Viljans svaghet inför det förbjudna

Observera att detta är den andra av två noveller om Elisa. Du hittar första delen här!

Jag har en bekännelse. Ja, ännu en. Det jag har skrivit hittills är nämligen en förvanskning av sanningen. Inte helt men åtminstone delvis har jag valt vissa detaljer och utelämnat andra. Men jag intygar att jag inte har gjort det av bedrägliga skäl. Redan utifrån det du vet om mig vid det här laget har du all rätt att döma mig, kalla mig omoralisk eller usel. Jag kommer inte försöka försvara mig mot sådana ord. Jag vet alltför väl att de är sanna och inbillar mig inte att jag är något annat. Den som i min ålder rör en tonårig flicka på det vis som jag har gjort, han gör sig skyldig till förledelse av ungdomen - associationen till Sokrates är ett rent sammanträffande, jag jämför mig på intet sätt med en sådan storhet - och bör inte betraktas som något annat än omoralisk. Kanske också usel. Ändå vore det som sagt en förvanskning av sanningen att avsluta min bekännelse där, när jag övertygade Elisa om att hon borde gå hem och antydde att det var lika så bra att vi hindrats från att gå längre än vi gjorde. För det gjorde vi. Inte just den gången men så tätt inpå att jag skäms en aning för frånvaron av moralisk motståndskraft. Jag erkänner utan omsvep att jag lider av viljesvaghet. Detta är varken en ursäkt eller någon billig bortförklaring. Snarare är det ytterligare en personlig egenskap som jag kan lastas för. Jag har, sedan jag först kysste Elisa på stadsbiblioteket, insett att det är många usla egenskaper som tillsammans utgör min fulla personlighet. Men förhoppningsvis finns där också några goda och försonande drag att ta fasta på. Nej, det är jag säker på att där finns! Vore jag rakt igenom usel hade jag inte brytt mig om henne alls. Det gör jag. Alldeles för mycket tvivelsutan. Men jag märker att jag förhalar det oundvikliga och försöker skjuta det framför mig. Jag har lovat att förtälja sanningen och det löftet bryter jag ej, trots att den är så mycket värre än det du ännu så länge vet om mig. Allt jag ber om är att du ägnar eventuellt försonande drag samma koncentration som allt det usla hos mig.

Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Novelette: Efter semestern

Två veckor hade Elin semestrat med två kompisar när fredagen kom då hon skulle komma tillbaka. Hennes lillbrorsa fyllde år samma dag och därför hade det bestämts med föräldrarna att de skulle hämta upp henne på flygplatsen, för gemensam bilfärd till deras hus, där släktkalaset skulle hållas. Lillbrorsan bodde inte heller hemma längre så alla fick ta sig dit för firandet, även han själv. Det irriterande var att jag var undantagen. Elin och föräldrarna skulle hämta upp mig på vägen. Det kan ju låta praktiskt men det innebar att jag skulle få träffa min älskling, men inte få göra långt mer än att kyssa henne. Man tafsar ju inte på en flickvän inför föräldrarna och det var bara en bråkdel av vad jag ville. Jag hade både drömt och dagdrömt snuskiga saker om Elin sedan jag släppte av trion på flygplatsen två veckor tidigare. Mitt jobb ligger i närheten av ett köpcenter eller vad man ska kalla det, lite som ett kvarter med sex eller sju butiker som säljer det mesta. I utkanten av området finns ett militärt överskottslager och det var det som blev min räddning, eller snarare bådas. Jag slutade lite tidigare den dagen för att inte behöva vänta en minut i onödan på att få återse min älskling. Rastlösheten drev mig till att sparka upp ett smärre hål i grusvägen innan jag slutligen såg bilen rulla in på parkeringen. När Elin steg ur bilen, iklädd en somrigt mönstrad klänning och med flätor i håret, såg hon lite trött ut men så fort hon fick syn på mig sken hon upp i ett stort leende och jag kände mina egna mungipor rycka, innan jag gav upp inför glädjen. Hon började springa mot mig och vi kramades snart både hårt och länge innan munnarna möttes i en lika ivrig som underbar kyss. Hon smakar fantastiskt min Elin och känslorna som bubblade ledde mina händer mot hennes rumpa. Hon hindrade mig inte utan jag insåg själv olämpligheten i detta.

Kapitel 45: Soldyrkarens slutna ögon

Soldyrkare... Vi har alla hört talas om dem, eller hur? Någon i familjen eller åtminstone en eller annan mer avlägsen släkting brukar tillhöra församlingen. Själv har jag en helt annan inställning till solen. Jag blir tokig av den. Det kanske låter konstigt men det är faktiskt sant. Det är något med att bli fullkomligt soldränkt som får hela mig ur led. Den där värmen som inte går att komma ifrån, hur mycket man än klär av sig. Som snarare blir värre ju naknare man är. Samtidigt ser man runtomkring sig hur tjejer bär mindre kläder än vanligt. Det är som en ljuv tortyr som man vill, och samtidigt inte vill, utsätta sig för. Häromveckan när värmeböljan var som mest intensiv upplevde jag just den där värmepaniken och bestämde mig helt sonika för att ta motorcykeln en bit upp längs västkusten. Inte mer än tio mil eller så. Egentligen var det mest för att svalka av mig. När man kör på motorvägen blir draget tillräckligt starkt för att värmen ska bli uthärdlig oavsett hur het luften är. Det var ju knappast därför jag blev motorcyklist, men det är helt klart en trivsam och angenäm bieffekt av intresset. Hursomhelst, jag tog på mig mc-stället och trodde jag skulle avlida av värmen innan jag ens vridit på tändningen, så när stödet var uppfällt, visiret nedfällt och första växeln var ilagd så blev känslan desto bättre när jag kom ut på den länsväg som leder ut till motorvägen, som jag längtade så efter. Redan vid 70 km/h började vinddraget göra sitt och de ansträngda minerna byttes ut mot ett leende. Det var egentligen först då jag bestämde mig för destinationen. Motorvägen norrut, mot Bjärehalvön. Torekov är fint året runt men som absolut finast är hamnbyn under högsommaren. Om det bara vore möjligt hade jag gärna fortsatt och tagit båten ut till Väderön. Men i ett skinnställ? Nej tack! Som tur var hade jag andra kläder med mig, om jag nu skulle få för mig något liknande äventyr väl på plats.

Kapitel 41: En fråga om gränser

Båda skrattade när de gick ombord på färjan igen för att ta sig tillbaka till Sverige. Hela dagen hade varit nästintill perfekt. Resan till Helsingborg tog inte lång tid och väl framme hade det gått lätt och smidigt att köpa biljetterna över till Helsingör. Knappt någon kö alls hade det varit, vilket förvånade både Josefine och Emelie. De hade hört att kön till biljettluckan kunde vara hur lång som helst vissa dagar, om man hade otur. Istället hade det bara tagit ett par minuter innan de stod framme i luckan och betalade. Biljettförsäljaren pratade de om senare, när de satt i serveringen på färjan och lite ointresserat tittade på barnfamiljerna, som åt danska smörrebröd med alldeles för många räkor på. De skrattade båda åt hur sömnig han sett ut, inramad av sin lucka, och hur han på osannolikt bred skånska, med rejält skorrande "r", informerat om priset och att de visst kunde betala med kort om de nu ville det. Men allt det där var när de åkte mot den danska sidan av sundet. Nu var de på väg tillbaka efter att ha "gjort Helsingör". Uttrycket var kanske lite överdrivet. De hade mest gått runt i den lilla staden, tittat in i små märkliga butiker och sedan lunchat på en restaurang med utsikt över ett torg. Ett ganska mysigt torg förvisso, de hade båda haft trevligt och hade inte mycket negativt att säga om dagsutflyktens innehåll. När de slutligen tröttnade på planlösheten gick de in i en av alla affärer som sålde "billig" alkohol. I själva verket var det inte så billigt, men å andra sidan fick man ju numera köpa i princip hur mycket man ville och ta över till andra sidan. Lockade av detta faktum köpte tjejerna varsin flaska. Josefine valde en krämig likör som säkert skulle bli god att blanda drinkar med på någon kommande förfest, medan Emelie å sin sida hittade en fin flaska vars innehåll hon egentligen inte brydde sig så mycket om. Det var mer det att flaskan såg ut som ett gammalt lerkrus och hade en kul etikett som fick henne att välja just den. Ett envist ljud signalerade att färjan var på väg att avgå och de satte sig återigen i serveringen där man sålde de överdrivna smörgåsarna.

Kapitel 40: I dryckesförrådet (del 2)

Ulf och Tyra satt nära men ändå inte riktigt intill varandra under middagen. Det som gick av stapeln var ett släktkalas, hemma hos Tyra, men det var inte hon som fyllde år utan hennes halvbror Stefan. Ulf som var Stefans kusin var långt äldre än den senare men brukade dyka upp på dessa tillställningar för att inte tappa kontakten helt. Eftersom Tyras pappa gift om sig med Ulfs faster och tagit med sig Tyra till den nya familjen så var de egentligen inte släkt alls. De träffades mestadels på de här släktkalasen som anordnades så fort någon av kusinerna fyllde år. Tyra hade kommit in bra i släkten, blivit väl mottagen som om hon också vore släkt genom blodsband och de sista två åren hade hennes pappa och låtsasmamma anordnat kalas för henne med inbjudningar till samma släkt som också dök upp varenda gång för att fira. Eftersom Ulf faktiskt var en av kusinerna brukade han komma på kalasen och hade till och med kommit på Tyras senaste födelsedagskalas. Efter att hon bott hos honom i ett par dagar, för några månader sedan nu, hade hon sett fram emot sin lillebrors annalkande kalas och hoppats både öppet och i smyg på att Ulf skulle dyka upp som vanligt. Nu satt de alltså slutligen där på varsin sida av bordet och pratade till synes med alla utom varandra, trots att de båda egentligen helst ville just det och gärna hade undvarat de andra en stund.

Kapitel 39: Inte riktigt släkt (del 1)

Tyra var inte mer än 17 år och bodde fortfarande hemma med sina föräldrar. Nu var tiden kommen att för första gången hälsa på i Malmö där hon skulle få bo hos Ulf i några dagar. Planen var att han, som kände till stan, skulle visa henne runt och dessutom ta med henne för att upptäcka Skåne. Detta var en stor grej för en ung tjej som Tyra, som annars var van vid landsbygden och dess brist på roliga affärer och nöjen. Ulf hämtade henne redan på perrongen när hennes tåg rullade in, bar hennes väska till taxin och pratade med henne på ett sätt, som om hon vore vuxen, hela vägen hem till sin lägenhet. Samma lägenhet som Tyra skulle sova i de kommande dagarna. Hon var lite nervös över att sova hos Ulf. Inte minst eftersom de inte träffats så mycket. De kände varandra såklart, men inte mycket mer. Mest hade de träffats på olika släktkalas genom åren. Tyra hade nog egentligen tyckt, i största hemlighet, att Ulf var snygg ganska länge men det gjorde bara hela saken än mer pinsam. Hade han bara varit en tråkig och ful töntig "vuxen" så hade det nog inte varit så farligt. Nu var han istället lång, mörk och storväxt. Dessutom var han konstnär, eller något åt det hållet i alla fall. När de slutligen kom in i lägenheten pekade Ulf ut soffan som hon kunde sova på. Tyra som fortfarande inte riktigt vågat sig ur sitt skal tog blygt av sig sin jacka och sina skor utan att yppa ett ord. Därefter gick hon in och satte sin väska bredvid den soffa som Ulf pekat på.

Kapitel 32: Sveket

På väg hem till Alex från Maria gick Alina och tänkte på hur mycket hon faktiskt tyckte om sin kompis. De hade inte känt varandra så värst länge egentligen utan hade i själva verket bara varit kursare på universitetet i ett par år. Ändå hade de så mycket gemensamt, kunde skratta åt samma saker och pratade ibland nästan hur länge som helst med varandra. Solen sken och värmde skönt mot Alinas ansikte där hon gick. Hon stannade upp ett ögonblick och slöt ögonen för att bara njuta en liten stund. När hon slog upp ögonlocken igen kunde hon inte låta bli att le. Hon skulle träffa Alex och resten av dagen kunde med lite tur bli hur bra som helst. Johan var också där förstås, men det gjorde inget. Alina tyckte om honom också. Det var länge sedan hon hade konstaterat att han var den av Alex kompisar som hon tyckte bäst om. På något sätt var han mer lik henne än vad Alex var, åtminstone till stilen, och kanske var det därför han var så lätt att umgås med. Hon rundade lekplatsen och kunde se hur någon grävt en djup grop i den plankinramade sandlådan. Plastspaden som använts låg fortfarande kvar, kvarglömd men säkert inte bortglömd. Efter lekplatsen kom hon in i allén av stora kastanjeträd och under dem svalkades hon av den svala skuggan, blev omkörd av en cyklist och såg längre fram hur ett par kom gående, hand i hand, i motsatt riktning. När allén tog slut och bostadskvarteret med studentkorridorer på höger sida inte längre syntes bakom raden av vildvuxna och yviga buskar svängde Alina av åt just det hållet och snart gick hon längs den tvärgående cykelbanan tills hon kom fram till Alex kvarter. Huset han bodde i syntes inte riktigt ännu men Alina visste ju att det låg bakom det låga hyreshuset i vitt tegel som hon närmade sig nu. Hon kände igen nästan allt här. Blommorna i fönstret på första våningen, de ständigt neddragna rullgardinerna på våningen ovanför. Ännu snett ovanför dessa fönster, på tredje och högsta våningen, det där aluminiumfolieliknande materialet som en student, om det nu var en student, hade täckt sina fönster helt och hållet med. Alex brukade ofta kommentera det där när de gick förbi tillsammans. Han kallade sin granne foliehatt, med kanske lite för elak ton, men Alina brydde sig inte om att förebrå honom för det. Hon visste ju att han inte menade något illa med det där. Inte egentligen. Det var han för snäll för, trots att han aldrig skulle erkänna det själv.

Kapitel 24: Avtalsbrott mellan två

Obs! Detta är en fristående fortsättning på en novell som du hittar här!

Med ögonen slutna i ett försök att sova som snart visade sig vara fruktlöst hörde Elli ljud från andra sidan av kupén. Hon höll ögonen stängda och lyssnade uppmärksamt för att försöka avgöra vad det var som lät. Det som hördes var ett lätt skrapande ljud i en rytmisk takt och snart gick det upp i all sin skamlighet för henne vad ljudet måste härstamma från. Mannen verkade runka och förmodligen var det till minnesbilder av Elli själv dessutom där hon visade upp sig för honom och blev tagen av Jonte inför hans ögon. Hon låg blickstilla utan att ge ifrån sig ett enda ljud och i en underlig upphetsning över upptäckten glömde hon alldeles bort att andas. Ett nytt ljud i den tyst knarrande och mörklagda kupén fångade omedelbart Ellis uppmärksamhet och hon måste till slut dra efter andan för att inte bli yr av syrebrist. Hon ångrade sig genast när ljuden från andra bädden upphörde och tystnaden lade sig som en tung våt filt över rummet. Elli andades regelbundet och långsamt nu, rädd att behöva dra fler högljudda andetag om hon råkade hålla andan igen. När hon legat och lyssnat en stund till tågvagnens lätta oväsen uppstod samma rytmiska ljud på nytt och hon ville så gärna öppna ögonen, tända lampan och se hur mannen smekte sig själv till minnesbilderna av henne. Så kom Elli på en idé. Hon låg kvar utan att röra sig och utformade planen som hon tyckte var ganska smart. Hennes mun gled upp i ett tyst leende när hon slutligen bestämt hur hon skulle gå tillväga. Enda kvarstående problemet var att faktiskt genomföra den. Hon samlade mod och tänkte just sätta sig upp när hon plötsligt ångrade sig. Istället låg hon kvar och fortsatte lyssna på det svaga ljudet, upphetsad och nervös på en och samma gång.

Kapitel 14: Släktkalaset

Lina hade varit ihop med Jonas i nästan ett halvår när hon blev bjuden att följa med på ett släktkalas hos hans farbror som fyllde 60. Först hade hon varit en smula tveksam till om det hela egentligen var en bra idé. Hon kände trots allt ingen mer än Jonas, hans två systrar och deras föräldrar. Men Jonas hade tjatat på henne och till slut gav Lina med sig. Den lilla kontakt hon haft med hans familj dittills hade trots allt gett henne en positiv bild. Föräldrarna var lätta att ha att göra med och systrarna hade ganska snabbt börjat behandla henne som vore hon en del av familjen. Om resten av släkten var lika snälla och uppsluppna skulle kvällen kunna bli riktigt rolig. Nu satt de allihopa inklämda i föräldrarnas bil och åkte tillsammans till Mats där kalaset skulle hållas. När de kom fram och körde uppför den lilla grusvägen som ledde upp till huset såg Lina med viss förskräckelse alla bilar som stod parkerade där. Det måste vara minst femtio personer där inne, tänkte hon för sig själv. Jonas vände sig och tittade leende på henne. "Nervös?" frågade han. Lina bet sig försiktigt i underläppen när hon tittade på honom. "Lite" svarade hon. Jonas skrattade till och strök henne över kinden med två stora fingrar. "Det kommer gå hur bra som helst. Jag lovar." Lina slappnade av lite mer när hon hörde Jonas svar. Vad kunde gå fel egentligen? Så länge hon inte sade något dumt eller klantade sig var det inte mycket som kunde bli tokigt. Möjligen kunde hon ha svårt för att förstå vad någon gammal tant eller gubbe sade, eller om de kanske hade svårt för att höra henne. Det var ju inte så farligt egentligen. Ändå fanns nervositeten där, djupt inne i magen och envis.

Kapitel 9: Priset för ett hotellrum

Ernesto satt och läste i en dagstidning när han plötsligt uppmärksammade en av alla de röster som tillsammans skapade en sorts identitetsförflyktigande sorl i hotellets foajé. Först förstod han inte varför just den rösten fångat honom. Så många personer gick förbi och pratade antingen med varandra eller med någon i telefon att han inte brytt sig om att lyssna på en god stund. Men den där rösten. Var det dialekten? Talmelodin kanske? Han kunde inte bestämma sig för vad det var som gjorde att han inte kunde ignorera den. Han lade ned tidningen i knäet, obrydd att avsluta artikeln om en sydskånsk författare från vilken han utvunnit en närmast föraktfull underhållning, och såg sig omkring i det stora rummet. Anonyma män i kostym och viktiga kvinnor i byxdress fanns överallt men ingen av dem såg bekant ut. Han vände sig åt andra hållet, spanade mot receptionen och reagerade först inte alls. Han hade redan vänt sig åt ännu ett nytt håll när tanken slog honom. Hon som stod framför receptionen och tycktes ha problem med att checka in... Det var väl inte? Det kunde väl ändå inte vara Jenny? Ernesto kisade med ögonen i ett fåfängt försök att skärpa sin blick. Svaret gäckade honom fortfarande. Det var först efter att receptionisten ställde en fråga av ett eller annat slag och tjejen svarade som han blev säker på sin sak. Det måste vara hon, men vad gjorde hon där? Hon borde inte vara där alls. Jenny bodde långt därifrån senast de hade pratat och hade aldrig nämnt något om att hon hade planer på att åka till Jönköping. Det var förvisso länge sedan de pratat och vem visste vad som försiggick i Jennys liv? Inte Ernesto i varje fall. Han tvekade därför en kort stund innan han bestämde sig.

Kapitel 7: En oväntad vadslagning

Elvira kunde knappt tro sina öron. Hade de verkligen slagit vad om den saken också? Det var fel. Så gjorde man ju inte. Hon kunde väl inte ställa upp på en sådan sak? Eller kunde hon det? Det var Benjamin och Hampus som hade slagit vad med varandra. I grund och botten var hon väl oskyldig? Hon var snarare ett offer för deras idiotiska idéer. När Elviras tankar tog de vändningarna framstod plötsligt idén som aningen mindre skamlig. Det var deras fel, inte hennes. Hon var bara domare och inget annat. Hade hon ens något att säga till om i saken eller skulle de försöka ändå? Det var klart att hon kunde avfärda dem båda och på sätt göra vadet meningslöst men det behövde ju inte hindra dem från att försöka. När hon tänkte efter var det ganska spännande att bli domare i ett sådant vad. Hon hade egentligen allt att vinna på det men samtidigt ganska mycket att förlora. Det var bara de tre där. Inga vittnen fanns och killarna själva var de skyldiga så de borde inte vilja säga något till någon annan om vad de gjort, eller vad de snart skulle komma att göra. Det där de skulle komma att göra... Ovetskapen om vad det innebar var spännande. Inte bara det. Det var upphetsande redan innan de gjort något. Att någon av dem skulle vinna insåg Elvira redan nu att det inte fanns så stor tvekan om. Dessutom var det en intressant känsla att få välja helt själv. Det var upp till henne helt och hållet. Hon var domare. Den egentliga vinnaren oavsett vem som än vann vadslagningen. Hon accepterade slutligen vadet och meddelade killarna vad som isåfall skulle gälla. Vilka regler de måste hålla sig till om hon skulle vara med och agera domare.

Kapitel 1: En dyrköpt frihet

Sensommarnatten var sådär härligt mild som nätter bara tycks bli när sommaren lider mot sitt sorgesamma slut. Fortfarande var träden och buskarnas blad lika gröna som de hunnit vänja sig vid. Natthimlen led däremot inte längre av samma tveksamhet som den dragits med sedan våren eftersom dess utmaning mot mörkret självt, vid midsommarnattens klimax, varit lika misslyckat som alla år dessförinnan. Mörkret var slutligen på väg med all sin kyliga kraft och Tommy och Elin utnyttjade de sista varma dygnen i så stor utsträckning de kunde. De gick längs en upplyst gata och var på väg hem från en mindre tillställning där de umgåtts med goda vänner, samtalat och skrattat glatt under påverkan av en lagom mängd vin och öl. Den lilla festen var slut och de utvärderade den där de gick under gatlyktornas kalla sken. De var båda nöjda med kvällen. Gamla bekantskaper hade ingjutits med ny kraft och nyare hade förstärkts. Hyreshusen runtom dem var redan nedsläckta. Något enstaka fönster lyste envist där någon ungdom eller en äldre nattuggla satt vaken. I övrigt var de helt ensamma och deras steg ekade mellan byggnadernas tunga betong och slitna puts men deras gemensamma promenad var på intet sätt krävande eller betungande. Det vill säga tills de såg den maskerade mannen som med försökte ta sig in i en byggnad.

Kapitel 46: Ett enda undantag

Filip var allt det som Klara blivit varnad för i hela sitt liv. Svartklädd, fel frisyr, fel åsikter och värderingar, farligt umgänge. Framförallt var han inte troende. Att de överhuvudtaget träffats var som ett mindre mirakel i sig. Det var åtminstone Filips syn på saken. Klara var lika hänförd över mötet som Filip men var rättrogen nog att inte klä händelsen i så tunga ord. Hon visste precis hur opassande han var för henne, men ändå kunde hon inte sluta tänka på honom. Hon var högst medveten om att hon tänkte på honom på helt fel sätt. Under hela sin uppväxt hade hon ju fått lära sig vad som var rätt och vad som var fel. Filip var utan någon som helst tvekan helt fel. Kanske var det just därför han lockade henne så mycket. Det var på en dopceremoni de först träffat varandra. Klara assisterade prästen under dopet och var även med i försmalingshemmet efteråt när det dracks och pratades, fortfarande behjälplig som assistent. Filip kom fram till Klara och frågade hur hon var släkt med barnet och Klara svarade att det var hon egentligen inte alls. Vilket Filip besvarade genom att nicka eftertänksamt och därefter påpeka att det nog ändå inte var så konstigt eftersom Klaras skönhet överträffade kvinnorna i de båda släkterna. Det fick Klara att rodna. Filip frågade snart efter hennes telefonnummer och Klara gav honom det i smyg när prästen och den andra assistentens nyfikna blickar för ett kort ögonblick riktades åt ett annat håll. Efter det hade de bara kastat blickar på varandra från sina respektive platser. Den andra assistenten varnade dessutom Klara för att komma för nära Filip, eftersom han visste hur han var, som det hette. Klara var förvånad över att han överhuvudtaget märkt att Filip fångat hennes intresse, men sade inte mer om saken.

Kapitel 35: Hallonflickan III

Matilda satt i kyrkbänken och försökte låta bli att somna till prästens predikan. I själva verket var hon väldigt glad och uppspelt eftersom det var den absolut sista dagen på terminen. Det enda som återstod innan friheten var prästens långsamma tal om sommarens fröjder, några gemensamma sånger som alla elever sjöng med i och betygsutdelningen. Slutligen ett sista möte med klasskamraterna och klassföreståndaren i klassrummet. Sedan var hon fri. Fri att bada, sola, hänga med kompisar osv. Matilda vände ansiktet uppåt och studerade kyrkans välvda tak. Hon började räkna de vitmålade takbräderna och kom till 53 innan hon gav upp och tittade fram på altarbilden istället. Predikan tycktes aldrig ta slut. Hon tittade upp mot taket igen och lät tankarna vandra fritt. För en gångs skull fanns det inget planerat för sommaren så hon tänkte på vad hon skulle göra med sin frihet. Tankarna rörde sig snart av egen kraft och innehöll badvatten och sandstränder, sena kvällar med ljummen sommarluft, mogna hallon som tyngde ner hallonbuskars spröda grenar, utflykter med föräldrarna i en alldeles för varm bil. Matilda stannade plötsligt upp i sina tankar. Hallon? Hur hade de smugit sig in i hennes tankar? Hon förstod egentligen mycket väl varför hon tänkt på hallon. Hon blev generad och tittade sig försiktigt omkring för att försäkra sig om att ingen tittade på henne.

Kapitel 34: Hallonflickan II

Matilda satt och gjorde sin läxa i matte. Hon gillade det inte alls. Matte var inte hennes favoritämne direkt. Till imorgon skulle de ha gjort två hela sidor med uppgifter som gick ut på både multiplikation och division. Matilda kunde inte alls koncentrera sig på talen. Hennes tankar vandrade hela tiden och hon fick inget gjort. Det som hennes tankar vandrade till var mannen med hallonbuskarna. Robert hette han tydligen. Matilda undrade hur gammal han var. 40 kanske? Nej, inte riktigt så mycket. 30? Förmodligen någonstans mittemellan. Han verkade iallafall jätteintresserad av henne. Hon rös nästan när hon tänkte på vad de hade gjort. Vilken tur att hon sprungit runt till framsidan av hans hus där i slutet som hon gjort. Annars kunde det gått illa. Hon ville inte att Robert skulle råka illa ut för det de gjort. Det var ju lika mycket hennes fel. Kanske mer än hans egentligen. Hon hade ju stått kvar sådär med putande rumpa lite extra för att han verkligen skulle titta på henne. Matilda bestämde sig för att det nog var mest hennes fel ändå. Det fick henne att skämmas, men samtidigt gillade hon ju hur det hade känts. Både när de kysste varandra och när de slickade på varandras fingrar. Det kändes lite snuskigt och hon hade ju känt det där hårda mellan Roberts ben. Hon rodnade över sin mattebok. Hon skakade bort tankarna och försökte lösa några tal. Det var inte de svåraste talen någonsin, men det gick långsamt framåt när hon inte kunde koncentrera sig.

Kapitel 33: Hallonflickan I

Matilda hade gått förbi det där huset fler gånger än hon kunde minnas. Det var något lite kittlande med att ägaren till huset tittade så på henne när hon gick förbi. Han var nämligen ofta ute i trädgården och påtade, så hon hade sett hans lystna blickar flera gånger. Han var äldre än henne och hon borde egentligen inte tänka som hon gjorde, men hon kunde inte hjälpa det. Det var inte bara uppmärksamheten utan något mer. Matilda kunde inte riktigt sätta fingret på det men visst hade hon tänkt på honom flera gånger när hon varit helt själv. Nu promenerade hon gatan fram och kom på sig själv med att nyfiket lyfta på huvudet och nästan gå lite på tå emellanåt när hon försökte få syn på mannen i den där trädgården. Var han ute idag eller inte? Hon hoppades att han var det, men skämdes inför sig själv när hon insåg vad hon tänkt för något. Hon närmade sig huset men såg ingen i trädgården. Matildas ansikte tappade lite av sitt solsken när hon insåg att hon inte ens skulle få se honom idag. Hon spanade in mot trädgården när hon gick förbi. Ingen man där. Hon suckade besviket, när hon hörde en röst. "Du där, ja, du!" Rösten kom inifrån trädgården och Matilda stelnade till. Han lät nästan arg. "J-jag?" svarade hon försiktigt. "Precis du" fortsatte rösten. Matilda gick tillbaka ett par steg och fick syn på ägaren till huset.

Kapitel 27: Hemligheter på ett café

Viktor gick längs med de stockholmska gatorna i jakt på någonting att fördriva tiden med. Han hade följt Katarina Bangata österut mot Vita bergen, promenerat genom de gröna kullarna och oengagerat försökt avgöra vilket litet hus som möjligen varit Hasse och Tages skrivarstuga en gång i tiden. Efter det hade han vandrat längs med Årstavikens vatten och funderat över vad han mer kunde göra för att slå ihjäl de timmar som kvarstod till hans vän slutade sitt jobb. Till slut kom han på det. Varför inte fika? Viktor vände helt om och började gå tillbaka samma väg som han kommit. Ovanför honom löpte en stor bro. Möjligen en motorvägsbro noterade han ointresserat. Han upptäckte en mindre väderkvarn som av någon anledning rests intill bron. Han fortsatte gå. Snart var han tillbaka på Söders gator där han börjat för över en timme sedan. Jakten på ett trevligt café började på allvar. Han spanade omkring sig åt alla håll när han gick gatorna fram. Det första caféet han såg tilltalade honom inte. Det såg tråkigt ut på något sätt. Han gick vidare. Efter att ha avfärdat ett tiotal små fik hittade han slutligen ett som såg både trevligt och relativt tomt ut. Viktor öppnade dörren och steg in i den lilla lokalen. Till vänster om honom satt ett par och drack kaffe. Den ene av dem satt och läste en dagstidning medan den andra rastlöst knappade på sin mobiltelefon. Ingen alls satt till höger om dörren. Där skulle han sätta sig. Men först skulle han gå fram till disken och beställa.

Kapitel 8: Bekännelser

Olivia hade träffat Niklas för första gången på en fest för ett par dagar sedan. De kände inte varandra sedan tidigare men hade snabbt fattat tycke för varandra. Festen hade hållts av en kompis till en kompis till Olivia och hon hade känt sig lite ensam innan Niklas dök upp eftersom hon egentligen bara känt sin kompis av alla som var där. Niklas hade varit i en liknande situation vilket i sin tur gjort att de känt att de hade något gemensamt. Den där olustiga känslan av utanförskap. Deras respektive vänner hade känt så många fler att de snart båda känt sig lite efterhängsna. Till slut hade de börjat prata med varandra när de sittande i samma soffa halva kvällen insett att inte heller den andre pratade med så många. Det hade nu passerat några dagar sedan festen och de hade bestämt att de skulle ta en fika på stan tillsammans eftersom de kom så bra överens med varandra. Nu satt de på varsin sida av ett bord på ett mysigt café och försökte undvika att inte ha något att säga. Det hade varit så mycket enklare när båda var lite småberusade. Varenda paus vid bordet fick dem bägge att intensivt rannsaka sig själva efter något intressant att säga. Det gick oftast bra, och när det inte gjorde det så gjorde den andre sitt bästa för att verka intresserad ändå. De kom fortfarande bra överens trots att det visat sig att de egentligen inte hade så mycket gemensamt utöver ensamheten de båda upplevt på festen häromkvällen.