Vilorummet

Jag var på väg hem efter ett besök i Stockholm och kunde av någon anledning inte förmå mig att finna intresse mig för varken utsikten eller omgivningarna. Dels berodde detta förstås på att jag sett landskapets skiftningar många gånger förut, men allra mest var det nog för att jag blivit tilldelad ett säte som SJ skamlöst betecknade som "fönsterplats". I själva verket innebar en sådan plats att sitta vid mittgången. Inte nog med det. Sätet bredvid, intill fönstret, som jag inledningsvis trodde var mitt - ett misstag å min sida, helt och hållet mitt eget fel - hade egentligen inte mycket mer utsikt. En tygklädd träskiva, möjligen av masonit eller något annat "ädelträ", hindrade de flesta former för intagande av det framrusande landskapet. Å andra sidan var den andra platsen tom. Jag bytte således plats, utan att för den skull se bättre. Snarare tvärtom. I denna brist på yttre intryck levde snart mitt inre upp desto mer och en speciell tanke bet sig fast och vägrade släppa taget om mig. Hilda. Det började med att jag lite diffust såg ansiktet för mitt inre men detaljerna blev skarpare snabbt. De blå mandelformade ögonen som ibland smalnar av till en kisning när hon ler, de två bruna fräknarna i det högra av dem och underläppens sätt att försiktigt dölja framtänderna. Hildas leende tvingar ofta mig själv att le och jag insåg en smula förläget att jag med ögonen slutna gjorde just det. Tankarna och bilderna som fyllde mitt inre liksom landskapet for förbi, åtminstone utanför de andra resenärernas fönster, fyllde mig plötsligt med glädje. Fem timmar senare skulle jag träffa Hilda och då tänkte jag krama henne hårt och trycka min mun mot hennes. Planen var inte långt mer utvecklad än så, men det var åtminstone en plan.

Fristående novell: Genom två fönster

Ibland räcker det att titta. Nej förresten, det stämmer inte alls. Men trots all frustration som uppstår så är det ibland väldigt skönt att titta. För inte så länge sedan hamnade jag i en ganska konstig situation som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera, där det handlade om just det: att titta. Jag och Olivia har varit bekanta ett tag och det råder ingen tvekan om att hon är snygg. Faktum är att hon har en förbannat sexig kropp och att hon är het i största allmänhet. Just den kombinationen av sexighet och bekantskap kunde ju vara ett guldläge tänker kanske du, men saken är den att hon är upptagen och det är det mest frustrerande av allt. Men åter till situationen jag nämnde, för den har med allt det här att göra. För ett par veckor sedan hjälpte jag en polare att flytta. Erik som han heter är en god vän och självklart ställer man upp för sådana. Problemet är att han inte har körkort, så det blev min uppgift att köra lastbilen som han hade hyrt inför flytten. Dealen var att jag skulle sköta allt körande för att i gengäld slippa bära saker. Nu slutade det i och för sig med att jag bar en del lådor ändå, men det klandrar jag honom inte för eftersom jag till slut erbjöd mig att bära upp dem. Detta är alltså bakgrunden till den situation som plötsligt uppstod under dagen då flytten gick av stapeln, ja mitt under flytten faktiskt.

Kapitel 48: Inte ens sina egna kläder

Det var med raska steg och ett synnerligen gott humör som Jacob en dag promenerade genom Lund, längs cykelvägen mellan Botaniska och den gamla kyrkogården hitom Spyken. Grusvägen för gång- och cykeltrafik var omgiven av träd, så höga och lummiga att solens strålar bara nådde marken i form av oändligt många och smala linjer. Så uppbrutna och taggiga var dessa dessutom att ljuset började spela över marken de gånger som vinden lekte i grenverken. Detta var egentligen inget som Jacob reflekterade över där han gick. Han var på väg mot Stortorget, för att möta Amanda, och hade ingen tid att förlora. Inte för att han var sen, utan därför att han längtade efter att få se henne, efter att få känna hennes läppar mot sina egna. Bara tanken på detta gjorde Jacob helt varm inombords. Kanske tur det, eftersom det lilla solljus som silades genom träden inte erbjöd mycket till värme nu när sommaren snart var slut. Framme vid Östra Vallgatan, där cykelvägen tog slut, stannade han till för att trycka på knappen till övergångsställets ljussignal. Ett metalliskt tickande satte igång, helt utan hänsyn till det faktum att den sista synliga bilen redan passerat den vitrandiga asfalten och nu väntade vid den mycket större korsningen längre ner till vänster. Jacob sökte med blicken åt andra hållet, upp mot nationsområdet. Ingen bil där heller. Han gick över gatan utan att bry sig om att vänta på att den nedre gubben skulle hinna bli grön. När han passerat övergångsstället och fortsatte in på Magle Lilla Kyrkogata stressade ljusets metalliska tick inte längre någon, mer än sig själv. Innan de snabba ticken lugnat ned sig försvann dessutom ljudet av dem bakom Jacobs rygg. Inne i den gamla delen av Lund syntes ännu färre bilar än förut. Innan nästa motorljud och skrapet av gummi mot sten hördes nästa gång, hade Jacob hunnit hela vägen till Kiliansgatan.

Kapitel 46: Bitterljuva hämnd!

Under större delen av arbetsdagen hade Fredrik tänkt på Jonna som väntade på honom där hemma. Det var inte första gången hon sov över hos honom men däremot första gången han tillåtit henne stanna hela dagen när han själv var borta. Detta eftersom vicevärden hört av sig och behövde komma in vid tvåtiden för att byta ut kåpan till köksfläkten. Han hade aldrig gillat det där med att tillåta främlingar och hantverkare i sitt hem när han själv var på jobbet så när Jonna ville spendera natten hos honom var det han själv som föreslog att hon kunde stanna och öppna för Sven, som vicevärden hette. Jonna hade nickat glatt och tyckt att det hela var en jättebra idé eftersom hon ändå var ledig och så var det hela avgjort och Fredrik hade en sak mindre att oroa sig över den dagen. Han var nu på väg hem efter en vanlig arbetsdag utan några extraordinära händelser och han såg fram emot att träffa Jonna och kyssa henne och ta henne i sina armar och förmodligen ligga med henne. Efter det kunde de laga mat tillsammans, äta och prata om allt möjligt och förmodligen ligga med varandra en gång till. Han log bakom ratten när han tänkte på hur dagen kunde arta sig om inget gick fel. En bra dag, på det stora hela, trots händelselösheten på jobbet. Han svängde av från motorvägen, kom in på genomfartsleden och tankarna gled åt Sven och fläktkåpan. Ibland kunde en Jonna vara bra att ha till rent praktiska göromål också, tänkte han och flinade åt den förminskande tanken innan han rättade sig själv och tänkte något mer positivt om henne. 


Kapitel 41: En fråga om gränser

Båda skrattade när de gick ombord på färjan igen för att ta sig tillbaka till Sverige. Hela dagen hade varit nästintill perfekt. Resan till Helsingborg tog inte lång tid och väl framme hade det gått lätt och smidigt att köpa biljetterna över till Helsingör. Knappt någon kö alls hade det varit, vilket förvånade både Josefine och Emelie. De hade hört att kön till biljettluckan kunde vara hur lång som helst vissa dagar, om man hade otur. Istället hade det bara tagit ett par minuter innan de stod framme i luckan och betalade. Biljettförsäljaren pratade de om senare, när de satt i serveringen på färjan och lite ointresserat tittade på barnfamiljerna, som åt danska smörrebröd med alldeles för många räkor på. De skrattade båda åt hur sömnig han sett ut, inramad av sin lucka, och hur han på osannolikt bred skånska, med rejält skorrande "r", informerat om priset och att de visst kunde betala med kort om de nu ville det. Men allt det där var när de åkte mot den danska sidan av sundet. Nu var de på väg tillbaka efter att ha "gjort Helsingör". Uttrycket var kanske lite överdrivet. De hade mest gått runt i den lilla staden, tittat in i små märkliga butiker och sedan lunchat på en restaurang med utsikt över ett torg. Ett ganska mysigt torg förvisso, de hade båda haft trevligt och hade inte mycket negativt att säga om dagsutflyktens innehåll. När de slutligen tröttnade på planlösheten gick de in i en av alla affärer som sålde "billig" alkohol. I själva verket var det inte så billigt, men å andra sidan fick man ju numera köpa i princip hur mycket man ville och ta över till andra sidan. Lockade av detta faktum köpte tjejerna varsin flaska. Josefine valde en krämig likör som säkert skulle bli god att blanda drinkar med på någon kommande förfest, medan Emelie å sin sida hittade en fin flaska vars innehåll hon egentligen inte brydde sig så mycket om. Det var mer det att flaskan såg ut som ett gammalt lerkrus och hade en kul etikett som fick henne att välja just den. Ett envist ljud signalerade att färjan var på väg att avgå och de satte sig återigen i serveringen där man sålde de överdrivna smörgåsarna.

Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 27: En cirkel med fyra hörn

Hur länge hade hon väntat på den där skivan egentligen? Maja stod vid en av de många hyllorna i skivbutiken och fingrade girigt på "Fleet Foxes" senaste album. Plasten som omslöt förpackningen prasslade lätt när hon försökte trycka den åt sidan för att se vad som dolde sig bakom det lilla klistermärket uppe i högra hörnet. Hon hade väntat alldeles för länge i alla fall. Den saken var klar. Hon hade varit så fattig den senaste tiden att hon inte fått en enda chans att köpa den. Istället fick hon nöja sig med att provlyssna på skivan i olika butiker. Först hade hon gått till samma butik gång efter gång men butiksinnehavaren hade snart börjat kasta misstänksamma blickar på henne och till slut sade han åt henne att antingen köpa skivan eller gå därifrån. Han förstod inte hur viktig just den skivan var för henne, tänkte Maja och insåg samtidigt att hon tryckte hårdare på förpackningen med fingrarna än vad den förtjänade. De sammanbitna läpparna slappnade av när tankarna gled över till något mer glädjande. Hon hade ju slutligen hittat ett jobb! Redan nästa vecka skulle hon komma in med ett utdrag ur belastningsregistret för att visa arbetsgivaren att hon var en person man kan lita på. Hon skulle faktiskt gå in hos polisen och kräva sitt utdrag om bara en liten stund. Det var i själva verket på vägen dit som hon av en händelse gått förbi skivbutiken hon nu var inne i. Med ett jobb att gå till fick hon snart råd att köpa skivan. Majas mun sken upp i ett stort leende utav den tanken. Faktum var att hon skulle få råd att köpa många fler skivor när hon väl fått sin första lön. Men inte hos skivhandlaren som varit otrevlig. Honom tänkte hon inte köpa en enda skiva av. Tankarna lättade upp Majas humör tills hon med viss bitterhet insåg att den där lönen inte skulle synas på kontot förrän en hel månad efter att hon jobbat lika länge.

Kapitel 23: Ett avtal sluts mellan tre parter

Elli tittade ut genom tågets stora fönster och följde med blicken det böljande landskapet som snabbt for förbi. Hennes pojkvän Jonte var för tillfället inte i kupén utan hade gått ut för att i restaurangvagnen köpa något att äta. Detta trots att de tillsammans knappt hade några pengar kvar. De hade varit ute och rest i några veckor och budgeten de gjort upp inför resan var spräckt. Pengarna de hade kvar räckte i princip bara till mat och knappt ens till det. Som tur var hade de fått tag på riktigt billiga biljetter för näst sista etappen som bestod av en cirka 90 mil lång tågresa. Efter det återstod i princip bara färjan över till Sverige. Alla dessa saker hade upptagit Ellis tankar så länge att hon tröttnat på dem för länge sedan. De hade stötts och blötts så många gånger att det som var hårda ekonomiska fakta blivit ångestladdat för att efterhand bli till något som påminde om fiktion, en flyktig kunskap som inte längre kändes avgörande för verkligheten. När hon nu satt och tittade ut genom fönstret tänkte hon inte alls på detta utan njöt istället fullt ut av det storslagna kulturlandskapet med de till synes oändliga sädesfälten som redan börjat blekna till en svag gul nyans som bar svaga spår av grönt bara i böljornas sänkor. Bortom fältet de just passerade anade hon trädtopparna av en skog, så avlägsen att den mörkgröna kontrasten blev blåaktig på samma sätt som bergen i norra Sverige ser blå ut betraktade från tillräckligt långt avstånd. Hon drömde sig bort genom minnena av det som hänt de senaste veckorna, det som borde ha hänt och de saker som absolut inte borde ha hänt men som hade utspelat sig ändå. Hennes läppar gled upp i ett leende vid minnet av det som hände vid fontänen på det söta lilla torget för två veckor sedan och fnös hon tyst för sig själv när hon mindes det som skett senare samma kväll.

Kapitel 10: Utsikter från en enslig balkong

Kvällen var fortfarande ung när Felix följde med två kompisar ut på balkongen för att komma ifrån festens buller och få ro att prata lite mer ostört med varandra. Cigaretter tändes, en ölburk öppnades och när balkongdörren stängts avtog oljudet inifrån lägenheten så att det lade sig som ett dovt buller i bakgrunden där individuella röster bara undantagsvis stack ut och nådde kompisarnas uppmärksamhet. Det fanns en soffa på balkongen som Andreas och Tobbe satte sig i. Felix stod istället lutad mot balkongräcket och tittade ointresserat ut över gårdsplanen med sin slitna lekplats för mindre barn. Han hade följt med ut mer för att svalka sig och få lite frisk luft än för att diskutera något brännande viktigt ämne med sina vänner och nickade mest åt dem när de krävde hans åsikt angående någon extra viktig fråga. Mittemot balkongen reste sig nästa höga hyreshus och Felix kunde konstatera att det andra huset låg ovanligt nära den byggnad han själv befann sig i. Lukten av rök avtog plötsligt och kompisarna reste sig från soffan för att öppna dörren in till lägenheten för att gå in. "Ska du med in eller?" hörde han Tobbes röst men Felix skakade bara på huvudet till svar. "Jag stannar en liten stund till. Gå ni in så länge." Tobbe vände sig mot Andreas, ryckte på axlarna och de gick in tillsammans och lämnade Felix kvar där ute för sig själv. När de lämnat honom ensam suckade Felix tungt. Ensamheten var behaglig. Han hade inte druckit mer än ett par öl och var inte ännu berusad. Det skulle han förmodligen bli snart och så fort det skedde visste han att ensamheten inte skulle locka lika mycket längre. Därför passade han på medan känslorna fortfarande var ärliga och oförfalskade.

Kapitel 5: Cykelreparatörens oväntade kostnadsförslag

Inte idag! Inte just idag av alla dagar. Det var vad Marja tänkte när hon hoppade av sin cykel på väg hem från föreläsningen. Hon lutade cykeln framför sig på trottoaren och tittade granskande på den. Kedjan hade hoppat av. Hon kunde konstatera det och hon kunde se hur den egentligen skulle sitta. Förmodligen hade hon kunnat sätta tillbaka den också om hon bara fick tillräcklig tid på sig. Att hon skulle bli oljig om händerna på kuppen var inget större problem. Riktigt så känslig var hon ändå inte. Det var snarare tanken på att försöka rätta till problemet längs med en trafikerad väg och hela tiden bli tittad på som störde henne. Bli bedömd av varenda fotgängare, cyklist och förbikörande bilist när hon försökte lösa sitt problem. Marja ville inte ge dem det nöjet. Dessutom var hon faktiskt inte helt säker på hur hon skulle gå tillväga för att sätta kedjan på plats igen så det kunde i värsta fall ta ganska lång tid innan hon fick rätt på problemet. Efter en djup suck bestämde hon sig för att leda cykeln bredvid sig och gå hem. Vädret var trots allt ganska fint. Man fick vara nöjd med de små sakerna intalade Marja sig själv där hon gick. Hon kom omedelbart på sig själv med att tycka att det där uttrycket var otroligt fånigt. Vadå nöjd med de små sakerna? Vilka små saker? Var kedjan en sådan liten sak? Skulle hon vara nöjd med dess plötsliga beslut att hoppa av också? De irriterade tankarna avbröts först när Marja kom fram till en cykelväg som ledde rakt in mellan några träd och vidare genom en park. Det var en oändligt mycket bättre plats att eventuellt förödmjuka sig själv på. Om hon försökte laga cykeln där var det som mest några fotgängare och ett par cyklister som kunde få se henne misslyckas och se dum ut. Det kunde hon kanske bjuda på ändå.

Kapitel 1: En dyrköpt frihet

Sensommarnatten var sådär härligt mild som nätter bara tycks bli när sommaren lider mot sitt sorgesamma slut. Fortfarande var träden och buskarnas blad lika gröna som de hunnit vänja sig vid. Natthimlen led däremot inte längre av samma tveksamhet som den dragits med sedan våren eftersom dess utmaning mot mörkret självt, vid midsommarnattens klimax, varit lika misslyckat som alla år dessförinnan. Mörkret var slutligen på väg med all sin kyliga kraft och Tommy och Elin utnyttjade de sista varma dygnen i så stor utsträckning de kunde. De gick längs en upplyst gata och var på väg hem från en mindre tillställning där de umgåtts med goda vänner, samtalat och skrattat glatt under påverkan av en lagom mängd vin och öl. Den lilla festen var slut och de utvärderade den där de gick under gatlyktornas kalla sken. De var båda nöjda med kvällen. Gamla bekantskaper hade ingjutits med ny kraft och nyare hade förstärkts. Hyreshusen runtom dem var redan nedsläckta. Något enstaka fönster lyste envist där någon ungdom eller en äldre nattuggla satt vaken. I övrigt var de helt ensamma och deras steg ekade mellan byggnadernas tunga betong och slitna puts men deras gemensamma promenad var på intet sätt krävande eller betungande. Det vill säga tills de såg den maskerade mannen som med försökte ta sig in i en byggnad.

Epilog: Bunden av kärlek

Nellie fick kämpa för att hinna med i det höga tempot när Johannes drog henne med sig mot sovrummet. Hon visste vad som väntade där inne. Eller det gjorde hon egentligen inte alls men den hetsiga lilla promenaden genom halva vardagsrummet hade gett henne de få ögonblick som behövdes för att hinna fundera över vad som skulle hända. Nellies upphetsning hade knappt hunnit lägga sig sedan Johannes erbjudit hennes kropp och mun åt sin kompis och så fort Johannes kysst henne slog samma varma känsla ut inuti henne. Det hon gjort var fult. Nellie visste mycket väl att hon inte borde ha tillåtit det men ångrade sig ändå inte det minsta. Snart var de framme vid dörren och Johannes svängde upp den våldsamt innan han drog Nellie vidare in i rummet. När han kom fram till sängen vände han sig hastigt om och stirrade intensivt på henne där hon stod med flackande blick. Hans blick var genomträngande. Som om han såg rakt in i hennes tankar och förstod vad hon tänkte på. Nellie skulle precis förklara för sig själv att så kunde det såklart inte vara när Johannes hand rörde sig snabbt uppåt och placerades på hennes smala hals. Hon kunde inte slita sin blick ifrån Johannes och när han höll hennes huvud fast på det sättet var hon verkligen förhindrad att ens försöka. Nellies ögon var blanka av förväntan när Johannes lutade sig fram och vinklade upp hennes ansikte så att han kunde kyssa hennes läppar. Inte lika intensivt denna gång men inte på något sätt försiktigt. När deras tungor möttes kände Nellie snart hans andra hand på höften med hela underarmen som stöd för hennes ländrygg när han smakade på henne.

Kapitel 49: Ett övertramp blir bestraffat

Under hela bilresan hem satt de under tystnad och valde istället att fokusera på de vitmålade strecken som for förbi under och bredvid bilen. Ingen ville säga något eftersom de båda visste vilket ämne som förr eller senare måste hanteras. De var inte sugna på det. Kanske var det bättre att bara låta det bero. Låta det passera som om det aldrig hade hänt, men Evelina var inte säker på att det var möjligt. Hon kunde inte tro att hon skulle komma undan så lätt med sitt lilla övertramp. Hon var skuldmedveten och förstod att hon förr eller senare måste stå till svars för sitt snedsteg eftersom Daniel tydligen sett allting. Hon kunde knappt titta på honom där han satt och körde utan stirrade medvetet rakt fram för att slippa möta hans anklagande blickar. Det var en kortsiktig strategi men den fick duga åtminstone tills de var hemma. Vad som skulle hända sedan var upp till honom. Hon förstod om han var arg på henne. Förstod om han skulle berätta för henne vilken dålig flickvän hon i själva verket var. Hon måste svälja och kände hur ansträngd hennes hals blev när hon gjorde det. De var snart hemma och hon stålsatte sig inför hemkomsten då hon till slut måste möta hans blickar och inte längre skulle komma undan. Evelina funderade på om hon kunde sätta på radion i alla fall för att på så sätt slippa den hemska tystnaden men så fort hon sträckte sig för att trycka igång den anade hon Daniels blick som följde hennes hand och hon drog tillbaka den igen utan att fullborda handlingen. Tystnad fick duga. Hon förtjänade ingen lindring. Hon visste vad hon gjort och att det var fel. Hon hade ingen rätt att styra händelsernas förlopp och hon tänkte inte försöka heller. Om han bara kunde säga något, men hon visste att han skulle förbli tyst tills de kom innanför dörren till lägenheten. En outhärdlig tystnad, men hon måste försöka trycka undan ångesten och hantera situationen så gott hon kunde.

Kapitel 44: Malmö-Stockholm på tu man hand

Martin stod på perrongen vid Malmös nya centralstation och väntade på sitt X2000. Resan till Stockholm var planerad sedan länge. Runtom honom stod flera andra som troligen skulle med samma tåg. Egentligen inte särskilt många fler. Kanske för att han redan promenerat bort till vagnläge C där hans vagn tydligen skulle stanna när tåget väl kom. En större klunga stod längre bort och hade förmodligen inte en tanke på vad vagnlägen innebar. Martin ville sätta sig på en bänk, men eftersom Malmö stad beslutat att alla bänkar på stationen ska ha en lutning som omöjliggör all form av avslappning hade han gett upp tanken redan efter ett par minuter. Han stod istället med en tung ryggsäck vilandes på sina axlar. Tåget skulle ju ända komma snart. När det så slutligen gled in och stannade visade det sig att vagnläge C inte var den bästa platsen att stå vid ändå. Martins vagn stannade nämligen cirka 40 meter ifrån honom trots informationen som sagt annorledes. Så han började gå mot sin vagn och kom snart fram till den stora dörren. Han ryckte till i handtaget och väntade på att den skulle öppnas automatiskt. Sedan steg han in och letade på stolsryggarna efter den siffra som var hans sittplats. 52, med fönsterplats. Till slut fann han platsen, slängde upp ryggsäcken på hyllplanet och satte sig ned. När han tittade ut genom fönstret såg han den projicerade filmen som spelades upp på stationens väggar, filmad från ett tåg i rörelse någonstans i Asien. Steg hördes i vagnen och Martin tittade upp. En ensam blond tjej med mellanlångt hår kom gåendes i mittgången och letade på samma sätt som han själv nyss gjort efter sin siffra på stolsryggarna. Han kunde inte riktigt sluta titta på henne där hon makade sig fram med en tung väska i handen. Det var en söt tjej. Förmodligen var det därför.

Kapitel 38: Frida ringer och ber om en tjänst

Detta är en fristående fortsättning på ett tidigare kapitel som du finner här!

Jag hade ännu en långsam dag på jobbet häromveckan. Jag hade suttit i taxibilen någon timme i utkanten av stan och väntat på beställningar när mobiltelefonen blinkade till. I kvällsmörkret tog jag upp telefonen och läste smset. "Hej! Jag har inte så mycket pengar men behöver åka en bit. Vad säger du?" Jag funderade ett tag på vem det här kunde vara. Köra gratisturer var inget jag alls var sugen på en sådan kväll. Numret var okänt. Vem kunde det vara egentligen? Jag bestämde mig för att svara. "Tid har jag gott om men kör ingen gratis. Vart vill du?" Sedan väntade jag. Det tog minst en kvart innan nästa sms lyste upp skärmen på telefonen. "Ok.. Jag kan nog betala på något sätt ändå. /Frida" Frida? Vem är.. Frida! Minnet kom tillbaka som en våldsam blixt från en klar himmel och jag log fånigt för mig själv i bilen. Frida var just den sortens kund jag kunde tänka mig just då. Jag slog hennes nummer och ringde upp. Det gick fram flera signaler innan kopplingstonen förvandlades till ett klick följt av; "...ja... Frida."

Kapitel 37: Stulna blickar och ett tomt kök

I över en timme hade de nu suttit och sneglat mot varandra genom rummet. Peter fick ingen ro att prata med sina bordskamrater. Inte när hela rummet lystes upp av en punkt på andra sidan av lokalen på det sättet. En punkt med blont hår och de vänligaste ögon han någonsin sett. Hon var berusande vacker där hon satt och pratade med sina egna bordskamrater. Ett samtal som måste gå på tomgång med tanke på att deras blickar hela tiden möttes och intensivt fångade varandra. Som om de dansade med kropparna tätt tryckta mot varandra mellan borden. En ögonkontaktens dans. Inte mer än så men ändå var det den underbaraste dans Peter någonsin varit med om. Den mjukaste omfamning han någonsin känt. Den mjukaste omfamning han aldrig känt. Det satt någon bredvid henne som krävde hennes uppmärksamhet med jämna mellanrum, dold av bordskamraten mittemot. Det var tydligt vem han måste vara och Peter skämdes för hur det i hans sinne rördes upp känslor av svartsjuka som fick honom att avsky den personen. De hade aldrig träffats. Aldrig utbytt ett ord. Kanske var det världens trevligaste person. Nej, så kunde det inte vara. Den som hindrade deras blickars dans att bli fysisk kunde inte vara en bra person. Fick inte vara det. Dåligt samvete. Detta förbannade dåliga samvete som vägrade förbarma sig över honom. Kände hon samma sak? Kanske skulle han aldrig få veta.

Kapitel 29: Valborg i stadsparken

”Johan! Här är vi!” hördes en kraftig röst genom sorlet. Det var Valborg och hela stadsparken var fylld till bredden av studenter och ungdomar. Gräset på marken stack bara fram som en del av ett större lapptäcke där de andra färgglada lapparna ockuperades av gäng i grupper om allt mellan tre och femton personer. Johan tittade sig förvirrat omkring och försökte hitta röstens ägare. ”Här!” hördes den ännu en gång innan han fick syn på sina vänner som satt och skrattade på ett par utslagna filtar med en engångsgrill i mitten. ”Ah, där är ni ju!” svarade Johan glatt och satte sig med sina vänner. De hade varit på plats tidigt på förmiddagen för att få en bra position. Johan som jobbat kom lite senare och nöjde sig egentligen med vilken plats som helst. I slutänden hade de hamnat nära den vita scenen från vilken hög musik dundrade ur stora högtalare som någon studentsammanslutning varit förutseende nog att ta med sig. Kanske inte den bästa platsen i parken om man ville föra en lugn konversation, men Johan och hans vänner hade andra planer för dagen. Fördelen med närheten till scenen var trots allt alla tjejer som förr eller senare förhoppningsvis skulle börja dansa. Att det var strax över tjugo grader varmt ökade bara gängets förväntningar. Allt för länge hade studentskorna varit iförda tjocka vinterjackor och halsdukar. Det var äntligen vår.

Kapitel 28: En fotograf som går för långt

Hanna hade lärt känna Jonathan för bara några veckor sedan. Därför blev hon desto mer förvånad när han frågade henne om hon ville agera modell för honom. Smickrad också såklart, men egentligen mest förvånad. Jonathan var hobbyfotograf och hade en improviserad studio uppsatt i sin lägenhet. Det var i denna Hanna skulle posera på olika sätt med olika rekvisita. Att Jonathan dessutom såg bra ut störde henne inte direkt. Kanske var det i själva verket ett av de tyngsta skälen till att hon till slut tackat ja. Det var ju ett bra tillfälle att få lite tid ensam med honom. En bra chans att lära känna varandra. När Hanna frågat om hon inte var för kort för att vara modell hade Jonathan bara skrattat och sagt att han väl fick använda mindre saker som rekvisita då. Dagen var kommen för mötet och Hanna var på väg hem till honom. Med sig hade hon en väska med olika kläder och skor. Jonathan hade inga att låna henne utan litade på att hennes egen garderob kunde tillgodose alla eventuella behov. Eftersom Hanna inte visste vad för sorts bilder han hade tänkt sig hade hon tagit med sig lite olika sorters kläder. Dessutom både låga skor och några högklackade. Längst ner i väskan hade hon något annat. Sexiga underkläder. Det var knappt att hon ville erkänna det för sig själv, men om han ville ta några foton som var lite mer avklädda så kunde hon tänka sig det också. Inte naket, men åtminstone kunde hon tänka sig att visa lite hud. Då kunde det vara bra med olika sorters trosor. Hon hade skämts när hon packat ner dem. Ångrat sig och lagt tillbaka dem i garderoben men sedan lagt ner dem i väskan igen. Bara för att hon hade dem med sig innebar ju inte det att hon måste ta sådana foton. Det fick visa sig under fotograferingens gång.

Kapitel 27: Hemligheter på ett café

Viktor gick längs med de stockholmska gatorna i jakt på någonting att fördriva tiden med. Han hade följt Katarina Bangata österut mot Vita bergen, promenerat genom de gröna kullarna och oengagerat försökt avgöra vilket litet hus som möjligen varit Hasse och Tages skrivarstuga en gång i tiden. Efter det hade han vandrat längs med Årstavikens vatten och funderat över vad han mer kunde göra för att slå ihjäl de timmar som kvarstod till hans vän slutade sitt jobb. Till slut kom han på det. Varför inte fika? Viktor vände helt om och började gå tillbaka samma väg som han kommit. Ovanför honom löpte en stor bro. Möjligen en motorvägsbro noterade han ointresserat. Han upptäckte en mindre väderkvarn som av någon anledning rests intill bron. Han fortsatte gå. Snart var han tillbaka på Söders gator där han börjat för över en timme sedan. Jakten på ett trevligt café började på allvar. Han spanade omkring sig åt alla håll när han gick gatorna fram. Det första caféet han såg tilltalade honom inte. Det såg tråkigt ut på något sätt. Han gick vidare. Efter att ha avfärdat ett tiotal små fik hittade han slutligen ett som såg både trevligt och relativt tomt ut. Viktor öppnade dörren och steg in i den lilla lokalen. Till vänster om honom satt ett par och drack kaffe. Den ene av dem satt och läste en dagstidning medan den andra rastlöst knappade på sin mobiltelefon. Ingen alls satt till höger om dörren. Där skulle han sätta sig. Men först skulle han gå fram till disken och beställa.

Kapitel 25: Följe med Bernuz

Matilan vaknade av ett ljud hon inte kände igen. Någon sorts fåglar sjöng morgonen välkommen och deras toner studsade mjukt mellan träd och mark, mossa och sten. Hon vred sig åt sidan för att somna om när hon plötsligt mindes. Det mjuka under hennes nacke var inte någon kudde eller ens bundet gräs. Det var en mansarm så stor att hon kunde vänt sig ett helt varv utan att förlora sitt nackstöd. Hennes räddares arm. Bernuz arm. Minnena från gårdagen sköljde över henne som en flod. Hur han sänkt hennes slavdrivare för att sedan bära henne över ryggen till sitt enkla hem i den lilla glänta där hon nu med sömndruckna ögon tittade sig omkring. Inte en människa syntes till utöver Bernuz själv vars stora bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans slumrande andning. Igår hade han tagit Matilan. När hon mindes den delen av dagen log hon. Sedan tittade hon ned på sina händer och leendet falnade. Fortfarande bunden. Hennes händer satt tätt ihop mellan det tjocka repets hårda knopar. Om bara Bernuz vaknade någon gång kunde hon säkert övertyga honom om att släppa henne fri. Hon reste sig och trampade runt i den daggstänkta mossan som täckte gläntans mark. Mjukt och skönt var det. Eldplatsen var död sånär som på en smal strimma av rök som trotsigt steg mot himlen. Hon gick fram till härden och förberedde ett par mindre pinnar. Askan skulle vändas, glöden blåsas på och pinnarna läggas i läge så att de tog fyr. Det var snabbt gjort eftersom Matilan väckt slumrande brasor så många gånger förut i sitt gamla hem. I sitt gamla liv. Tanken på hembyn var smärtsam men fylld av goda minnen. Matilan insåg att hon troligen aldrig skulle få återse sin by. Hon hade färdats så långt utan att ens känna till riktningen att idén om att komma hem igen börjat te sig absurd. Hennes hopp låg istället i att Bernuz var en hygglig man. Någon hon kunde lita på. Om hon kunde det skulle hon göra allt för att visa honom att han kunde lita på henne. Ett bättre öde än hon kunnat hoppas på den senaste tiden. När elden började ta sig hörde hon en högljudd gäspning bakom sig. Bernuz var vaken.