Kapitel 47: En sista gång...

Med två timmar kvar tills taxin kom låg Anders och Nina i sängen, ovanpå täcket, omslutna i en kram som varat i över en timme. Utanför det öppna fönstret började mörkret redan sänka sig och ljuset i rummet blev dunklare allteftersom tiden gick. Det finns som bekant olika uppfattningar om tid, när den går snabbt respektive långsamt, men något som alla verkar hålla med om är att det finns alldeles för lite av den. Åtminstone de gånger som den man tycker allra mest om snart försvinner. Anders skulle visserligen inte försvinna för alltid men ett år är en lång tid och i det perspektivet är två timmar inte mycket mer än det ljusgröna skottet på en knoppande trädkrona. Med tanke på de skulle skiljas åt framåt sensommaren kanske ett fallande löv från samma trädkrona vore en bättre liknelse. I vilket fall som helst höll de nu nästan krampaktigt om varandra där de låg. Två gråtvarma kroppar med sorgsna bultande hjärtan och hjälplöst suckande andetag. Nina öppnade ögonen och sökte med plågad blick Anders. Han mötte de blanka ögonen och kände med ens hur hela insidan av bröstet brände till av en skarp smärta. Nina var vacker som aldrig förut när hon tittade på honom sådär, återigen så nära till tårar att ögonvitorna redan börjat vattnas. Anders öppnade munnen för att tala men ångrade sig. Det var först när Nina frågande höjde på ögonbrynen som han fick kraft nog att fullfölja infallet. "Jag kommer tillbaka" viskade han, förmodligen i ett fåfängt försök att trösta sig själv lika mycket som Nina. Som om de tre orden varit onda eller hårda växte nästan omedelbart en tår mellan två ögonfransar på Nina, strax rann den längs kinden för att ögonblicket senare färga kuddens tyg några nyanser mörkare.