Kapitel 50: På resande fot

När tåget rullar in på Stockholms centralstation (i tid!) har jag redan väntat i 35 minuter. Inte för att jag någonsin är särskilt orolig för att komma för sent eller missa de tåg jag åker med. Nej, det beror mer på att tidpunkten för just den här avresan gör dagen smått meninglös att försöka fylla med aktiviteter. Den restaurang jag planerade att bevärdiga med min närvaro visade sig öppna först klockan fem, men vid den tiden har jag varit på resande fot två hela timmar. Istället blir det en snabb hamburgare på det bättre alternativet av tre ungefär lika kvalitetsbefriade kedjor. Tillbaka efter att ätit hittar jag i alla fall min vagn, nummer elva, och jag klättrar upp för de grova trappstegen av metall. Vagnen visar sig, helt oväntat, bestå av ett antal sovkupéer med plats för sex resenärer i vardera. Jag slänger upp den tunga ryggsäcken - packad till bristningsgränsen! - på överslafen och sätter mig på det blå sätet. Tre personer får plats på varsin sida om ett alldeles för litet bord och sätena utgörs av soffliknande konstruktioner, utan avgränsningar för vardera resenär. Klädseln är blå, som sagt, men sliten och solblekt grådaskig. Snett framför mig sätter sig en ung tjej, i mitten av soffsätet, trots att det finns plats antingen vid fönstret eller intill väggen ut mot korridoren, vilket rimligen borde vara bekvämare. Hursomhelst hjälper jag henne med en tung väska och får upp den hennes sidas överslaf just när en brusig högtalarröst skriker ut att överslafarna är till för bagage men inte för sömniga resenärer. Tack, det har vi redan konstaterat. Vi ler mot varandra, apropå rösten, och hon tackar med en gest för hjälpen med väskan. Sedan sätter vi oss, på varsin sida.

Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.

Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.

Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.

Kapitel 13: Ett drömspel

Vi möttes mitt på dagen i den absoluta mitten av en våt och blekgrön park. Vi hade kommit från varsitt håll och promenerat parkens halva sträcka in mot mitten. Detta var ingen slump. Hur skulle något sådant kunna vara en slump? Vi kände inte varandra. Hade aldrig setts förut. I ord och tanke var vi väl förtrogna med varandra men vi kände inte varandra. Jag såg henne först efter att ha kommit halvvägs på min halva väg mot mitten. Åsynen av henne var otydlig, det kan ha varit en lätt dimma som höljde min omgivning och min blick för att jag klart och tydligt skulle kunna se henne. Allt jag såg var konturerna av en person. På något sätt visste jag ändå att det var hon. Kanske var det sättet hon rörde sig på. Som ett lite skrämt djur som försöker dölja sin rädsla för att rovdjuret inte skall inse och utnyttja sitt överläge. Hon var egentligen inte rädd. Möjligen nervös. Jag var nervös också. Efter så lång tid och med sådana förväntningar uppbyggda kring detta möte var det så mycket som kunde gå fel att något med nödvändighet måste göra just det. Därför var vi båda nervösa, men inte rädda. Det fanns inget att vara rädd för utom att detta var slutet för allt. Å andra sidan kunde det vara början på allt. Allt vackert och allt med en inneboende mening. Vi närmade oss mötesplatsen i mitten av parken. Punkten var inte utmärkt på någon karta. Det fanns inget träd eller någon bänk som ens påvisade en sådan punkts existens. Men vi skulle mötas i mitten och det gjorde vi slutligen.

Kapitel 7: En oväntad vadslagning

Elvira kunde knappt tro sina öron. Hade de verkligen slagit vad om den saken också? Det var fel. Så gjorde man ju inte. Hon kunde väl inte ställa upp på en sådan sak? Eller kunde hon det? Det var Benjamin och Hampus som hade slagit vad med varandra. I grund och botten var hon väl oskyldig? Hon var snarare ett offer för deras idiotiska idéer. När Elviras tankar tog de vändningarna framstod plötsligt idén som aningen mindre skamlig. Det var deras fel, inte hennes. Hon var bara domare och inget annat. Hade hon ens något att säga till om i saken eller skulle de försöka ändå? Det var klart att hon kunde avfärda dem båda och på sätt göra vadet meningslöst men det behövde ju inte hindra dem från att försöka. När hon tänkte efter var det ganska spännande att bli domare i ett sådant vad. Hon hade egentligen allt att vinna på det men samtidigt ganska mycket att förlora. Det var bara de tre där. Inga vittnen fanns och killarna själva var de skyldiga så de borde inte vilja säga något till någon annan om vad de gjort, eller vad de snart skulle komma att göra. Det där de skulle komma att göra... Ovetskapen om vad det innebar var spännande. Inte bara det. Det var upphetsande redan innan de gjort något. Att någon av dem skulle vinna insåg Elvira redan nu att det inte fanns så stor tvekan om. Dessutom var det en intressant känsla att få välja helt själv. Det var upp till henne helt och hållet. Hon var domare. Den egentliga vinnaren oavsett vem som än vann vadslagningen. Hon accepterade slutligen vadet och meddelade killarna vad som isåfall skulle gälla. Vilka regler de måste hålla sig till om hon skulle vara med och agera domare.

Kapitel 6: Kärleken kräver offer

Hon stod precis där de hade bestämt att hon skulle vänta. Kristoffer, som tagit en annan väg än den Wilma förväntade sig, kunde därför iaktta henne på avstånd när han närmade sig hörnet på den gamla skolbyggnaden. Platsen där de skulle mötas. Därefter skulle de tillsammans gå hem till Kristoffer. Planen sträckte sig egentligen inte längre än så. Att träffas var det huvudsakliga syftet och allt som tillkom därutöver var bara en eventuell bonus. Kristoffer kunde se henne i profil där han promenerade fram. En häftig längtan väcktes i honom och han fick lust att springa sista biten för att förkorta tiden han måste vara utan den person han blivit övertygad om måste vara den vackraste varelse som vandrat på jorden. Trots det fortsatte han gå. Att Wilma tittade åt ett annat håll gav honom trots allt chansen att få se henne helt oförställd. Hennes linjer och färgläggning tecknade ett avbrott i verkligheten som var så behagligt att han istället ville stanna, kanske gömma sig och fortsätta betrakta henne. Det var en fånig tanke. Vad skulle Wilma säga om hon kom på honom? Kristoffer log för sig själv åt sina konstiga tankar. Wilma fyllde hans sinne så med sin skönhet och tilldragande personlighet att hans tankar på sistone ofta vandrade fritt och tog de mest underliga omvägar som ett mindre uppvärmt hjärta hade menat vore både förhastade och tidsödande. Han gömde sig inte utan fortsatte istället stegen mot Wilma. Hon tycktes lyssna på musik. Hon trummade med fingrarna mot ena benet och rörde ibland på huvudet i en ytterst diskret liten dans. När hon kom på sig själv slutade hon och kastade några ängsliga blickar omkring sig för att försäkra sig om att ingen sett henne. Hon tittade åt alla håll utom det som Kristoffer kom ifrån och när hon inte såg någon rättade hon snabbt till sin snedklippta lugg för att se så bra ut som möjligt när han väl dök upp.