Kapitel 46: Bitterljuva hämnd!

Under större delen av arbetsdagen hade Fredrik tänkt på Jonna som väntade på honom där hemma. Det var inte första gången hon sov över hos honom men däremot första gången han tillåtit henne stanna hela dagen när han själv var borta. Detta eftersom vicevärden hört av sig och behövde komma in vid tvåtiden för att byta ut kåpan till köksfläkten. Han hade aldrig gillat det där med att tillåta främlingar och hantverkare i sitt hem när han själv var på jobbet så när Jonna ville spendera natten hos honom var det han själv som föreslog att hon kunde stanna och öppna för Sven, som vicevärden hette. Jonna hade nickat glatt och tyckt att det hela var en jättebra idé eftersom hon ändå var ledig och så var det hela avgjort och Fredrik hade en sak mindre att oroa sig över den dagen. Han var nu på väg hem efter en vanlig arbetsdag utan några extraordinära händelser och han såg fram emot att träffa Jonna och kyssa henne och ta henne i sina armar och förmodligen ligga med henne. Efter det kunde de laga mat tillsammans, äta och prata om allt möjligt och förmodligen ligga med varandra en gång till. Han log bakom ratten när han tänkte på hur dagen kunde arta sig om inget gick fel. En bra dag, på det stora hela, trots händelselösheten på jobbet. Han svängde av från motorvägen, kom in på genomfartsleden och tankarna gled åt Sven och fläktkåpan. Ibland kunde en Jonna vara bra att ha till rent praktiska göromål också, tänkte han och flinade åt den förminskande tanken innan han rättade sig själv och tänkte något mer positivt om henne. 


Kapitel 49: Ett övertramp blir bestraffat

Under hela bilresan hem satt de under tystnad och valde istället att fokusera på de vitmålade strecken som for förbi under och bredvid bilen. Ingen ville säga något eftersom de båda visste vilket ämne som förr eller senare måste hanteras. De var inte sugna på det. Kanske var det bättre att bara låta det bero. Låta det passera som om det aldrig hade hänt, men Evelina var inte säker på att det var möjligt. Hon kunde inte tro att hon skulle komma undan så lätt med sitt lilla övertramp. Hon var skuldmedveten och förstod att hon förr eller senare måste stå till svars för sitt snedsteg eftersom Daniel tydligen sett allting. Hon kunde knappt titta på honom där han satt och körde utan stirrade medvetet rakt fram för att slippa möta hans anklagande blickar. Det var en kortsiktig strategi men den fick duga åtminstone tills de var hemma. Vad som skulle hända sedan var upp till honom. Hon förstod om han var arg på henne. Förstod om han skulle berätta för henne vilken dålig flickvän hon i själva verket var. Hon måste svälja och kände hur ansträngd hennes hals blev när hon gjorde det. De var snart hemma och hon stålsatte sig inför hemkomsten då hon till slut måste möta hans blickar och inte längre skulle komma undan. Evelina funderade på om hon kunde sätta på radion i alla fall för att på så sätt slippa den hemska tystnaden men så fort hon sträckte sig för att trycka igång den anade hon Daniels blick som följde hennes hand och hon drog tillbaka den igen utan att fullborda handlingen. Tystnad fick duga. Hon förtjänade ingen lindring. Hon visste vad hon gjort och att det var fel. Hon hade ingen rätt att styra händelsernas förlopp och hon tänkte inte försöka heller. Om han bara kunde säga något, men hon visste att han skulle förbli tyst tills de kom innanför dörren till lägenheten. En outhärdlig tystnad, men hon måste försöka trycka undan ångesten och hantera situationen så gott hon kunde.

Kapitel 36: I eldstadens sken

Skogen for förbi honom på båda sidor i en hisnande hastighet. Innanför dess bryn syntes bara dunkelt mörker. En symfoni av mörka trädstammar vars hemlighet han färdades för snabbt för att lyckas utröna. Patrik var egentligen inte på väg någonstans. Bara ifrån något. Den snabba motorcykeln hade han skaffat för att komma undan. Få tid för sig själv och sina egna tankar. En ursäkt för att inte hinna tänka på sitt gamla liv. För att slippa tänka igenom sina handlingar. Han var inte stolt över allt han gjort. Att säga att han skämdes vore ändå en lögn. Det enda han ville var att glömma. Att skapa något nytt, någon annanstans. Motorcykeln levde upp till en del av hans förväntningar. Den tog honom dit han ville för stunden. Den omöjliggjorde också hans sämsta idéer samtidigt som den förhindrade honom från att ta med sig någon. En kompromiss han var mycket nöjd med. Hela vägen från Skåne hade han lyckats ta sig helskinnad till Norrland på småvägar och skogsleder. Packningen var så minimal han överhuvudtaget hade klarat av att rationalisera den. Den bestod i själva verket bara av en sovsäck, ett liggunderlag och de mest nödvändiga kläderna. Utöver detta inget mer än en plånbok med kontanter och ett bankkort för eventuella nödfall. Inte ens ett fotografi innehöll plånboken. Den stumma skogen omkring honom, upplevd från sadelns utkiksplats, var hans enda sällskap utöver maskinen under honom. Precis som han ville. Exakt som han planerat.

Kapitel 18: Det omoraliska beslutet

Fredrik satt tillbakalutad vid bänken i den ljusa föreläsningssalen. En bänkrad aningen framför mitten hade han valt för att kunna höra bra men ändå inte behöva hamna i föreläsarens blickfång hela tiden. Det var något som ofta hände. Lärare och professorer hade en tendens att få ögonkontakt med Fredrik under sina föreläsningar, vilket gjorde att Fredrik ibland fick svårt att slappna av. När kursare satt och kollade sina mobiltelefoner efter SMS kände Fredrik att det skulle vara respektlöst att göra samma sak. Anledningen till problemet låg egentligen hos Fredrik själv. Hans vana att titta folk i ögonen när de pratade med honom höll i sig hela vägen in i föreläsningssalarna. Trots att lärarna uppenbarligen inte bara pratade med honom så kunde han inte låta bli. Det var mer en fråga om fokuserad uppmärksamhet än någon sorts inlärd artighet. Nu satt han och tittade på de som kom in i salen. Män och kvinnor, killar och tjejer i spridda skurar. Vissa kom i par och verkade känna varandra. Andra kom ensamma och såg sig vilset omkring efter en bänk med två lediga platser. Allt för att slippa den eventuella pinsamheten att en plats kunde vara reserverad för den redan sittandes kamrat. Fredrik log roat åt skådespelet emellanåt, när det blev ovanligt uppenbart på ett eller annat sätt. När han tittade mot den främre dörren igen såg han föreläsaren komma in. Han vände sig för att stänga dörren efter sig. Samtidigt som den slog igen och han vände sig mot katedern öppnades dörren igen. Försiktigt. En tjej tittade in och frågade om hon kommit rätt. Föreläsaren kontrollerade vilken kurs hon skulle delta i och konstaterade att hon var på rätt plats. Lättnaden syntes tydligt i tjejens ansikte när hon kom in och stängde dörren efter sig. Fredrik trodde knappt sina ögon. "Psst, Jennifer... här!" viskade han så högt han bara kunde. Han brydde sig inte om de nyfikna blickarna från kursarna vid bänkarna runt omkring. Jennifer fick syn på Fredrik och såg uppriktigt förvånad ut. Hon gick snabbt genom rummet och satte sig bredvid honom.