kunde inte riktigt sluta titta på henne där hon makade sig fram med en tung väska i handen. Det var en söt tjej. Förmodligen var det därför.

Kapitel 43: En solig dag på Ribersborg

Solen stod fortfarande relativt högt på himlen när Andreas tände grillen han och Stefan haft med sig. Värmen hade varit påtaglig hela dagen och när Stefan ringt och frågat om de inte skulle ta sig till Ribban framåt eftermiddagen hade Andreas varit entusiastisk och föreslagit grillning. Stefan tyckte det var en utmärkt idé och några timmar senare satt de alltså på varsin filt i gräset med en engångsgrill mellan sig på vilken deras mat nu tillagades i den långsamma takt som är typisk för de flesta grillar av slit-och-släng-modell. Solen stekte de två vännerna parallellt med grillens aktivitet och hade det inte varit för den medtagna drycken så hade de troligen gett upp för länge sedan. Istället mådde de utmärkt. Vad kunde de önska sig mer än de redan hade? Dryck och mat, gott sällskap och trevlig utsikt mot allt folk som fått liknande infall som dem själva eller bara tagit sig dit för att sola en stund. ”Har du vänt dem nyss?” frågade Stefan och fick en nickning tillbaka av Andreas. De vände sig båda långsamt och följde en halvnaken tjej som gick förbi några meter ifrån dem. Kommentarer om hennes kropps lämplighet för både det ena och det andra växlades, några klunkar öl inmundigades och därefter började ögonens jakt efter en ny person att bedöma på säkert avstånd.

Kapitel 9: En gränd i Malmö

Johan och Linnea hade aldrig träffats förut. Inte i verkligheten iallafall. De hade blivit medvetna om varandras existens genom internet där de båda skrev sina åsikter om saker och ting, inte minst om sex. På ett eller annat sätt hade de kommit i kontakt med varandra och efter att ha skrivit brev till varandra ett tag, fattat visst tycke och nu slutligen bestämt sig för att träffas. Båda var spända över träffen eftersom ingen av dem ens sett den andre på bild. De hade kommit överens om att Linnea skulle åka tåg till Malmö i samband med Malmöfestivalen och Johan skulle stå och vänta på henne inne i Malmö centrals huvudväntsal. Han skulle sitta på en av de bänkar som står uppställda som en kvadrat en bit framför Burger King, bredvid utgången mot stadsbussarna. Det enda han egentligen visste om Linnea var att hon var kort men normalbyggd med svart hår. Johan som satt och väntade tittade förväntansfullt in mot tågspåren då och då för att se om någon tjej med det utseendet skulle kom gåendes. Linnea å sin sida visste inte mycket mer hon heller. Johan hade inte berättat så mycket om sig själv egentligen. Inte utseendemässigt åtminstone. Han skulle ha en svart worker-skjorta på sig och hade kortklippt hår. Mycket mer än så visste hon inte. Hon satt i sin tågvagn som började rulla in på centralstationen och hennes nervositet ökade för varje meter som tåget rörde sig, för varenda litet ryck som orsakades av tågets kraftiga bromsar. Tänk om han var ett riktigt äckel. Hon började ångra sig. Hon skulle aldrig ha gått med på det. Hon skulle ha stannat hemma och levt sitt eget liv utan att göra det svårare för sig än nödvändigt tänkte hon. Människorna som rörde sig förbi henne på perrongen där utanför såg visserligen helt normala ut, så kanske var Johan normal han också. Hon kunde ju inte veta och det var den osäkerheten som gnagde henne.