Kapitel 32: Sveket

På väg hem till Alex från Maria gick Alina och tänkte på hur mycket hon faktiskt tyckte om sin kompis. De hade inte känt varandra så värst länge egentligen utan hade i själva verket bara varit kursare på universitetet i ett par år. Ändå hade de så mycket gemensamt, kunde skratta åt samma saker och pratade ibland nästan hur länge som helst med varandra. Solen sken och värmde skönt mot Alinas ansikte där hon gick. Hon stannade upp ett ögonblick och slöt ögonen för att bara njuta en liten stund. När hon slog upp ögonlocken igen kunde hon inte låta bli att le. Hon skulle träffa Alex och resten av dagen kunde med lite tur bli hur bra som helst. Johan var också där förstås, men det gjorde inget. Alina tyckte om honom också. Det var länge sedan hon hade konstaterat att han var den av Alex kompisar som hon tyckte bäst om. På något sätt var han mer lik henne än vad Alex var, åtminstone till stilen, och kanske var det därför han var så lätt att umgås med. Hon rundade lekplatsen och kunde se hur någon grävt en djup grop i den plankinramade sandlådan. Plastspaden som använts låg fortfarande kvar, kvarglömd men säkert inte bortglömd. Efter lekplatsen kom hon in i allén av stora kastanjeträd och under dem svalkades hon av den svala skuggan, blev omkörd av en cyklist och såg längre fram hur ett par kom gående, hand i hand, i motsatt riktning. När allén tog slut och bostadskvarteret med studentkorridorer på höger sida inte längre syntes bakom raden av vildvuxna och yviga buskar svängde Alina av åt just det hållet och snart gick hon längs den tvärgående cykelbanan tills hon kom fram till Alex kvarter. Huset han bodde i syntes inte riktigt ännu men Alina visste ju att det låg bakom det låga hyreshuset i vitt tegel som hon närmade sig nu. Hon kände igen nästan allt här. Blommorna i fönstret på första våningen, de ständigt neddragna rullgardinerna på våningen ovanför. Ännu snett ovanför dessa fönster, på tredje och högsta våningen, det där aluminiumfolieliknande materialet som en student, om det nu var en student, hade täckt sina fönster helt och hållet med. Alex brukade ofta kommentera det där när de gick förbi tillsammans. Han kallade sin granne foliehatt, med kanske lite för elak ton, men Alina brydde sig inte om att förebrå honom för det. Hon visste ju att han inte menade något illa med det där. Inte egentligen. Det var han för snäll för, trots att han aldrig skulle erkänna det själv.

Kapitel 28: En fotograf som går för långt

Hanna hade lärt känna Jonathan för bara några veckor sedan. Därför blev hon desto mer förvånad när han frågade henne om hon ville agera modell för honom. Smickrad också såklart, men egentligen mest förvånad. Jonathan var hobbyfotograf och hade en improviserad studio uppsatt i sin lägenhet. Det var i denna Hanna skulle posera på olika sätt med olika rekvisita. Att Jonathan dessutom såg bra ut störde henne inte direkt. Kanske var det i själva verket ett av de tyngsta skälen till att hon till slut tackat ja. Det var ju ett bra tillfälle att få lite tid ensam med honom. En bra chans att lära känna varandra. När Hanna frågat om hon inte var för kort för att vara modell hade Jonathan bara skrattat och sagt att han väl fick använda mindre saker som rekvisita då. Dagen var kommen för mötet och Hanna var på väg hem till honom. Med sig hade hon en väska med olika kläder och skor. Jonathan hade inga att låna henne utan litade på att hennes egen garderob kunde tillgodose alla eventuella behov. Eftersom Hanna inte visste vad för sorts bilder han hade tänkt sig hade hon tagit med sig lite olika sorters kläder. Dessutom både låga skor och några högklackade. Längst ner i väskan hade hon något annat. Sexiga underkläder. Det var knappt att hon ville erkänna det för sig själv, men om han ville ta några foton som var lite mer avklädda så kunde hon tänka sig det också. Inte naket, men åtminstone kunde hon tänka sig att visa lite hud. Då kunde det vara bra med olika sorters trosor. Hon hade skämts när hon packat ner dem. Ångrat sig och lagt tillbaka dem i garderoben men sedan lagt ner dem i väskan igen. Bara för att hon hade dem med sig innebar ju inte det att hon måste ta sådana foton. Det fick visa sig under fotograferingens gång.