Varggrin

Ulf gick med tungt huvud in i klassrummet och släppte med en smärtsam duns böckerna på bänken innan han satte sig, med huvudet lutat i händerna. Huvudvärken från morgonen dunkade fortfarande och hela världen presenterade sig av den anledningen i en sorts subtil tremoloeffekt, som fick alla kursares rörelser att verka gå i slow-motion. Med pannan hårt pressad mot handflatorna försökte han minnas drömmen som han haft, men fragmenten gled undan så fort han började få grepp om dem. Något om en mörk skog och... ja, vad mer? Han lyfte huvudet ur händerna och såg sig omkring klassrummet. Stina log mot honom och mimade en glad hälsning, men han brydde sig knappt om att besvara den. Stefan satt vid fönstret - var annars? - och brydde sig mer om vädret än den förestående föreläsningen. Det spelade ingen roll vad som skulle komma att sägas, Stefans blick var alltid stadigt fäst någonstans på himlen utanför. Varför läste han ens kursen? Fler kursare kom in genom dörröppningen och när Julia visade sig i dörren så kändes det som om huvudet skulle spricka. Ulf hälsade trots det på henne och fick ett leende tillbaka. Huvudets pulserande var nu så intensivt att han funderade på att resa sig och gå hem, för att lägga sig igen, men så fort Julia försvann ur blickfånget lättade värken faktiskt en aning. Konstigt, tänkte Ulf och sneglade mot henne igen. Det blixtrade för ögonen av huvudvärk när han såg henne vid sin bänk. Men ingen Emma. Hon och Julia satt alltid bredvid varandra, men inte idag. Hon syntes inte till någonstans, ett faktum som ytterligare övertygade Ulf om att tanken på att gå hem ändå inte var så tokig. Från sin plats frågade Julia honom något men huvudvärken förvrängde orden och de blev oförståeliga. Intresset för Julia var i bästa fall indirekt. Emma var den som fick bröstkorgen att ropa hungrigt efter närkontakt, som allra minst ett leende. Som han önskade att hon ville titta på honom med samma längtan som i hans egna förstulna och hemliga blickar. I nästa ögonblick kom föreläsaren in genom dörren. Med ett snabbt ögonkast mot klockan på väggen gick han tillbaka och stängde dörren. Lika bra att stanna till pausen. Sedan tänkte Ulf definitivt gå hem.

Fristående novell: Gömt i den etnografiska samlingen

Ebba ångrade valet av skor, eller, snarare ångrade hon att hon hade skor på sig överhuvudtaget. Varje steg hon tog ekade så högt genom korridoren att hon inbillade sig att öronen skulle ta skada permanent. Fast att inte ha skor på sig alls var förstås också en dålig idé, men inte i närheten så dålig som idén var att gömma sig på toaletten vid stängningsdags på Nationalmuseet i Köpenhamn. Då hade Ebba ändå varit smart och låtit bli att låsa dörren. En låst dörr skulle såklart obönhörligen leda till upptäckt och visst, hon fick rätt. Hon fick sitta där och trycka i över en timme innan ljuden från personalen försvann. Det sista hon hörde var ett ensamt par fotsteg som långsamt dog bort när personen, kanske en städare, rörde sig mot vad Ebba antog var personalingången. Hon tog ändå inga risker utan väntade en hel timme extra efter det sista ljudet. Hon var inte hungrig och behövde hon gå på toa så fanns den ju nära till hands. Inte larmar man väl en toalett? Ebba fick rätt på den punkten också. Nervositeten gjorde henne kissnödig och hon uträttade försiktigt sina behov, men hon vågade inte spola förrän mer än en halvtimme senare. Det var såklart onödigt att spola alls, men helt ociviliserad var hon trots allt inte. Att trycka på den silverfärgade plastknappen innan hon lämnade toaletten gick per automatik och så fort vattnet började rusa så rusade en ilning av ånger minst lika snabbt nedför ryggraden på Ebba. Medveten om det eventuellt dumdristiga i att föra sådant oväsen väntade hon ytterligare fem minuter innan hon slutligen öppnade dörren och tittade ut. Tystnaden var påträngande och förstärktes ytterligare något av det dunkla ljuset i lokalerna. Första problemet var att ta sig runt hörnet utan att synas från gatan utanför.

Kapitel 41: I skydd av fullständigt mörker

På väg mot mötesplatsen var Tyra riktigt nervös. Hon hade inte fått reda på så mycket inför den inversionsritual hon skulle genomgå. Det var så de kallade den. Inversionsritual. Hon hade funderat över ordet i ett par dagar men inte kommit fram till något substantiellt svar på sin undran. Något skulle det vändas på, den saken var klar. Frågan vara bara vad. Tyra tittade upp mot den mörkblå himlen. Mörka moln rörde sig ganska snabbt över henne. Regnet var redan ett halvt faktum som väntade på att få realiseras. Hon skyndade på sina steg ytterligare och såg snart hörnet som de kommit överens om att mötas på. Samuel, som hon kommit i kontakt med gruppen genom, var en trevlig kille som hade hjälpt henne på många sätt. Han hade rekommenderat böcker hon inte ens hade trott existerade. Degnosticism. Bara ordet var märkligt, men ju mer hon läst om systemet desto mer verkade det som den kanske enda rationella religionen. Tyra var inte i grunden troende men hade gnagts av sin osäkerhet så länge att hon till slut gjort något åt saken. Just då hade hon mött den här Samuel och de hade bara förstått varandra på ett så djupt plan att Tyra kände att hon måste ge degnosticismen åtminstone en chans. Det var hans kontur som stod där på hörnet. Det såg hon nu. När hon kom fram hälsade hon glatt på Samuel och blev lika glatt mottagen. Hon frågade om de inte skulle gå till platsen för inversionsritualen direkt eftersom det verkade börja regna men Samuel skakade bestämt på huvudet. "Vi måste vänta in en annan person först" förklarade han. Tyra var inte helt nöjd men förstod att hon inte hade alla fakta klara för sig ännu och såklart måste vara beredd på lite överraskningar. Hon försökte småprata med Samuel medan de väntade men märkte att han var ovanligt distanserad just idag. Det var inte likt honom med tanke på de långa och förtroliga samtal de haft på sista tiden. Hon försökte skaka av sig känslan av obehag men lyckades inte helt. Plötsligt sken Samuels ansikte upp när han verkade upptäcka något bakom Tyra och han signalerade till henne att de kunde gå. Tyra tittade bakom sig men såg ingen där. Samuel började gå och Tyra följde efter tittandes runt omkring sig för att se vad det var Samuel hade reagerat på. Hon upptäckte ingenting konstigt.

Kapitel 6: Huset i skogen

"You'd implore to harbour his torment in your chest... To make his burden yours, but... Sacrilege! Who are you, harlot, to interfere with His emerald will, when even your glance should never leave the soil?" - DO, Si monumentum requires, circumspice

Sara satt i taxin och tittade ut på granskogen som for förbi utanför fönstret. Det var redan mörkt ute och allt hon uppfattade var granarnas dunkla tjocka stammar som undantagsvis avbröts av en och annan jättesten, slumpartat utplacerade av enorma naturkrafter för tusentals år sedan. Hon hade försökt föra en konversation med chauffören men gett upp när hon hela tiden möttes av en märkligt föraktfull ton. Hennes förare verkade inte alls imponerad över hennes destination. Vad hon inte hade en aning om var att denna chaufför hade kört ett flertal tjejer strax över de tjugo till samma adress tidigare. Varje gång han därefter hämtat dem hade de alla varit annorlunda, lite konstiga. Han visste inte vad som försiggick i det där huset, men det kunde knappast vara något hälsosamt. Så hon nöjde sig med utsikten istället. De for fram i alldeles för hög fart på en enslig grusväg nu. Det var länge sedan de sett något hus. Sara undrade nervöst om det var långt kvar när chauffören plötsligt saktade ner. Framför dem till höger reste sig ett gammalt rött hus. Det såg åldrat och obebott ut. Fönstren var igenspikade och det enda som tydde på något som helst liv där inne var en ensam marschall vars oroliga låga flackade i vinden där den stod på marken framför trappan till husets dörr. Är du säker på att det här är rätt, frågade Sara chauffören och fick ett kort ja till svar. Det är den adress du sa att du ville åka till, fortsatte han vresigt. Sara studerade huset ytterligare en stund innan hon betalade för sin resa och steg ur bilen. När hon kom ut och kunde se lite bättre upptäckte hon att det fanns både glas och gardiner bakom plankorna som täckte fönstren. I ett av fönstren öppnade det sig en minimal glipa mellan gardinerna och genom denna strömmade ett svagt ljus ut. Var detta verkligen så genomtänkt, undrade hon för sig själv. Å andra sidan, vad var det värsta som kunde hända? Det ville hon inte tänka på och beslöt sig därför för att låta bli. Det fanns ingen mening med att skrämma upp sig själv.