Kapitel 11: Muntlig presentation

Under nästan hela terminen hade de pratat varje dag med varandra. Mia uppskattade samtalen långt mer än hon någonsin vågade erkänna och hoppades att Ludde kände likadant. Han var så svår att läsa av och tolka att hon kände sig osäker på sig själv. Om det bara var hon som kände som hon gjorde skulle en eventuell flirt bli pinsam. Mia avskydde den sortens pinsamhet. Hon förstod egentligen inte varför men den tanken var så skrämmande att hon hellre lät bli att säga något om sina känslor än att ta risken och kanske inte få dem besvarade. Det var fel. Hon visste mycket väl hur feg hon var och behövde inte få det berättat för sig. Trots det tyckte hennes kompisar om att berätta för henne just hur feg hon var. Idag skulle hon träffa Ludde igen och de skulle förmodligen börja prata om annat som vanligt men Mia såg ingen möjlighet att säga något om sina känslor denna gång heller. Ludde kanske inte var intresserad av henne, tänkte hon. Om han var intresserad hade han säkert sagt något vid det här laget. Ingen var lika feg som henne så Mia tog för givet att ett eventuellt intresse från någon annan visade sig långt innan hon tvingades ta ett eget initiativ. Så Ludde var nog inte särskilt intresserad ändå. Det borde ha märkts isåfall. Mia suckade olyckligt när hon gick genom korridoren mot det studierum där de skulle träffas för att tillsammans förbereda en presentation att framföra inför sina studiekamrater. När hon kom fram stod dörren på glänt. Mia kikade in i springan och såg Ludde sitta med en bok uppslagen framför sig. Han såg ut att läsa den med ett visst ointresse. Plötsligt tittade han upp från boken och riktade blicken mot dörren där han fick syn på Mia.

Kapitel 35: Hallonflickan III

Matilda satt i kyrkbänken och försökte låta bli att somna till prästens predikan. I själva verket var hon väldigt glad och uppspelt eftersom det var den absolut sista dagen på terminen. Det enda som återstod innan friheten var prästens långsamma tal om sommarens fröjder, några gemensamma sånger som alla elever sjöng med i och betygsutdelningen. Slutligen ett sista möte med klasskamraterna och klassföreståndaren i klassrummet. Sedan var hon fri. Fri att bada, sola, hänga med kompisar osv. Matilda vände ansiktet uppåt och studerade kyrkans välvda tak. Hon började räkna de vitmålade takbräderna och kom till 53 innan hon gav upp och tittade fram på altarbilden istället. Predikan tycktes aldrig ta slut. Hon tittade upp mot taket igen och lät tankarna vandra fritt. För en gångs skull fanns det inget planerat för sommaren så hon tänkte på vad hon skulle göra med sin frihet. Tankarna rörde sig snart av egen kraft och innehöll badvatten och sandstränder, sena kvällar med ljummen sommarluft, mogna hallon som tyngde ner hallonbuskars spröda grenar, utflykter med föräldrarna i en alldeles för varm bil. Matilda stannade plötsligt upp i sina tankar. Hallon? Hur hade de smugit sig in i hennes tankar? Hon förstod egentligen mycket väl varför hon tänkt på hallon. Hon blev generad och tittade sig försiktigt omkring för att försäkra sig om att ingen tittade på henne.

Kapitel 34: Hallonflickan II

Matilda satt och gjorde sin läxa i matte. Hon gillade det inte alls. Matte var inte hennes favoritämne direkt. Till imorgon skulle de ha gjort två hela sidor med uppgifter som gick ut på både multiplikation och division. Matilda kunde inte alls koncentrera sig på talen. Hennes tankar vandrade hela tiden och hon fick inget gjort. Det som hennes tankar vandrade till var mannen med hallonbuskarna. Robert hette han tydligen. Matilda undrade hur gammal han var. 40 kanske? Nej, inte riktigt så mycket. 30? Förmodligen någonstans mittemellan. Han verkade iallafall jätteintresserad av henne. Hon rös nästan när hon tänkte på vad de hade gjort. Vilken tur att hon sprungit runt till framsidan av hans hus där i slutet som hon gjort. Annars kunde det gått illa. Hon ville inte att Robert skulle råka illa ut för det de gjort. Det var ju lika mycket hennes fel. Kanske mer än hans egentligen. Hon hade ju stått kvar sådär med putande rumpa lite extra för att han verkligen skulle titta på henne. Matilda bestämde sig för att det nog var mest hennes fel ändå. Det fick henne att skämmas, men samtidigt gillade hon ju hur det hade känts. Både när de kysste varandra och när de slickade på varandras fingrar. Det kändes lite snuskigt och hon hade ju känt det där hårda mellan Roberts ben. Hon rodnade över sin mattebok. Hon skakade bort tankarna och försökte lösa några tal. Det var inte de svåraste talen någonsin, men det gick långsamt framåt när hon inte kunde koncentrera sig.

Kapitel 33: Hallonflickan I

Matilda hade gått förbi det där huset fler gånger än hon kunde minnas. Det var något lite kittlande med att ägaren till huset tittade så på henne när hon gick förbi. Han var nämligen ofta ute i trädgården och påtade, så hon hade sett hans lystna blickar flera gånger. Han var äldre än henne och hon borde egentligen inte tänka som hon gjorde, men hon kunde inte hjälpa det. Det var inte bara uppmärksamheten utan något mer. Matilda kunde inte riktigt sätta fingret på det men visst hade hon tänkt på honom flera gånger när hon varit helt själv. Nu promenerade hon gatan fram och kom på sig själv med att nyfiket lyfta på huvudet och nästan gå lite på tå emellanåt när hon försökte få syn på mannen i den där trädgården. Var han ute idag eller inte? Hon hoppades att han var det, men skämdes inför sig själv när hon insåg vad hon tänkt för något. Hon närmade sig huset men såg ingen i trädgården. Matildas ansikte tappade lite av sitt solsken när hon insåg att hon inte ens skulle få se honom idag. Hon spanade in mot trädgården när hon gick förbi. Ingen man där. Hon suckade besviket, när hon hörde en röst. "Du där, ja, du!" Rösten kom inifrån trädgården och Matilda stelnade till. Han lät nästan arg. "J-jag?" svarade hon försiktigt. "Precis du" fortsatte rösten. Matilda gick tillbaka ett par steg och fick syn på ägaren till huset.

Kapitel 14: En utflykt till skogen

Det var en långsam söndagseftermiddag som Peter frågade Jennifer om hon var sugen på att åka på en utflykt till någon fin skog. Han hade tänkt på saken och kommit fram till att det var ett bra tillfälle eftersom de ändå inte hade något planerat. Jennifer tyckte det lät som en trevlig idé, så efter att ha gjort i ordning mat var de båda snart på väg ut till bilen. Innan de öppnade dörren och gick ut i trapphuset ställde sig Peter i vägen för Jennifer. Hon tittade upp på honom, frågande. Peter log finurligt innan han lutade sig fram för att kyssa henne. Istället för att möta hans läppar höll Jennifer fram en hand. "Vänta. Varför ler du så där?" frågade hon misstänksamt. Peters leende blev större, men behöll sitt finurliga uttryck. "Du får se senare" svarade Peter med oskyldig röst. Sedan lät han Jennifer gå före honom genom ytterdörren. Precis när hon passerade honom lutade han sig försiktigt fram och viskade i hennes öra. "Jag är kåt på dig Jennifer." Hon vände sig hastigt om och tittade på honom. "Vad sade du?" frågade hon förvånat. Peter låtsades som ingenting. "Ska vi gå till bilen eller?" försökte han istället. "Ja, jo. Det ska vi väl..." fortsatte Jennifer förvirrat. Hon var nästan säker på att hon hört vad han sagt. Varför förnekade han det då? Det var hon mindre säker på. Vad han hade planerat för utflykten visste inte Jennifer, men hon började misstänka att det hade med sex att göra. Skulle han ta henne mitt i skogen? Hon hoppades nästan på det. Den där lilla viskningen hade fått igång hennes tankar, och hon började känna en lätt upphetsning. Hon ville fråga men vågade inte riktigt. Tänk om hon hade fel. Det hade varit pinsamt. Det kanske bara var hon som var kåt. Plötsligt tvivlade hon på vad hon tyckt sig hört honom säga. Jennifers tankar rusade fortfarande förvirrat genom hennes huvud när de kom ut på vägen sittandes i bilen.

Kapitel 11: Smygtittaren vid tjärnen

Jag är ingen fanatisk älvbadare, det är lika bra att klargöra direkt. Älvar är kalla med starka strömmar. Själv föredrar jag en varm insjö i södra Sverige. Någon sorts mellanting mellan dessa två extremer får väl den norrländska tjärnen anses vara. Varm som en skånsk insjö, svart vatten som inte liknar något annat men med en sorts norrländskt lugn över sig. Åtminstone de lite mer okända små tjärnarna som ligger långt ut längs en grusväg ute i skogarna. Man kommer dit, ofta på natten, och det enda som stör vattenytan är några bromsar som envetet letar efter någon att ta ett bett av. Det var ungefär vad jag och ett par kompisar förväntade oss när vi kom fram till den tjärn vi hittat på en karta. Vi fick rätt. Det fanns inte en människa där och det var inte så konstigt egentligen eftersom det var sent på natten när vi kom dit. Helt mörkt var det inte. Det blir ju aldrig det där uppe. Vi slog oss till slut ner på en liten brygga när vi gått de kanske 300 meterna genom tallskogen och över en liten kulle. Den var knappt tillräckligt stor för oss alla tre. Alla var lika trötta efter flera dagars hårt slit. Nu var det sista natten innan vi skulle ta oss söderut igen till hemtrakterna. Hög tid att bada med andra ord. Vi slet av oss kläderna och slängde dem på backen innan vi helt sonika vände oss om och hoppade i det svarta vattnet. Det var varmt. Det tog inte mer än ett par sekunder att vänja sig vid temperaturen. "Se, vad var det jag sa?" ropade jag till Jacob och Stoffe. "Det var fan asbra det här!" svarade Jacob. Stoffe dök ner under vattenytan utan att svara. När han inte kom upp igen på en bra stund tittade jag och Jacob på varandra. "Ska jag dyka efter honom" frågade Jacob mig. "Nej, vänta lite till. Han är alltid full av dåliga idéer, det vet du" svarade jag. Jacob nickade och simmade ett par armtag åt sidan. Känslan runt mina fotleder kom ändå som något av en chock. Något drog mig ner i vattnet och jag sparkade omkring mig för att komma loss. Jag trodde först jag snott in mig i någon gren eller rot men det visade sig självklart vara Stoffe som jävlades. När han kom upp och kippade efter andan skvätte jag därför vatten mot hans ansikte. Han kunde inte andas men inte heller sluta skratta. Efter en stund fick han tillbaka andan, utan kallsupar till min förtret. "Jävligt gött vatten här Fredrik, bra tips!" Vi badade i ungefär en halvtimme innan vi tröttnade och gick upp igen.

Kapitel 8: Bekännelser

Olivia hade träffat Niklas för första gången på en fest för ett par dagar sedan. De kände inte varandra sedan tidigare men hade snabbt fattat tycke för varandra. Festen hade hållts av en kompis till en kompis till Olivia och hon hade känt sig lite ensam innan Niklas dök upp eftersom hon egentligen bara känt sin kompis av alla som var där. Niklas hade varit i en liknande situation vilket i sin tur gjort att de känt att de hade något gemensamt. Den där olustiga känslan av utanförskap. Deras respektive vänner hade känt så många fler att de snart båda känt sig lite efterhängsna. Till slut hade de börjat prata med varandra när de sittande i samma soffa halva kvällen insett att inte heller den andre pratade med så många. Det hade nu passerat några dagar sedan festen och de hade bestämt att de skulle ta en fika på stan tillsammans eftersom de kom så bra överens med varandra. Nu satt de på varsin sida av ett bord på ett mysigt café och försökte undvika att inte ha något att säga. Det hade varit så mycket enklare när båda var lite småberusade. Varenda paus vid bordet fick dem bägge att intensivt rannsaka sig själva efter något intressant att säga. Det gick oftast bra, och när det inte gjorde det så gjorde den andre sitt bästa för att verka intresserad ändå. De kom fortfarande bra överens trots att det visat sig att de egentligen inte hade så mycket gemensamt utöver ensamheten de båda upplevt på festen häromkvällen.