Dunöra

Som tonåring bodde jag i utkanten av en by på landsbygden. Namnet på orten är irrelevant så det håller jag tills vidare för mig själv. Det var hursomhelst flera mil till närmsta stad och den som vi hade närmast till var långtifrån stor - när jag besöker dessa gamla minnesbilder känns de emellanåt så avlägsna att de lika gärna kunde vara del av ett tidigare liv. Man kan tveklöst påstå att vi invånare i någon mening var isolerade. Däremot hade vi trottoarer. Jag nämner detta mest för att det var något som användes vid jämförelser med grannbyarna, så att vi kunde känna oss lite mer betydelsefulla. Grannbyarna hade förstås inga trottoarer alls. En ganska fantastisk skala att mäta sitt värde med om man frågar mig. Nuförtiden bor jag i en större stad, där nästintill varenda gata omges av trottoarer. Man skulle kunna säga att det i mitt liv har gått inflation i trottoarernas värde och för det allra mesta reflekterar jag inte ens över dem längre. Men åter till min ungdoms begränsade vidder. Till råga på allt bodde jag vid den här tiden i utkanten av min lilla by. Bakom vårt hus stod granarna täta och tittade man mot skogsbrynet från köksfönstret så såg man inte långt mer än sisådär femtio meter in. Mina vänner under den här tiden var helt och hållet ointresserade av dessa stillsamma och majestätiska träd. De körde hellre planlöst omkring på sina mopeder, vilka byttes till bilar lite senare, och tjuvrökning ansågs långt mer spännande än att promenera i en "tråkig skog", som det hette. Jag var annorlunda. Visst körde även jag moped - det enda sättet att bryta isoleringen något och lära känna jämnåriga i de ännu mindre grannbyarna - men det var något med dunklet mellan de mörkbruna stammarna bakom vårt hus som lockade mig. På kvällarna brukade jag ställa mig vid köksfönstret och blicka ut över gårdsplanen mot skogsbrynet, samtidigt som jag borstade tänderna. Redan som barn inbillade jag mig ibland rörelser mellan de skrovliga vertikala pelarna när jag var riktigt trött. Mystiska varelser kilade från stam till stam och verkade spionera tillbaka på mig. Vid ett fåtal tillfällen förbluffades jag så av skuggspelen och suggestionens kraft att jag blev som förstenad, stirrandes i över tjugo minuter på de mystiska och namnlösa varelserna. Vid två sådana tillfällen dök en ljuskägla fram från garageuppfarten och lika tydligt som jag sett varelserna, lika säkert försvann de när en oljestinn kamrat stängde av motorn på sin moped för att ringa på dörren.

Varggrin

Ulf gick med tungt huvud in i klassrummet och släppte med en smärtsam duns böckerna på bänken innan han satte sig, med huvudet lutat i händerna. Huvudvärken från morgonen dunkade fortfarande och hela världen presenterade sig av den anledningen i en sorts subtil tremoloeffekt, som fick alla kursares rörelser att verka gå i slow-motion. Med pannan hårt pressad mot handflatorna försökte han minnas drömmen som han haft, men fragmenten gled undan så fort han började få grepp om dem. Något om en mörk skog och... ja, vad mer? Han lyfte huvudet ur händerna och såg sig omkring klassrummet. Stina log mot honom och mimade en glad hälsning, men han brydde sig knappt om att besvara den. Stefan satt vid fönstret - var annars? - och brydde sig mer om vädret än den förestående föreläsningen. Det spelade ingen roll vad som skulle komma att sägas, Stefans blick var alltid stadigt fäst någonstans på himlen utanför. Varför läste han ens kursen? Fler kursare kom in genom dörröppningen och när Julia visade sig i dörren så kändes det som om huvudet skulle spricka. Ulf hälsade trots det på henne och fick ett leende tillbaka. Huvudets pulserande var nu så intensivt att han funderade på att resa sig och gå hem, för att lägga sig igen, men så fort Julia försvann ur blickfånget lättade värken faktiskt en aning. Konstigt, tänkte Ulf och sneglade mot henne igen. Det blixtrade för ögonen av huvudvärk när han såg henne vid sin bänk. Men ingen Emma. Hon och Julia satt alltid bredvid varandra, men inte idag. Hon syntes inte till någonstans, ett faktum som ytterligare övertygade Ulf om att tanken på att gå hem ändå inte var så tokig. Från sin plats frågade Julia honom något men huvudvärken förvrängde orden och de blev oförståeliga. Intresset för Julia var i bästa fall indirekt. Emma var den som fick bröstkorgen att ropa hungrigt efter närkontakt, som allra minst ett leende. Som han önskade att hon ville titta på honom med samma längtan som i hans egna förstulna och hemliga blickar. I nästa ögonblick kom föreläsaren in genom dörren. Med ett snabbt ögonkast mot klockan på väggen gick han tillbaka och stängde dörren. Lika bra att stanna till pausen. Sedan tänkte Ulf definitivt gå hem.

Fristående novell: Gömt i den etnografiska samlingen

Ebba ångrade valet av skor, eller, snarare ångrade hon att hon hade skor på sig överhuvudtaget. Varje steg hon tog ekade så högt genom korridoren att hon inbillade sig att öronen skulle ta skada permanent. Fast att inte ha skor på sig alls var förstås också en dålig idé, men inte i närheten så dålig som idén var att gömma sig på toaletten vid stängningsdags på Nationalmuseet i Köpenhamn. Då hade Ebba ändå varit smart och låtit bli att låsa dörren. En låst dörr skulle såklart obönhörligen leda till upptäckt och visst, hon fick rätt. Hon fick sitta där och trycka i över en timme innan ljuden från personalen försvann. Det sista hon hörde var ett ensamt par fotsteg som långsamt dog bort när personen, kanske en städare, rörde sig mot vad Ebba antog var personalingången. Hon tog ändå inga risker utan väntade en hel timme extra efter det sista ljudet. Hon var inte hungrig och behövde hon gå på toa så fanns den ju nära till hands. Inte larmar man väl en toalett? Ebba fick rätt på den punkten också. Nervositeten gjorde henne kissnödig och hon uträttade försiktigt sina behov, men hon vågade inte spola förrän mer än en halvtimme senare. Det var såklart onödigt att spola alls, men helt ociviliserad var hon trots allt inte. Att trycka på den silverfärgade plastknappen innan hon lämnade toaletten gick per automatik och så fort vattnet började rusa så rusade en ilning av ånger minst lika snabbt nedför ryggraden på Ebba. Medveten om det eventuellt dumdristiga i att föra sådant oväsen väntade hon ytterligare fem minuter innan hon slutligen öppnade dörren och tittade ut. Tystnaden var påträngande och förstärktes ytterligare något av det dunkla ljuset i lokalerna. Första problemet var att ta sig runt hörnet utan att synas från gatan utanför.

Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.

Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.

Kapitel 12: Julsaga från andra sidan

Jag vaknade tidigt på morgonen och steg upp utan att spilla någon tid på att dra mig i sängen. Åt frukost på sedvanligt vis. Två mackor med ost och ett stort glas vatten. Det hela tog ungefär fem minuter. Sedan blev jag kissnödig. Även det precis som vanligt. Gick och kissade och såg mig i spegeln. Håret stod på ända men i övrigt såg jag ut precis som vanligt. Ögonen var en aning röda. Gjorde toalett och tänkte inte mer på saken. Efter att ha satt på mig kläderna tog jag min packning som jag samlat ihop kvällen innan och satte ryggsäcken över axlarna. Låste dörren, funderade på om spisen var avstängd, konstaterade att jag inte hade en aning och att det spelade mindre roll. Om huset brann ner kunde göra detsamma. Lite mer spänning i tillvaron. Ett åtal för mordbrand. Hårdaste straffet i straffskalan. Funderade på vilken prestige brottet förde med sig i fängelsekretsar men tappade koncentrationen när jag promenerade till järnvägsstationen. Tankarna vandrade mot nya ämnen och fängelsetanken förflyktigades. Kanske lika bra. Jag hade förmodligen varit en dålig fånge. Aldrig varit särskilt intresserad av att slåss. Alla har sina laster men adrenalin är inte min. Jag har tillräckligt med laster ändå. Varför samla? Snart kom jag fram till järnvägsstationen. Fullt av folk på perrongen. Någon hade en tomteluva på sig och såg alldeles för munter ut. Jag gav honom en ond blick och fick en förvånad tillbaka. Det fanns inte en folktom plats på hela perrongen så jag accepterade slutligen folkhavets rätt över den lilla människan och försökte låta bli att avsky min närmaste omgivning. Det gick inte så bra men jag berömde mig för att åtminstone ha gjort ett ärligt försök.

Kapitel 47: En ödesdiger upptäckt

Kvällen var mild och behaglig. Sensommarnatten kom sakta smygande över tidens ås och begravde Fredrik och hans altan i ett stilla dunkel som bara mildrades av den öppna eld som han satt en bit ifrån och tittade in i. Han hade själv byggt eldstaden av tegel och murbruk för att kunna spendera sena kvällar där närhelst han fann det lockande. Lågorna och glöden därunder framförde ett grymt skådespel för hans ögon där han halvlåg på en utemöbel och slappnade av efter en lång dags vedermödor och måsten. Den röda färgen som strax övergick till lågornas slickande gula sken fångade hans uppmärksamhet fullständigt och vittnade om en annan sorts verklighet. Han nickade till men väcktes lika snabbt av den tryckande värmen från elden som envist letade sig mot hans utsträckta ben. Kanske var elden en dålig idé. Att somna ifrån den kunde vara ödesdigert, men riktigt så trött kände Fredrik sig inte. En liten stund till skulle han ligga kvar och njuta av kvällen trots att ögonlocken var tyngre än hans vilja att hålla dem öppna. Han gav efter och lät dem falla ned. Genom ögonlocken blev elden orange och vildsint. Den spelade upp scener av våld framför honom som blev till höga lågor så fort Fredrik öppnade ögonen för att se hur de slog uppåt och ibland även emot honom när en vindpust fångade deras rörelser. Skogen på andra sidan gräsmattan blev dubbelt dunkel genom eldens motljus. Det som varit träd i dagsljus var nu inte mer än ett kalt geometriskt mönster av mörka stammar och stora grenar som korsade varandra huller om buller, till synes utan någon som helst regelbundenhet. Han reflekterade snabbt över intrycket och lät ögonen falla igen ännu en gång. Det var då han först upptäckte det.

Kapitel 25: Följe med Bernuz

Matilan vaknade av ett ljud hon inte kände igen. Någon sorts fåglar sjöng morgonen välkommen och deras toner studsade mjukt mellan träd och mark, mossa och sten. Hon vred sig åt sidan för att somna om när hon plötsligt mindes. Det mjuka under hennes nacke var inte någon kudde eller ens bundet gräs. Det var en mansarm så stor att hon kunde vänt sig ett helt varv utan att förlora sitt nackstöd. Hennes räddares arm. Bernuz arm. Minnena från gårdagen sköljde över henne som en flod. Hur han sänkt hennes slavdrivare för att sedan bära henne över ryggen till sitt enkla hem i den lilla glänta där hon nu med sömndruckna ögon tittade sig omkring. Inte en människa syntes till utöver Bernuz själv vars stora bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans slumrande andning. Igår hade han tagit Matilan. När hon mindes den delen av dagen log hon. Sedan tittade hon ned på sina händer och leendet falnade. Fortfarande bunden. Hennes händer satt tätt ihop mellan det tjocka repets hårda knopar. Om bara Bernuz vaknade någon gång kunde hon säkert övertyga honom om att släppa henne fri. Hon reste sig och trampade runt i den daggstänkta mossan som täckte gläntans mark. Mjukt och skönt var det. Eldplatsen var död sånär som på en smal strimma av rök som trotsigt steg mot himlen. Hon gick fram till härden och förberedde ett par mindre pinnar. Askan skulle vändas, glöden blåsas på och pinnarna läggas i läge så att de tog fyr. Det var snabbt gjort eftersom Matilan väckt slumrande brasor så många gånger förut i sitt gamla hem. I sitt gamla liv. Tanken på hembyn var smärtsam men fylld av goda minnen. Matilan insåg att hon troligen aldrig skulle få återse sin by. Hon hade färdats så långt utan att ens känna till riktningen att idén om att komma hem igen börjat te sig absurd. Hennes hopp låg istället i att Bernuz var en hygglig man. Någon hon kunde lita på. Om hon kunde det skulle hon göra allt för att visa honom att han kunde lita på henne. Ett bättre öde än hon kunnat hoppas på den senaste tiden. När elden började ta sig hörde hon en högljudd gäspning bakom sig. Bernuz var vaken.

Kapitel 24: Matilans relativa befrielse

I snart 100 dagar hade Matilan varit ofri. Trots den tid som passerat kunde hon fortfarande inte riktigt förlika sig med tanken. Skulle hon, med ett så kraftfullt namn, inte kunna gå vart hon ville? Köpa vad hon ville? Göra som hon själv valde? Hennes storlek till trots var hon en envis person som var van vid att arbeta hårt för de saker hon åtrådde i världen. Hennes nya herrar hade gjort sitt bästa för att ändra på allt det, och lyckats förskräckligt bra dessutom. Mitt i natten hade de ridit in i hennes familjs by under fullmånens ljus. Deras enkla hyddor hade de bränt med stora facklor för att skrämma ut dess invånare på byns gemensamma gårdsplan som tjänade som en sorts torg. Väl där hade de vuxna männen som lyckats få med sig spjut eller något annat som var vapendugligt försökt driva ryttarna till flykt. De hade misslyckats fullständigt och bara nedlagt en av de beridna. Främlingarnas vapen var mäktigare, gjorda av metall som glimmade hotfullt i månljuset tills lystern färgades röd av Matilans släktingar och vänners mod. Överfallet var över på kort tid. De som inte lyckats rymma föstes ihop som boskap på gårdsplanen och fördelades mellan de beridna männen. Varken Matilan eller någon annan i byn förstod främlingarnas språk, men det blev snart uppenbart att de var slavjägare. Kvinnorna hade försökt göra motstånd, allra mest Matilan själv, men mot männens styrka och vapen hade de ingen chans.

Kapitel 23: Möte med en åldrad man

Lina satt på en bänk och funderade. Hon hade suttit där en stund och tittat ut över parken där folk kom gående med sina hundar och barn. Det lugnade henne en aning att se hur livet gick vidare oavsett vad hennes tankar kretsade kring för tillfället. Detta var inte första gången hon satt just här och bearbetade sina tankar. Hon såg en åldrad man komma gående på grusstigen andra sidan gräsplanen med träd och fokuserade på honom ett ögonblick. På avstånd var det svårt att avgöra några detaljer i hans utseende, mer än att han såg äldre ut, men Lina tyckte sig ändå lägga märke till att de personer han mötte på stigen inte verkade ta notis om honom överhuvudtaget. Det var ganska märkligt med tanke på att han hade ett väldigt distinkt utseende. Det lade hon märke till när han kom närmare. Dessutom hade han en sorts käpp. Det var lite konstigt för han verkade inte behöva stödja sig på den där käppen alls. Å andra sidan var det inte särskilt troligt att han hade den av någon sorts fåfänga heller, för hans övriga klädsel tydde inte på några sådana extravaganta later. Det tog en stund innan Lina insåg att mannen rörde sig rakt mot henne och hon kände därför en sorts förlägenhet över att hon stirrat på honom så länge. När han lämnade stigen och gick rakt mot Linas bänk började hon bli nervös. Vad ville han henne? Han gick bestämt fram till Lina och frågade om han kunde sätta sig hos henne en stund. Det var inte förrän då som Lina upptäckte att mannen saknade ett öga. Han tornade upp sig framför henne med ett stort gråsprängt skägg och halvlångt hår i samma färg. Hans uppenbarelse var definitivt imponerande. Lina tvekade ett ögonblick. Mannens gråblå öga stirrade nyfiket på henne och inväntade ett svar. Lina kunde inte säga nej till honom.