Straff utan vare sig offer eller brott

Klockan var omkring halv åtta på morgonen när Jonathan vaknade, utan att någon klocka hade ringt. Han vände huvudet åt sidan och kunde nöjt konstatera att Elsa låg bredvid. Det visste han förstås redan, men det skadade aldrig att titta efter en extra gång. Det hade blivit söndag och därför väckte han henne inte. Istället skickade han nyvaket längtande blickar mot Elsa en stund. Hon låg med ansiktet mot honom och för varje tungt andetag växte bröstkorgen under täcket för att i nästa ögonblick sjunka ihop och försvinna ut i rummet som en uppvärmd liten vindpust. Jonathan kunde inte låta bli utan placerade handen framför de mjuka läpparna för att känna den varma luftströmmen mot fingrarna, som vore det en del av Elsas själ han tog emot och vårdade sensationen av. Med en försiktig kyss tryckt mot Elsas kind uttryckte han sin sinnesrörelse för detta rödhåriga bylte av fridfull sömn. Andningen bröts av när läpparna vidrörde den lena hyn men hon vaknade inte. Jonathan log. Elsa hade varit ute sent igår med sina vänner och när hon gick och lade sig var hon inte helt nykter. Jonathan hade själv vaknat till när hon kröp ned i sängen men hade inte sagt något utan låtsats fortsätta sova. Han njöt av att känna Elsa krypa tätt intill honom, hur hon tryckte sina ben mot hans bakifrån för att stjäla värme och den lilla armen som hon lagt runt honom för att kunna ligga så tätt intill som möjligt med bröstkorgen mot hans rygg. Värmen bjöd han gärna på och de mjuka brösten suggestiva tryck mot ryggen hade varit nära att ge honom. Ståendes nu bredvid sängen tittade Jonathan ned på Elsa och fylldes av värme i hela bröstkorgen. Det rufsiga klarröda håret täckte halva ansiktet, en olydig lock var på väg in i mungipan. Den vita kudden syntes knappt under allt det röda. Elsa fick sova vidare så länge hon ville. Jonathan hade ändå planer för förmiddagen och Elsa hade ändå mest varit i vägen.

Köksincidenten

"Sluta nu vara kaxig!" replikerade Jon rappt utan att för den skull tappa lugnet. "Vadå kaxig? Jag säger vad jag vill" svarade Elina trotsigt och tittade upp på honom. När Jon försökte lägga armen om henne drog hon sig blixtsnabbt undan, öppnade ett köksskåp på måfå och började rota runt i det. "Vad letar du nu efter?" fortsatte Jon, lika tålmodigt, men Elina vägrade svara. De hade hållit på sådär hela eftermiddagen, kivats och småbråkat om saker som båda visste egentligen inte spelade någon roll. Men mitt i de hetsiga diskussionerna verkade de konstigaste saker plötsligt viktigare än allt annat och som från ingenstans kom ännu en sarkastisk kommentar från Elina. Jon hade sedan länge tröttnat och tålamodet var hela tiden på gränsen att ta slut. "Vad är det med dig idag?" frågade han irriterat när Elina ställde tillbaka en stekpanna som hon ändå inte haft för avsikt att använda. "Vad är det med dig själv?" svarade hon snabbt, fortfarande lika trotsigt. "Med mig? Jag börjar tröttna på hur du beter dig" fortsatte Jon helt lugnt. Han visste mycket väl att lugnet hade motsatt effekt på Elina när hon var uppretad, men det fanns en tillfredsställelse i att reta henne på just det viset, en sorts demonstration av överlägsenhet, som han inte var särskilt stolt över. "Vadå beter mig? Hur beter jag mig!?" snäste Elina tillbaka. Att behålla lugnet var inte i samma utsträckning hennes starka sida. "Som en jävla barnrumpa" svarade Jon, aningen tystare än förut. Den bifogade svordomen var det närmsta han kommit att avslöja omfattningen av sin egentliga irritation och Elinas ögon lyste upp som i triumf när hon hörde orden. "Vad kallade du mig!?" tjöt hon upprört, i vetskap om att hon var på väg att vinna. Att få Jon att höja rösten var en sorts vinst bara det i den här sortens situationer.

Fristående novell: Kryss i sängen

Med en försiktig liten gäspning vaknade Julia ur slummerns land och kände genast hur något drog ena armen bakåt och uppåt. Hjärtat slog redan extraslag när hon försiktigt öppnade ögonen för att se efter vad det var som hände. Mellan sömndruckna ögonfransar anade hon Fredrik, i full färd med att binda fast hennes hand vid sänggaveln. Så fort han rörde blicken mot Julias ansikte knep hon snabbt ihop ögonen och låtsades sova. Vad hade han för planer? Julia fejkade ett par typiska sömnljud och passade samtidigt på att röra sig, på det sätt som hon bestämde sig för vore mest naturligt om hon sovit. De små rörelserna var ändå tillräckliga för att hon skulle känna hur båda benen och ena armen satt fast. Något skavde dessutom mot anklarna och samma sensation omslöt handleden. Något vände sig skönt, nästan som svindel, inuti bröstkorgen när Julia insåg vad det var som hände. När repet slutligen drogs åt och andra handen åkte hela vägen upp till sänggaveln flämtade Julia till av förvirrad upphetsning. Hon bestämde sig för att öppna ögonen och där ovanför möttes hon av ett skadeglatt leende på Fredriks läppar, när han fullbordade en kraftig knop mellan de bundna händerna, så att knutarna runt båda handleder sträcktes åt. Julias blinkande ögon var på intet vis ett medvetet skådespel. Så nyvaken som hon var framstod hela situationen fortfarande som mer eller mindre drömsk och verkligheten tog inte över helt förrän Fredrik helt sonika satte sig grensle över sitt offer, fortfarande med det olycksbådande leendet på läpparna. "God morgon sötnos!" utbrast han plötsligt.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 27: En cirkel med fyra hörn

Hur länge hade hon väntat på den där skivan egentligen? Maja stod vid en av de många hyllorna i skivbutiken och fingrade girigt på "Fleet Foxes" senaste album. Plasten som omslöt förpackningen prasslade lätt när hon försökte trycka den åt sidan för att se vad som dolde sig bakom det lilla klistermärket uppe i högra hörnet. Hon hade väntat alldeles för länge i alla fall. Den saken var klar. Hon hade varit så fattig den senaste tiden att hon inte fått en enda chans att köpa den. Istället fick hon nöja sig med att provlyssna på skivan i olika butiker. Först hade hon gått till samma butik gång efter gång men butiksinnehavaren hade snart börjat kasta misstänksamma blickar på henne och till slut sade han åt henne att antingen köpa skivan eller gå därifrån. Han förstod inte hur viktig just den skivan var för henne, tänkte Maja och insåg samtidigt att hon tryckte hårdare på förpackningen med fingrarna än vad den förtjänade. De sammanbitna läpparna slappnade av när tankarna gled över till något mer glädjande. Hon hade ju slutligen hittat ett jobb! Redan nästa vecka skulle hon komma in med ett utdrag ur belastningsregistret för att visa arbetsgivaren att hon var en person man kan lita på. Hon skulle faktiskt gå in hos polisen och kräva sitt utdrag om bara en liten stund. Det var i själva verket på vägen dit som hon av en händelse gått förbi skivbutiken hon nu var inne i. Med ett jobb att gå till fick hon snart råd att köpa skivan. Majas mun sken upp i ett stort leende utav den tanken. Faktum var att hon skulle få råd att köpa många fler skivor när hon väl fått sin första lön. Men inte hos skivhandlaren som varit otrevlig. Honom tänkte hon inte köpa en enda skiva av. Tankarna lättade upp Majas humör tills hon med viss bitterhet insåg att den där lönen inte skulle synas på kontot förrän en hel månad efter att hon jobbat lika länge.

Kapitel 9: Priset för ett hotellrum

Ernesto satt och läste i en dagstidning när han plötsligt uppmärksammade en av alla de röster som tillsammans skapade en sorts identitetsförflyktigande sorl i hotellets foajé. Först förstod han inte varför just den rösten fångat honom. Så många personer gick förbi och pratade antingen med varandra eller med någon i telefon att han inte brytt sig om att lyssna på en god stund. Men den där rösten. Var det dialekten? Talmelodin kanske? Han kunde inte bestämma sig för vad det var som gjorde att han inte kunde ignorera den. Han lade ned tidningen i knäet, obrydd att avsluta artikeln om en sydskånsk författare från vilken han utvunnit en närmast föraktfull underhållning, och såg sig omkring i det stora rummet. Anonyma män i kostym och viktiga kvinnor i byxdress fanns överallt men ingen av dem såg bekant ut. Han vände sig åt andra hållet, spanade mot receptionen och reagerade först inte alls. Han hade redan vänt sig åt ännu ett nytt håll när tanken slog honom. Hon som stod framför receptionen och tycktes ha problem med att checka in... Det var väl inte? Det kunde väl ändå inte vara Jenny? Ernesto kisade med ögonen i ett fåfängt försök att skärpa sin blick. Svaret gäckade honom fortfarande. Det var först efter att receptionisten ställde en fråga av ett eller annat slag och tjejen svarade som han blev säker på sin sak. Det måste vara hon, men vad gjorde hon där? Hon borde inte vara där alls. Jenny bodde långt därifrån senast de hade pratat och hade aldrig nämnt något om att hon hade planer på att åka till Jönköping. Det var förvisso länge sedan de pratat och vem visste vad som försiggick i Jennys liv? Inte Ernesto i varje fall. Han tvekade därför en kort stund innan han bestämde sig.

Kapitel 1: En dyrköpt frihet

Sensommarnatten var sådär härligt mild som nätter bara tycks bli när sommaren lider mot sitt sorgesamma slut. Fortfarande var träden och buskarnas blad lika gröna som de hunnit vänja sig vid. Natthimlen led däremot inte längre av samma tveksamhet som den dragits med sedan våren eftersom dess utmaning mot mörkret självt, vid midsommarnattens klimax, varit lika misslyckat som alla år dessförinnan. Mörkret var slutligen på väg med all sin kyliga kraft och Tommy och Elin utnyttjade de sista varma dygnen i så stor utsträckning de kunde. De gick längs en upplyst gata och var på väg hem från en mindre tillställning där de umgåtts med goda vänner, samtalat och skrattat glatt under påverkan av en lagom mängd vin och öl. Den lilla festen var slut och de utvärderade den där de gick under gatlyktornas kalla sken. De var båda nöjda med kvällen. Gamla bekantskaper hade ingjutits med ny kraft och nyare hade förstärkts. Hyreshusen runtom dem var redan nedsläckta. Något enstaka fönster lyste envist där någon ungdom eller en äldre nattuggla satt vaken. I övrigt var de helt ensamma och deras steg ekade mellan byggnadernas tunga betong och slitna puts men deras gemensamma promenad var på intet sätt krävande eller betungande. Det vill säga tills de såg den maskerade mannen som med försökte ta sig in i en byggnad.

Kapitel 50: Smutsiga erbjudanden

Under tiden de tittade på filmen kröp Nellie allt närmare Johannes. Trots att hans kompis Aron var där med dem ville hon känna hans kropp mot sin och den trygghet han erbjöd när någon scen blev på gränsen till för skrämmande för henne. Till slut satt hon alldeles intill honom med kinden lutad mot hans överarm. Hade hon varit längre så hade hon lutat den mot hans axel men Johannes var så lång att hon helt enkelt inte nådde högre. Det gjorde ingenting. Nellie tyckte om att han var så mycket större. Det var delvis däri tryggheten låg. Under långsammare scener där det inte hände så mycket tittade hon snett uppåt och betraktade Johannes ansikte som var helt fokuserat på skärmen utan att lägga märke till henne. Någon gång tittade hon bort mot Aron också där han satt i fåtöljen och följde händelserna i filmen utan att lägga märke till någon av dem. Hon gillade Aron. Det var Johannes bästa kompis. Inte bästa kompis i vanlig bemärkelse. Snarare var det den av hans kompisar som Nellie tyckte bäst om. Han kom över till Johannes lägenhet ganska ofta och när Nellie var där brukade de ha roligt alla tre. Filmen fortsatte och mysteriet om vem som kunde vara seriemördaren var så uppenbart att alla tre redan visste svaret. Det var mer en fråga om att få se ett spektakulärt slut vid det här laget och de väntade alla förväntansfullt på hur filmmakarna skulle presentera det för dem där de satt. Det visade sig snart att filmen var precis lika uppenbar som de hade trott. Pappan var mördaren och dottern var nära att stryka med hon också innan den osannolika hjälten kom in i bilden och räddade situationen. Självklart låg inte pappan kvar på den plats där han dött när slutscenen tonade ut i svart. En öppning för en uppföljare såklart. Snart började de vita eftertexterna rulla över den svarta bakgrunden och filmen var slut.

Kapitel 40: Flytthjälp till ett högt pris

Jonna var så glad över att hon snart var färdig med flytten. Lasset hade gått i två dagar från ena sidan stan till den andra. Flera vänner hade hjälpt till och det hade gått långt smidigare än hon någonsin hade hoppats på. Kvar var bara fem eller sex tunga flyttlådor med böcker, skivor och lite filmer som hon väntat till sist med. De stod i den förra lägenhetens källarförråd och väntade på att bli hämtade. Problemet var bara att hon måste lämna nyckeln på morgonen dagen efter och ingen av hennes vänner hade tid att hjälpa till ännu en dag. Det var inte sant. Hon hade inte frågat Per. Han hade hjälpt till att bära och köra de båda första dagarna och inte fått mer än ett par ordentliga mål mat för besväret. Att ringa honom igen kändes inte riktigt schysst. Vilket innebar att problemet kvarstod. Jonna hade kollat igenom kontaktlistan på sin telefon flera gånger för att hitta någon som kanske kunde tänkas ställa upp. För varje gång hon knappade sig nedåt i den tappade hon mer och mer hoppet om att lyckas få lådorna flyttade. Visst, hon hade kanske hoppat över en och annan person på den där listan, men av goda skäl. Många av dem bodde inte ens i samma del av landet. Andra hade hon inte pratat med på flera år. Att höra av sig först när man behövde hjälp var inte ett godtagbart beteende. Åtminstone inte enligt Jonna. När hon satt i sin stökiga nya lägenhet och letade i den där listan ännu en gång slog det henne. Hon hade hoppat över Jocke varenda gång. Varför det? De kände visserligen inte varandra särskilt bra, men han var stor och stark. Säkert villig att hjälpa till dessutom. Hon tog mod till sig och tryckte på den gröna knappen med en telefon på. Telefonen ringde och Jonna blev nervös.

Kapitel 36: I eldstadens sken

Skogen for förbi honom på båda sidor i en hisnande hastighet. Innanför dess bryn syntes bara dunkelt mörker. En symfoni av mörka trädstammar vars hemlighet han färdades för snabbt för att lyckas utröna. Patrik var egentligen inte på väg någonstans. Bara ifrån något. Den snabba motorcykeln hade han skaffat för att komma undan. Få tid för sig själv och sina egna tankar. En ursäkt för att inte hinna tänka på sitt gamla liv. För att slippa tänka igenom sina handlingar. Han var inte stolt över allt han gjort. Att säga att han skämdes vore ändå en lögn. Det enda han ville var att glömma. Att skapa något nytt, någon annanstans. Motorcykeln levde upp till en del av hans förväntningar. Den tog honom dit han ville för stunden. Den omöjliggjorde också hans sämsta idéer samtidigt som den förhindrade honom från att ta med sig någon. En kompromiss han var mycket nöjd med. Hela vägen från Skåne hade han lyckats ta sig helskinnad till Norrland på småvägar och skogsleder. Packningen var så minimal han överhuvudtaget hade klarat av att rationalisera den. Den bestod i själva verket bara av en sovsäck, ett liggunderlag och de mest nödvändiga kläderna. Utöver detta inget mer än en plånbok med kontanter och ett bankkort för eventuella nödfall. Inte ens ett fotografi innehöll plånboken. Den stumma skogen omkring honom, upplevd från sadelns utkiksplats, var hans enda sällskap utöver maskinen under honom. Precis som han ville. Exakt som han planerat.

Kapitel 29: Valborg i stadsparken

”Johan! Här är vi!” hördes en kraftig röst genom sorlet. Det var Valborg och hela stadsparken var fylld till bredden av studenter och ungdomar. Gräset på marken stack bara fram som en del av ett större lapptäcke där de andra färgglada lapparna ockuperades av gäng i grupper om allt mellan tre och femton personer. Johan tittade sig förvirrat omkring och försökte hitta röstens ägare. ”Här!” hördes den ännu en gång innan han fick syn på sina vänner som satt och skrattade på ett par utslagna filtar med en engångsgrill i mitten. ”Ah, där är ni ju!” svarade Johan glatt och satte sig med sina vänner. De hade varit på plats tidigt på förmiddagen för att få en bra position. Johan som jobbat kom lite senare och nöjde sig egentligen med vilken plats som helst. I slutänden hade de hamnat nära den vita scenen från vilken hög musik dundrade ur stora högtalare som någon studentsammanslutning varit förutseende nog att ta med sig. Kanske inte den bästa platsen i parken om man ville föra en lugn konversation, men Johan och hans vänner hade andra planer för dagen. Fördelen med närheten till scenen var trots allt alla tjejer som förr eller senare förhoppningsvis skulle börja dansa. Att det var strax över tjugo grader varmt ökade bara gängets förväntningar. Allt för länge hade studentskorna varit iförda tjocka vinterjackor och halsdukar. Det var äntligen vår.

Kapitel 25: Följe med Bernuz

Matilan vaknade av ett ljud hon inte kände igen. Någon sorts fåglar sjöng morgonen välkommen och deras toner studsade mjukt mellan träd och mark, mossa och sten. Hon vred sig åt sidan för att somna om när hon plötsligt mindes. Det mjuka under hennes nacke var inte någon kudde eller ens bundet gräs. Det var en mansarm så stor att hon kunde vänt sig ett helt varv utan att förlora sitt nackstöd. Hennes räddares arm. Bernuz arm. Minnena från gårdagen sköljde över henne som en flod. Hur han sänkt hennes slavdrivare för att sedan bära henne över ryggen till sitt enkla hem i den lilla glänta där hon nu med sömndruckna ögon tittade sig omkring. Inte en människa syntes till utöver Bernuz själv vars stora bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans slumrande andning. Igår hade han tagit Matilan. När hon mindes den delen av dagen log hon. Sedan tittade hon ned på sina händer och leendet falnade. Fortfarande bunden. Hennes händer satt tätt ihop mellan det tjocka repets hårda knopar. Om bara Bernuz vaknade någon gång kunde hon säkert övertyga honom om att släppa henne fri. Hon reste sig och trampade runt i den daggstänkta mossan som täckte gläntans mark. Mjukt och skönt var det. Eldplatsen var död sånär som på en smal strimma av rök som trotsigt steg mot himlen. Hon gick fram till härden och förberedde ett par mindre pinnar. Askan skulle vändas, glöden blåsas på och pinnarna läggas i läge så att de tog fyr. Det var snabbt gjort eftersom Matilan väckt slumrande brasor så många gånger förut i sitt gamla hem. I sitt gamla liv. Tanken på hembyn var smärtsam men fylld av goda minnen. Matilan insåg att hon troligen aldrig skulle få återse sin by. Hon hade färdats så långt utan att ens känna till riktningen att idén om att komma hem igen börjat te sig absurd. Hennes hopp låg istället i att Bernuz var en hygglig man. Någon hon kunde lita på. Om hon kunde det skulle hon göra allt för att visa honom att han kunde lita på henne. Ett bättre öde än hon kunnat hoppas på den senaste tiden. När elden började ta sig hörde hon en högljudd gäspning bakom sig. Bernuz var vaken.

Kapitel 24: Matilans relativa befrielse

I snart 100 dagar hade Matilan varit ofri. Trots den tid som passerat kunde hon fortfarande inte riktigt förlika sig med tanken. Skulle hon, med ett så kraftfullt namn, inte kunna gå vart hon ville? Köpa vad hon ville? Göra som hon själv valde? Hennes storlek till trots var hon en envis person som var van vid att arbeta hårt för de saker hon åtrådde i världen. Hennes nya herrar hade gjort sitt bästa för att ändra på allt det, och lyckats förskräckligt bra dessutom. Mitt i natten hade de ridit in i hennes familjs by under fullmånens ljus. Deras enkla hyddor hade de bränt med stora facklor för att skrämma ut dess invånare på byns gemensamma gårdsplan som tjänade som en sorts torg. Väl där hade de vuxna männen som lyckats få med sig spjut eller något annat som var vapendugligt försökt driva ryttarna till flykt. De hade misslyckats fullständigt och bara nedlagt en av de beridna. Främlingarnas vapen var mäktigare, gjorda av metall som glimmade hotfullt i månljuset tills lystern färgades röd av Matilans släktingar och vänners mod. Överfallet var över på kort tid. De som inte lyckats rymma föstes ihop som boskap på gårdsplanen och fördelades mellan de beridna männen. Varken Matilan eller någon annan i byn förstod främlingarnas språk, men det blev snart uppenbart att de var slavjägare. Kvinnorna hade försökt göra motstånd, allra mest Matilan själv, men mot männens styrka och vapen hade de ingen chans.

Kapitel 17: Ett oplanerat möte (del 2)

Klockan var inte ens särskilt mycket ännu. Ändå hade de hunnit med en del redan. Det fick man nog säga. Nu satt Fredrik och Peter på varsin stol vid köksbordet. Jennifer var inne på toan och fixade till sig. Det var vad hon hade sagt iallafall. Exakt vad det betydde visste ingen av dem. Peter satt och lyssnade efter ljuden inifrån badrummet. När han var nöjd med hur det lät lutade han sig konspiratoriskt fram mot Fredrik. "Du vet det du har berättat att någon tjej gillade?" Fredrik såg ut som ett frågetecken. "Va? Vad menar du" var allt Peter fick till svar. "Hon som tyckte om att bli strypt!" viskade han mellan tänderna. Fredriks ögon glimmade till när han förstod vad Peter pratade om. "Jaja, jo jag vet vem du menar. Vad är det med henne?" frågade Fredrik förvirrat. "Hon bor inte här bara så du vet" fortsatte han. Peter himlade med ögonen och tittade sig sedan nervöst omkring, lyssnade efter badrumsljuden igen men bedömde ännu en gång att det var lugnt. "Jag menar inte så... Jag berättade för Jennifer om den grejen." Fredrik sken upp. "Va? Vad tyckte hon om det?" Fredrik lutade sig fram över bordet och nu satt de lutade mot varandra som om de smidde kriminella planer. "Ja alltså, vi har inte testat" svarade Peter snabbt "Men jag tänkte att du kunde göra det sen när vi tar henne igen." Fredriks leende bytte karaktär till en sorts sned slughet. "Ok, gärna för mig men... Är du säker på att hon inte blir rädd?" frågade Fredrik. "Näe, det tror jag inte. Strunt i det. Jag ser till så att hon inte får panik, bara gör din grej med hen..." hann Peter säga innan Jennifer kom ut i köket. "Vad tysta ni blev. Vad pratade ni om då?" frågade hon de båda halvnakna männen som satt vid bordet. De hade inte bemödat sig om att på sig mer än sina byxor. "Eh, inget speciellt" svarade Peter snabbt och gav Fredrik en hastig blick. Jennifer kisade misstroget mot Peter innan hon vände sig mot Fredrik som bara log oskyldigt och glatt. "Säkert" fortsatte Jennifer, spelat tjurig, vilket fick Fredrik att börja skratta. Jennifer gav honom en ond blick och hans leende förbyttes till en änglalik min som ingen kunde tro på.

Kapitel 15: Fredrik kommer på besök

Jennifer och Peter satt tysta i soffan. Ingen av dem sa ett ljud. De var båda spända och lite nervösa. Om bara en liten stund skulle Fredrik ringa på dörren och det hela starta. Fredrik var en kompis till Peter. De hade diskuterat saken ett tag och funderat över om det egentligen var en så bra idé att blanda in någon som de var kompis med. Till slut hade de kommit fram till att Fredrik borde passa bäst ändå. Han var diskret till sitt sätt och stabil i största allmänhet. Han och Peter hade varit kompisar i många år och litade på varandra till fullo. Dessutom tilltalades Jennifer av Fredriks utseende eftersom han var både lång och någorlunda vältränad. Inte så mycket att hon någonsin haft planer på att göra något med honom bakom Peters rygg, men i hemlighet hade hon ändå haft en och annan tanke om honom som utvecklats till fantasier där de gjorde både det ena och det andra. Särskilt sedan de kommit överens om att ha Fredrik med i en trekant hade hon fantiserat flera gånger om honom. Nu satt de alltså och väntade på att han skulle ringa på dörren. Istället ringde det på Peters telefon. Peter svarade och signalerade med ögonen åt Jennifer att det var Fredrik på andra sidan. Jennifer kunde inte höra vad Fredrik sade utan fick nöja sig med Peters svar. När han lade på var hon otroligt nyfiken och samtidigt lite orolig för att kvällen helt plötsligt var inställd. ”Vad sade han?” frågade Jennifer ivrigt. ”Han blir lite sen” svarade Peter. ”Missade tydligen tunnelbanan och bestämde sig för att ta bussen istället.” ”Bussen tar ju dubbelt så lång tid” fortsatte Jennifer med besviken röst. ”Var är han nu?” Peter granskade henne ett kort ögonblick, som för att se att hon inte var alldeles för ivrig inför det de planerat. Han bestämde sig för att hon inte var det. Han var ju minst lika spänd själv måste han erkänna. ”Han är snart här” svarade Peter. ”Han trodde det skulle ta tio minuter till. Du får tänka på att han inte bor i Stockholm” fortsatte Peter lugnande. ”Han hade nog ingen aning om att bussen tar så lång tid.” Jennifer lugnade ner sig lite. ”Nej, du har nog rätt” svarade hon. ”Men jag blir bara mer nervös för varje minut som går.” Peter log mot Jennifer. De kände sig båda lite lugnare nu när de kände till läget.

Kapitel 13: En inställd biofilm

Malin gick omkring i sin lägenhet och väntade. På dörrklockan eller telefonen. De hade inte planerat så noga hur kvällen skulle fortlöpa. Nu var hon färdig för tidigt och därför rastlös. När hon stod i hallen en stund och stirrade på dörren hörde hon ljud i trapphuset. Kunde det vara Jonas? Hon motstod impulsen att gå fram och kolla genom den lilla linsen. Tänk om det var Jonas och han såg henne från andra sidan. Det hade varit pinsamt. Istället stod hon på helspänn och väntade på att det skulle ringa till. Istället dog ljuden sakta bort. Malin slappnade av igen och gick in i köket. Hon visste inte alls vad hon skulle göra där egentligen, men hon kunde ju inte stå i hallen och lyssna som ett fån, tänkte hon. Hon tog fram ett glas och började hälla upp vatten i det. Precis då ringde det på hennes dörr och hon hoppade till en aning. Mer av förvåning än av rädsla. Hon ställde ner glaset och gick exalterad tillbaka till hallen. Hon tittade genom linsen och såg Jonas stå på andra sidan. Han hade förmodligen sett henne när hon kom fram till dörren, för han stod och gjorde en ganska övertygande imitation av en zombie där på andra sidan. Malin låste upp och tryckte ner handtaget. Sedan tittade hon ut. "Hej!" nästan kvittrade hon glatt, och Jonas tog ner händerna och försökte se överraskad ut. Som om Malin hade kommit på honom. "He…  Hej!" svarade han glatt och fortsatte sedan med allvarlig röst; "Vill ni köpa majblommor?" Malin tittade på honom som om han var en idiot. Hon log till slut och skakade på huvudet åt honom. Jonas stod kvar och försökte se sårad ut. "De är jättefina. Jag lovar!" fortsatte han. "Jaja, jag tror dig. Kom in nu" svarade Malin honom och höll tillbaka ett undertryckt skratt. Jonas kom in i hallen och stängde dörren bakom sig. "Jag lovade mina föräldrar att bara sälja i dörröppningen. Inte gå in hos någon..." sade Jonas när han tog av sig jackan och hängde upp den på en galge. "Jag tror dig" spelade Malin med och fortsatte; "men jag är rätt snäll. Du behöver inte vara orolig." Jonas tittade granskande på Malin från topp till tå. Han passade på att titta extra noga på henne, med det spontana rollspelet som ursäkt. "Du ser inte så snäll ut" började han och fick genast en ond blick av Malin. "men väldigt snygg å andra sidan" slutförde han meningen och fick Malin att skina upp igen. Jonas fick av sig sina skor till slut och följde därefter Malin in till köket.