Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

Köksincidenten

"Sluta nu vara kaxig!" replikerade Jon rappt utan att för den skull tappa lugnet. "Vadå kaxig? Jag säger vad jag vill" svarade Elina trotsigt och tittade upp på honom. När Jon försökte lägga armen om henne drog hon sig blixtsnabbt undan, öppnade ett köksskåp på måfå och började rota runt i det. "Vad letar du nu efter?" fortsatte Jon, lika tålmodigt, men Elina vägrade svara. De hade hållit på sådär hela eftermiddagen, kivats och småbråkat om saker som båda visste egentligen inte spelade någon roll. Men mitt i de hetsiga diskussionerna verkade de konstigaste saker plötsligt viktigare än allt annat och som från ingenstans kom ännu en sarkastisk kommentar från Elina. Jon hade sedan länge tröttnat och tålamodet var hela tiden på gränsen att ta slut. "Vad är det med dig idag?" frågade han irriterat när Elina ställde tillbaka en stekpanna som hon ändå inte haft för avsikt att använda. "Vad är det med dig själv?" svarade hon snabbt, fortfarande lika trotsigt. "Med mig? Jag börjar tröttna på hur du beter dig" fortsatte Jon helt lugnt. Han visste mycket väl att lugnet hade motsatt effekt på Elina när hon var uppretad, men det fanns en tillfredsställelse i att reta henne på just det viset, en sorts demonstration av överlägsenhet, som han inte var särskilt stolt över. "Vadå beter mig? Hur beter jag mig!?" snäste Elina tillbaka. Att behålla lugnet var inte i samma utsträckning hennes starka sida. "Som en jävla barnrumpa" svarade Jon, aningen tystare än förut. Den bifogade svordomen var det närmsta han kommit att avslöja omfattningen av sin egentliga irritation och Elinas ögon lyste upp som i triumf när hon hörde orden. "Vad kallade du mig!?" tjöt hon upprört, i vetskap om att hon var på väg att vinna. Att få Jon att höja rösten var en sorts vinst bara det i den här sortens situationer.

Novelette: Efter semestern

Två veckor hade Elin semestrat med två kompisar när fredagen kom då hon skulle komma tillbaka. Hennes lillbrorsa fyllde år samma dag och därför hade det bestämts med föräldrarna att de skulle hämta upp henne på flygplatsen, för gemensam bilfärd till deras hus, där släktkalaset skulle hållas. Lillbrorsan bodde inte heller hemma längre så alla fick ta sig dit för firandet, även han själv. Det irriterande var att jag var undantagen. Elin och föräldrarna skulle hämta upp mig på vägen. Det kan ju låta praktiskt men det innebar att jag skulle få träffa min älskling, men inte få göra långt mer än att kyssa henne. Man tafsar ju inte på en flickvän inför föräldrarna och det var bara en bråkdel av vad jag ville. Jag hade både drömt och dagdrömt snuskiga saker om Elin sedan jag släppte av trion på flygplatsen två veckor tidigare. Mitt jobb ligger i närheten av ett köpcenter eller vad man ska kalla det, lite som ett kvarter med sex eller sju butiker som säljer det mesta. I utkanten av området finns ett militärt överskottslager och det var det som blev min räddning, eller snarare bådas. Jag slutade lite tidigare den dagen för att inte behöva vänta en minut i onödan på att få återse min älskling. Rastlösheten drev mig till att sparka upp ett smärre hål i grusvägen innan jag slutligen såg bilen rulla in på parkeringen. När Elin steg ur bilen, iklädd en somrigt mönstrad klänning och med flätor i håret, såg hon lite trött ut men så fort hon fick syn på mig sken hon upp i ett stort leende och jag kände mina egna mungipor rycka, innan jag gav upp inför glädjen. Hon började springa mot mig och vi kramades snart både hårt och länge innan munnarna möttes i en lika ivrig som underbar kyss. Hon smakar fantastiskt min Elin och känslorna som bubblade ledde mina händer mot hennes rumpa. Hon hindrade mig inte utan jag insåg själv olämpligheten i detta.

Fristående novell: Kryss i sängen

Med en försiktig liten gäspning vaknade Julia ur slummerns land och kände genast hur något drog ena armen bakåt och uppåt. Hjärtat slog redan extraslag när hon försiktigt öppnade ögonen för att se efter vad det var som hände. Mellan sömndruckna ögonfransar anade hon Fredrik, i full färd med att binda fast hennes hand vid sänggaveln. Så fort han rörde blicken mot Julias ansikte knep hon snabbt ihop ögonen och låtsades sova. Vad hade han för planer? Julia fejkade ett par typiska sömnljud och passade samtidigt på att röra sig, på det sätt som hon bestämde sig för vore mest naturligt om hon sovit. De små rörelserna var ändå tillräckliga för att hon skulle känna hur båda benen och ena armen satt fast. Något skavde dessutom mot anklarna och samma sensation omslöt handleden. Något vände sig skönt, nästan som svindel, inuti bröstkorgen när Julia insåg vad det var som hände. När repet slutligen drogs åt och andra handen åkte hela vägen upp till sänggaveln flämtade Julia till av förvirrad upphetsning. Hon bestämde sig för att öppna ögonen och där ovanför möttes hon av ett skadeglatt leende på Fredriks läppar, när han fullbordade en kraftig knop mellan de bundna händerna, så att knutarna runt båda handleder sträcktes åt. Julias blinkande ögon var på intet vis ett medvetet skådespel. Så nyvaken som hon var framstod hela situationen fortfarande som mer eller mindre drömsk och verkligheten tog inte över helt förrän Fredrik helt sonika satte sig grensle över sitt offer, fortfarande med det olycksbådande leendet på läpparna. "God morgon sötnos!" utbrast han plötsligt.

Kapitel 50: På resande fot

När tåget rullar in på Stockholms centralstation (i tid!) har jag redan väntat i 35 minuter. Inte för att jag någonsin är särskilt orolig för att komma för sent eller missa de tåg jag åker med. Nej, det beror mer på att tidpunkten för just den här avresan gör dagen smått meninglös att försöka fylla med aktiviteter. Den restaurang jag planerade att bevärdiga med min närvaro visade sig öppna först klockan fem, men vid den tiden har jag varit på resande fot två hela timmar. Istället blir det en snabb hamburgare på det bättre alternativet av tre ungefär lika kvalitetsbefriade kedjor. Tillbaka efter att ätit hittar jag i alla fall min vagn, nummer elva, och jag klättrar upp för de grova trappstegen av metall. Vagnen visar sig, helt oväntat, bestå av ett antal sovkupéer med plats för sex resenärer i vardera. Jag slänger upp den tunga ryggsäcken - packad till bristningsgränsen! - på överslafen och sätter mig på det blå sätet. Tre personer får plats på varsin sida om ett alldeles för litet bord och sätena utgörs av soffliknande konstruktioner, utan avgränsningar för vardera resenär. Klädseln är blå, som sagt, men sliten och solblekt grådaskig. Snett framför mig sätter sig en ung tjej, i mitten av soffsätet, trots att det finns plats antingen vid fönstret eller intill väggen ut mot korridoren, vilket rimligen borde vara bekvämare. Hursomhelst hjälper jag henne med en tung väska och får upp den hennes sidas överslaf just när en brusig högtalarröst skriker ut att överslafarna är till för bagage men inte för sömniga resenärer. Tack, det har vi redan konstaterat. Vi ler mot varandra, apropå rösten, och hon tackar med en gest för hjälpen med väskan. Sedan sätter vi oss, på varsin sida.

Kapitel 48: Inte ens sina egna kläder

Det var med raska steg och ett synnerligen gott humör som Jacob en dag promenerade genom Lund, längs cykelvägen mellan Botaniska och den gamla kyrkogården hitom Spyken. Grusvägen för gång- och cykeltrafik var omgiven av träd, så höga och lummiga att solens strålar bara nådde marken i form av oändligt många och smala linjer. Så uppbrutna och taggiga var dessa dessutom att ljuset började spela över marken de gånger som vinden lekte i grenverken. Detta var egentligen inget som Jacob reflekterade över där han gick. Han var på väg mot Stortorget, för att möta Amanda, och hade ingen tid att förlora. Inte för att han var sen, utan därför att han längtade efter att få se henne, efter att få känna hennes läppar mot sina egna. Bara tanken på detta gjorde Jacob helt varm inombords. Kanske tur det, eftersom det lilla solljus som silades genom träden inte erbjöd mycket till värme nu när sommaren snart var slut. Framme vid Östra Vallgatan, där cykelvägen tog slut, stannade han till för att trycka på knappen till övergångsställets ljussignal. Ett metalliskt tickande satte igång, helt utan hänsyn till det faktum att den sista synliga bilen redan passerat den vitrandiga asfalten och nu väntade vid den mycket större korsningen längre ner till vänster. Jacob sökte med blicken åt andra hållet, upp mot nationsområdet. Ingen bil där heller. Han gick över gatan utan att bry sig om att vänta på att den nedre gubben skulle hinna bli grön. När han passerat övergångsstället och fortsatte in på Magle Lilla Kyrkogata stressade ljusets metalliska tick inte längre någon, mer än sig själv. Innan de snabba ticken lugnat ned sig försvann dessutom ljudet av dem bakom Jacobs rygg. Inne i den gamla delen av Lund syntes ännu färre bilar än förut. Innan nästa motorljud och skrapet av gummi mot sten hördes nästa gång, hade Jacob hunnit hela vägen till Kiliansgatan.

Kapitel 45: Soldyrkarens slutna ögon

Soldyrkare... Vi har alla hört talas om dem, eller hur? Någon i familjen eller åtminstone en eller annan mer avlägsen släkting brukar tillhöra församlingen. Själv har jag en helt annan inställning till solen. Jag blir tokig av den. Det kanske låter konstigt men det är faktiskt sant. Det är något med att bli fullkomligt soldränkt som får hela mig ur led. Den där värmen som inte går att komma ifrån, hur mycket man än klär av sig. Som snarare blir värre ju naknare man är. Samtidigt ser man runtomkring sig hur tjejer bär mindre kläder än vanligt. Det är som en ljuv tortyr som man vill, och samtidigt inte vill, utsätta sig för. Häromveckan när värmeböljan var som mest intensiv upplevde jag just den där värmepaniken och bestämde mig helt sonika för att ta motorcykeln en bit upp längs västkusten. Inte mer än tio mil eller så. Egentligen var det mest för att svalka av mig. När man kör på motorvägen blir draget tillräckligt starkt för att värmen ska bli uthärdlig oavsett hur het luften är. Det var ju knappast därför jag blev motorcyklist, men det är helt klart en trivsam och angenäm bieffekt av intresset. Hursomhelst, jag tog på mig mc-stället och trodde jag skulle avlida av värmen innan jag ens vridit på tändningen, så när stödet var uppfällt, visiret nedfällt och första växeln var ilagd så blev känslan desto bättre när jag kom ut på den länsväg som leder ut till motorvägen, som jag längtade så efter. Redan vid 70 km/h började vinddraget göra sitt och de ansträngda minerna byttes ut mot ett leende. Det var egentligen först då jag bestämde mig för destinationen. Motorvägen norrut, mot Bjärehalvön. Torekov är fint året runt men som absolut finast är hamnbyn under högsommaren. Om det bara vore möjligt hade jag gärna fortsatt och tagit båten ut till Väderön. Men i ett skinnställ? Nej tack! Som tur var hade jag andra kläder med mig, om jag nu skulle få för mig något liknande äventyr väl på plats.

Kapitel 44: Utan protester (Del 2)

Nu ska jag knulla dig hårt. De där orden ekade fortfarande i Julias huvud långt efter att Carl yppat dem. Orgasmen som tagit henne så fullständigt i besittning borde kanske ha gjort upphetsningen lite avslagen, men att han sade sådär gav omedelbart kåtheten ny kraft. Julia föll framåt och ned på magen från den lite märkliga ställningen hon stått i alldeles nyss, när allt blev så omvälvande skönt i hela kroppen. Lite lojt började hon vända på sig men hann inte halvvägs förrän Carl tog tag i ena axeln och välte omkull henne på rygg. Julia tittade upp och möttes av upphetsat stirrande ögon. Hon sänkte blicken och fick syn på den stora utbuktningen som missformade kalsongerna, upptäckte den blöta fläcken längst åt höger där kuken slutade. Att Carl också var kåt behövde hon verkligen inte tvivla på. Tänk att han blir så upphetsad av att göra det skönt för mig, funderade Julia och blev innerligt glad av innehållet i den egna tanken. Carl kröp över henne nu och han ställde sig grensle över bröstkorgen innan han försiktigt satte sig på magen. Långt ifrån lika försiktig var rörelsen med vilken han slet tag i Julias vänsterhand som han omedlebart förde den till sitt skrev, där han placerade den rakt på den hårda utbuktningen. Björns andning blev häftig när han använde Julias fingrar för att smeka sig själv. De fick ögonkontakt och Julia bet sig försiktigt i sidan av underläppen, när känslan av den hårda kuken mot fingrarna ökade efterupphetsningen ytterligare. Något fick Carls ögon att bli ännu större. Om det var smekningarna i sig eller något han sett i hennes ansikte, kanske i blicken, det kunde Julia inte bli klok på. Det spelade egentligen ingen roll. Carl var kåt och det stod skrivet i hela ansiktet på honom. Den innebörden och ingen annan lyste som starka neonlampor i hans melerade ögon, de som annars var så lugna och till synes oberörda av omvärlden.

Kapitel 43: Veckans långsammaste dag (Del 1)

Söndag är som alla vet den långsammaste dagen. Ibland tar man igen sig och slickar såren efter en utekväll, andra gånger tar man det bara lugnt och tittar på någon halvdålig film. Det är helt enkelt en dag då man oftast inte orkar ta sig för något större projekt. Det är ju trots allt det lördagen är till för. Julia och Carl brukade spendera söndagarna tillsammans, hos honom. Så var också fallet den här helgen och de vaknade först när klockan börjat närma sig lunchtid. Kvällen innan hade de gått ut med kompisar och haft kul. Carl blev lite full och mådde följaktligen därefter nu dagen efter. Julia däremot var ganska pigg. Det var inte mycket hon hade fått i sig på kvällen, så någon bakfylla behövde hon definitivt inte dras med. Pigg är kanske fel ord förresten. Hon var snarare klarvaken, utan att fördenskull ha någon drivkraft att hoppa upp ur sängen och springa ut, för att göra något spännande eller så. Det var kort sagt söndag, och det kändes just som en sådan. En ursäkt för att inte göra mycket alls, mer än att slappna av och ta dagen som den kom. De låg kvar i sängen och småpratade om allt möjligt i säkert en timme, innan de ens kom på tanken att äta frukost. Även om hon aldrig hade erkänt det så tyckte Julia att det faktiskt var lite mysigt när Carl var småbakis. Det förändrade hans röst, så att den blev ännu mörkare än vanligt. Hon brukade vila huvudet mot hans bröstkorg sådana morgnar, för att känna vibrationerna mot kinden och örat när han pratade. Var Carl riktigt trött kunde rösten bli så djup att hela sovrummet skakade och blev otydligt för Julias blick. Hon tyckte om den känslan men visste egentligen inte riktigt varför. Det var mysigt bara. Men det var också en annan sak som brukade sammanfalla med den där djupa rösten. Hon hade lärt sig att Carl brukade bli extra kåt sådana dagar.

Kapitel 38: Redan på andra dejten

Hyreshuset såg inte alls ut som Emma hade föreställt sig det. Det var lägre, rödare och faktiskt också lite mer slitet än vad Magnus hade beskrivit det som. Förra gången de träffades, vilket också var första gången, slutade kvällen så abrupt att det hade känts som att de inte var färdiga. Träffen hade ju gått så bra. Samtalet flöt på helt naturligt och Emma blev nästan orolig några gånger över hur hon verkade förlora sig i Magnus ögon när han pratade. Det där var visserligen en skön känsla men samtidigt gjorde det henne osäker. Det var nästan som att han på något vis fick makt över henne, på ett sätt som inte kunde vara bra, som inte kunde vara nyttigt. Ikväll hade de varit på ett annat ställe än förra gången. Det var Magnus som föreslagit att de skulle gå till ett ställe som hette The Golden Horn. Stället i sig såg på utsidan inte mycket ut för världen, men Magnus intygade redan över telefon att de både hade god mat och spelade bra musik, så det fick bli som han ville. Så fort de beställt mat och dryck togs samtalet upp från förra gången, som om någon av dem bara hade besökt toaletten för några minuter och sedan kommit tillbaka. Allt klaffade så bra mellan dem. Det var just det som gjorde Emma så osäker. Egentligen borde en sådan sak kanske ha fått henne att känna sig trygg, men den där känslan av att han utövade någon sorts makt över henne var både behaglig och skrämmande på en och samma gång. Hon var inte ens säker på att Magnus själv insåg det där, men om hon föll så lätt för honom, hur sårbar tillät hon sig inte samtidigt att bli isåfall? Nu var de i alla fall på väg hem till honom och Emma var inte helt säker på hur det gått till, vem som kommit med förslaget och vem som sagt ja.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 29: Stugliv

Grusets knastrande överröstade med lätthet både motorljud och sommarprogrammet på radion när de svängde till höger och in på den lilla grusvägen. Det var inte långt kvar nu. Ett par kilometer på denna sista sträcka som Tilde åkt så många gånger förut. Därefter var de framme och skulle få sträcka på benen i solens strålar som värmde eftermiddagen, innan det var dags att packa ur bilen. Väskor och korgar skulle in i den lilla stugan med två rum, mat skulle stuvas in i kyl och skafferi. Stolar och dynor däremot fanns på plats sedan flera år tillbaka och luktade på det där speciella sättet, som bara det som finns kvar i stugor över vintrar gör. Som om frånvaron av människor hade en alldeles egen lukt i sig, som smög sig fram under de kalla månaderna då stugan stod tom. Tilde kunde känna lukten redan nu, trots att de inte var framme ännu. Minnet av lukten fick henne att le och hon vände sig mot Walle som satt bredvid henne bakom det främre passagerarsätet, med knäna tryckta mot stolsryggen. Det såg inte alls särskilt bekvämt ut men han hade redan intygat att han visst fick plats och att det inte var någon fara alls. Han var van helt enkelt. Han mötte Tildes blick och log han också, omedveten om det doftminne som lockat hennes mungipor uppåt. "Nu är vi snart framme" kvittrade hon lyckligt och Walle nickade till svar som om han också kände igen sig. Det gjorde han i själva verket inte alls. Han hade aldrig varit i närheten av den skog de åkte igenom. Faktum är att han aldrig ens hade badat i Vänern förut. Det närmaste han kommit var att ha badat i Vättern, vilket förstås var en helt annan sak, men för honom som inte var från trakten framstod de båda sjöarna som ungefär lika. Stor sjö, ännu större sjö. Hur mycket kunde de skilja sig åt egentligen?

Kapitel 24: Avtalsbrott mellan två

Obs! Detta är en fristående fortsättning på en novell som du hittar här!

Med ögonen slutna i ett försök att sova som snart visade sig vara fruktlöst hörde Elli ljud från andra sidan av kupén. Hon höll ögonen stängda och lyssnade uppmärksamt för att försöka avgöra vad det var som lät. Det som hördes var ett lätt skrapande ljud i en rytmisk takt och snart gick det upp i all sin skamlighet för henne vad ljudet måste härstamma från. Mannen verkade runka och förmodligen var det till minnesbilder av Elli själv dessutom där hon visade upp sig för honom och blev tagen av Jonte inför hans ögon. Hon låg blickstilla utan att ge ifrån sig ett enda ljud och i en underlig upphetsning över upptäckten glömde hon alldeles bort att andas. Ett nytt ljud i den tyst knarrande och mörklagda kupén fångade omedelbart Ellis uppmärksamhet och hon måste till slut dra efter andan för att inte bli yr av syrebrist. Hon ångrade sig genast när ljuden från andra bädden upphörde och tystnaden lade sig som en tung våt filt över rummet. Elli andades regelbundet och långsamt nu, rädd att behöva dra fler högljudda andetag om hon råkade hålla andan igen. När hon legat och lyssnat en stund till tågvagnens lätta oväsen uppstod samma rytmiska ljud på nytt och hon ville så gärna öppna ögonen, tända lampan och se hur mannen smekte sig själv till minnesbilderna av henne. Så kom Elli på en idé. Hon låg kvar utan att röra sig och utformade planen som hon tyckte var ganska smart. Hennes mun gled upp i ett tyst leende när hon slutligen bestämt hur hon skulle gå tillväga. Enda kvarstående problemet var att faktiskt genomföra den. Hon samlade mod och tänkte just sätta sig upp när hon plötsligt ångrade sig. Istället låg hon kvar och fortsatte lyssna på det svaga ljudet, upphetsad och nervös på en och samma gång.

Kapitel 23: Ett avtal sluts mellan tre parter

Elli tittade ut genom tågets stora fönster och följde med blicken det böljande landskapet som snabbt for förbi. Hennes pojkvän Jonte var för tillfället inte i kupén utan hade gått ut för att i restaurangvagnen köpa något att äta. Detta trots att de tillsammans knappt hade några pengar kvar. De hade varit ute och rest i några veckor och budgeten de gjort upp inför resan var spräckt. Pengarna de hade kvar räckte i princip bara till mat och knappt ens till det. Som tur var hade de fått tag på riktigt billiga biljetter för näst sista etappen som bestod av en cirka 90 mil lång tågresa. Efter det återstod i princip bara färjan över till Sverige. Alla dessa saker hade upptagit Ellis tankar så länge att hon tröttnat på dem för länge sedan. De hade stötts och blötts så många gånger att det som var hårda ekonomiska fakta blivit ångestladdat för att efterhand bli till något som påminde om fiktion, en flyktig kunskap som inte längre kändes avgörande för verkligheten. När hon nu satt och tittade ut genom fönstret tänkte hon inte alls på detta utan njöt istället fullt ut av det storslagna kulturlandskapet med de till synes oändliga sädesfälten som redan börjat blekna till en svag gul nyans som bar svaga spår av grönt bara i böljornas sänkor. Bortom fältet de just passerade anade hon trädtopparna av en skog, så avlägsen att den mörkgröna kontrasten blev blåaktig på samma sätt som bergen i norra Sverige ser blå ut betraktade från tillräckligt långt avstånd. Hon drömde sig bort genom minnena av det som hänt de senaste veckorna, det som borde ha hänt och de saker som absolut inte borde ha hänt men som hade utspelat sig ändå. Hennes läppar gled upp i ett leende vid minnet av det som hände vid fontänen på det söta lilla torget för två veckor sedan och fnös hon tyst för sig själv när hon mindes det som skett senare samma kväll.

Kapitel 21: Bageriets hemligheter

Ida stod vid en av de långa arbetsbänkarna och flätade en lång deg när chefen Mats oväntat kom fram och ställde sig intill. Han observerade Idas arbete en stund och när hon tittade åt sidan och upp på honom så log han uppmuntrande. "Det kommer bli en riktigt duktig bagare av dig vacker en dag Ida" sade han och kontrollerade vanemässigt mängden mjöl på bänkskivan. Han nickade godkännande utan att kommentera saken vidare. "Tack!" svarade Ida som var uppriktigt glad för det oväntade berömmet. "Jag skulle vilja be dig om en tjänst idag" fortsatte Mats snabbt och Ida stannade upp i flätandet för en stund och tittade nyfiket upp. "Vad för tjänst?" frågade hon lika glatt så att hennes asiatiska utseende kom till hela sin vackra rätt. Mats kunde inte låta bli att le han också när han såg det där glada ansiktet. Så harklade han sig och skärpte allvaret en smula. "Jo det är så att jag har ett möte med en leverantör. Jag åker ganska snart och kommer inte tillbaka på fyra timmar." Ida tittade förbi Mats och upp på den väggfasta klockan. Hon fick ett fundersamt uttryck i ansiktet när hon insåg att fyra timmar var längre än de ens hade öppet. "Så det skulle vara jättebra om du kunde avsluta och stänga sen Ida. Du känner ju till rutinerna, eller hur?" Ida blev glad över det plötsliga ansvaret men samtidigt lite nervös. Hon ville inte göra något fel och skapa dålig stämning eller orsaka någon förlust av pengar men framförallt hade hon ju bestämt träff med Tomas efter jobbet. "Ja alltså, det skulle jag nog kunna göra men..." började hon men blev avbruten innan hon hann förklara sina planer. "Jag visste att jag kunde lita på dig!" utbrast Mats och så lade han en stor och tung hand på Idas axel så att hon inte fick en chans att invända. "Ja, ok då" svarade hon istället plikttroget men ångrade ändå genast att hon inte stått upp för sig själv.

Kapitel 20: En frustrerande konsertupplevelse

Evelina och Sanna gick på trottoaren längs Bergsgatan på väg mot KB där konserten skulle börja om lite drygt en halvtimme. Eftersom det var första gången Evelina hälsade på nere i Malmö hade de båda kompisarna gått på stan större delen av eftermiddagen. En fika intogs på Simrishamnsgatans mesta kulturcafé där en teaterföreställning hade hållits kvällen innan och spåren efter denna tillställning fanns fortfarande kvar i lokalen när de kom in för att inta sin fika. Efter detta besök hade de vandrat planlöst en stund omkring Möllan, kikat in i små butiker och specialaffärer för att därefter äta på en av restaurangerna runt just Möllevångstorget. Efter denna måltid började det mörkna och det var från samma torg de nu var på väg till konserten promenerande norrut på Bergsgatan. Bandet för kvällen var The Shins och Evelina hade längtat länge efter att få se och höra dem live. Det passade så bra också att hon kunde passa på att besöka Sanna som flyttat ned till Malmö för en tid sedan. Två flugor i en smäll som man brukar säga. När de passerat Bodoni och kom fram till KB såg de den långa kön som ringlade sig in på sidogatan från ingången och de två kompisarna tittade på varandra och suckade. De tog av åt höger, gick över sidogatan och ställde sig längst bak utan att egentligen ha tappat lusten det minsta. Personerna som stod framför dem talade bred malmöitiska och Evelina insåg fascinerat att hon ibland knappt förstod vad de sade. Hon och Sanna tittade på varandra och Sanna höjde på ögonbrynen åt Evelina för att visa att jo, en del folk pratar faktiskt på det där viset i Malmö. Minen fick Evelina att skratta till och personerna framför vände sig om och tittade på de båda tjejerna.

Kapitel 15: Tärningens fel

Rebecca tittade slött ut genom det lilla fönstret utan att längre förvänta sig få syn på någon. Bakom henne i den lilla stugan satt Carl och Jakob på var sin pall framför den vedeldade spisen med utsträckta händer för att värma sig. Rebecca hade den enda filten omkring sig eftersom det var hennes tur att hålla utkik. Än så länge hade snön haft mildheten att inte resa sig i drivor så högt att fönstret täcktes men hur mycket längre denna ynnest kunde förlitas på visste ingen av dem. Snön föll fortfarande i stora och tunga flingor utanför den lilla timmerstugan, yrde omkring i vinden och dansade en olycksbådande dans framför Rebeccas trötta men sökande ögon. Att vara strandsatt på det sättet hade inte varit så farligt om det inte vore för kylan. Det var den som gav upphov till mest tristess av det enkla skälet att de inte orkade ta sig för så mycket mer än att hålla händerna mot spisen eller ställa sig upp och slå åkarbrasor för att få blodet att rinna lite snabbare genom kroppen. Hon vände sig om och tittade mot killarna. Carl tittade tillbaka med ena ögonbrynet höjt i en frågande min som saknade förväntan. Rebecca skakade på huvudet till svar och Carls läppar drogs sammanbitet ihop. Han skakade på huvudet och sträckte fram händerna mot den gamla spisen på nytt. "Det måste finnas mer bränne någonstans..." mumlade han för sig själv när Rebecca riktade blicken ut genom fönstret igen. Jakob ryckte på axlarna där han satt intill Carl. "Var? Vi har redan kollat vedskjulet. Du var ju med själv" svarade han utan att ens titta upp på sin vän som bara nickade till ljudet av det uppgivna svaret.

Kapitel 14: Släktkalaset

Lina hade varit ihop med Jonas i nästan ett halvår när hon blev bjuden att följa med på ett släktkalas hos hans farbror som fyllde 60. Först hade hon varit en smula tveksam till om det hela egentligen var en bra idé. Hon kände trots allt ingen mer än Jonas, hans två systrar och deras föräldrar. Men Jonas hade tjatat på henne och till slut gav Lina med sig. Den lilla kontakt hon haft med hans familj dittills hade trots allt gett henne en positiv bild. Föräldrarna var lätta att ha att göra med och systrarna hade ganska snabbt börjat behandla henne som vore hon en del av familjen. Om resten av släkten var lika snälla och uppsluppna skulle kvällen kunna bli riktigt rolig. Nu satt de allihopa inklämda i föräldrarnas bil och åkte tillsammans till Mats där kalaset skulle hållas. När de kom fram och körde uppför den lilla grusvägen som ledde upp till huset såg Lina med viss förskräckelse alla bilar som stod parkerade där. Det måste vara minst femtio personer där inne, tänkte hon för sig själv. Jonas vände sig och tittade leende på henne. "Nervös?" frågade han. Lina bet sig försiktigt i underläppen när hon tittade på honom. "Lite" svarade hon. Jonas skrattade till och strök henne över kinden med två stora fingrar. "Det kommer gå hur bra som helst. Jag lovar." Lina slappnade av lite mer när hon hörde Jonas svar. Vad kunde gå fel egentligen? Så länge hon inte sade något dumt eller klantade sig var det inte mycket som kunde bli tokigt. Möjligen kunde hon ha svårt för att förstå vad någon gammal tant eller gubbe sade, eller om de kanske hade svårt för att höra henne. Det var ju inte så farligt egentligen. Ändå fanns nervositeten där, djupt inne i magen och envis.

Kapitel 10: Utsikter från en enslig balkong

Kvällen var fortfarande ung när Felix följde med två kompisar ut på balkongen för att komma ifrån festens buller och få ro att prata lite mer ostört med varandra. Cigaretter tändes, en ölburk öppnades och när balkongdörren stängts avtog oljudet inifrån lägenheten så att det lade sig som ett dovt buller i bakgrunden där individuella röster bara undantagsvis stack ut och nådde kompisarnas uppmärksamhet. Det fanns en soffa på balkongen som Andreas och Tobbe satte sig i. Felix stod istället lutad mot balkongräcket och tittade ointresserat ut över gårdsplanen med sin slitna lekplats för mindre barn. Han hade följt med ut mer för att svalka sig och få lite frisk luft än för att diskutera något brännande viktigt ämne med sina vänner och nickade mest åt dem när de krävde hans åsikt angående någon extra viktig fråga. Mittemot balkongen reste sig nästa höga hyreshus och Felix kunde konstatera att det andra huset låg ovanligt nära den byggnad han själv befann sig i. Lukten av rök avtog plötsligt och kompisarna reste sig från soffan för att öppna dörren in till lägenheten för att gå in. "Ska du med in eller?" hörde han Tobbes röst men Felix skakade bara på huvudet till svar. "Jag stannar en liten stund till. Gå ni in så länge." Tobbe vände sig mot Andreas, ryckte på axlarna och de gick in tillsammans och lämnade Felix kvar där ute för sig själv. När de lämnat honom ensam suckade Felix tungt. Ensamheten var behaglig. Han hade inte druckit mer än ett par öl och var inte ännu berusad. Det skulle han förmodligen bli snart och så fort det skedde visste han att ensamheten inte skulle locka lika mycket längre. Därför passade han på medan känslorna fortfarande var ärliga och oförfalskade.

Kapitel 5: Cykelreparatörens oväntade kostnadsförslag

Inte idag! Inte just idag av alla dagar. Det var vad Marja tänkte när hon hoppade av sin cykel på väg hem från föreläsningen. Hon lutade cykeln framför sig på trottoaren och tittade granskande på den. Kedjan hade hoppat av. Hon kunde konstatera det och hon kunde se hur den egentligen skulle sitta. Förmodligen hade hon kunnat sätta tillbaka den också om hon bara fick tillräcklig tid på sig. Att hon skulle bli oljig om händerna på kuppen var inget större problem. Riktigt så känslig var hon ändå inte. Det var snarare tanken på att försöka rätta till problemet längs med en trafikerad väg och hela tiden bli tittad på som störde henne. Bli bedömd av varenda fotgängare, cyklist och förbikörande bilist när hon försökte lösa sitt problem. Marja ville inte ge dem det nöjet. Dessutom var hon faktiskt inte helt säker på hur hon skulle gå tillväga för att sätta kedjan på plats igen så det kunde i värsta fall ta ganska lång tid innan hon fick rätt på problemet. Efter en djup suck bestämde hon sig för att leda cykeln bredvid sig och gå hem. Vädret var trots allt ganska fint. Man fick vara nöjd med de små sakerna intalade Marja sig själv där hon gick. Hon kom omedelbart på sig själv med att tycka att det där uttrycket var otroligt fånigt. Vadå nöjd med de små sakerna? Vilka små saker? Var kedjan en sådan liten sak? Skulle hon vara nöjd med dess plötsliga beslut att hoppa av också? De irriterade tankarna avbröts först när Marja kom fram till en cykelväg som ledde rakt in mellan några träd och vidare genom en park. Det var en oändligt mycket bättre plats att eventuellt förödmjuka sig själv på. Om hon försökte laga cykeln där var det som mest några fotgängare och ett par cyklister som kunde få se henne misslyckas och se dum ut. Det kunde hon kanske bjuda på ändå.