Kapitel 6: Huset i skogen

"You'd implore to harbour his torment in your chest... To make his burden yours, but... Sacrilege! Who are you, harlot, to interfere with His emerald will, when even your glance should never leave the soil?" - DO, Si monumentum requires, circumspice

Sara satt i taxin och tittade ut på granskogen som for förbi utanför fönstret. Det var redan mörkt ute och allt hon uppfattade var granarnas dunkla tjocka stammar som undantagsvis avbröts av en och annan jättesten, slumpartat utplacerade av enorma naturkrafter för tusentals år sedan. Hon hade försökt föra en konversation med chauffören men gett upp när hon hela tiden möttes av en märkligt föraktfull ton. Hennes förare verkade inte alls imponerad över hennes destination. Vad hon inte hade en aning om var att denna chaufför hade kört ett flertal tjejer strax över de tjugo till samma adress tidigare. Varje gång han därefter hämtat dem hade de alla varit annorlunda, lite konstiga. Han visste inte vad som försiggick i det där huset, men det kunde knappast vara något hälsosamt. Så hon nöjde sig med utsikten istället. De for fram i alldeles för hög fart på en enslig grusväg nu. Det var länge sedan de sett något hus. Sara undrade nervöst om det var långt kvar när chauffören plötsligt saktade ner. Framför dem till höger reste sig ett gammalt rött hus. Det såg åldrat och obebott ut. Fönstren var igenspikade och det enda som tydde på något som helst liv där inne var en ensam marschall vars oroliga låga flackade i vinden där den stod på marken framför trappan till husets dörr. Är du säker på att det här är rätt, frågade Sara chauffören och fick ett kort ja till svar. Det är den adress du sa att du ville åka till, fortsatte han vresigt. Sara studerade huset ytterligare en stund innan hon betalade för sin resa och steg ur bilen. När hon kom ut och kunde se lite bättre upptäckte hon att det fanns både glas och gardiner bakom plankorna som täckte fönstren. I ett av fönstren öppnade det sig en minimal glipa mellan gardinerna och genom denna strömmade ett svagt ljus ut. Var detta verkligen så genomtänkt, undrade hon för sig själv. Å andra sidan, vad var det värsta som kunde hända? Det ville hon inte tänka på och beslöt sig därför för att låta bli. Det fanns ingen mening med att skrämma upp sig själv.

Hon hörde taxin bakom sig köra därifrån, tog mod till sig och gick upp för trappans tre steg av sten. Det fanns ingen ringklocka vid dörren, så hon bestämde sig för att knacka istället. Inget svar. Hon knackade igen. Plötsligt klickade dörren till och gled upp en aning. Hon öppnade den och kollade in i en tom hall. Ett ensamt stearinljus lyste upp den mörka hallen. Det var nu eller aldrig. Hon steg in och stängde dörren bakom sig. Den angenäma doften av brinnande stearin blandades med lukten av gammalt hus, av damm och instängdhet. Dörren in till resten av huset var stängd och låst när hon provade den men på en byrå till vänster i hallen stod ett glas vin uppställt intill ett långt svart tygstycke. Sara ryckte till av skräck när hon hörde en röst ge henne instruktioner om att ta på sig ögonbindeln och för all del del gärna dricka lite vin emedan hon väntade på att bli insläppt. Sara svarade rösten men fick bara tystnad svar. Till slut bestämde hon sig för att göra som hon blivit tillsagd. Hon smakade först på vinet. Det var gott. När hon druckit halva glaset plockade hon upp tygstycket och höll det mot ögonen. Provade det som vore det ett klädesplagg. Varför måste hon tvunget ha ögonbindel på sig? Hon hade snart fått i sig hela glaset och strax stod hon där i hallen med tygstycket som ögonbindel. Hon kände sig lite dum. Nervositeten hade inte direkt avtagit av den här märkliga behandlingen heller. Vinet gjorde sitt för att dämpa hennes oro och Sara funderade inte vidare över det faktum att hon vaggats in i denna nya säkerhet av bara ett ensamt glas rött vin. Hon hörde nu samma röst igen, som denna gång sade åt henne att ta av sig sina kläder. Sara hade sen tidigare insett att hon mycket väl skulle kunna hamna i en naken situation i det här huset, men hon hade aldrig föreställt sig att det skulle komma att gå till på det här sättet. Hon började protestera men rösten svek henne. Hon tänkte sin protest men kom bara halvvägs. Hon kände sig yr. Vad hände egentligen?

Yrseln tilltog men hon hörde att det var full aktivitet inne i huset bakom den stängda dörren. Folk verkade röra sig där inne. Varför fanns det flera personer där? Yrseln tilltog ytterligare. Att hon inte såg något bakom sin ögonbindel gjorde henne desorienterad och det var bara ljudet av folk som rörde sig som längre antydde vilket håll som var inåt och vilket som var utåt. I ett ögonblick av klarsyn över sin situation började hennes hjärta bulta innanför bröstet. Vad håller jag på med, tänkte hon. Klarsynen sveptes snart bort igen och kvar fanns samma yrsel som nyss. Rösten upprepade instruktionen. Denna gång utan minsta antydan till en bedjande ton. Den skanderade myndigt att det var dags för Sarai att göra som hon blev tillsagd. Sara heter, började hon men glömde vad hon tänkt säga innan meningen var avslutad. Hon kände sig kraftigt berusad. Ändå höll hon balansen bra. Den tycktes inte ha påverkats nämnvärt. Hon började knäppa upp sin blus utan att riktigt fundera över vad hon egentligen gjorde. Hon tog den av sig och släppte den till golvet. Som i trans började hon knäppa upp sin kjol och lät den falla till golvet. Hon tog ett yrvaket steg framåt och lämnade kjolen bakom sig. Det var som om hennes egen vilja hade svikit henne och nu handlade hon med en sömngångares långsamma lojhet. Hon sträckte armarna bakom ryggen och knäppte upp sin bh. Det horisontella ryggbandet slaknade och hon fick ut armarna genom öglorna. Hennes ganska stora bröst förlorade sitt stöd och sjönk ner en aning. Det var inte särskilt varmt i hallen och därför drog hennes bröstvårtor ihop sig och styvnade. Hon ryste till av temperaturförändringen och fick gåshud över bröst, mage och rygg. Gåshuden kittlade ryggen på henne. Hon klev ner från sina högklackade skor och tog av sig de svarta stay-ups hon haft på sig under sin kjol. De landade slarvigt hoprullade bredvid skorna. Hon hade ett par svarta bomullstrosor på sig underst och dessa drog hon nu ner för sina ben. Hon visste inte varför hon gjorde det här ens. Hon kunde inte tänka klart. När hon stod med trosorna runt knäna hörde hon musik inifrån huset. Det lät som en flerstämmig kör på andra sidan innerdörren. Hon hörde sitt hjärta slå, förvånansvärt jämnt och lugnt. Där stod hon nu, naken sånär som på ett par svarta bomullstrosor som fastnat runt knäna på henne. I sin yrsel och förvirring glömde hon att hon inte fått av sig dem. Jag är klar, sa hon högt. Rösten höll bara precis genom hela meningen. Sedan väntade hon.

Du har glömt något Sarai, hörde hon en röst bakom sig säga. Varför kallade han henne Sarai? Hon kände en hand i sitt knäveck. Handen manade henne att lyfta på benet. Hennes ben lydde instinktivt. Hon kände något tygliknande glida ner för vaden och mindes plöstligt att hon aldrig riktigt fått av sig trosorna. Hon skämdes. Handen manade hennes andra ben att göra likadant och hon var strax helt naken, förutom ögonbindeln, som inte släppte in mer än den allra minsta lilla springa av svagt ljus. Innerdörren måste ha öppnats nu för plötsligt ökade körmusiken i volym. Hon kände en hand på sin axel och hon började försiktigt gå framåt. Ljuset i ögonbindelns springa tilltog en aning när hon kom in i rummet innanför, men det var inte tillräckligt för att faktiskt se något. Hon kände hjärtat slå snabbare och hårdare och det var då hon insåg sitt tidigare misstag. Hon hade inte alls hört sina hjärtslag där i hallen. Det lugna rytmiska dunkandet fortsatte nämligen i exakt samma takt trots att hennes puls stigit avsevärt. Hon fick en förnimmelse av att detta dunkande kom utifrån, från skogen. Men hur kunde det vara sant? Hennes tankar var förvirrade och flyktiga. Hon ville, men kunde inte riktigt, fundera ut vad dunkandet var för något. Hon hade trott att körmusiken kommit från det rum hon nu befann sig i men det var fel upptäckte hon. Det lät fortfarande som om det kom från nästa rum. Hon kunde dock avgöra att det verkade vara en levande kör. Musiken lät högtidlig, nästan sakral. Lite som en gosskör i en katolsk kyrka. Deras sång rörde sig långsamt framåt i en jämn takt som inte sammanföll med det rytmiska dunkandet. Sara blev rädd. Hennes ben darrade under henne. Hela hennes förnuft vrålade åt henne att ta av sig ögonbindeln men hennes vilja var för svag. Dessutom var hon sjukligt nyfiken på vad som skulle hända härnäst. Handen på hennes axel förde henne till mitten av rummet. Inte för att Sara insåg det själv. Vad henne anbelangade kunde hon mycket väl stå fem centimeter från en vägg. Det lilla ljus som sipprade in innanför bindeln avslöjade inget om hennes position i rummet.

Nu kände hon ett tryck i båda knävecken och hon gled nästan mot sin vilja ner på knä på det kalla och sträva trägolvet. Det luktade rökelse i rummet. Denna doft var uppblandad med en lukt av svett och... Kunde det vara järn? Hur luktade järn egentligen, undrade Sara. Hon beslutade sig för att det måste var så här järn luktar. Handen som legat på hennes axel försvann. Hon hörde fotsteg röra sig bort från henne, prasslande och andra ljud uppstod en bit bort och därefter kom fotstegen tillbaka igen. Du skall förberedas Sarai, hörde hon den där rösten säga. I det här huset fick hon uppenbarligen finna sig i att heta så istället för sitt vanliga Sara. Hon ryckte till när hon kände något blött och kallt mot sin rygg. Det kändes som en blöt pensel. Den målade konturerna av något på hennes rygg. Hon ville fråga vad som hände men modet svek henne fortfarande. Det var något upphetsande med att vara helt naken inför en främmande man som hon inte ens kunde se. Därför fann hon sig i händelsernas gång. Åtminstone trodde hon att det var därför hon inte gjorde motstånd. Hon var inte helt säker. Ett par fotsteg till, sen kände hon penseln, om det nu var en pensel, måla något över hennes bröst. Hennes hud knottrades av den svala vätan och bröstvårtorna nästan värkte när de drog ihop sig ytterligare. Hon rös till i hela kroppen. Återigen hörde hon fotsteg röra sig bort ifrån henne och prasslet när verktygen sattes tillbaka på sin plats. I sitt förvirrade tillstånd tog hon för givet att de skulle närma sig henne igen och blev därför förvånad när de istället rörde sig åt ett annat håll. Hon kunde höra en dörr öppnas, röster som viskade så lågt att hon inte kunde utröna vad de sade. Hon fick en mindre schock när hon hörde ljudet av flera fötter komma trampande mot henne och förbi. Vinddraget av dem smekte hennes nakna kropp. Det var omöjligt för Sara att avgöra men det hade låtit som åtminstone fyra par fötter som trampat förbi henne. Det kunde mycket väl ha varit minst dubbelt så många men i sin yrsel och i avsaknad av synens hjälp kunde hon omöjligt avgöra saken. Den lilla springan av ljus hade brutits två gånger, det var det enda hon visste med säkerhet. Fortfarande hördes den där körmusiken i bakgrunden, som från ett intilligande rum, ackompanjerad av det rytmiska dunkandet utifrån. Sara var rädd på allvar nu. Hon ville resa sig och springa därifrån men hon vågade inte, kunde inte. Trots att hennes händer och fötter var fria från tyglar kändes det som om hennes vilja var fjättrad i ett järngrepp som hon omöjligen kunde undslippa. Nu betraktades hon troligen av flera okända män. Hon visste på något sätt att det var män. Vad de hade för avsikter hade hon inte den blekaste aning om men olika scenarios spelades upp för hennes inre, det ena värre än det andra. Hon var så nyfiken att hon trodde sig kunna explodera. Vad var det som fick henne att inte slita av sig ögonbindeln egentligen? Hon kunde inte svara på den frågan för sig själv. Hon visste bara att det inte gick. När hon försökte röra sina händer så låg de blickstilla kvar på låren. Det var som om hennes vilja inte längre var hennes egen. Hon kände sig i det närmaste bestulen på en del av sig själv. Var det vinets fel? Kanske. Men hur? Hon hade ju bara druckit ett enda glas.

Ett ensamt par fotsteg rörde sig nu i hennes riktning. Hon kände hur hennes kropp spändes av förväntan. När hon sträckte på ryggen så att brösten lyftes en aning hördes ett diffust men upprymt mummel av flera personer en bit ifrån henne. Sara ville bara förtvivlat gärna veta vad som väntade härnäst. Nyfikenheten brände små hål inom henne som bara tycktes kunna fyllas genom vetskap. Strimman av ljus genom hennes ögonbindel slocknade plötsligt. Någon stod precis framför henne och skymde det lilla ljus hon börjat betrakta som sin livlina och länk till omvärlden. Den som stod framför henne upprepade samma ljud om och om igen. Hon var inte ens säker på att det var ord. Om det nu var ord så var det inga som hon kände till innebörden av. Ett okänt språk kanske, var en tanke Sara med viss möda lyckades slutföra. Yrseln var påfallande nu och började sprida sig genom hela kroppen. Hennes tankar var inte längre sammanhängande utan bröts upp och tog avstickare till vrår av Saras fantasi som hon inte ens kände till att hon hade inom sig. Församlingen bakom henne svarade på mässandet genom att upprepa utvalda delar i exalterad kör. Emellanåt hörde hon sitt namn tillfogat mantrat, med det där i:et som inte borde vara där. Av någon anledning kändes det viktigt att inte bli kallad Sarai. Som om det berövade Sara en del av hennes identitet. Hon gjorde en kraftansträngning för att protestera mot missbruket av hennes namn och möttes av ett upprört sorl. Mannen framför henne tystnade tvärt. Sara kände en onaturlig rädsla växa inom sig. Ledaren återupptog mässandet av mantrat och hon kände hur hon gled bort mer och mer från verkligheten. Till blandningen av rökelse, svett och järn tillkom en ny lukt. Hon kunde inte placera den men var säker på att hon kände igen den. Mantrat var nästan hypnotiserande. Hon kände hur hon tappade kontakten med sin kropp och trodde sig för ett ögonblick sväva fritt i rummet. Ljudet av mässandet och kören tynade bort. Hon såg något framför sig. Det påminde om päls. Till ljudet av det rytmiska dunkandet utifrån frammanades bilden av en varg. Hon trodde sig vara vargen. När hon skulle testa sin nya kropp gled upplevelsen bort, förvrängdes och plötsligt var hon en korp. Dunkandet tilltog i styrka. Eller såg hon en korp? Djuret förvrängdes ännu en gång och hon tyckte sig vara en jaguar. Djuriska drifter rörde sig inuti henne till takten av dunkandets rytm och deras skönhet och lockelse fångade hela hennes sinnesrörelse. Nu var hon en schakal. Hon visste knappt hur en schakal såg ut, men hon kände sig bestämt som en. Hela upplevelsen var minst sagt bisarr men hon drömde sig bort i den med iver. Hon kände sin mun öppnas. Hon var inte säker på om hon själv öppnat den eller om ledaren öppnat den åt henne. Lukten hon inte kunnat placera blev med ens uppenbar när hon kände en kuk i sin öppna mun. Det var den svaga lukten av manligt kön hon hade känt. Hon sög in kuken i sin mun, lutade sig fram för att omsluta den i sin helhet. Hon ville ha den. Måste få den.

Bilderna för hennes inre hade förändrats nu och hon såg något av ett flimmer av köttsliga scener framför sig. En kvinna som blev tagen hårt ståendes på alla fyra förbyttes blixtsnabbt till bilden av henne själv sittandes naken på knä i ett tomt mörkt rum för att i nästa ögonblick bli till en bild av henne själv ridandes en man vars ansikte hon inte uppfattade. Bilderna varade aldrig länge men gjorde henne oerhört upphetsad där hon satt på knä och ivrigt sög församlingsledarens kuk. Hon försökte förmå sig själv att flytta sina händer den lilla sträckan från låren till sitt underliv men de lydde henne fortfarande inte. Hon kände sig frustrerad och spände sina slidmuskler för att åstadkomma någon form av stimulans, vilket ytterligare spädde på hennes upphetsning. Kuken drogs ur hennes mun och trycktes mot hennes kind så att hon blev alldeles kladdig. Mannen framför henne flåsade upphetsat när han masserade sin kuk genom att stryka den från sida till sida av hennes ansikte. Hon var blöt över halva ansiktet nu. Kuken tvingade isär hennes läppar igen och hon sög den girigt. Springan i ögonbindeln hade spruckit upp bara en aning under tiden och hon förnam en kropp framför sig. Kroppens färg tycktes skifta i två nyanser. Den var å ena sidan solbränd men å andra sidan helt vit. Inte direkt blek utan snarare helt utan pigment i små fläckar som tycktes växa under tiden hon gav dess kuks ägare njutning med sin mun. Detta skrämde henne men hon var alltför upphetsad för att sluta. Hon spände och släppte trycket med sina slidmuskler i en allt högre takt som gjorde henne mer och mer medveten om hur hennes fitta svullnade och dunkade av en sorts hunger. Fortfarande låg hennes händer stilla på låren. Hon kunde inte röra dem bakåt och in mellan låren hur mycket hon än försökte. Hon var nästan säker nu på att ledarens kroppsfärg försvann allteftersom hon sög hans kuk. Hon kände sig smutsig och skamsen, men samtidigt så upphetsad. Hennes uppbrutna tankar gjorde en jämförelse i vilken hon agerade katalysator för en reningsprocess som mannnen framför henne genomgick. Hon märkte knappt fotstegen som närmade sig bakom henne. Den svaga lukten av kuk tilltog i styrka nu. Hon anade en närvaro runt sig som inte funnits där förut. När ledaren drog sig ur hennes mun igen lyckades hon röra på sitt huvud och sniffade undrande i luften omkring sig. Doften av manligt kön mötte hennes luktsinne vart hon än vände huvudet verkade det som. Hon spände sina slidmuskler frenetiskt av och an. Muskelrörelsen var som en smekning. Hon kände något blött rinna ner för sitt ena lår till platsen där låret mötte vaden. Hon kunde inte avgöra om det blöta kom från henne själv eller om det var färgen som målats på hennes kropp som rann.

Två händer greppade hennes armar och lyfte upp dem till en punkt framför hennes ansikte där hennes händer slutligen möttes. Något som påminde om ett vinglas till formen sattes i hennes händer. Sara lyckades med viss ansträngning greppa kring det. Hon kunde inte se riktigt genom ögonbindelns smala springa vad det var för något men det var gjort av ett kallt material som hon tänkte sig måste vara metall. Ljuset i springan flackade till. Hon anade en kropp framför sig igen. Det var inte samma som varit där nyss. Hon lyckades röra litet på sitt huvud och såg en hand runka en kuk. Dess ollon var nästan purpurfärgat och var precis i linje framför hennes ansikte. Hon hörde flåsande ljud och upphetsade flämtningar omkring sig. Plötsligt slutade handen framför henne upp med att runka kuken med det purpurfärgade ollonet. Förhuden sträcktes tillbaka och hon anade något vitt och tjockt spruta ur den ner i det hon höll i sina händer. Ett högt stön hördes och tinget i hennes händer blev, bara en aning, tyngre i hennes grepp. Hon knep och knep med sin fitta och började nu bli säker på att det blöta på hennes vader var hennes egna safter. Yrseln höll fortfarande i sig. Kuken hon sett i glipan försvann, ljuset flackade till och snart anade hon en ny hand runka en ny kuk framför sig. Hon var otroligt upphetsad nu. Stönandet från mannen framför henne tilltog i styrka och snart tyngdes bägaren, kanske var det en kalk hann Sara tänka, ännu en aning. En tredje person ställde sig framför henne. Han tryckte in sin kuk i Saras mun och hon sög den nästan förtvivlat. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Mannen flåsade och grymtade när hans kuk omslöts av hennes läppar och tunga i rytmiska rörelser fram och tillbaka. Han stönade högt när han drog ut den och hans sperma blandades med de andras i bägaren Sara höll i sina händer. Den här kuken ville knappt upphöra med sina konvulsioner och en lång varm sträng av sperma landade på Saras underarm och rann långsamt ner den halvmeter som skiljde armarna från hennes nakna lår. Hon rös till av upphetsning och över nästan hela hennes kropp fortplantade sig en gåshud med stora knottror. Hon kunde känna sina bröstvårtor styvna igen trots att ingen av männen ens rört dem under hela tiden detta pågick.

Nu hördes ljudet av flera par av fötter som trampade iväg från henne. Genom springan kunde hon precis ana att det var ledaren som stod framför henne igen. Hans kuk var nästan helt vit nu. Bara ollonet bröt av den monokromatiska ickeskalan med sin rosaaktiga färg. Han runkade sig själv, nästan våldsamt. Bakom sig hörde hon flera röster som återupptog mässandet av det nu välbekanta mantrat. Hon förstod det fortfarande inte men det hade upprepats så många gånger att hon definitivt kände igen det. Synen av handen som runkade den bleka kuken så snabbt och hårt gjorde henne ännu mer upphetsad. Hon knep frenetiskt med sin fitta och kände sig nära en orgasm. Just då upplät mannen ett högt stön och hans kuk sprutade. Sperman landade över hennes redan kladdiga ansikte i sträng efter sträng av blöt värme. Hon kände ögonbindeln bli fuktig mot hennes ögon och hon kunde inte längre hålla sina ögon öppna där innanför. Kvar fanns endast lukten av kuk och av sperman som fanns både i hennes ansikte och i bägaren hon krampaktigt höll i sina händer. Hon kunde inte se det själv, men den vita sperman i hennes ansikte matchade hennes platinablonda kortklippta hår. Den låg i tjocka strängar mot hennes hy som en förvirrat vildvuxen lugg. Ledaren framför henne väntade till hans andhämtning lugnat sig innan han talade. Hon tilläts sätta ner den fyllda kalken på golvet. Hennes armar gjorde som hon blivit tillsagd. Inte så mycket av hennes vilja som av en egen. Det är dags att tvätta sig, sade mannen med nästan högtidlig röst. Sara fick kontroll över sina armar och sträckte dem fram mot mannen för att ta emot en handduk. Hon möttes av ett tillbakatvingat hånande skratt. Nej, inte så, röt ledaren. Hans stora händer greppade hennes underarmar och han förde Saras händer mot hennes ansikte. Hon kände skam över att ha gjort fel. Hur skulle hon veta? Nu samlade hon istället upp sperman från sitt ansikte i sina händer. Mellan hennes fingrar spändes kladdig sperma upp. Hon sänkte händerna och smetade ut den tjocka sperman över sina bröst. Lydigt såg hon till att bröstvårtorna täcktes av den vita kletiga vätskan och fortsatte neråt för att smeta ut resten över sin mage. Hon slickade sig runt munnen för att försäkra sig om att hon inte missat något och kände en bekant salt men också något sötaktig smak på sin tunga. Ta kalken Sarai, beordrade han henne härnäst med myndig röst. Sara lydde honom genast. Mässandet bakom henne tilltog i styrka. Dunkandet utifrån var öronbedövande nu och överröstade snart både mässandet och körmusiken som hela tiden fanns i bakgrunden. Sara tyckte det kändes som om dunkandet tagit så påtaglig form att det trycktes mot hennes kropp från alla håll. Hon hörde inte ledarens nästa befallning. Han upprepade den med dundrande röst och Sara förde försiktigt kalken mot sin mun. Yrseln började släppa nu men hade istället ersatts av en starkt klaustrofobisk känsla. En sista yr tanke härjade hennes sinne. Den förtäljde hennes moraliska förfall och beskrev situationen i termer av ett köttets trefaldiga sakrament i form av dop, nattvard och giftermål. Sara skakade mödosamt av sig tanken och hällde ut kalkens innehåll i sin törstande mun. Hon var inte säker på om hon äcklades eller njöt av att dricka bägarens innehåll men gav snart efter för en djurisk inre drift som manade henne att svälja hela det tjocka och kletiga innehållet. Smaken av sperma fyllde hela munhålan.

Fötter trampade nu hastigt över golvet, en dörr öppnades och stängdes någonstans. Det var nu helt tyst omkring henne. Inte ens dunkandet var hördes. Hon satt kvar på knä och väntade. Ingenting hände på en lång stund. Hallå, pep Sara fram. Inget svar. Är det någon där, fortsatte hon ängsligt. Fortfarande helt tyst. Inte ens dunkandet utifrån hördes längre. Hon hade aldrig upplevt en så total tystnad förut. En ny sorts rädsla tog över där den förra slutat. Till slut fick hon nog och lyfte på ögonbindeln. Hon var ensam i rummet. Det enda som överhuvudtaget vittnade om att något hänt där inne var några stearinljus vars lågor flackade långsamt fram och tillbaka, samt bägaren av metall som hon höll i sin andra hand. Den var nästan helt tom. Hon släppte den och hörde kollisionen mot golvet ge upphov till ett metalliskt klonk. Hon upptäckte häpet att ingenting var målat på hennes kropp, något som förvånade henne storligen. Däremot var hon kladdig över hela sin kropps framsida av något som åtminstone liknade sperma till utseende och lukt. Hon reste sig. Det fanns bara en dörr i rummet. Det kunde inte stämma, tänkte hon, hon hade ju hört personer komma in någonstans ifrån. Hon gick fram till den, öppnade den och fann sig i hallen där hon börjat kvällen. Hennes kläder låg vikta i ett hörn med klackskorna ståendes bredvid. Hon kände sig förvirrad. Ingenting stämde riktigt. Hon bestämde sig för att torka av sig med tyget hon tills nu använt som bindel för sina ögon när hon upptäckte ett svagt motorljud utanför ytterdörren. Det lät som en bil på tomgång. Hon klädde snabbt på sig sina kläder, stoppade ner tygstycket innanför bh:n i brist på fickor. Hon hade bestämt sig för att hon inte ville bli av med detta det enda beviset för kvällens händelser. Hon öppnade ytterdörren och klev ner för de tre trappstegen av sten. Det var en taxibil som var ursprunget till det svaga motorljudet. Det satt ingen i bilen förutom en chaufför. Var den här för att hämta henne? Hon gick fram till bilen och chauffören steg ut. Hej, var det Sara, frågade han. Hon tänkte efter en kort stund, tevkade men svarade. Nej, Sarai, sade hon. Chauffören nickade och öppnade bakdörren åt henne. Snart lämnade de huset bakom sig där de for fram på den ensliga grusvägen. Chauffören tittade bak och frågade henne med bekymrad min om hon mådde bra. Sarai svarade inte.