Kapitel 12: Utan någon egentlig bakgrund

Henrik smög sig intill Amanda bakifrån när hon stod och letade efter det album de precis diskuterat. Hon märkte inte ens honom förrän han lade sina stora armar omkring henne och smekte henne över magen. Hon flämtade till en aning av ren förvåning, spände sig, men slappnade snart av igen. Inte helt men åtminstone tillräckligt för att Henrik skulle förstå att hon inte tänkte göra något motstånd. Han uppmärksammade hur hon ansträngde sig för att slappna av och bestämde sig för att utmana hennes reflexer lite. Han lät därför ena handen glida uppåt och lät ett finger bara precis snudda undersidan av Amandas ena bröst. Hon stelnade till en aning precis när han rörde henne där. Henrik log i smyg bakom henne. Han förstod. Han lät handen glida ner mot magen igen och bestämde sig för att hålla Amanda om höfterna när han tryckte henne bara lite framåt innan han svängde runt henne så att hon stod rakt mot honom istället. Henrik tittade ner på Amanda. Hon tittade blygt tillbaka upp på honom under sin lugg. De vackra blå ögonen var fästa i hans, men hade han utmanat hennes blick var risken stor att Amanda hade sänkt den. Istället släppte han hennes höft med ena handen och drog hennes lugg åt sidan. Inte för att den såg fel ut på något sätt utan för att ha en anledning att röra hennes ansikte, vilket Henrik gjorde genom att låta tummen och halva handflatan smeka Amanda ned för kinden. Han tittade henne fortfarande allvarligt i ögonen och när handen var nere vid käklinjen drog han den mot sig tills han hade Amandas lilla haka mellan tre stora fingrar. Han lyfte på den en aning så att Amanda tittade rakt upp på honom. När han lutade sig fram såg han hur hon sakta slöt sina ögon i väntan på en kyss. Henrik slöt sina ögon också och upplevde Amandas läppar tryckas mjukt mot sina egna. Han kysste henne och kände hennes goda lukt när han andades genom näsan. När Henrik avslutade kyssen drog han med sig Amandas underläpp en aning innan han släppte den. Sedan öppnade han sina ögon igen och tittade ner på den lilla tjejen framför honom. Hon öppnade sina och tittade tillbaka på Henrik. De stod så och tittade på varandra en stund innan Henrik släppte Amandas haka. Hon höll den kvar i samma riktning när han inte längre tvingade den uppe. Henrik lutade sig fram igen och Amanda slöt ögonen på nytt i väntan på en ny kyss. Hon kände hur Henrik gled förbi hennes mun och hur hon blev kysst på kinden istället. Henrik lade en hand runt Amandas nacke och tog tag i hennes långa hår mellan sina fingrar. Han drog henne lite åt sidan och kysste sedan hennes hals. Amanda njöt verkligen av att bli kysst över halsen ner mot nyckelbenet och sedan bak mot nacken. För varje kyss rös hon till genom hela kroppen och ville ha mer. Det fick hon när Henriks kyssar blev blötare och blötare och när han kom upp till hennes mun igen kysstes de på ett nästan slafsigt sätt samtidigt som Henrik drog Amanda emot sig med hjälp av handen i hennes nacke.

Kapitel 11: Smygtittaren vid tjärnen

Jag är ingen fanatisk älvbadare, det är lika bra att klargöra direkt. Älvar är kalla med starka strömmar. Själv föredrar jag en varm insjö i södra Sverige. Någon sorts mellanting mellan dessa två extremer får väl den norrländska tjärnen anses vara. Varm som en skånsk insjö, svart vatten som inte liknar något annat men med en sorts norrländskt lugn över sig. Åtminstone de lite mer okända små tjärnarna som ligger långt ut längs en grusväg ute i skogarna. Man kommer dit, ofta på natten, och det enda som stör vattenytan är några bromsar som envetet letar efter någon att ta ett bett av. Det var ungefär vad jag och ett par kompisar förväntade oss när vi kom fram till den tjärn vi hittat på en karta. Vi fick rätt. Det fanns inte en människa där och det var inte så konstigt egentligen eftersom det var sent på natten när vi kom dit. Helt mörkt var det inte. Det blir ju aldrig det där uppe. Vi slog oss till slut ner på en liten brygga när vi gått de kanske 300 meterna genom tallskogen och över en liten kulle. Den var knappt tillräckligt stor för oss alla tre. Alla var lika trötta efter flera dagars hårt slit. Nu var det sista natten innan vi skulle ta oss söderut igen till hemtrakterna. Hög tid att bada med andra ord. Vi slet av oss kläderna och slängde dem på backen innan vi helt sonika vände oss om och hoppade i det svarta vattnet. Det var varmt. Det tog inte mer än ett par sekunder att vänja sig vid temperaturen. "Se, vad var det jag sa?" ropade jag till Jacob och Stoffe. "Det var fan asbra det här!" svarade Jacob. Stoffe dök ner under vattenytan utan att svara. När han inte kom upp igen på en bra stund tittade jag och Jacob på varandra. "Ska jag dyka efter honom" frågade Jacob mig. "Nej, vänta lite till. Han är alltid full av dåliga idéer, det vet du" svarade jag. Jacob nickade och simmade ett par armtag åt sidan. Känslan runt mina fotleder kom ändå som något av en chock. Något drog mig ner i vattnet och jag sparkade omkring mig för att komma loss. Jag trodde först jag snott in mig i någon gren eller rot men det visade sig självklart vara Stoffe som jävlades. När han kom upp och kippade efter andan skvätte jag därför vatten mot hans ansikte. Han kunde inte andas men inte heller sluta skratta. Efter en stund fick han tillbaka andan, utan kallsupar till min förtret. "Jävligt gött vatten här Fredrik, bra tips!" Vi badade i ungefär en halvtimme innan vi tröttnade och gick upp igen.

Kapitel 10: Det övergivna huset

Mikael var på väg hem från en bekant. Han satt i bilen och trummade febrilt med tummarna mot ratten i takt musiken som vrålade ut ur högtalarna. Det var sent. Klockan var redan långt över midnatt. Bilen åkte fram över en grusväg och den mörka granskogen for förbi på båda sidorna av bilen. En och annan grop i vägen var det enda som höll Mikaels uppmärksamhet uppe. Han hade kört den här vägen så många gånger att han nästan kunde blundat och ändå komma hem helskinnad. Just därför blev förvåningen desto större när han såg konturerna av en person gåendes längs med vägen. Han bromsade in och kollade vem det kunde vara. Att se någon gåendes på den här vägen var ingen vanlig syn och med tanke på att det var långt till närmsta hus, som det inte fanns många av i närheten ändå, var det inte mer än rätt att stanna till och fråga om personen ville ha skjuts. Personen vände sig om och tittade mot bilen med en hand för ansiktet för att kunna se bortom strålkastarnas starka sken. Det var en tjej. Det såg åtminstone ut så. När Mikael kom närmare kunde han konstatera att det i högsta grad var en tjej. Hon hade ganska långt svart hår men det var något i håret som reflekterade ljusskenet annorlunda. Något blått. Mikael vevade ner sidorutan och hälsade efter att ha sänkt volymen på stereon. ”God kväll!” ropade han glatt och lutade sig åt sidan för att se tjejen lite bättre. ”Hejsan” svarade tjejen försiktigt. Det var något med hennes ansiktsuttryck som inte stämde riktigt tyckte Mikael. ”Har det hänt något?” frågade han henne bekymrat. ”Ja..jo...alltså, jag blev utslängd ur bilen jag åkte med” svarade tjejen. ”Det var inte snällt” fortsatte Mikael. ”Eller var det du som inte var snäll kanske?” Han log finurligt när han frågade henne det där. ”Det var de andra som inte var snälla” fortsatte tjejen. ”Jag hade inte gjort någonting faktiskt.” ”Vill du ha lift?” Tjejens ögon sken upp och ett stort leende tecknade sig över hennes ansikte. ”Ja, jättegärna!” ”Hoppa in bara” svarade Mikael och nickade mot dörren. Tjejen hoppade omedelbart in och Mikael började köra fram längs grusvägen igen, långsammare den här gången. ”Vart ska du någonstans?” frågade han henne. ”Stockholm” svarade hon. Mikael började skratta högt. ”Då är du på avvägar minst sagt” fick han till slut ur sig. Den blå och svarthåriga tjejen började skratta hon också. ”Jag vet” svarade hon.

Kapitel 9: En gränd i Malmö

Johan och Linnea hade aldrig träffats förut. Inte i verkligheten iallafall. De hade blivit medvetna om varandras existens genom internet där de båda skrev sina åsikter om saker och ting, inte minst om sex. På ett eller annat sätt hade de kommit i kontakt med varandra och efter att ha skrivit brev till varandra ett tag, fattat visst tycke och nu slutligen bestämt sig för att träffas. Båda var spända över träffen eftersom ingen av dem ens sett den andre på bild. De hade kommit överens om att Linnea skulle åka tåg till Malmö i samband med Malmöfestivalen och Johan skulle stå och vänta på henne inne i Malmö centrals huvudväntsal. Han skulle sitta på en av de bänkar som står uppställda som en kvadrat en bit framför Burger King, bredvid utgången mot stadsbussarna. Det enda han egentligen visste om Linnea var att hon var kort men normalbyggd med svart hår. Johan som satt och väntade tittade förväntansfullt in mot tågspåren då och då för att se om någon tjej med det utseendet skulle kom gåendes. Linnea å sin sida visste inte mycket mer hon heller. Johan hade inte berättat så mycket om sig själv egentligen. Inte utseendemässigt åtminstone. Han skulle ha en svart worker-skjorta på sig och hade kortklippt hår. Mycket mer än så visste hon inte. Hon satt i sin tågvagn som började rulla in på centralstationen och hennes nervositet ökade för varje meter som tåget rörde sig, för varenda litet ryck som orsakades av tågets kraftiga bromsar. Tänk om han var ett riktigt äckel. Hon började ångra sig. Hon skulle aldrig ha gått med på det. Hon skulle ha stannat hemma och levt sitt eget liv utan att göra det svårare för sig än nödvändigt tänkte hon. Människorna som rörde sig förbi henne på perrongen där utanför såg visserligen helt normala ut, så kanske var Johan normal han också. Hon kunde ju inte veta och det var den osäkerheten som gnagde henne.

Kapitel 8: Bekännelser

Olivia hade träffat Niklas för första gången på en fest för ett par dagar sedan. De kände inte varandra sedan tidigare men hade snabbt fattat tycke för varandra. Festen hade hållts av en kompis till en kompis till Olivia och hon hade känt sig lite ensam innan Niklas dök upp eftersom hon egentligen bara känt sin kompis av alla som var där. Niklas hade varit i en liknande situation vilket i sin tur gjort att de känt att de hade något gemensamt. Den där olustiga känslan av utanförskap. Deras respektive vänner hade känt så många fler att de snart båda känt sig lite efterhängsna. Till slut hade de börjat prata med varandra när de sittande i samma soffa halva kvällen insett att inte heller den andre pratade med så många. Det hade nu passerat några dagar sedan festen och de hade bestämt att de skulle ta en fika på stan tillsammans eftersom de kom så bra överens med varandra. Nu satt de på varsin sida av ett bord på ett mysigt café och försökte undvika att inte ha något att säga. Det hade varit så mycket enklare när båda var lite småberusade. Varenda paus vid bordet fick dem bägge att intensivt rannsaka sig själva efter något intressant att säga. Det gick oftast bra, och när det inte gjorde det så gjorde den andre sitt bästa för att verka intresserad ändå. De kom fortfarande bra överens trots att det visat sig att de egentligen inte hade så mycket gemensamt utöver ensamheten de båda upplevt på festen häromkvällen.

Kapitel 7: Taxiresan

Som extraknäckande taxichaufför på helgkvällar får man uppleva en del ovanliga saker. Minns bland annat när jag körde ett par hem från en studenttillställning. De skulle cirka fyra mil och jag körde en storbil med flera rader av säten. För att göra en lång historia kort så satte de sig längst bak och när vi kom fram och jag ville ha betalt skyndade de sig att få på kläderna igen, röda i ansiktena men väldigt glada. Själv hade jag inte så mycket emot det hela. Backspegeln kan man ju justera så att man ser lite bättre... För bara ett par helger sedan hände däremot något väldigt spännande. Det var ett långsamt pass som tycktes bli både tråkigt och olönsamt. Tills jag fick en alldeles särskild beställning på taxametern. Den såg inte speciell ut i text och när jag kom fram fanns det såklart ingen väntande kund. Som vanligt, tänkte jag och började vänta in kunden samtidigt som jag lyssnade oengagerat på någon reklamradiokanal som senaste kunden berusat rattat in. Det tog åtminstone bort fokus från regnet som öste ner utanför bilen. Efter några minuter utan att kunden kom ut, Frida hette hon visst, plockade jag fram mobiltelefonen och började slå numret som kommit med i beställningen. Flera signaler gick fram men ingen svarade. Vid det laget började jag bli rätt irriterad. Jag hade trots allt kört ett par mil utanför stan till den här adressen och hade inga planer på att köra tillbaka utan kund. Slog numret igen och efter många signaler svarade någon till slut med förvånad röst; ”Hej, vem är det?” ”Det är din taxi som står utanför och väntar” svarade jag lite extra vresigt för att hon skulle förstå att det var dags att få på sig kläderna och gå ut. ”Jaha, men då kommer jag ut” svarade hon berusat och glatt. ”Det är Frida jag pratar med?” replikerade jag frågande. Man kan aldrig vara säker på helgkvällar. ”Ja, men hur vet du vad jag heter?” löd motfrågan som hördes genom telefonen. ”Strunt samma, vi ses strax” fick jag ur mig, fortfarande med ganska vresig röst. Att jag egentligen log för mig själv behövde ju inte Frida veta.