Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

Fristående novell: Kryss i sängen

Med en försiktig liten gäspning vaknade Julia ur slummerns land och kände genast hur något drog ena armen bakåt och uppåt. Hjärtat slog redan extraslag när hon försiktigt öppnade ögonen för att se efter vad det var som hände. Mellan sömndruckna ögonfransar anade hon Fredrik, i full färd med att binda fast hennes hand vid sänggaveln. Så fort han rörde blicken mot Julias ansikte knep hon snabbt ihop ögonen och låtsades sova. Vad hade han för planer? Julia fejkade ett par typiska sömnljud och passade samtidigt på att röra sig, på det sätt som hon bestämde sig för vore mest naturligt om hon sovit. De små rörelserna var ändå tillräckliga för att hon skulle känna hur båda benen och ena armen satt fast. Något skavde dessutom mot anklarna och samma sensation omslöt handleden. Något vände sig skönt, nästan som svindel, inuti bröstkorgen när Julia insåg vad det var som hände. När repet slutligen drogs åt och andra handen åkte hela vägen upp till sänggaveln flämtade Julia till av förvirrad upphetsning. Hon bestämde sig för att öppna ögonen och där ovanför möttes hon av ett skadeglatt leende på Fredriks läppar, när han fullbordade en kraftig knop mellan de bundna händerna, så att knutarna runt båda handleder sträcktes åt. Julias blinkande ögon var på intet vis ett medvetet skådespel. Så nyvaken som hon var framstod hela situationen fortfarande som mer eller mindre drömsk och verkligheten tog inte över helt förrän Fredrik helt sonika satte sig grensle över sitt offer, fortfarande med det olycksbådande leendet på läpparna. "God morgon sötnos!" utbrast han plötsligt.

Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.

Kapitel 48: Inte ens sina egna kläder

Det var med raska steg och ett synnerligen gott humör som Jacob en dag promenerade genom Lund, längs cykelvägen mellan Botaniska och den gamla kyrkogården hitom Spyken. Grusvägen för gång- och cykeltrafik var omgiven av träd, så höga och lummiga att solens strålar bara nådde marken i form av oändligt många och smala linjer. Så uppbrutna och taggiga var dessa dessutom att ljuset började spela över marken de gånger som vinden lekte i grenverken. Detta var egentligen inget som Jacob reflekterade över där han gick. Han var på väg mot Stortorget, för att möta Amanda, och hade ingen tid att förlora. Inte för att han var sen, utan därför att han längtade efter att få se henne, efter att få känna hennes läppar mot sina egna. Bara tanken på detta gjorde Jacob helt varm inombords. Kanske tur det, eftersom det lilla solljus som silades genom träden inte erbjöd mycket till värme nu när sommaren snart var slut. Framme vid Östra Vallgatan, där cykelvägen tog slut, stannade han till för att trycka på knappen till övergångsställets ljussignal. Ett metalliskt tickande satte igång, helt utan hänsyn till det faktum att den sista synliga bilen redan passerat den vitrandiga asfalten och nu väntade vid den mycket större korsningen längre ner till vänster. Jacob sökte med blicken åt andra hållet, upp mot nationsområdet. Ingen bil där heller. Han gick över gatan utan att bry sig om att vänta på att den nedre gubben skulle hinna bli grön. När han passerat övergångsstället och fortsatte in på Magle Lilla Kyrkogata stressade ljusets metalliska tick inte längre någon, mer än sig själv. Innan de snabba ticken lugnat ned sig försvann dessutom ljudet av dem bakom Jacobs rygg. Inne i den gamla delen av Lund syntes ännu färre bilar än förut. Innan nästa motorljud och skrapet av gummi mot sten hördes nästa gång, hade Jacob hunnit hela vägen till Kiliansgatan.

Kapitel 46: Bitterljuva hämnd!

Under större delen av arbetsdagen hade Fredrik tänkt på Jonna som väntade på honom där hemma. Det var inte första gången hon sov över hos honom men däremot första gången han tillåtit henne stanna hela dagen när han själv var borta. Detta eftersom vicevärden hört av sig och behövde komma in vid tvåtiden för att byta ut kåpan till köksfläkten. Han hade aldrig gillat det där med att tillåta främlingar och hantverkare i sitt hem när han själv var på jobbet så när Jonna ville spendera natten hos honom var det han själv som föreslog att hon kunde stanna och öppna för Sven, som vicevärden hette. Jonna hade nickat glatt och tyckt att det hela var en jättebra idé eftersom hon ändå var ledig och så var det hela avgjort och Fredrik hade en sak mindre att oroa sig över den dagen. Han var nu på väg hem efter en vanlig arbetsdag utan några extraordinära händelser och han såg fram emot att träffa Jonna och kyssa henne och ta henne i sina armar och förmodligen ligga med henne. Efter det kunde de laga mat tillsammans, äta och prata om allt möjligt och förmodligen ligga med varandra en gång till. Han log bakom ratten när han tänkte på hur dagen kunde arta sig om inget gick fel. En bra dag, på det stora hela, trots händelselösheten på jobbet. Han svängde av från motorvägen, kom in på genomfartsleden och tankarna gled åt Sven och fläktkåpan. Ibland kunde en Jonna vara bra att ha till rent praktiska göromål också, tänkte han och flinade åt den förminskande tanken innan han rättade sig själv och tänkte något mer positivt om henne. 


Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 22: En vanlig promenad

Vädret var fint och klart när Malin kopplade sin hund Sylvester och gick ut ur sina föräldrars hus där hon var på besök över helgen. De följde grusvägen en bit innan de svängde av och när de kom in i skogen fanns det så många lukter att undersöka för Sylvester att de gick som mest några meter åt gången innan det var dags att stanna ännu en gång. Malin ryckte lite lätt i kopplet och såg var de på väg igen. Sylvester lufsade bredvid och tittade upp emellanåt på Malin som för att kontrollera att han fortfarande var lika älskad som nyss. Det behövde han egentligen inte oroa sig alls över eftersom Malin älskade sin hund nästan mer än något annat. De fortsatte promenera på den lilla vägen mellan träden och dofterna av regnbestänkt skog fick Malin att känna sig levande på ett helt annat sätt än vad som någonsin kunde åstadkommas genom att sitta inomhus. Hon älskade verkligen de här promenaderna och såg gärna till att de blev så långa som möjligt. Inte så mycket för Sylvesters skull egentligen utan snarare för att hon själv fick ut så mycket av dem. Den lilla grusvägen svängde vänster och de med den och när vägen rätade ut sig kunde de se en lång bit framför sig hur trädkronorna på var sida ramade in den närmsta framtiden med sitt kraftiga grenverk. Malin tittade upp och intog lyckligt bilden av en himmel som tycktes marmorerad av grenar och gröna blad. Hon njöt verkligen av utsikten medan Sylvester hittade ytterligare en intressant doft att sniffa intensivt och länge på med sträckt koppel runt halsen.

Kapitel 17: De lyckliga få

När Kim träffade Henrik första gången för snart två månader sedan hade hon aldrig kunnat föreställa sig att de skulle träffas fler gånger. Hon hoppades redan den gången att så skulle ske men det fanns egentligen inte särskilt mycket som talade för saken. För det första var Henrik ganska mycket äldre än henne. Inte mer än sex år i och för sig men det var ändå en ganska betydande skillnad eftersom Kim själv inte var så väldigt gammal med sina knappt tjugo år bakom sig. Dessutom verkade de ha helt olika intressen och inte ens deras musiksmak var på minsta vis kompatibel. Ändå var det något som klickade mellan dem. En känsla som inte gick att ta miste på, kanske något så enkelt som personkemi. De hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap. Deras möten brukade dessutom följa ett visst mönster vilket gav upphov till en paradoxal känsla av trygghet. Paradoxal eftersom Henrik oftast uttryckte sitt gillande för något vilket följdes av att Kim berättade hur dålig eller meningslös just den saken var, hur kvalitetslöst det bandet var eller så förklarade hon hur gammal han var som gillade något så träigt. Denna kaxighet orsakade undantagslöst en irritation hos Henrik som i sin tur förklarade för Kim, med noggrant avvägd nivå av arrogans, att hon säkert skulle förstå storheten i det han just berömt när hon blev lite äldre. Han använde åldersargumentet fullt medveten om att det gjorde Kim tokig eftersom han på så sätt samtidigt diskvalificerade alla hennes åsikter. Kim brukade oftast reagera genom att kalla honom gubbe eller något liknande nedsättande ord och Henrik som väntat sig precis den reaktionen skrattade alltid åt hennes ilska vilket gjorde Kim ännu argare. Men hur arg hon än blev på honom så ville hon ändå gärna träffa honom igen.

Kapitel 3: Ett sonat brott

En vanlig vardagskväll i oktober hade Simon och Thea tråkigt. De hade inga som helst planer för kvällen och den såg därför ut att sluta på soffan med ett halvtråkigt program på TV som ingen av dem egentligen brydde sig särskilt mycket om. Simon ogillade den sortens kvällar. Kvällar då de kunde gjort något mycket roligare men av ren lathet hamnade på den där soffan utan några som helst ambitioner. Framförallt ogillade han att titta på TV. Thea var inte lika ovillig utan tyckte att den typen av avslappnat halvtittande var helt ok. Nu satt de därför till slut på sin soffa och tittade på en komediserie med pålagda skratt från en publik som aldrig syntes till. Thea satt lutad mot Simon och försökte gosa in sig så gott det gick under hans arm som han höll om henne. Ibland när hon tittade upp på honom möttes deras blickar i ömhet och stilla kärlek. När hon tittat mot skärmen för länge i sträck någon gång märkte hon istället hur rastlös Simon verkade vara. Han satt och trummade med andra handen mot sitt lår och tycktes söka första bästa anledning att resa sig upp och göra något annat. Hon förstod inte riktigt den där rastlösheten. Hur han kunde känna sig så stressad utan att ha något att göra. Det gjorde inget. Så länge han höll om henne och mötte hennes blickar då och då var Thea fullt nöjd. Hon trivdes så bra att hon kunde suttit där med honom hur länge som helst. Det blev reklam. Volymen tycktes höjas avsevärt och färgglada kortfilmer med banala budskap mötte bådas näthinnor utan att någon av dem riktigt registrerade vad det var för produkt som man ville sälja. Istället sänkte Simon volymen och tittade på Thea med ett lurigt leende.

Epilog: Bunden av kärlek

Nellie fick kämpa för att hinna med i det höga tempot när Johannes drog henne med sig mot sovrummet. Hon visste vad som väntade där inne. Eller det gjorde hon egentligen inte alls men den hetsiga lilla promenaden genom halva vardagsrummet hade gett henne de få ögonblick som behövdes för att hinna fundera över vad som skulle hända. Nellies upphetsning hade knappt hunnit lägga sig sedan Johannes erbjudit hennes kropp och mun åt sin kompis och så fort Johannes kysst henne slog samma varma känsla ut inuti henne. Det hon gjort var fult. Nellie visste mycket väl att hon inte borde ha tillåtit det men ångrade sig ändå inte det minsta. Snart var de framme vid dörren och Johannes svängde upp den våldsamt innan han drog Nellie vidare in i rummet. När han kom fram till sängen vände han sig hastigt om och stirrade intensivt på henne där hon stod med flackande blick. Hans blick var genomträngande. Som om han såg rakt in i hennes tankar och förstod vad hon tänkte på. Nellie skulle precis förklara för sig själv att så kunde det såklart inte vara när Johannes hand rörde sig snabbt uppåt och placerades på hennes smala hals. Hon kunde inte slita sin blick ifrån Johannes och när han höll hennes huvud fast på det sättet var hon verkligen förhindrad att ens försöka. Nellies ögon var blanka av förväntan när Johannes lutade sig fram och vinklade upp hennes ansikte så att han kunde kyssa hennes läppar. Inte lika intensivt denna gång men inte på något sätt försiktigt. När deras tungor möttes kände Nellie snart hans andra hand på höften med hela underarmen som stöd för hennes ländrygg när han smakade på henne.

Kapitel 48: Provocerad till handling

Det var en vardag som de flesta andra när Moa gick omkring i lägenheten och skruvade på sig på ett sätt som Anton tyckte sig känna igen, men när han frågade henne vad som var fel gled hon undan med blicken och ville inte svara. Andra gången han frågade gjorde hon likadant och Anton tog därför tag om Moas båda axlar, höll henne stilla framför sig och tittade allvarligt på henne. Moas blick sjönk när hon tvingades möta den undran som syntes i Antons ögon och när han med ena handen lyfte på hennes haka så att hon måste se in i hans var osäkerheten tydlig. "Vad är det Moa?" frågade han försiktigt och inväntade det svar hennes mjuka läppar förberedde. När hon tvekade för länge upprepade han frågan och Moa måste slutligen säga vad det var som gjorde henne rastlös. "Jag vill göra en sak för dig" viskade hon och tittade blygt upp i hans ögon som omedelbart mjuknade när han hörde svaret. Istället log Anton åt hennes förlägenhet och strök med ett par stora fingrar över hennes lena kind. "Det låter ju trevligt. Gör det då" svarade han och såg hur Moa slets mellan tillfredsställelse av hans smekning och osäkerhet av sin egen intention. Hon tittade ned på nytt och samlade mod. Sedan lyfte hon blicken igen och fortsatte. "Kommer du ihåg det där vi köpte för ett tag sedan?" Anton såg oförstående ut. "Jag vet många saker vi köpt på sista tiden sötnos, men jag har ingen aning om vad du tänker på" svarade han och inväntade en förklaring. "Jo visst, men det där vi köpte på den konstiga affären du vet" fortsatte Moa kryptiskt och plötsligt förstod Anton precis vad hon menade. Hans ansikte sken upp i ett nytt leende i vars glädje en annan känsla illa doldes. "Men Moa då, menar du handbojorna?" frågade han tillbaka för att Moa inte skulle kunna komma undan sin egen tanke. Han såg skammen som omedelbart avtecknade sig på hennes kinder och kunde inte låta bli att le ännu större. Inte för att håna henne utan för att hennes skam attraherade honom.