Dunöra

Som tonåring bodde jag i utkanten av en by på landsbygden. Namnet på orten är irrelevant så det håller jag tills vidare för mig själv. Det var hursomhelst flera mil till närmsta stad och den som vi hade närmast till var långtifrån stor - när jag besöker dessa gamla minnesbilder känns de emellanåt så avlägsna att de lika gärna kunde vara del av ett tidigare liv. Man kan tveklöst påstå att vi invånare i någon mening var isolerade. Däremot hade vi trottoarer. Jag nämner detta mest för att det var något som användes vid jämförelser med grannbyarna, så att vi kunde känna oss lite mer betydelsefulla. Grannbyarna hade förstås inga trottoarer alls. En ganska fantastisk skala att mäta sitt värde med om man frågar mig. Nuförtiden bor jag i en större stad, där nästintill varenda gata omges av trottoarer. Man skulle kunna säga att det i mitt liv har gått inflation i trottoarernas värde och för det allra mesta reflekterar jag inte ens över dem längre. Men åter till min ungdoms begränsade vidder. Till råga på allt bodde jag vid den här tiden i utkanten av min lilla by. Bakom vårt hus stod granarna täta och tittade man mot skogsbrynet från köksfönstret så såg man inte långt mer än sisådär femtio meter in. Mina vänner under den här tiden var helt och hållet ointresserade av dessa stillsamma och majestätiska träd. De körde hellre planlöst omkring på sina mopeder, vilka byttes till bilar lite senare, och tjuvrökning ansågs långt mer spännande än att promenera i en "tråkig skog", som det hette. Jag var annorlunda. Visst körde även jag moped - det enda sättet att bryta isoleringen något och lära känna jämnåriga i de ännu mindre grannbyarna - men det var något med dunklet mellan de mörkbruna stammarna bakom vårt hus som lockade mig. På kvällarna brukade jag ställa mig vid köksfönstret och blicka ut över gårdsplanen mot skogsbrynet, samtidigt som jag borstade tänderna. Redan som barn inbillade jag mig ibland rörelser mellan de skrovliga vertikala pelarna när jag var riktigt trött. Mystiska varelser kilade från stam till stam och verkade spionera tillbaka på mig. Vid ett fåtal tillfällen förbluffades jag så av skuggspelen och suggestionens kraft att jag blev som förstenad, stirrandes i över tjugo minuter på de mystiska och namnlösa varelserna. Vid två sådana tillfällen dök en ljuskägla fram från garageuppfarten och lika tydligt som jag sett varelserna, lika säkert försvann de när en oljestinn kamrat stängde av motorn på sin moped för att ringa på dörren.

Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 12: Julsaga från andra sidan

Jag vaknade tidigt på morgonen och steg upp utan att spilla någon tid på att dra mig i sängen. Åt frukost på sedvanligt vis. Två mackor med ost och ett stort glas vatten. Det hela tog ungefär fem minuter. Sedan blev jag kissnödig. Även det precis som vanligt. Gick och kissade och såg mig i spegeln. Håret stod på ända men i övrigt såg jag ut precis som vanligt. Ögonen var en aning röda. Gjorde toalett och tänkte inte mer på saken. Efter att ha satt på mig kläderna tog jag min packning som jag samlat ihop kvällen innan och satte ryggsäcken över axlarna. Låste dörren, funderade på om spisen var avstängd, konstaterade att jag inte hade en aning och att det spelade mindre roll. Om huset brann ner kunde göra detsamma. Lite mer spänning i tillvaron. Ett åtal för mordbrand. Hårdaste straffet i straffskalan. Funderade på vilken prestige brottet förde med sig i fängelsekretsar men tappade koncentrationen när jag promenerade till järnvägsstationen. Tankarna vandrade mot nya ämnen och fängelsetanken förflyktigades. Kanske lika bra. Jag hade förmodligen varit en dålig fånge. Aldrig varit särskilt intresserad av att slåss. Alla har sina laster men adrenalin är inte min. Jag har tillräckligt med laster ändå. Varför samla? Snart kom jag fram till järnvägsstationen. Fullt av folk på perrongen. Någon hade en tomteluva på sig och såg alldeles för munter ut. Jag gav honom en ond blick och fick en förvånad tillbaka. Det fanns inte en folktom plats på hela perrongen så jag accepterade slutligen folkhavets rätt över den lilla människan och försökte låta bli att avsky min närmaste omgivning. Det gick inte så bra men jag berömde mig för att åtminstone ha gjort ett ärligt försök.

Kapitel 41: I skydd av fullständigt mörker

På väg mot mötesplatsen var Tyra riktigt nervös. Hon hade inte fått reda på så mycket inför den inversionsritual hon skulle genomgå. Det var så de kallade den. Inversionsritual. Hon hade funderat över ordet i ett par dagar men inte kommit fram till något substantiellt svar på sin undran. Något skulle det vändas på, den saken var klar. Frågan vara bara vad. Tyra tittade upp mot den mörkblå himlen. Mörka moln rörde sig ganska snabbt över henne. Regnet var redan ett halvt faktum som väntade på att få realiseras. Hon skyndade på sina steg ytterligare och såg snart hörnet som de kommit överens om att mötas på. Samuel, som hon kommit i kontakt med gruppen genom, var en trevlig kille som hade hjälpt henne på många sätt. Han hade rekommenderat böcker hon inte ens hade trott existerade. Degnosticism. Bara ordet var märkligt, men ju mer hon läst om systemet desto mer verkade det som den kanske enda rationella religionen. Tyra var inte i grunden troende men hade gnagts av sin osäkerhet så länge att hon till slut gjort något åt saken. Just då hade hon mött den här Samuel och de hade bara förstått varandra på ett så djupt plan att Tyra kände att hon måste ge degnosticismen åtminstone en chans. Det var hans kontur som stod där på hörnet. Det såg hon nu. När hon kom fram hälsade hon glatt på Samuel och blev lika glatt mottagen. Hon frågade om de inte skulle gå till platsen för inversionsritualen direkt eftersom det verkade börja regna men Samuel skakade bestämt på huvudet. "Vi måste vänta in en annan person först" förklarade han. Tyra var inte helt nöjd men förstod att hon inte hade alla fakta klara för sig ännu och såklart måste vara beredd på lite överraskningar. Hon försökte småprata med Samuel medan de väntade men märkte att han var ovanligt distanserad just idag. Det var inte likt honom med tanke på de långa och förtroliga samtal de haft på sista tiden. Hon försökte skaka av sig känslan av obehag men lyckades inte helt. Plötsligt sken Samuels ansikte upp när han verkade upptäcka något bakom Tyra och han signalerade till henne att de kunde gå. Tyra tittade bakom sig men såg ingen där. Samuel började gå och Tyra följde efter tittandes runt omkring sig för att se vad det var Samuel hade reagerat på. Hon upptäckte ingenting konstigt.

Kapitel 32: Efterfest på två, eller var de tre?

Förra veckan var jag på en fest som började dö av rätt tidigt eftersom många stack ut på klubb efter ett tag. Framåt midnatt var det bara ungefär tio personer kvar i lägenheten. Vi som var kvar hängde dock inte läpp utan underhöll oss själva så gott vi kunde. När klockan blivit sen och några till gått hem och andra somnat så var det bara jag och en tjej som var vakna. Vi var båda pigga och satt och slötittade på en nattfilm som gick på någon betalkanal. Det var verkligen ganska avslaget tills det plötsligt kom en rätt het scen i filmen. Vi hade suttit och småsnackat lite under filmens gång men det blev plötsligt ett stelt ögonblick. Hon vågade inte riktigt möta min blick under tiden som karaktärerna hade sex på filmen och jag förstod att hennes tankar nog gått lite åt det hållet med mig i åtanke medan vi pratat. Jag gled därför diskret och ljudlöst fram till henne och la en hand på hennes lår för att se hur hon skulle reagera. Hon flämtade till och hennes kinder blev lite röda men hon gjorde inget motstånd. Jag lät därför handen glida uppåt och inåt. Jag hann komma en ganska bra bit innan hennes hand stoppade min. Hon tittade mig glansigt i ögonen men sa att hon tyvärr inte kunde eftersom hon hade pojkvän, som dessutom låg och sov bara några meter därifrån på en madrass som var utlagd på golvet. Jag tänkte efter ett ögonblick och föreslog sedan att vi kanske kunde gå in i sovrummet istället och hon svarade med en sorts svårighet att hon inte kunde göra så. Jag svarade med att kyssa henne. Hennes läppar svarade omedelbart på kyssen och när jag avslutade den och tittade uppfordrande på henne så reste hon sig sakta ur soffan. Jag tog hennes hand och förde henne med in i sovrummet där märkligt nog ingen valt att somna.

Kapitel 29: Valborg i stadsparken

”Johan! Här är vi!” hördes en kraftig röst genom sorlet. Det var Valborg och hela stadsparken var fylld till bredden av studenter och ungdomar. Gräset på marken stack bara fram som en del av ett större lapptäcke där de andra färgglada lapparna ockuperades av gäng i grupper om allt mellan tre och femton personer. Johan tittade sig förvirrat omkring och försökte hitta röstens ägare. ”Här!” hördes den ännu en gång innan han fick syn på sina vänner som satt och skrattade på ett par utslagna filtar med en engångsgrill i mitten. ”Ah, där är ni ju!” svarade Johan glatt och satte sig med sina vänner. De hade varit på plats tidigt på förmiddagen för att få en bra position. Johan som jobbat kom lite senare och nöjde sig egentligen med vilken plats som helst. I slutänden hade de hamnat nära den vita scenen från vilken hög musik dundrade ur stora högtalare som någon studentsammanslutning varit förutseende nog att ta med sig. Kanske inte den bästa platsen i parken om man ville föra en lugn konversation, men Johan och hans vänner hade andra planer för dagen. Fördelen med närheten till scenen var trots allt alla tjejer som förr eller senare förhoppningsvis skulle börja dansa. Att det var strax över tjugo grader varmt ökade bara gängets förväntningar. Allt för länge hade studentskorna varit iförda tjocka vinterjackor och halsdukar. Det var äntligen vår.

Kapitel 6: Huset i skogen

"You'd implore to harbour his torment in your chest... To make his burden yours, but... Sacrilege! Who are you, harlot, to interfere with His emerald will, when even your glance should never leave the soil?" - DO, Si monumentum requires, circumspice

Sara satt i taxin och tittade ut på granskogen som for förbi utanför fönstret. Det var redan mörkt ute och allt hon uppfattade var granarnas dunkla tjocka stammar som undantagsvis avbröts av en och annan jättesten, slumpartat utplacerade av enorma naturkrafter för tusentals år sedan. Hon hade försökt föra en konversation med chauffören men gett upp när hon hela tiden möttes av en märkligt föraktfull ton. Hennes förare verkade inte alls imponerad över hennes destination. Vad hon inte hade en aning om var att denna chaufför hade kört ett flertal tjejer strax över de tjugo till samma adress tidigare. Varje gång han därefter hämtat dem hade de alla varit annorlunda, lite konstiga. Han visste inte vad som försiggick i det där huset, men det kunde knappast vara något hälsosamt. Så hon nöjde sig med utsikten istället. De for fram i alldeles för hög fart på en enslig grusväg nu. Det var länge sedan de sett något hus. Sara undrade nervöst om det var långt kvar när chauffören plötsligt saktade ner. Framför dem till höger reste sig ett gammalt rött hus. Det såg åldrat och obebott ut. Fönstren var igenspikade och det enda som tydde på något som helst liv där inne var en ensam marschall vars oroliga låga flackade i vinden där den stod på marken framför trappan till husets dörr. Är du säker på att det här är rätt, frågade Sara chauffören och fick ett kort ja till svar. Det är den adress du sa att du ville åka till, fortsatte han vresigt. Sara studerade huset ytterligare en stund innan hon betalade för sin resa och steg ur bilen. När hon kom ut och kunde se lite bättre upptäckte hon att det fanns både glas och gardiner bakom plankorna som täckte fönstren. I ett av fönstren öppnade det sig en minimal glipa mellan gardinerna och genom denna strömmade ett svagt ljus ut. Var detta verkligen så genomtänkt, undrade hon för sig själv. Å andra sidan, vad var det värsta som kunde hända? Det ville hon inte tänka på och beslöt sig därför för att låta bli. Det fanns ingen mening med att skrämma upp sig själv.