Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.

Kapitel 48: Inte ens sina egna kläder

Det var med raska steg och ett synnerligen gott humör som Jacob en dag promenerade genom Lund, längs cykelvägen mellan Botaniska och den gamla kyrkogården hitom Spyken. Grusvägen för gång- och cykeltrafik var omgiven av träd, så höga och lummiga att solens strålar bara nådde marken i form av oändligt många och smala linjer. Så uppbrutna och taggiga var dessa dessutom att ljuset började spela över marken de gånger som vinden lekte i grenverken. Detta var egentligen inget som Jacob reflekterade över där han gick. Han var på väg mot Stortorget, för att möta Amanda, och hade ingen tid att förlora. Inte för att han var sen, utan därför att han längtade efter att få se henne, efter att få känna hennes läppar mot sina egna. Bara tanken på detta gjorde Jacob helt varm inombords. Kanske tur det, eftersom det lilla solljus som silades genom träden inte erbjöd mycket till värme nu när sommaren snart var slut. Framme vid Östra Vallgatan, där cykelvägen tog slut, stannade han till för att trycka på knappen till övergångsställets ljussignal. Ett metalliskt tickande satte igång, helt utan hänsyn till det faktum att den sista synliga bilen redan passerat den vitrandiga asfalten och nu väntade vid den mycket större korsningen längre ner till vänster. Jacob sökte med blicken åt andra hållet, upp mot nationsområdet. Ingen bil där heller. Han gick över gatan utan att bry sig om att vänta på att den nedre gubben skulle hinna bli grön. När han passerat övergångsstället och fortsatte in på Magle Lilla Kyrkogata stressade ljusets metalliska tick inte längre någon, mer än sig själv. Innan de snabba ticken lugnat ned sig försvann dessutom ljudet av dem bakom Jacobs rygg. Inne i den gamla delen av Lund syntes ännu färre bilar än förut. Innan nästa motorljud och skrapet av gummi mot sten hördes nästa gång, hade Jacob hunnit hela vägen till Kiliansgatan.

Kapitel 47: En sista gång...

Med två timmar kvar tills taxin kom låg Anders och Nina i sängen, ovanpå täcket, omslutna i en kram som varat i över en timme. Utanför det öppna fönstret började mörkret redan sänka sig och ljuset i rummet blev dunklare allteftersom tiden gick. Det finns som bekant olika uppfattningar om tid, när den går snabbt respektive långsamt, men något som alla verkar hålla med om är att det finns alldeles för lite av den. Åtminstone de gånger som den man tycker allra mest om snart försvinner. Anders skulle visserligen inte försvinna för alltid men ett år är en lång tid och i det perspektivet är två timmar inte mycket mer än det ljusgröna skottet på en knoppande trädkrona. Med tanke på de skulle skiljas åt framåt sensommaren kanske ett fallande löv från samma trädkrona vore en bättre liknelse. I vilket fall som helst höll de nu nästan krampaktigt om varandra där de låg. Två gråtvarma kroppar med sorgsna bultande hjärtan och hjälplöst suckande andetag. Nina öppnade ögonen och sökte med plågad blick Anders. Han mötte de blanka ögonen och kände med ens hur hela insidan av bröstet brände till av en skarp smärta. Nina var vacker som aldrig förut när hon tittade på honom sådär, återigen så nära till tårar att ögonvitorna redan börjat vattnas. Anders öppnade munnen för att tala men ångrade sig. Det var först när Nina frågande höjde på ögonbrynen som han fick kraft nog att fullfölja infallet. "Jag kommer tillbaka" viskade han, förmodligen i ett fåfängt försök att trösta sig själv lika mycket som Nina. Som om de tre orden varit onda eller hårda växte nästan omedelbart en tår mellan två ögonfransar på Nina, strax rann den längs kinden för att ögonblicket senare färga kuddens tyg några nyanser mörkare.