Vilorummet

Jag var på väg hem efter ett besök i Stockholm och kunde av någon anledning inte förmå mig att finna intresse mig för varken utsikten eller omgivningarna. Dels berodde detta förstås på att jag sett landskapets skiftningar många gånger förut, men allra mest var det nog för att jag blivit tilldelad ett säte som SJ skamlöst betecknade som "fönsterplats". I själva verket innebar en sådan plats att sitta vid mittgången. Inte nog med det. Sätet bredvid, intill fönstret, som jag inledningsvis trodde var mitt - ett misstag å min sida, helt och hållet mitt eget fel - hade egentligen inte mycket mer utsikt. En tygklädd träskiva, möjligen av masonit eller något annat "ädelträ", hindrade de flesta former för intagande av det framrusande landskapet. Å andra sidan var den andra platsen tom. Jag bytte således plats, utan att för den skull se bättre. Snarare tvärtom. I denna brist på yttre intryck levde snart mitt inre upp desto mer och en speciell tanke bet sig fast och vägrade släppa taget om mig. Hilda. Det började med att jag lite diffust såg ansiktet för mitt inre men detaljerna blev skarpare snabbt. De blå mandelformade ögonen som ibland smalnar av till en kisning när hon ler, de två bruna fräknarna i det högra av dem och underläppens sätt att försiktigt dölja framtänderna. Hildas leende tvingar ofta mig själv att le och jag insåg en smula förläget att jag med ögonen slutna gjorde just det. Tankarna och bilderna som fyllde mitt inre liksom landskapet for förbi, åtminstone utanför de andra resenärernas fönster, fyllde mig plötsligt med glädje. Fem timmar senare skulle jag träffa Hilda och då tänkte jag krama henne hårt och trycka min mun mot hennes. Planen var inte långt mer utvecklad än så, men det var åtminstone en plan.

Straff utan vare sig offer eller brott

Klockan var omkring halv åtta på morgonen när Jonathan vaknade, utan att någon klocka hade ringt. Han vände huvudet åt sidan och kunde nöjt konstatera att Elsa låg bredvid. Det visste han förstås redan, men det skadade aldrig att titta efter en extra gång. Det hade blivit söndag och därför väckte han henne inte. Istället skickade han nyvaket längtande blickar mot Elsa en stund. Hon låg med ansiktet mot honom och för varje tungt andetag växte bröstkorgen under täcket för att i nästa ögonblick sjunka ihop och försvinna ut i rummet som en uppvärmd liten vindpust. Jonathan kunde inte låta bli utan placerade handen framför de mjuka läpparna för att känna den varma luftströmmen mot fingrarna, som vore det en del av Elsas själ han tog emot och vårdade sensationen av. Med en försiktig kyss tryckt mot Elsas kind uttryckte han sin sinnesrörelse för detta rödhåriga bylte av fridfull sömn. Andningen bröts av när läpparna vidrörde den lena hyn men hon vaknade inte. Jonathan log. Elsa hade varit ute sent igår med sina vänner och när hon gick och lade sig var hon inte helt nykter. Jonathan hade själv vaknat till när hon kröp ned i sängen men hade inte sagt något utan låtsats fortsätta sova. Han njöt av att känna Elsa krypa tätt intill honom, hur hon tryckte sina ben mot hans bakifrån för att stjäla värme och den lilla armen som hon lagt runt honom för att kunna ligga så tätt intill som möjligt med bröstkorgen mot hans rygg. Värmen bjöd han gärna på och de mjuka brösten suggestiva tryck mot ryggen hade varit nära att ge honom. Ståendes nu bredvid sängen tittade Jonathan ned på Elsa och fylldes av värme i hela bröstkorgen. Det rufsiga klarröda håret täckte halva ansiktet, en olydig lock var på väg in i mungipan. Den vita kudden syntes knappt under allt det röda. Elsa fick sova vidare så länge hon ville. Jonathan hade ändå planer för förmiddagen och Elsa hade ändå mest varit i vägen.

Dunöra

Som tonåring bodde jag i utkanten av en by på landsbygden. Namnet på orten är irrelevant så det håller jag tills vidare för mig själv. Det var hursomhelst flera mil till närmsta stad och den som vi hade närmast till var långtifrån stor - när jag besöker dessa gamla minnesbilder känns de emellanåt så avlägsna att de lika gärna kunde vara del av ett tidigare liv. Man kan tveklöst påstå att vi invånare i någon mening var isolerade. Däremot hade vi trottoarer. Jag nämner detta mest för att det var något som användes vid jämförelser med grannbyarna, så att vi kunde känna oss lite mer betydelsefulla. Grannbyarna hade förstås inga trottoarer alls. En ganska fantastisk skala att mäta sitt värde med om man frågar mig. Nuförtiden bor jag i en större stad, där nästintill varenda gata omges av trottoarer. Man skulle kunna säga att det i mitt liv har gått inflation i trottoarernas värde och för det allra mesta reflekterar jag inte ens över dem längre. Men åter till min ungdoms begränsade vidder. Till råga på allt bodde jag vid den här tiden i utkanten av min lilla by. Bakom vårt hus stod granarna täta och tittade man mot skogsbrynet från köksfönstret så såg man inte långt mer än sisådär femtio meter in. Mina vänner under den här tiden var helt och hållet ointresserade av dessa stillsamma och majestätiska träd. De körde hellre planlöst omkring på sina mopeder, vilka byttes till bilar lite senare, och tjuvrökning ansågs långt mer spännande än att promenera i en "tråkig skog", som det hette. Jag var annorlunda. Visst körde även jag moped - det enda sättet att bryta isoleringen något och lära känna jämnåriga i de ännu mindre grannbyarna - men det var något med dunklet mellan de mörkbruna stammarna bakom vårt hus som lockade mig. På kvällarna brukade jag ställa mig vid köksfönstret och blicka ut över gårdsplanen mot skogsbrynet, samtidigt som jag borstade tänderna. Redan som barn inbillade jag mig ibland rörelser mellan de skrovliga vertikala pelarna när jag var riktigt trött. Mystiska varelser kilade från stam till stam och verkade spionera tillbaka på mig. Vid ett fåtal tillfällen förbluffades jag så av skuggspelen och suggestionens kraft att jag blev som förstenad, stirrandes i över tjugo minuter på de mystiska och namnlösa varelserna. Vid två sådana tillfällen dök en ljuskägla fram från garageuppfarten och lika tydligt som jag sett varelserna, lika säkert försvann de när en oljestinn kamrat stängde av motorn på sin moped för att ringa på dörren.

Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Varggrin

Ulf gick med tungt huvud in i klassrummet och släppte med en smärtsam duns böckerna på bänken innan han satte sig, med huvudet lutat i händerna. Huvudvärken från morgonen dunkade fortfarande och hela världen presenterade sig av den anledningen i en sorts subtil tremoloeffekt, som fick alla kursares rörelser att verka gå i slow-motion. Med pannan hårt pressad mot handflatorna försökte han minnas drömmen som han haft, men fragmenten gled undan så fort han började få grepp om dem. Något om en mörk skog och... ja, vad mer? Han lyfte huvudet ur händerna och såg sig omkring klassrummet. Stina log mot honom och mimade en glad hälsning, men han brydde sig knappt om att besvara den. Stefan satt vid fönstret - var annars? - och brydde sig mer om vädret än den förestående föreläsningen. Det spelade ingen roll vad som skulle komma att sägas, Stefans blick var alltid stadigt fäst någonstans på himlen utanför. Varför läste han ens kursen? Fler kursare kom in genom dörröppningen och när Julia visade sig i dörren så kändes det som om huvudet skulle spricka. Ulf hälsade trots det på henne och fick ett leende tillbaka. Huvudets pulserande var nu så intensivt att han funderade på att resa sig och gå hem, för att lägga sig igen, men så fort Julia försvann ur blickfånget lättade värken faktiskt en aning. Konstigt, tänkte Ulf och sneglade mot henne igen. Det blixtrade för ögonen av huvudvärk när han såg henne vid sin bänk. Men ingen Emma. Hon och Julia satt alltid bredvid varandra, men inte idag. Hon syntes inte till någonstans, ett faktum som ytterligare övertygade Ulf om att tanken på att gå hem ändå inte var så tokig. Från sin plats frågade Julia honom något men huvudvärken förvrängde orden och de blev oförståeliga. Intresset för Julia var i bästa fall indirekt. Emma var den som fick bröstkorgen att ropa hungrigt efter närkontakt, som allra minst ett leende. Som han önskade att hon ville titta på honom med samma längtan som i hans egna förstulna och hemliga blickar. I nästa ögonblick kom föreläsaren in genom dörren. Med ett snabbt ögonkast mot klockan på väggen gick han tillbaka och stängde dörren. Lika bra att stanna till pausen. Sedan tänkte Ulf definitivt gå hem.

Novelette: Efter semestern

Två veckor hade Elin semestrat med två kompisar när fredagen kom då hon skulle komma tillbaka. Hennes lillbrorsa fyllde år samma dag och därför hade det bestämts med föräldrarna att de skulle hämta upp henne på flygplatsen, för gemensam bilfärd till deras hus, där släktkalaset skulle hållas. Lillbrorsan bodde inte heller hemma längre så alla fick ta sig dit för firandet, även han själv. Det irriterande var att jag var undantagen. Elin och föräldrarna skulle hämta upp mig på vägen. Det kan ju låta praktiskt men det innebar att jag skulle få träffa min älskling, men inte få göra långt mer än att kyssa henne. Man tafsar ju inte på en flickvän inför föräldrarna och det var bara en bråkdel av vad jag ville. Jag hade både drömt och dagdrömt snuskiga saker om Elin sedan jag släppte av trion på flygplatsen två veckor tidigare. Mitt jobb ligger i närheten av ett köpcenter eller vad man ska kalla det, lite som ett kvarter med sex eller sju butiker som säljer det mesta. I utkanten av området finns ett militärt överskottslager och det var det som blev min räddning, eller snarare bådas. Jag slutade lite tidigare den dagen för att inte behöva vänta en minut i onödan på att få återse min älskling. Rastlösheten drev mig till att sparka upp ett smärre hål i grusvägen innan jag slutligen såg bilen rulla in på parkeringen. När Elin steg ur bilen, iklädd en somrigt mönstrad klänning och med flätor i håret, såg hon lite trött ut men så fort hon fick syn på mig sken hon upp i ett stort leende och jag kände mina egna mungipor rycka, innan jag gav upp inför glädjen. Hon började springa mot mig och vi kramades snart både hårt och länge innan munnarna möttes i en lika ivrig som underbar kyss. Hon smakar fantastiskt min Elin och känslorna som bubblade ledde mina händer mot hennes rumpa. Hon hindrade mig inte utan jag insåg själv olämpligheten i detta.

Kapitel 47: En sista gång...

Med två timmar kvar tills taxin kom låg Anders och Nina i sängen, ovanpå täcket, omslutna i en kram som varat i över en timme. Utanför det öppna fönstret började mörkret redan sänka sig och ljuset i rummet blev dunklare allteftersom tiden gick. Det finns som bekant olika uppfattningar om tid, när den går snabbt respektive långsamt, men något som alla verkar hålla med om är att det finns alldeles för lite av den. Åtminstone de gånger som den man tycker allra mest om snart försvinner. Anders skulle visserligen inte försvinna för alltid men ett år är en lång tid och i det perspektivet är två timmar inte mycket mer än det ljusgröna skottet på en knoppande trädkrona. Med tanke på de skulle skiljas åt framåt sensommaren kanske ett fallande löv från samma trädkrona vore en bättre liknelse. I vilket fall som helst höll de nu nästan krampaktigt om varandra där de låg. Två gråtvarma kroppar med sorgsna bultande hjärtan och hjälplöst suckande andetag. Nina öppnade ögonen och sökte med plågad blick Anders. Han mötte de blanka ögonen och kände med ens hur hela insidan av bröstet brände till av en skarp smärta. Nina var vacker som aldrig förut när hon tittade på honom sådär, återigen så nära till tårar att ögonvitorna redan börjat vattnas. Anders öppnade munnen för att tala men ångrade sig. Det var först när Nina frågande höjde på ögonbrynen som han fick kraft nog att fullfölja infallet. "Jag kommer tillbaka" viskade han, förmodligen i ett fåfängt försök att trösta sig själv lika mycket som Nina. Som om de tre orden varit onda eller hårda växte nästan omedelbart en tår mellan två ögonfransar på Nina, strax rann den längs kinden för att ögonblicket senare färga kuddens tyg några nyanser mörkare.

Kapitel 44: Utan protester (Del 2)

Nu ska jag knulla dig hårt. De där orden ekade fortfarande i Julias huvud långt efter att Carl yppat dem. Orgasmen som tagit henne så fullständigt i besittning borde kanske ha gjort upphetsningen lite avslagen, men att han sade sådär gav omedelbart kåtheten ny kraft. Julia föll framåt och ned på magen från den lite märkliga ställningen hon stått i alldeles nyss, när allt blev så omvälvande skönt i hela kroppen. Lite lojt började hon vända på sig men hann inte halvvägs förrän Carl tog tag i ena axeln och välte omkull henne på rygg. Julia tittade upp och möttes av upphetsat stirrande ögon. Hon sänkte blicken och fick syn på den stora utbuktningen som missformade kalsongerna, upptäckte den blöta fläcken längst åt höger där kuken slutade. Att Carl också var kåt behövde hon verkligen inte tvivla på. Tänk att han blir så upphetsad av att göra det skönt för mig, funderade Julia och blev innerligt glad av innehållet i den egna tanken. Carl kröp över henne nu och han ställde sig grensle över bröstkorgen innan han försiktigt satte sig på magen. Långt ifrån lika försiktig var rörelsen med vilken han slet tag i Julias vänsterhand som han omedlebart förde den till sitt skrev, där han placerade den rakt på den hårda utbuktningen. Björns andning blev häftig när han använde Julias fingrar för att smeka sig själv. De fick ögonkontakt och Julia bet sig försiktigt i sidan av underläppen, när känslan av den hårda kuken mot fingrarna ökade efterupphetsningen ytterligare. Något fick Carls ögon att bli ännu större. Om det var smekningarna i sig eller något han sett i hennes ansikte, kanske i blicken, det kunde Julia inte bli klok på. Det spelade egentligen ingen roll. Carl var kåt och det stod skrivet i hela ansiktet på honom. Den innebörden och ingen annan lyste som starka neonlampor i hans melerade ögon, de som annars var så lugna och till synes oberörda av omvärlden.

Kapitel 43: Veckans långsammaste dag (Del 1)

Söndag är som alla vet den långsammaste dagen. Ibland tar man igen sig och slickar såren efter en utekväll, andra gånger tar man det bara lugnt och tittar på någon halvdålig film. Det är helt enkelt en dag då man oftast inte orkar ta sig för något större projekt. Det är ju trots allt det lördagen är till för. Julia och Carl brukade spendera söndagarna tillsammans, hos honom. Så var också fallet den här helgen och de vaknade först när klockan börjat närma sig lunchtid. Kvällen innan hade de gått ut med kompisar och haft kul. Carl blev lite full och mådde följaktligen därefter nu dagen efter. Julia däremot var ganska pigg. Det var inte mycket hon hade fått i sig på kvällen, så någon bakfylla behövde hon definitivt inte dras med. Pigg är kanske fel ord förresten. Hon var snarare klarvaken, utan att fördenskull ha någon drivkraft att hoppa upp ur sängen och springa ut, för att göra något spännande eller så. Det var kort sagt söndag, och det kändes just som en sådan. En ursäkt för att inte göra mycket alls, mer än att slappna av och ta dagen som den kom. De låg kvar i sängen och småpratade om allt möjligt i säkert en timme, innan de ens kom på tanken att äta frukost. Även om hon aldrig hade erkänt det så tyckte Julia att det faktiskt var lite mysigt när Carl var småbakis. Det förändrade hans röst, så att den blev ännu mörkare än vanligt. Hon brukade vila huvudet mot hans bröstkorg sådana morgnar, för att känna vibrationerna mot kinden och örat när han pratade. Var Carl riktigt trött kunde rösten bli så djup att hela sovrummet skakade och blev otydligt för Julias blick. Hon tyckte om den känslan men visste egentligen inte riktigt varför. Det var mysigt bara. Men det var också en annan sak som brukade sammanfalla med den där djupa rösten. Hon hade lärt sig att Carl brukade bli extra kåt sådana dagar.

Kapitel 37: Mjukt måste inte vara fint

Petter stängde dörren bakom sig och pustade ut, stannade upp med jackans dragkedja bara neddragen till hälften och lyssnade. Det var helt tyst i lägenheten, bortsett från det svaga ljudet av väggklockan som långsamt tickade sig fram genom kökets övriga tystnad. "Hallå?" ropade han ut. Inget svar. "Hallåå, Linn?" försökte han på nytt. Fortfarande tystnad. Petter drog ned dragkedjan den resterande biten, hängde upp den regnblöta jackan på en trägalge och fick av sig skorna. Sedan gick han de tre stegen fram och vände sig om åt höger för att titta in i köket. Där var lika tomt som han förväntat sig, men ögonen dröjde en stund extra på kylskåpsdörren. Mitt i ett hav av vitlackerad metall stack en blekgul liten lapp ut, med snirkliga mörkblå bokstäver prydligt uppradade efter varandra. Petter gick fram för att läsa på lappen. "Är ute och joggar. Kommer hem vid 18 ungefär. Puss, Linn!" Petter sneglade upp mot klockan på väggen. Om cirka fem minuter skulle hon vara hemma. Han log vid tanken på att få träffa henne. De hade förstås träffats senast imorse och i flera dagar innan dess, månader faktiskt, men ändå log Petter vid tanken på att få se Linn igen, att få röra henne och höra hennes mjuka röst. En mild sensation av halstorrhet avbröt dessa tankar och fick honom att öppna samma dörr som lappen var fastklistrad vid och Petter stod en stund och tittade från hylla till hylla, i jakt på någon sorts dryck. En förpackning med tropisk juice stod i nedersta dörrhyllplanet och han lyfte upp och skakade på den. Halvfull, kunde han nöjt konstatera. Utan att bry sig om att stänga kylskåpsdörren skruvade Petter av korken på förpackningen och, efter att ha tittat sig över axeln, förde han öppningen till läpparna för att dricka direkt ur den utan att hämta ett glas. Det var ingen hemma mer än honom, men titten över axeln hade blivit instinktiv vid det här laget. Linn klagade alltid på honom när han gjorde på det sättet, så Petter hade börjat göra det i smyg.

Kapitel 34: Återföreningen

Det störde honom verkligen att Matilda inte ville bli hämtad på flygplatsen. Det störde honom så enormt mycket eftersom han inget hellre ville än att se henne komma ut genom den där genomskinliga glasdörren, trött, kanske lite glåmig och i oordning efter den långa flygningen. Det var väl just därför förstås. För att hon skulle få chans att fixa till sig och se riktigt fin ut när de nu träffades igen efter så lång tid ifrån varandra. Fredrik förstod, men stod ändå inte ut. Han ville inte vänta en enda sekund i onödan. Mobiltelefonen låg på bordet framför honom. Han snurrade den över bordsskivan för att få de mördande långsamma minuterna att gå. Ibland plockade han upp den, höll den snett mot ljuset för att upptäcka eventuella fettfläckar på displayen. Hittade han några så torkade han omedelbart bort dem mot byxorna eller skjortärmen. Så kontrollerade han ytan på nytt. Glänsande. Ja, helt ren. Han lade ned den på bordet och bytte sittställning på köksstolen. Bara ett par sekunder senare satte han fingrarna över telefonen och lät den snurra några varv till. Han tryckte på knappen så att en klocka syntes på samma display som han nyss torkat av, för säkert tionde gången. Nu satt Matilda förmodligen i taxin, på väg till honom. Han kunde se henne framför sig och något vred sig inuti bröstkorgen när detaljerna av henne framträdde. Visst var det länge sedan de varit tillsammans, men minnet dör långsamt och han kunde erinra sig nästan varenda liten linje i hennes vackra ansikte. De mjuka läpparnas form med den där amorbågen som han följt med fingertoppen så många gånger. Käkbenets form och de lena kinderna där ovanför. Han suckade drömskt när han plötsligt såg Matildas ögon för sin inre blick.

Kapitel 26: Uppe på Ekberget

Klockan två var det tänkt att de skulle de träffas vid statyn på torget. Tobbe var trots det tidigt ute och eftersom det var en halvtimme kvar till mötets utsatta tid strövade han rastlöst omkring på torget utan att komma på någon meningsfull förströelse som skulle ta så liten tid i anspråk. Han tittade ut över vattnet mot stadshuset och funderade på att gå ner dit för att eventuellt titta på någon fågel som kunde tänkas simma omkring och erbjuda någon sorts underhållning. Sedan slog det honom och han vände sig om. På andra sidan Storgatan, mittemot det gamla hotellet, låg ju faktiskt Tranan kvar. Han mindes köpcentret från sina yngre år och blev nyfiken på om det såg likadant ut på insidan som det gjort senast han var där. Inte mycket talade för den saken. Redan skinnbutikerna som legat intill torget hade bytt skyltar och utbud, förmodligen ägare också. Strängt taget var det inte mycket som var sig likt sedan barndomen. Staden tycktes fortfarande huvudsakligen bestå av en enda stor gata som löpte genom hela centrum men affärerna som en gång kantat denna gata var mestadels utbytta. Medan Tobbe gick uppför trapporna mot huvudstråket funderade han på om STIGA fortfarande höll igång eller om fabriken stängt ner verksamheten för gott. Inte för att han egentligen brydde sig särskilt mycket om deras produkter, det hade han aldrig gjort eftersom han varken klippt särskilt mycket gräs eller för den delen använt deras hjälmar, men när han tänkte på fabriken så gled tanken över i minnen av den stora parkeringen utanför fabriken där han en sommar, strax innan tonåren, hängt ihop med ett litet gäng Tranåsbor. En av dessa var en söt tjej som han blivit kär i. Tobbe log av minnena när han korsade Storgatan och när han kom över på andra sidan tittade han upp på den stora skylten ovanför entrén. 'Tranan' stod det med stora vita bokstäver och skylten tycktes inte ha bytts ut på flera år. Han tog trappstegen av sten i ett enda stort kliv och skulle just öppna porten av infattat glas när han hörde hennes röst bakom sig.

Kapitel 21: Bageriets hemligheter

Ida stod vid en av de långa arbetsbänkarna och flätade en lång deg när chefen Mats oväntat kom fram och ställde sig intill. Han observerade Idas arbete en stund och när hon tittade åt sidan och upp på honom så log han uppmuntrande. "Det kommer bli en riktigt duktig bagare av dig vacker en dag Ida" sade han och kontrollerade vanemässigt mängden mjöl på bänkskivan. Han nickade godkännande utan att kommentera saken vidare. "Tack!" svarade Ida som var uppriktigt glad för det oväntade berömmet. "Jag skulle vilja be dig om en tjänst idag" fortsatte Mats snabbt och Ida stannade upp i flätandet för en stund och tittade nyfiket upp. "Vad för tjänst?" frågade hon lika glatt så att hennes asiatiska utseende kom till hela sin vackra rätt. Mats kunde inte låta bli att le han också när han såg det där glada ansiktet. Så harklade han sig och skärpte allvaret en smula. "Jo det är så att jag har ett möte med en leverantör. Jag åker ganska snart och kommer inte tillbaka på fyra timmar." Ida tittade förbi Mats och upp på den väggfasta klockan. Hon fick ett fundersamt uttryck i ansiktet när hon insåg att fyra timmar var längre än de ens hade öppet. "Så det skulle vara jättebra om du kunde avsluta och stänga sen Ida. Du känner ju till rutinerna, eller hur?" Ida blev glad över det plötsliga ansvaret men samtidigt lite nervös. Hon ville inte göra något fel och skapa dålig stämning eller orsaka någon förlust av pengar men framförallt hade hon ju bestämt träff med Tomas efter jobbet. "Ja alltså, det skulle jag nog kunna göra men..." började hon men blev avbruten innan hon hann förklara sina planer. "Jag visste att jag kunde lita på dig!" utbrast Mats och så lade han en stor och tung hand på Idas axel så att hon inte fick en chans att invända. "Ja, ok då" svarade hon istället plikttroget men ångrade ändå genast att hon inte stått upp för sig själv.

Kapitel 14: Släktkalaset

Lina hade varit ihop med Jonas i nästan ett halvår när hon blev bjuden att följa med på ett släktkalas hos hans farbror som fyllde 60. Först hade hon varit en smula tveksam till om det hela egentligen var en bra idé. Hon kände trots allt ingen mer än Jonas, hans två systrar och deras föräldrar. Men Jonas hade tjatat på henne och till slut gav Lina med sig. Den lilla kontakt hon haft med hans familj dittills hade trots allt gett henne en positiv bild. Föräldrarna var lätta att ha att göra med och systrarna hade ganska snabbt börjat behandla henne som vore hon en del av familjen. Om resten av släkten var lika snälla och uppsluppna skulle kvällen kunna bli riktigt rolig. Nu satt de allihopa inklämda i föräldrarnas bil och åkte tillsammans till Mats där kalaset skulle hållas. När de kom fram och körde uppför den lilla grusvägen som ledde upp till huset såg Lina med viss förskräckelse alla bilar som stod parkerade där. Det måste vara minst femtio personer där inne, tänkte hon för sig själv. Jonas vände sig och tittade leende på henne. "Nervös?" frågade han. Lina bet sig försiktigt i underläppen när hon tittade på honom. "Lite" svarade hon. Jonas skrattade till och strök henne över kinden med två stora fingrar. "Det kommer gå hur bra som helst. Jag lovar." Lina slappnade av lite mer när hon hörde Jonas svar. Vad kunde gå fel egentligen? Så länge hon inte sade något dumt eller klantade sig var det inte mycket som kunde bli tokigt. Möjligen kunde hon ha svårt för att förstå vad någon gammal tant eller gubbe sade, eller om de kanske hade svårt för att höra henne. Det var ju inte så farligt egentligen. Ändå fanns nervositeten där, djupt inne i magen och envis.

Kapitel 13: Ett drömspel

Vi möttes mitt på dagen i den absoluta mitten av en våt och blekgrön park. Vi hade kommit från varsitt håll och promenerat parkens halva sträcka in mot mitten. Detta var ingen slump. Hur skulle något sådant kunna vara en slump? Vi kände inte varandra. Hade aldrig setts förut. I ord och tanke var vi väl förtrogna med varandra men vi kände inte varandra. Jag såg henne först efter att ha kommit halvvägs på min halva väg mot mitten. Åsynen av henne var otydlig, det kan ha varit en lätt dimma som höljde min omgivning och min blick för att jag klart och tydligt skulle kunna se henne. Allt jag såg var konturerna av en person. På något sätt visste jag ändå att det var hon. Kanske var det sättet hon rörde sig på. Som ett lite skrämt djur som försöker dölja sin rädsla för att rovdjuret inte skall inse och utnyttja sitt överläge. Hon var egentligen inte rädd. Möjligen nervös. Jag var nervös också. Efter så lång tid och med sådana förväntningar uppbyggda kring detta möte var det så mycket som kunde gå fel att något med nödvändighet måste göra just det. Därför var vi båda nervösa, men inte rädda. Det fanns inget att vara rädd för utom att detta var slutet för allt. Å andra sidan kunde det vara början på allt. Allt vackert och allt med en inneboende mening. Vi närmade oss mötesplatsen i mitten av parken. Punkten var inte utmärkt på någon karta. Det fanns inget träd eller någon bänk som ens påvisade en sådan punkts existens. Men vi skulle mötas i mitten och det gjorde vi slutligen.

Kapitel 11: Muntlig presentation

Under nästan hela terminen hade de pratat varje dag med varandra. Mia uppskattade samtalen långt mer än hon någonsin vågade erkänna och hoppades att Ludde kände likadant. Han var så svår att läsa av och tolka att hon kände sig osäker på sig själv. Om det bara var hon som kände som hon gjorde skulle en eventuell flirt bli pinsam. Mia avskydde den sortens pinsamhet. Hon förstod egentligen inte varför men den tanken var så skrämmande att hon hellre lät bli att säga något om sina känslor än att ta risken och kanske inte få dem besvarade. Det var fel. Hon visste mycket väl hur feg hon var och behövde inte få det berättat för sig. Trots det tyckte hennes kompisar om att berätta för henne just hur feg hon var. Idag skulle hon träffa Ludde igen och de skulle förmodligen börja prata om annat som vanligt men Mia såg ingen möjlighet att säga något om sina känslor denna gång heller. Ludde kanske inte var intresserad av henne, tänkte hon. Om han var intresserad hade han säkert sagt något vid det här laget. Ingen var lika feg som henne så Mia tog för givet att ett eventuellt intresse från någon annan visade sig långt innan hon tvingades ta ett eget initiativ. Så Ludde var nog inte särskilt intresserad ändå. Det borde ha märkts isåfall. Mia suckade olyckligt när hon gick genom korridoren mot det studierum där de skulle träffas för att tillsammans förbereda en presentation att framföra inför sina studiekamrater. När hon kom fram stod dörren på glänt. Mia kikade in i springan och såg Ludde sitta med en bok uppslagen framför sig. Han såg ut att läsa den med ett visst ointresse. Plötsligt tittade han upp från boken och riktade blicken mot dörren där han fick syn på Mia.

Kapitel 6: Kärleken kräver offer

Hon stod precis där de hade bestämt att hon skulle vänta. Kristoffer, som tagit en annan väg än den Wilma förväntade sig, kunde därför iaktta henne på avstånd när han närmade sig hörnet på den gamla skolbyggnaden. Platsen där de skulle mötas. Därefter skulle de tillsammans gå hem till Kristoffer. Planen sträckte sig egentligen inte längre än så. Att träffas var det huvudsakliga syftet och allt som tillkom därutöver var bara en eventuell bonus. Kristoffer kunde se henne i profil där han promenerade fram. En häftig längtan väcktes i honom och han fick lust att springa sista biten för att förkorta tiden han måste vara utan den person han blivit övertygad om måste vara den vackraste varelse som vandrat på jorden. Trots det fortsatte han gå. Att Wilma tittade åt ett annat håll gav honom trots allt chansen att få se henne helt oförställd. Hennes linjer och färgläggning tecknade ett avbrott i verkligheten som var så behagligt att han istället ville stanna, kanske gömma sig och fortsätta betrakta henne. Det var en fånig tanke. Vad skulle Wilma säga om hon kom på honom? Kristoffer log för sig själv åt sina konstiga tankar. Wilma fyllde hans sinne så med sin skönhet och tilldragande personlighet att hans tankar på sistone ofta vandrade fritt och tog de mest underliga omvägar som ett mindre uppvärmt hjärta hade menat vore både förhastade och tidsödande. Han gömde sig inte utan fortsatte istället stegen mot Wilma. Hon tycktes lyssna på musik. Hon trummade med fingrarna mot ena benet och rörde ibland på huvudet i en ytterst diskret liten dans. När hon kom på sig själv slutade hon och kastade några ängsliga blickar omkring sig för att försäkra sig om att ingen sett henne. Hon tittade åt alla håll utom det som Kristoffer kom ifrån och när hon inte såg någon rättade hon snabbt till sin snedklippta lugg för att se så bra ut som möjligt när han väl dök upp.

Kapitel 4: Ett spratt spelat på morgonkvisten

Jag brukar vara lite morgontrött och inte alls särskilt energisk när jag precis vaknat. Det var samma visa häromdagen när jag av någon anledning vaknade före Stina i sängen men ändå inte kunde somna om. Den egentliga anledningen till det var att jag hade ett sådant hårt morgonstånd att det nästan gjorde ont mellan benen. Kalsongernas tyg stramade så hårt att jag helst ville ta av mig dem men jag vände mig först åt sidan för att se om Stina vaknat ännu. Det hade hon inte. Istället för att göra något annat låg jag kvar och tittade på henne där hon låg och andades tungt i sin sköna sömn. Läpparna var lite svullna som de kan bli när man sovit länge och när jag tittade på dem gled tankarna iväg. Eftersom hon vanligtvis är ganska svårväckt lade jag mig närmare och kände hennes kroppsvärme mot mig. Det var skönt men jag ville ha mer. Det kändes lite elakt att väcka henne och vem vet vad hon drömde om förresten? Det kändes som en långt bättre idé att hjälpa hennes drömmar lite på traven att få en intressant inriktning så jag sträckte fram huvudet, efter att ha dragit undan håret, och kysste henne försiktigt på halsen. Känslan av mina läppar måste ha tagit sig direkt in i hennes drömmar för hon gjorde ett litet mysigt ljud av belåtenhet som först fick mig att tro att hon vaknat. "Stina" viskade jag tyst för att se om hon var vaken men hon svarade inte. Istället gav jag henne en likadan kyss bara en liten bit ifrån platsen där den första landat och denna gång gnydde hon till av njutning och smackade mjukt med läpparna. Hennes ljud och rörelser fick mig att le. Hon var så vacker där hon låg i sin stilla sömn och verkade dessutom trivas hur bra som helst. Själv kände jag hur det hårda mellan mina ben fortfarande inte ville ge sig och att kyssa Stina över halsen gjorde verkligen inte saken bättre. Kanske kunde jag förbättra hennes drömmar ännu lite mer och i bästa fall dra nytta av saken senare när hon vaknade. Det var måhända en lömsk plan men det spelade ingen roll. Jag var så sugen på henne att jag trodde jag skulle dö om jag inte gjorde något åt saken.

Epilog: Bunden av kärlek

Nellie fick kämpa för att hinna med i det höga tempot när Johannes drog henne med sig mot sovrummet. Hon visste vad som väntade där inne. Eller det gjorde hon egentligen inte alls men den hetsiga lilla promenaden genom halva vardagsrummet hade gett henne de få ögonblick som behövdes för att hinna fundera över vad som skulle hända. Nellies upphetsning hade knappt hunnit lägga sig sedan Johannes erbjudit hennes kropp och mun åt sin kompis och så fort Johannes kysst henne slog samma varma känsla ut inuti henne. Det hon gjort var fult. Nellie visste mycket väl att hon inte borde ha tillåtit det men ångrade sig ändå inte det minsta. Snart var de framme vid dörren och Johannes svängde upp den våldsamt innan han drog Nellie vidare in i rummet. När han kom fram till sängen vände han sig hastigt om och stirrade intensivt på henne där hon stod med flackande blick. Hans blick var genomträngande. Som om han såg rakt in i hennes tankar och förstod vad hon tänkte på. Nellie skulle precis förklara för sig själv att så kunde det såklart inte vara när Johannes hand rörde sig snabbt uppåt och placerades på hennes smala hals. Hon kunde inte slita sin blick ifrån Johannes och när han höll hennes huvud fast på det sättet var hon verkligen förhindrad att ens försöka. Nellies ögon var blanka av förväntan när Johannes lutade sig fram och vinklade upp hennes ansikte så att han kunde kyssa hennes läppar. Inte lika intensivt denna gång men inte på något sätt försiktigt. När deras tungor möttes kände Nellie snart hans andra hand på höften med hela underarmen som stöd för hennes ländrygg när han smakade på henne.

Kapitel 50: Smutsiga erbjudanden

Under tiden de tittade på filmen kröp Nellie allt närmare Johannes. Trots att hans kompis Aron var där med dem ville hon känna hans kropp mot sin och den trygghet han erbjöd när någon scen blev på gränsen till för skrämmande för henne. Till slut satt hon alldeles intill honom med kinden lutad mot hans överarm. Hade hon varit längre så hade hon lutat den mot hans axel men Johannes var så lång att hon helt enkelt inte nådde högre. Det gjorde ingenting. Nellie tyckte om att han var så mycket större. Det var delvis däri tryggheten låg. Under långsammare scener där det inte hände så mycket tittade hon snett uppåt och betraktade Johannes ansikte som var helt fokuserat på skärmen utan att lägga märke till henne. Någon gång tittade hon bort mot Aron också där han satt i fåtöljen och följde händelserna i filmen utan att lägga märke till någon av dem. Hon gillade Aron. Det var Johannes bästa kompis. Inte bästa kompis i vanlig bemärkelse. Snarare var det den av hans kompisar som Nellie tyckte bäst om. Han kom över till Johannes lägenhet ganska ofta och när Nellie var där brukade de ha roligt alla tre. Filmen fortsatte och mysteriet om vem som kunde vara seriemördaren var så uppenbart att alla tre redan visste svaret. Det var mer en fråga om att få se ett spektakulärt slut vid det här laget och de väntade alla förväntansfullt på hur filmmakarna skulle presentera det för dem där de satt. Det visade sig snart att filmen var precis lika uppenbar som de hade trott. Pappan var mördaren och dottern var nära att stryka med hon också innan den osannolika hjälten kom in i bilden och räddade situationen. Självklart låg inte pappan kvar på den plats där han dött när slutscenen tonade ut i svart. En öppning för en uppföljare såklart. Snart började de vita eftertexterna rulla över den svarta bakgrunden och filmen var slut.