Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Köksincidenten

"Sluta nu vara kaxig!" replikerade Jon rappt utan att för den skull tappa lugnet. "Vadå kaxig? Jag säger vad jag vill" svarade Elina trotsigt och tittade upp på honom. När Jon försökte lägga armen om henne drog hon sig blixtsnabbt undan, öppnade ett köksskåp på måfå och började rota runt i det. "Vad letar du nu efter?" fortsatte Jon, lika tålmodigt, men Elina vägrade svara. De hade hållit på sådär hela eftermiddagen, kivats och småbråkat om saker som båda visste egentligen inte spelade någon roll. Men mitt i de hetsiga diskussionerna verkade de konstigaste saker plötsligt viktigare än allt annat och som från ingenstans kom ännu en sarkastisk kommentar från Elina. Jon hade sedan länge tröttnat och tålamodet var hela tiden på gränsen att ta slut. "Vad är det med dig idag?" frågade han irriterat när Elina ställde tillbaka en stekpanna som hon ändå inte haft för avsikt att använda. "Vad är det med dig själv?" svarade hon snabbt, fortfarande lika trotsigt. "Med mig? Jag börjar tröttna på hur du beter dig" fortsatte Jon helt lugnt. Han visste mycket väl att lugnet hade motsatt effekt på Elina när hon var uppretad, men det fanns en tillfredsställelse i att reta henne på just det viset, en sorts demonstration av överlägsenhet, som han inte var särskilt stolt över. "Vadå beter mig? Hur beter jag mig!?" snäste Elina tillbaka. Att behålla lugnet var inte i samma utsträckning hennes starka sida. "Som en jävla barnrumpa" svarade Jon, aningen tystare än förut. Den bifogade svordomen var det närmsta han kommit att avslöja omfattningen av sin egentliga irritation och Elinas ögon lyste upp som i triumf när hon hörde orden. "Vad kallade du mig!?" tjöt hon upprört, i vetskap om att hon var på väg att vinna. Att få Jon att höja rösten var en sorts vinst bara det i den här sortens situationer.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 25: Bästa kompisar och nyfikna

Molly och Maria var bästa kompisar sedan så lång tid tillbaka att ingen av dem längre mindes när vänskapen först inletts. Vad den ena än tog sig för så brukade den andra följa med eller hänga på vore de varandras skuggor. Hela skoltiden hade de dessutom gått i samma klass och eftersom de var grannar sedan barnsben så umgicks de flitigt även på fritiden. Det var först när de var i färd med att passera de tjugo som deras liv började ta någorlunda olika riktningar och de tvingades vara ifrån varandra under längre tider. Ändå flyttade de till samma stad och studerade på samma universitet, om än olika program. De fortsatte vanan trogna att umgås på fritiden och gick under helgerna oftast ut på samma ställen, tillsammans, som om egentligen inget av större betydelse hänt sedan den dag de börjat i samma skola för första gången. Maria som var den lite tuffare av de två, den som tog för sig av livet på ett mer naturligt och avslappnat vis, hittade en tid efter flytten till universitetsstaden en kille som hon blev intresserad av. Emil som var både rolig och välbyggd studerade något helt annat men blev intresserad av Maria han också. De började träffas och gick på några fester tillsammans men det blev egentligen aldrig mycket mer än så av den relationen. Åtminstone inte kärleksmässigt för i själva verket träffades de nästan varje helg under den falska förespeglingen att se på film när de i själva verket båda visste att det var sex de var ute efter. Två vuxna personer som var svältfödda på kärlek och närhet. De hade helt enkelt gjort något åt saken, utan att för den sakens skull ställa några fler krav på varandra. Maria som i vanliga fall berättade allt och lite till för Molly valde av någon anledning att inte berätta för sin kompis om Emils fortsatta närvaro i sitt liv. Istället smög hon med de erotiska träffarna och påstod sig ofta vara för trött på söndagarna för att umgås.

Kapitel 16: Ett alternativ till förfest

Elina tittar på sitt armbandsur och känner stressen smyga sig på alltmer för varje slag den långa sekundvisaren rör sig runt urtavlan. Johan och Benjamin borde varit där för länge sedan och själv borde hon duschat för ännu längre sedan. Nu kommer hon bli tvungen att duscha under tiden de väntar på henne och det retar henne en smula. Hon överväger att springa in i duschen redan nu, men dyker killarna upp under tiden kanske de tror att hon åkt iväg till förfesten hos Sandra utan dem. Nej, hon måste vänta tills åtminstone en av dem kommit. Utan att hon ens märker det själv börjar hon följa sekundvisarens rytmiska rörelse med ena foten och hon stampar mjukt mot golvet och tittar ut genom fönstret för att se om de inte ska visa sig snart. Hon ser ingen på gårdsplanen utanför huset och bestämmer sig för att förbereda duschen medan hon väntar. Hon hämtar ett rött badlakan i garderoben och tar det med sig in i badrummet där hon lägger det på toalettstolens lock. Sedan blir hon rastlös och tittar efter så att hon har schampo och duschtvål trots att hon mycket väl vet att flaskorna inte är på långt när tomma. Armbandsuret får ännu ett stressat ögonkast och Elina går ut i sitt rum. Hon sätter sig framför skrivbordet på den trästol hon köpte för en spottstyver på blocket, för knappt en vecka sedan, och när hon ser sig om i sin nya lägenhet känner hon sig lycklig ändå. Det spelar ingen roll hur sena killarna är. Hon har flyttat till en alldeles egen lägenhet och råder för första gången helt och hållet om sig själv. Hon har dessutom möblerat den lilla ettan precis så som hon själv vill ha den och hon bryr sig inte det minsta om huruvida någon tycker att hon borde göra något annorlunda.

Kapitel 15: Tärningens fel

Rebecca tittade slött ut genom det lilla fönstret utan att längre förvänta sig få syn på någon. Bakom henne i den lilla stugan satt Carl och Jakob på var sin pall framför den vedeldade spisen med utsträckta händer för att värma sig. Rebecca hade den enda filten omkring sig eftersom det var hennes tur att hålla utkik. Än så länge hade snön haft mildheten att inte resa sig i drivor så högt att fönstret täcktes men hur mycket längre denna ynnest kunde förlitas på visste ingen av dem. Snön föll fortfarande i stora och tunga flingor utanför den lilla timmerstugan, yrde omkring i vinden och dansade en olycksbådande dans framför Rebeccas trötta men sökande ögon. Att vara strandsatt på det sättet hade inte varit så farligt om det inte vore för kylan. Det var den som gav upphov till mest tristess av det enkla skälet att de inte orkade ta sig för så mycket mer än att hålla händerna mot spisen eller ställa sig upp och slå åkarbrasor för att få blodet att rinna lite snabbare genom kroppen. Hon vände sig om och tittade mot killarna. Carl tittade tillbaka med ena ögonbrynet höjt i en frågande min som saknade förväntan. Rebecca skakade på huvudet till svar och Carls läppar drogs sammanbitet ihop. Han skakade på huvudet och sträckte fram händerna mot den gamla spisen på nytt. "Det måste finnas mer bränne någonstans..." mumlade han för sig själv när Rebecca riktade blicken ut genom fönstret igen. Jakob ryckte på axlarna där han satt intill Carl. "Var? Vi har redan kollat vedskjulet. Du var ju med själv" svarade han utan att ens titta upp på sin vän som bara nickade till ljudet av det uppgivna svaret.

Kapitel 7: En oväntad vadslagning

Elvira kunde knappt tro sina öron. Hade de verkligen slagit vad om den saken också? Det var fel. Så gjorde man ju inte. Hon kunde väl inte ställa upp på en sådan sak? Eller kunde hon det? Det var Benjamin och Hampus som hade slagit vad med varandra. I grund och botten var hon väl oskyldig? Hon var snarare ett offer för deras idiotiska idéer. När Elviras tankar tog de vändningarna framstod plötsligt idén som aningen mindre skamlig. Det var deras fel, inte hennes. Hon var bara domare och inget annat. Hade hon ens något att säga till om i saken eller skulle de försöka ändå? Det var klart att hon kunde avfärda dem båda och på sätt göra vadet meningslöst men det behövde ju inte hindra dem från att försöka. När hon tänkte efter var det ganska spännande att bli domare i ett sådant vad. Hon hade egentligen allt att vinna på det men samtidigt ganska mycket att förlora. Det var bara de tre där. Inga vittnen fanns och killarna själva var de skyldiga så de borde inte vilja säga något till någon annan om vad de gjort, eller vad de snart skulle komma att göra. Det där de skulle komma att göra... Ovetskapen om vad det innebar var spännande. Inte bara det. Det var upphetsande redan innan de gjort något. Att någon av dem skulle vinna insåg Elvira redan nu att det inte fanns så stor tvekan om. Dessutom var det en intressant känsla att få välja helt själv. Det var upp till henne helt och hållet. Hon var domare. Den egentliga vinnaren oavsett vem som än vann vadslagningen. Hon accepterade slutligen vadet och meddelade killarna vad som isåfall skulle gälla. Vilka regler de måste hålla sig till om hon skulle vara med och agera domare.

Kapitel 2: Tentaplugg på fyra

Ingen tycker om att plugga inför en jobbig tenta. Det var lika sant för Linus, Alex, Sara och Siri som någon annan. Därför hade de bestämt sig för att träffas på torsdagskvällen för att plugga tillsammans och få möjlighet att diskutera de teorier som de förväntades kunna använda sig av inför tentan dagen efter där de alla måste svara på fyra essäfrågor. Uppåt fyra sidor skulle de alla producera på den där tentan. Fyra sidor per fråga. Ingen av dem var särskilt sugen på att plugga alls eftersom studiemedlet kommit samma dag men nu var situationen som den var och genom att plugga tillsammans kunde de åtminstone göra det bästa av den. De skulle mötas hemma hos Siri i hennes etta. De andra bodde i små korridorsrum med gemensamma kök där grannarna hade stört om de försökt plugga och ingen av dem var särskilt sugen på att sitta i biblioteket där de måste vara tysta. Valet hade därför till slut fallit på Siris lägenhet och hon hade inget emot det valet. Det innebar att hon slapp ta sig hem när de var klara. Blev det sent kunde hon i princip bara släppa böckerna, ställa klockan och lägga sig i sängen för att sova. Dessutom kunde hon kanske övertyga Linus om att stanna någon minut extra när Alex och Sara gått hem. Det var hennes hemliga plan. Hon hade tittat lite extra på Linus flera gånger sedan de börjat samma kurs och hon gillade hans personlighet. Dessutom var han snygg. En bra kombination helt enkelt. Om de fick vara ensamma bara en liten stund kanske något skulle hända. Samtidigt var det bra att tentan skulle skrivas dagen efter. Då kunde han inte förvänta sig så mycket av henne eftersom de båda måste lägga sig i tid så att de inte försov sig.

Kapitel 50: Smutsiga erbjudanden

Under tiden de tittade på filmen kröp Nellie allt närmare Johannes. Trots att hans kompis Aron var där med dem ville hon känna hans kropp mot sin och den trygghet han erbjöd när någon scen blev på gränsen till för skrämmande för henne. Till slut satt hon alldeles intill honom med kinden lutad mot hans överarm. Hade hon varit längre så hade hon lutat den mot hans axel men Johannes var så lång att hon helt enkelt inte nådde högre. Det gjorde ingenting. Nellie tyckte om att han var så mycket större. Det var delvis däri tryggheten låg. Under långsammare scener där det inte hände så mycket tittade hon snett uppåt och betraktade Johannes ansikte som var helt fokuserat på skärmen utan att lägga märke till henne. Någon gång tittade hon bort mot Aron också där han satt i fåtöljen och följde händelserna i filmen utan att lägga märke till någon av dem. Hon gillade Aron. Det var Johannes bästa kompis. Inte bästa kompis i vanlig bemärkelse. Snarare var det den av hans kompisar som Nellie tyckte bäst om. Han kom över till Johannes lägenhet ganska ofta och när Nellie var där brukade de ha roligt alla tre. Filmen fortsatte och mysteriet om vem som kunde vara seriemördaren var så uppenbart att alla tre redan visste svaret. Det var mer en fråga om att få se ett spektakulärt slut vid det här laget och de väntade alla förväntansfullt på hur filmmakarna skulle presentera det för dem där de satt. Det visade sig snart att filmen var precis lika uppenbar som de hade trott. Pappan var mördaren och dottern var nära att stryka med hon också innan den osannolika hjälten kom in i bilden och räddade situationen. Självklart låg inte pappan kvar på den plats där han dött när slutscenen tonade ut i svart. En öppning för en uppföljare såklart. Snart började de vita eftertexterna rulla över den svarta bakgrunden och filmen var slut.

Kapitel 17: Ett oplanerat möte (del 2)

Klockan var inte ens särskilt mycket ännu. Ändå hade de hunnit med en del redan. Det fick man nog säga. Nu satt Fredrik och Peter på varsin stol vid köksbordet. Jennifer var inne på toan och fixade till sig. Det var vad hon hade sagt iallafall. Exakt vad det betydde visste ingen av dem. Peter satt och lyssnade efter ljuden inifrån badrummet. När han var nöjd med hur det lät lutade han sig konspiratoriskt fram mot Fredrik. "Du vet det du har berättat att någon tjej gillade?" Fredrik såg ut som ett frågetecken. "Va? Vad menar du" var allt Peter fick till svar. "Hon som tyckte om att bli strypt!" viskade han mellan tänderna. Fredriks ögon glimmade till när han förstod vad Peter pratade om. "Jaja, jo jag vet vem du menar. Vad är det med henne?" frågade Fredrik förvirrat. "Hon bor inte här bara så du vet" fortsatte han. Peter himlade med ögonen och tittade sig sedan nervöst omkring, lyssnade efter badrumsljuden igen men bedömde ännu en gång att det var lugnt. "Jag menar inte så... Jag berättade för Jennifer om den grejen." Fredrik sken upp. "Va? Vad tyckte hon om det?" Fredrik lutade sig fram över bordet och nu satt de lutade mot varandra som om de smidde kriminella planer. "Ja alltså, vi har inte testat" svarade Peter snabbt "Men jag tänkte att du kunde göra det sen när vi tar henne igen." Fredriks leende bytte karaktär till en sorts sned slughet. "Ok, gärna för mig men... Är du säker på att hon inte blir rädd?" frågade Fredrik. "Näe, det tror jag inte. Strunt i det. Jag ser till så att hon inte får panik, bara gör din grej med hen..." hann Peter säga innan Jennifer kom ut i köket. "Vad tysta ni blev. Vad pratade ni om då?" frågade hon de båda halvnakna männen som satt vid bordet. De hade inte bemödat sig om att på sig mer än sina byxor. "Eh, inget speciellt" svarade Peter snabbt och gav Fredrik en hastig blick. Jennifer kisade misstroget mot Peter innan hon vände sig mot Fredrik som bara log oskyldigt och glatt. "Säkert" fortsatte Jennifer, spelat tjurig, vilket fick Fredrik att börja skratta. Jennifer gav honom en ond blick och hans leende förbyttes till en änglalik min som ingen kunde tro på.

Kapitel 16: Ett oplanerat möte

Fredrik satt vid baren och drack av sin öl när han såg dem. Han höll på att svälja ner den skummande ölen i fel hals av förvåning. Peter upptäckte honom precis då och kom fram och hälsade. "Tjena, jag visste inte att du skulle vara i stan." Fredrik lyckades få ordning på sin öl och sitt svalg till slut. "Ehrm, jo. Är mest på genomresa faktiskt. Jag ska vidare imorgon eftermiddag. Hej förresten!" Under tiden de pratat hade Jennifer kommit fram hon också. "Hej Fredrik!" sade hon glatt och Fredrik tyckte att hon strålade. "Tjena Jennifer" svarade han högljutt tillbaka och blinkade åt henne när han lade till; "Tack för senast!" Jennifer blev generad och rodnade. Sedan tänkte hon efter och insåg att det bara var de tre i lokalen som visste vad Fredrik syftade på. Rodnaden lade sig därför snabbt och hon svarade honom; "Tack själv för en god insats." Alla tre började skratta åt pinsamheten i situationen och avväpnade den på så sätt. "Får man bjuda på en runda?" frågade Fredrik dem. Peter och Jennifer nickade båda. Efter en liten stund hade alla varsin dryck i handen och de började titta efter ett bord att sätta sig vid. Peter fann snabbt ett avsides bord, omgivet av två väggar dessutom. De gick dit alla tre och var nöjda över den relativa ostördheten som bordets läge i lokalen erbjöd. Sedan började de prata om allt möjligt som hänt på sistone. Det tog dock inte lång tid innan samtalet gled in på det de hade gjort senast de träffats. Fredrik tvekade inte att berätta hur mycket han hade gillat det och hur skön Jennifer hade varit. Detta fick Jennifer att bli lite förlägen men i hemlighet njöt hon av att höra Fredrik prata om henne på det sättet. "Jag tycker vi hade det riktigt trevligt" valde hon att säga och Peter höll med genom en instämmande nick. När deras drycker tagit slut tog Peter på sig att bjuda på nästa runda. När han gick till baren för att beställa satt Jennifer och Fredrik kvar. De började prata om Peter och om folk som satt i baren. Fredrik kunde inte låta bli att emellanåt snegla på Jennifers kropp. Hon hade en ganska tunn klänning på sig och hennes fylliga bröst var svåra att inte fastna vid. Jennifer märkte hur Fredriks blick gled nedåt ibland och kände spänningen öka. Peter kom tillbaka igen och delade ut glas. Jennifer fick ett nytt glas vin och killarna en varsin skummande öl.

Kapitel 15: Fredrik kommer på besök

Jennifer och Peter satt tysta i soffan. Ingen av dem sa ett ljud. De var båda spända och lite nervösa. Om bara en liten stund skulle Fredrik ringa på dörren och det hela starta. Fredrik var en kompis till Peter. De hade diskuterat saken ett tag och funderat över om det egentligen var en så bra idé att blanda in någon som de var kompis med. Till slut hade de kommit fram till att Fredrik borde passa bäst ändå. Han var diskret till sitt sätt och stabil i största allmänhet. Han och Peter hade varit kompisar i många år och litade på varandra till fullo. Dessutom tilltalades Jennifer av Fredriks utseende eftersom han var både lång och någorlunda vältränad. Inte så mycket att hon någonsin haft planer på att göra något med honom bakom Peters rygg, men i hemlighet hade hon ändå haft en och annan tanke om honom som utvecklats till fantasier där de gjorde både det ena och det andra. Särskilt sedan de kommit överens om att ha Fredrik med i en trekant hade hon fantiserat flera gånger om honom. Nu satt de alltså och väntade på att han skulle ringa på dörren. Istället ringde det på Peters telefon. Peter svarade och signalerade med ögonen åt Jennifer att det var Fredrik på andra sidan. Jennifer kunde inte höra vad Fredrik sade utan fick nöja sig med Peters svar. När han lade på var hon otroligt nyfiken och samtidigt lite orolig för att kvällen helt plötsligt var inställd. ”Vad sade han?” frågade Jennifer ivrigt. ”Han blir lite sen” svarade Peter. ”Missade tydligen tunnelbanan och bestämde sig för att ta bussen istället.” ”Bussen tar ju dubbelt så lång tid” fortsatte Jennifer med besviken röst. ”Var är han nu?” Peter granskade henne ett kort ögonblick, som för att se att hon inte var alldeles för ivrig inför det de planerat. Han bestämde sig för att hon inte var det. Han var ju minst lika spänd själv måste han erkänna. ”Han är snart här” svarade Peter. ”Han trodde det skulle ta tio minuter till. Du får tänka på att han inte bor i Stockholm” fortsatte Peter lugnande. ”Han hade nog ingen aning om att bussen tar så lång tid.” Jennifer lugnade ner sig lite. ”Nej, du har nog rätt” svarade hon. ”Men jag blir bara mer nervös för varje minut som går.” Peter log mot Jennifer. De kände sig båda lite lugnare nu när de kände till läget.

Kapitel 4: Pokerkvällen

Vissa helger händer det verkligen ingenting. Jag och några polare brukar försöka få ihop ett gäng för att spela poker sådana helger. Något måste man ju göra. För några veckor sedan fanns det verkligen inga planer alls inför helgen. Vi försökte dra ihop några stycken för att dra ut på en konsert men det var dåligt med finanserna hos de flesta i bekantskapskretsen. Så det såg ut att bli ännu en helg med poker och öl. Denna gång hade turen kommit till Andreas. När fredagens slitgöra var slut var det så dags att dra hem till honom. När jag kom dit framåt kvällen blev jag positivt överraskad över att så många ändå slutit upp. Det såg ut att bli jag, fyra andra grabbar och en flickvän till en av dem. Inte illa ändå när det i början verkat bli max tre personer. Så när jag steg in i lägenheten kunde jag inte undgå att släppa fram ett leende av förväntan. Det här kunde bli kul ändå.

Vi satte oss alla kring Andreas bord där kort och marker delades ut av honom till varje deltagare. Alla lade in 200kr var i potten som i slutänden skulle delas ut till vinnaren och andraplatsen. Jag satt mittemot Danne och hans tjej vilket kändes rätt bra trots den potentiella risken att bli distraherad av henne och därmed spela dåligt. Vi började spela. marker åkte fram och tillbaka mellan spelarna och några timmar in i spelet var Tomas utan och bestämde sig för att inte lägga in mer pengar. Han ville hellre titta på och sköta musikvalet. Finfint tänkte jag. Inte mer pengar att vinna visserligen men istället en ökad chans att faktiskt bli den som vann. Vi spelade ett tag till och till slut tröttnade Tomas och stack hem istället. Det hade gått rätt bra för Danne hela kvällen men nu såg hans hög med marker rätt ynklig ut. Snart var den helt borta, men hans flickvän, som tagit det lugnt med satsandet hela kvällen, gav honom sin hög och han fick spela för hennes räkning istället. Bara fyra spelande kvar alltså. Danne hade fått upp ett gott självförtroende nu när hans hög med marker var stor igen. Kanske lite för bra självförtroende, för snart spelade han sina händer mer och mer aggressivt. Han såg slutligen sin chans att hamna i ledning och gick "all in" med alla sin flickväns marker. Jag tänkte efter, liksom alla runt bordet, och bestämde mig för att syna hans bluff. Om det nu var en sådan. Jag synade och till min stora lättnad hade jag en bättre hand än honom. Nu satt Danne där ännu en gång utan marker. Jag bestämde mig för att jävlas med honom och sa att han kunde få tillbaka hälften av dem om han lät sin tjej suga av mig. Danne blev röd av ilska och sa att jag kunde dra någonstans. Jag flinade åt honom men såg samtidigt att hans flickväns ansikte också var lite rött. Hon såg dock inte det minsta arg ut. Snarare förlägen och lite förvirrad. Jag tittade henne därför rakt i ögonen och hon vek undan med blicken omedelbart. Dannes flickvän var rätt snygg. Några år över tjugo satt hon där med mellankort svart kjol och en t-shirt med något kul eller tufft tryck som jag inte brydde mig tillräckligt om för att minnas i efterhand. Bakom trycket hade hon däremot två små bröst som i min fantasi bad om uppmärksamhet och omsorg. När jag lyckades koncentrera mig på mina kort igen såg jag i ögonvrån hur hon kastade försiktiga blickar på mig i smyg. Jag log inombords och började fundera över hur jag skulle kunna få henne ändå. Visst, det är en polares tjej men hon är rätt het och sådana blickar hade hon aldrig gett mig förut.