Kapitel 47: En ödesdiger upptäckt

Kvällen var mild och behaglig. Sensommarnatten kom sakta smygande över tidens ås och begravde Fredrik och hans altan i ett stilla dunkel som bara mildrades av den öppna eld som han satt en bit ifrån och tittade in i. Han hade själv byggt eldstaden av tegel och murbruk för att kunna spendera sena kvällar där närhelst han fann det lockande. Lågorna och glöden därunder framförde ett grymt skådespel för hans ögon där han halvlåg på en utemöbel och slappnade av efter en lång dags vedermödor och måsten. Den röda färgen som strax övergick till lågornas slickande gula sken fångade hans uppmärksamhet fullständigt och vittnade om en annan sorts verklighet. Han nickade till men väcktes lika snabbt av den tryckande värmen från elden som envist letade sig mot hans utsträckta ben. Kanske var elden en dålig idé. Att somna ifrån den kunde vara ödesdigert, men riktigt så trött kände Fredrik sig inte. En liten stund till skulle han ligga kvar och njuta av kvällen trots att ögonlocken var tyngre än hans vilja att hålla dem öppna. Han gav efter och lät dem falla ned. Genom ögonlocken blev elden orange och vildsint. Den spelade upp scener av våld framför honom som blev till höga lågor så fort Fredrik öppnade ögonen för att se hur de slog uppåt och ibland även emot honom när en vindpust fångade deras rörelser. Skogen på andra sidan gräsmattan blev dubbelt dunkel genom eldens motljus. Det som varit träd i dagsljus var nu inte mer än ett kalt geometriskt mönster av mörka stammar och stora grenar som korsade varandra huller om buller, till synes utan någon som helst regelbundenhet. Han reflekterade snabbt över intrycket och lät ögonen falla igen ännu en gång. Det var då han först upptäckte det.

Så fort ögonen slöts blev ljuset orange på nytt men någonstans där bakom ljuset, dolt och suddigt för hans inre blick, återfanns samma geometriska mönster. Han måste fokusera sin blick till det yttersta för att upptäcka dem, men bakom eldens orange ljus fanns förmörknader i hans ögonlock som följde samma mönster som skogens bakom den riktiga elden. Fredrik öppnade snabbt sina ögon för att jämföra de två bilderna. Skogen som knappt syntes bakom den ljusa elden tycktes identisk. Upptäckten förvånade honom och han måste testa igen. Ögonlocken slöts på nytt och när de återigen öppnades kunde Fredrik konstatera att upptäckten inte var en slump. Han höll snart händerna framför sitt ansikte och blockerade allt ljus för att tydligare se vad hans inre syn hade att erbjuda. Samma mönster. Tjocka svarta streck. De flesta vertikala och sträckta upp mot himlen från den plats de alla sprungit ur myllan. Smalare streck i horisontell riktning korsade de förra och tycktes motsvara skogens grenar, sträckta som längtans armar från ett träd till nästa. Fredrik drog bort händerna från ansiktet och tog ett par steg för att bortom elden lättare kunna jämföra sin inre bild med verklighetens. Den stämde fortfarande. Han satte sig bredvid elden och funderade över sin upptäckt. Kunde det vara så att elden i sig bränt fast den skogsfyllda bakgrunden på hans näthinna? Kanske, men borde bilden isåfall inte långsamt tyna bort och ge plats åt de former han tittat på därnäst? Han vände sig ifrån elden och mot huset bakom sig, stirrade länge på det med stora ögon en lång stund för att därefter slå händerna för sina ögon på nytt. Fortfarande samma geometriska mönster. När han rörde på huvudet förändrades det och först när han hittat samma mönster som han kände igen slog han upp ögonen och tittade. Det var inte förrän då han insåg att han vänt sig helt om och stod mot skogen ännu en gång.

Fredrik sprang snabbt in i huset. Han måste hitta något att täcka för ögonen med. Att hålla händerna framför ansiktet fungerade, men hade den nackdelen att han då inte kunde sträcka sig efter något eller se till så att han undvek att gå in i saker. En halsduk! Fredrik var nöjd med sig själv när idén kom över honom. Med en halsduk kunde han täcka ögonen helt och samtidigt ha båda händerna fria. I hallen öppnade han en låda i vilken han lyfte på mössor och vantar för att under dem hitta det perfekta plagget. En tjock svart halsduk. Fredrik höll den framför sina ögon för att testa tygets täthet. Han såg ingenting. Inte ens lampan i hallens tak lyckades tränga igenom tyget med mer än ett par ensliga strimmor av ljus. Med halsduken i ena handen sprang han därför ut på altanen igen och satte sig på sin stol av järn och trä en bit ifrån elden. Han tog halsduken i båda händerna, sträckte den bak sitt huvud och knöt fast den med två hårda knutar. Det fullständiga mörkret inför hans ögon flackade som vore bilden själv en eld, innan den stillnade och antog bekanta former i det mönster vars geometri Fredrik sett flera gånger redan. Han satt kvar en stund och tittade omkring sig. Bilden blev tydligare när han slappnade av i ögonen och försiktigt blundade bakom det mörka tyget. Tog han i och slöt dem för hårt blev bilden istället suddig. Till slut reste han sig upp och tittade med försiktigt slutna ögon åt det håll han antog var mot skogen. Med händerna utsträckta för att undvika den öppna elden tog han ett par steg åt skogsbrynet och såg de svarta strecken för sitt inre bli bredare som om de rörde sig mot hans inre på samma sätt som han själv närmade sig skogen. "Det var det jävligaste..." mumlade han för sig själv och tog av halsduken. När han tittade sig omkring stämde bilden perfekt. Vilken upptäckt!

Hetsigt placerade Fredrik halsduken framför sina ögon på nytt för att närmare studera sin upptäckt. Mörker föll över hans ögon för att strax därefter fyllas med färg och streck precis som förut. Han bestämde sig för att ge intrycken något av ett eldprov. Kunde han följa synerna utan att gå in i ett träd så skulle han fortsätta en bit till och se vad som hände. Med trevande steg gick han så framåt med händerna fortsatt utsträcka framför sig, och inget träd nuddade hans kropp trots att han måste gått flera meter innanför skogsbrynet. Han slet av sig halsduken ännu en gång och såg sig exalterat omkring. Varenda träd sammanföll exakt med de breda streck som han fortfarande höll i minnet. Halsduken åkte på och av på det viset några gånger till innan Fredrik bestämde sig för att helt enkelt behålla halsduken på och se vad som hände. Skogen var honom så välbekant att han skulle hitta hem vart han än gick. Det oroade han sig inte det minsta för, så många gånger han promenerat genom den av ett eller annat skäl. Med den svarta halsduken över ögonen lät han därför de inre synerna styra honom mellan träden och ut i skogen. Marken under honom bjöd inte samma parallella syner så han måste gå försiktigt för att inte snubbla över utsträckta rötter och nedfallna grenar. Snart var han en bra bit in i skogen bakom huset och hans oro var till fullo ersatt av nyfikenhet och äventyrslusta. De breda svarta strecken fortsatte resa sig inför honom och han gick mellan dem, höll undan en horisontell linje och kände grenens bark mot sina fingrar. Han skrattade och släppte tillbaka grenen till sin urpsrungliga plats när han gick vidare. Sedan stannade han upp och tänkte.

Strecken och linjerna syntes tydligt inför honom, men borde inte göra det. Av helt andra skäl än de man först tänkte sig dessutom. Fredrik kunde inte komma undan det faktum att den öppna elden vid altanen möjligen kunde ha utgjort tillräckligt motljus för att de skulle uppträda i kontrast, men där ute i skogen fanns ingenting som tjänade samma syfte. Bara träd och sommarnattens mörker. Det stämde inte. Ändå syntes någonting lysa upp det geometriska mönster han följt för att komma dit ut. Vad kunde det vara? Han hade inga svar att ge sig själv. Däremot en förnimmelse han inte kunde ignorera trots att sinnet var upptaget av reflektion. Något rörde på sig mellan de svarta strecken. Det var omöjligt att se vad det var hur mycket Fredrik än försökte. Pressade han ihop ögonlocken blev bilden bara suddigare, men lät han ögonen vara försiktigt stängda gäckade rörelsen honom ändå. Han avbröt sina egna tankar för att om möjligt komma närmare rörelsen genom att gå mot den. Fötterna tog plats efter varandra i långa men ändå långsamma steg. Där var det igen! Fredrik tog ett par snabba steg i dess riktning och skymtade konturerna av ett djur. Försiktigt smög han sig fram för att se det bättre men för vart nionde steg han tog skuttade skuggan ifrån honom så att dess konturer blev otydliga på nytt. Kunde det vara ett rådjur kanske? Fredrik var inte säker men fortsatte den långsamma jakten på sitt flyktiga villebråd. Steg för steg närmade han sig för att se sin skugga försvinna in bland spikraka trädstammar och grenar. Han tog ett par steg till åt samma riktning men skuggan höll sig dold till sist. Han stod länge och spanade utan att se det djur han jagat och tappade småningon hoppet om att komma närmare det. Men han såg något annat, eller tyckte sig åtminstone ana en förändring i mönstret framför honom.

Fredrik gick åt sidan med blicken fäst på samma punkt för att byta perspektiv. Jo, han hade sett rätt ändå. Någon form av öppning i skogen stod framför honom inte mer än hundra steg bort. Ännu ett steg i samma riktning avslöjade öppningens storlek. Det var inte mer än en mindre glänta. En öppning mellan träden i vilken solens strålar förmodligen värmde en mossbestruken mark om dagen. Han började gå ditåt och kände snart under sig hur marken blev mjukare. Mossa förmodligen, men han brydde sig inte om att ta av halsduken för att kontrollera saken. Istället fortsatte han in i gläntan och såg något som förundrade honom. Ett av de tjocka svarta strecken framför honom var inte rakt. Alla andra streck och linjer hade varit helt raka. Korslagda möjligen, men aldrig vinklade i sig själva. Fredrik gick runt det sneda trädet och studerade det med blinda ögon. Det böjde sig på mitten och sedan utåt så att det bildade en bred krona av linjer i kors och tvärs ovanför sin ovanliga stam. Egentligen kanske det mest trädliknande trädet i skogen, bakom ett illasittande fast ändock mörkt tygstycke, men Fredrik hade blivit så van vid de raka strecken och linjerna att den minsta avvikelse nu fångade hans hela uppmärksamhet. Han gick långsamt fram mot det avvikande trädet och studerade det. Cirklade runt det tills han upptäckte en ojämnhet i dess becksvarta stam. Ett pulserande ljus strömmade ut ur det. Fredrik fick luta sig fram för att se ordentligt och även då var ljuset inte större än ett mynt. Ett svagt rödaktigt ljus som bröt av fullständigt mot det svarta och grå som tills nu utgjort hans hela synfält. Fredrik ville röra vid det. Helst av allt ta av sig halsduken och titta på trädet med hjälp av öppna ögon och det svaga månljuset. Samtidigt var han rädd att förlora förmågan att se med täckta ögon om han tog bort tyget från ögonen. Ingenting tydde på att så skulle ske, men risken var större än förtjänsten kom han till slut fram till. Han kunde istället följa sina egna spår dagen efter och se vad han stannat upp vid. Så fick det bli.

Fredrik lutade sig fram och placerade ansiktet intill det pulserande ljuset. Det tycktes lika svagt och litet hur nära han än kom det. Nästa strategi var istället att ta rakt på det. Se om det kändes mot fingret. Han förväntade sig nästan en elektrisk stöt när han stack fram pekfingret för att nudda vid ljuskällan men kände ingenting. Fredrik började istället gräva med fingertoppen runtom ljuspunkten och lyckades bända bort den bark som skymde ljusets kägla. Det röda ljuset blev större, men konstigt nog inte mycket starkare, när det avtäcktes och tilläts sippra fram ur trädets inre. Fredrik slutade gräva och tittade istället nyfiket på resultatet av sina ansträngningar. Ljuset pulserade fortfarande i samma takt och tempo. Han tog rakt på det ännu en gång men kände ingenting denna gång heller. När han fortsatte gräva bort bark för att ge ljuset mer plats insåg han plötsligt att han såg marken under sig. Det hade han inte gjort tidigare. Kunde det verkligen vara så att ljuset han släppt fritt kunde lysa upp så mycket? Det verkade osannolikt, men att han såg konturerna av sina egna fötter var för tydligt för att avfärdas. Fredriks fingrar drogs till ljuset som vore de metaller dragna till en magnet. Han fortsatte bända upp barken på trädet och ljuset blev större och större för varje rörelse. Snart såg han marken runt omkring sig tydligt. Stenar låg utplacerade på marken, rötter slingrade sig runtom dem och vidare ned i myllan. Synen var mäktig och trollsk på samma gång. Aldrig hade han sett skogen på det här sättet förut. Den kändes mer levande än någonsin och han måste få se mer. Så han fortsatte gräva fram det kantiga trädets inre ljus tills det dunkade rött på trädets yta. Han såg ännu bättre och fortsatte utan att uppmärksamma att ljusets pulser ökade i tempo men behöll samma takt. Snart var hastigheten så hög att Fredriks omgivning blinkade omkring honom och rädsla fick honom att sträcka sig efter halsduken som täckte hans ögon.

Det blev helt mörkt. En fullständig avsaknad av ljus runt Fredrik där han stod och var i stånd att avsluta hela äventyret. Den plötsliga förändringen fick honom att tveka, och sedan var det för sent. Som om själva verkligheten vikit sig runt om honom, slagit en ögla på sig själv och sedan spänts åt som ett skosnöre kände Fredrik hur hans rörelser helt avstannade. Han ansträngde sig enormt men kunde inte ens röra ett finger. Sedan en förnimmelse av hur hans egen kropp vek sig på samma sätt som världen runt omkring honom. Utan att uppleva någon egentlig smärta uppfattade han hur kroppen och sinnet vändes ut och in i bokstavlig mening och därefter försvann även mörkret. Fredrik gjorde en ansats för att öppna sina ögon men tycktes inte längre ha några. Intentionen var ändå inte helt fruktlös. Ur intigheten han tycktes befinna sig i framträdde långsamt former. Ett streck åt vad som skulle kunna kallas höger, flera skuggor åt motsatt håll. Hans perception fick plötsligt ny kraft och en värld av mörka färger tog form runt honom. Svart blandades med grått och brunt. En röd nyans gav liv åt de streck och linjer som visade sig vara träd. Inte längre var de kantiga som de varit bakom halsdukens beslöjning. Inte heller naturliga och knotiga som i verkligheten. Det här måste vara ett mellanting, tänkte han för sig själv och insåg att han kunde formulera sammanhängande tankar. Rädsla, som hade varit ett okänt begrepp tills nu, flammade upp som en ilsken eld i hans inre. Fredrik tittade sig omkring åt alla håll men fann inget som egentligen tycktes utgöra någon fara. Bara mer skog, om än annorlunda än någon han sett förut. Den såg gammal ut. Äldre än allt han någonsin sett. Bilderna blev tydligare allteftersom och snart upplevde han en klarsyn som han aldrig upplevt innan. Varenda detalj runtom honom stod ut och krävde hans sinnens registrering.

På grenarna av träden fanns inga löv, inga barr men en slät och svart yta. Gick han närmare gäckade små tecken hans ögon. Små inskriptioner på trädens bark som inte gick att uttyda. Som om de inte var för hans ögon alls utan någon annan vars sinnen måste vara långt mer skärpta eller vana vid denna underliga skogs dunkla ljus. Han kunde i alla fall röra sig. Det var en förbättring. Fredrik gick runt mellan träden och tittade sig omkring. En plötslig törst hade torrlagt hans strupe och han måste snart hitta något att släcka den med för att inte falla ihop av utmattning. Med långa steg, av panik mer än beslutsamhet, gick han inåt skogen och sökte desperat efter något fuktigt. Ett regnstänkt blad hade räckt, om det bara funnits några. Där fanns ingenting så Fredrik fortsatte gå. Plötsligt hörde han något och stannade upp. Porlande! Han höll handen kring örat för att förstärka intrycket och sprang sedan åt ljudets riktning. När han kom fram såg han en liten bäck som sakta slingrade sig mellan de svarta träden. Dess vatten var lika mörkt som omgivningen men Fredrik hade inget val. Några droppar vatten om ens det var allt han krävde och han sänkte ned sin hand i den lilla bäcken för att fånga upp en handfull. Vattnet var kallt och skönt i handen och han förde den mot sin mun för att släcka den brinnande törsten. I samma ögonblick som han svalde det rostsmakande vattnet blev också omgivningen helt tydlig. Detaljerna blev så skarpa att Fredrik måste kisa för att inte överrumplas. När han sakta öppnade ögonen igen såg han tydligt skogen framför sig. I varje riktning stod svarta träd vars grenar var kala sånär som på de inskriptioner som han nyss anat men inte kunnat utläsa. Han gick helt nära den närmsta stammen och sträckte sig efter en gren. Han fick fatt i den och drog den nedåt. På dess släta svarta yta stod tecken efter tecken inristade, men deras mening var honom fortfarande dunkel. De liknade inga tecken han sett förut. Det var inga bokstäver. Ändå återkom tecknen ofta i nya kombinationer så att han kunde sluta sig till att de måste utgöra ett språk. Hieroglyfer... men ändå inte. Möjligen en kombination av runskrift och hieroglyfiska tecken. Han släppte grenen och följde dess rörelse uppåt till sin urpsrungliga plats.

Det enda landmärke som stod att finna omkring honom var den lilla bäck han precis druckit ur, så Fredrik beslöt sig för att följa dess mörka vatten. Någonstans måste det ha sitt utlopp och den platsen var lika bra som någon annan. Det slog inte längre Fredrik att han kanske kunde ta av sig sin halsduk och återinträda i den verklighet han var van vid. Kanske kunde han inte heller ta av sig den. Kanske var den inte ens kvar runt hans ögon. I vilket fall hade han inte längre någon förnimmelse av den, och varenda tanke som inte innefattade hans nuvarande plats eller situation gömdes bakom en glömskans slöja. Huset, elden, hans vanliga liv med arbete och vänner. Allt var borta. Kvar fanns bara denna underliga skog och hans egen nyfikenhet. Han började gå. Bäcken ringlade sig mellan träd och sten i en ständig rörelse framåt och nedåt. Fredrik likaså. Skogen tycktes livlös om det inte varit för vattnet han följde. Den lilla bäcken skänkte liv åt hela omgivningen på ett sätt som lugnade honom på vandringen. Stegen blev till en lunk och snart hade en timme passerat utan förändring i landskapet, utom den lukt av metall och rost som sakta men stadigt tilltog i styrka. Fredrik började undra om han någonsin skulle komma någonstans eller om skogen måhända var lika oändligt djup som den var sällsam. Bäckens storlek var åtminstone konstant bredvid honom. Den varken ökade eller minskade i bredd och hastighet. Fredrik stannade upp. Han tittade ned i vattnet och fann sin egen spegelbild. Konstigt nog var den det enda som inte hade knivskarpa konturer utan istället var diffus och flyktig för hans ögons ansträngningar. Han tänkte inte mer på saken utan fortsatte gå. Någonstans måste lukten av metall komma ifrån och det verkade som att han var på väg ditåt.

När Fredrik fortsatte följa sin lilla bäck upptäckte han efter ett tag en sak som förundrade honom. Dess vatten tycktes skifta i färg. Inte bara det. Själva vattnet tycktes emellanåt tjockna och anta egenskaper som vore det en lös och knappt formbar lera där den rann. Fredrik stannade upp för att undersöka saken och kände vätskans förhöjda viskositet mot sina fingrar när han drog dem genom vattnet. Var det ens vatten? Vad hade han druckit för något egentligen? Hur hade han kommit dit? Och det som förbryllade honom mest av allt, var hade han varit innan dess? Fredrik ansträngde sig för att minnas var han kom ifrån men drog blankt. Han mindes knappt vem han var längre. Han reste sig upp och skakade av bäckens vatten från sina händer, tittade sig omkring och visste bara att han var på väg medströms. Det fick räcka. Måste räcka eftersom det var det enda han visste. Vad som väntade fick visa sig efterhand. Han satte upp handen till ögonen som en skyddande skärm mot den frånvarande solens sken och kikade djupt in mellan träden. Det var svårt att avgöra, men det som skymtade fram mellan deras svarta stammar kunde faktiskt vara en mindre stad. Upptäckten fick fart på Fredrik som omedelbart fortsatte sin vandring. Redan efter ett par hundra steg såg han bättre genom skogen. Något fanns definitivt där borta. Något högt och kantigt. Som hus uthuggna direkt ur en bergvägg och utplacerade mitt i en skog. Han måste komma närmare för att se ordentligt. Bäcken fortsatte hela tiden rinna bredvid honom och han följde den lika mycket som det han såg mellan träden. Bäcken tycktes rinna rakt in bland byggnaderna vilket gav Fredrik nytt hopp. För varje steg han tog kände han modet växa inuti sitt bröst. Han behövde bara ta sig dit så skulle allting ordna sig. Där fanns säkert både mat och vatten. Inte för att han var hungrig, men av någon anledning kändes det som att han möjligen skulle behöva stanna ganska länge. Han visste inte själv varför.

Till slut rörde sig bäcken mot ett skogsbryn och sedan vidare ut på öppen mark. Fredrik tittade upp och insåg att han haft rätt. Det var en sorts stad som låg framför honom. Byggnader tornade upp sig över en huvudgata och minskade sedan i storlek ju längre från denna gata som de stod resta. En avlång stad utan sol, moln eller väder. Bara lukt av metall och rost. Vad kunde det vara för folk som bodde där? Nyfikenheten hos Fredrik tog glädjesprång i förväntan över vad han kunde tänkas upptäcka. Bara några hundra meter kvar. Han gick över slättmarken som löpte likt en vallgrav runt byggnaderna och närmade sig hela tiden sitt mål. Rörelse syntes i en av byggnaderna och Fredrik andades ut ytterligare. Risken hade hela tiden funnits att staden var öde, men så tycktes alltå inte vara fallet. Han kom fram till det första huset och stannade upp ett ögonblick. Byggnaden var hög och närmast hotfull som den lutade in över huvudgatan i en sorts uppmaning till huset mittemot att påbörja en våldsam strid. Fredrik måste avfärda sina tankar. Förmodligen var det den gängse arkitekturen på den här platsen. Vad skulle det annars bero på? Fredrik hade promenerat genom de äldre kvarteren i många europeiska städer och sett liknande fenomen förut. Inget att oroa sig över. Istället gick han ut på huvudgatan och vandrade den fram under tystnad. Fullständig tystnad. Inte ett ljud hördes mer än hans egna fotsteg som långsamt rörde sig framåt mellan byggnaderna. Han såg ingen rörelse längre men plötsligt började marken skaka våldsamt under Fredrik och han satte sig på huk, som om den ställningen på något sätt skulle skänkt honom säkerhet om en byggnad fick för sig att rasa ihop över honom. Ett dån mötte hans öron strax efter skalvet och efter det lade sig en öronbedövande tystnad över hela platsen. Fredrik satt kvar på huk och tittade sig omkring. Byggnaderna tycktes hålla stånd.

Han reste sig upp och fortsatte gå gatan fram. Något hade ändrats. Om det var skalvet som satt igång förändringen var svårt att säga, men alltjämt sedan marken skakat under hans fötter var något annorlunda. Som om hela staden fått liv på givet kommando. Inte liv som att folk strömmade ut på gatan och skötte sitt dagliga värv. Snarare verkade staden i sig fått liv. Byggnadernas fasader tycktes andas långsamt. Fredrik stannade upp och närmade sig ett av husen. Det var byggt i mörkt tegel och varje tegelsten tycktes pulsera i sitt fäste av grå cement. Pulsera eller andas, det var svårt att avgöra vilket. Han sträckte fram en hand och tog på väggen. Det enda som kändes var rörelsen. Fredrik gillade inte känslan alls och bestämde sig för att gå vidare. Bäcken rann rakt igenom staden och han följde hellre den än att stanna. Tillbaka på huvudgatans mitt fortsatte han gå i rask takt. En känsla av förföljelse grep honom och han skyndade på stegen ytterligare. Ett nytt dån hördes men marken stod still under honom. Han tittade över axeln och tyckte sig se en skugga, men så fort han försökte fokusera på den så försvann den lika snabbt som den uppstått i hans ögonvrå. Hela situationen kändes skrämmande. Han gick snabbt mellan byggnaderna och försökte låta bli att titta bakåt. Ännu ett avlägset dån, och en fullständig förändring av allting i dess köl. Uppe i byggnaderna omkring Fredrik slogs fönsterluckor av trä upp. Hus efter hus vaknade på så sätt vid hans sidor där han gick. Något hindrade honom från att titta rakt mot husen och han fortsatte mödosamt framåt. Staden var inte stor och snart skulle han vara igenom och förbi. Det var då det började.

En kör av jämmer slog upp sina stämmor och fyllde staden med ljud. Från varenda fönster strömmade ljudet ut på gatan där Fredrik gick. En sång av suckar och gälla skrik. Fredrik fäste blicken rakt framför sig och försökte ignorera de avskyvärda ljuden. Som om befolkningen betungats av det djupaste elände sjöng de sin pina för grannarna att lyssna till. Fredrik kunde inte låta bli. Han måste slänga en blick åt sidan. Innanför ett fönster såg han en grå figur, mänsklig till formen om än bara precis. Utmärglad, grå, med insjunkna och mörka ögon stod figuren där med öppen mun och sjöng ut sin olycka och smärta. Munnen tycktes tandlös, men kanske var ansiktet bara så smalt att tänderna smälte ihop med resten av knotorna som prydde ägarens anlete. En fruktansvärd syn och Fredrik måste titta bort. Dess svarta ögon följde Fredrik där han gick och utdömde i kraft av sin smärta hans skuld. Som om det på något sätt vore hans fel att figuren stod där och stönade. Att det vore hans fel att smärta påtvingats honom. När Fredrik inte kunde hålla sig längre utan tittade mot figuren på nytt hade en ny fasa tagit vid där den förra slutat. Figuren slet i sin kropp med sjukliga fingrar, rev upp blodiga sår i sin hud och skrek förtvivlat ut genom sitt fönster. Fredrik började springa. Något var väldigt fel. När han sprang skymtade han fler grå figurer i byggnadernas fönster. Alla stod de och skrek med sina svarta munnar, eller också rev och slog de sig själva blodiga inför hans ögon. Kören av jämmer tilltog i styrka för varje steg och ekade mellan husväggarna på ett onaturligt vis. Väggar som nu pulserade i högt tempo. Som om tegelstenarna fått liv, eller snarare utstått död och återuppståndelse, rörde de sig. Expanderade för att sedan sjunka ihop. Expanderade på nytt tills några av dem sprack. Det rann vätska längs väggarna. Svart och tjock lera, eller om det var levrat blod, i tjocka rännilar som långsamt sjönk mot marken där de skapade vidriga små pölar som började växa allteftersom fler och fler av de levande tegelstenarna sprack.

Fredrik ökade tempot och sprang snart så snabbt han kunde mellan husen. De hålögda invånarna stapplade mot sina fönster, rev och slet i sina egna kroppar tills de grå fingrarna färgades rödsvarta av deras inre. Fredrik mådde illa. Rädslan som tagit hans kropp i besittning gav utrymme endast åt ytterligare panik när han försökte ta sig därifrån så snabbt han kunde. Åt alla håll samma fasansfulla syner av ett utmärglat folk vars intentioner Fredrik var ovetande om och inte hade någon som helst lust att undersöka. Deras utseenden, beteenden och hemska ljud räckte gott. Han ville inte veta mer utan bara ta sig därifrån. Slutet av huvudgatan närmade sig och Fredrik kände modet växa inom sig på nytt. Endast någon mer minut av löpning så skulle han vara säker. Åtminstone skulle han då lämna staden bakom sig. Inget kunde väl rimligen vara värre? Han passerade ett sista kvarter och kände segerns sötma när han sprang mellan de sista två byggnader som stod resta längs med huvudgatan. Efter dem slättmark precis som på andra sidan staden och sedan svart skog. Han längtade intensivt efter att få komma in i skogen igen där han snubblade fram med tjock saliv i sin munhåla, hindrande honom från de djupa andetag han egentligen behövde. Sten efter sten brast på väggen intill honom och fick hela byggnaden att skaka tills den ökade sin lutning ut mot gatan och föreföll vara på väg att rasa ned över honom. Bara några steg till. Ylandet och jämrandet från samma byggnad tilltog i styrka när konstruktionen vacklade och antog ny lutning. Ett grånat ansikte med svart stripigt hår stirrade ut mot Fredrik från ett fönster på första våningen. Den sträckte sig efter honom när han sprang förbi. Klena armar med grå senor som förtvivlat sökte hans kropp. När vålnaden insåg att Fredrik inte tänkte stanna gav den upp ett skri som ekade ondskefullt mellan de två sista husen och förföljde Fredrik när han kom ut på andra sidan staden. Han stannade inte för ett ögonblick på andra sidan utan fortsatte springa med flåsande andetag tills han nådde skogsbrynet längre fram.

Till slut satte Fredrik sig ned. Han måste tänka efter. Vad hade han egentligen varit med om precis? Det fanns inga svar att finna, varken inom honom eller utifrån vad han sett där inne. Levde de där människorna? Var de ens människor? Han var inte säker. Istället redogjorde han för sig själv hur han kommit dit. Han hade följt bäcken genom skogen. Innan dess hade han vandrat planlöst och tittat på träden och dess grenar med inskriptionerna. Han reste sig plötsligt och drog ned en gren från ett närstående träd. Samma sorts inskriptioner fortfarande. Hade han bara förstått innebörden i tecknen så hade han också kunnat avgöra om det fortfarande stod samma sak på dem. Det gjorde han nu dessvärre inte, och de hieroglyfliknande symbolerna gled samman inför honom utan att avslöja sin inneboende mening och innebörd. Innan dess då? Vad hade han egentligen gjort innan han vandrat i skogen? Fredrik kunde inte minnas. Han kunde inte minnas hur han kommit dit och han kunde inte minnas varifrån han kommit. Vilken riktning han gått stod klar. Andra sidan staden längs med bäcken. Men varifrån hade han kommit till denna värld av mörker och fasa? Det var det värsta av allt, att han inte mindes sitt eget ursprung. Vem han var. Varje tanke åt det hållet förflyktigades och upplöstes innan tanken nått sitt slut. Han såg sig omkring och upptäckte bäcken en bit bort. Den hade löpt parallellt med huvudgatan under hela vandringen. Han gick fram till den och tröstade sig med att åtminstone dess vatten tycktes vara en säker hamn i detta inferno av svart och grått. Löpningen hade tagit på hans krafter och Fredrik satte sig därför på huk vid bäcken och fångade dess vatten i sina händer. Han drack det kalla vattnet och glömde allt vad ursprung innebar. Han måste fortsätta. Det var det enda som spelade roll. Fortsätta följa bäcken och se vart han kom. Kanske hem? Förhoppningsvis hem.

Återigen gick Fredrik mellan svarta träd och grå stenar där han följde bäckens lopp. Fullständig tystnad rådde på nytt där han trampade fram. Eller var det helt tyst? Fredrik stannade upp och lyssnade. Inget. Han fortsatte gå tills han ännu en gång tyckte sig höra något. Han stannade igen och lyssnade men ingen riktning tycktes vara ljudets ursprung. Ytterligare några steg innan han tittade mot vattnet och upptäckte något oväntat. Fredrik sjönk ned på huk för att studera saken närmare. Små bubblor steg genom vattnet och sprack när de mötte ytan. För varje bubbla som släppte ut sin gas uppsotd ett litet ljud. En ton som sprang ur sitt sfäriska fängelse och fyllde världen med försiktigt ljud. Fredrik måste lägga sig platt på mage bredvid bäcken för att uppfatta skillnaderna i ton från bubbla till bubbla. Han förde örat mot vattnet och uppfattade snart en stilla musik skapas genom bubblornas bristande. Bäcken spelade för honom. En lugnande musik, närmast hypnotiserande i sin repetition av samma melodi om och om igen. Sedan tonade ljudet av och försvann sakta ifrån honom. Fredrik tittade upp och såg hur bubblorna fortsatte stiga mot ytan längre fram. De rörde sig längs med bäcken och framåt. Fredrik kom snabbt upp på fötter och följde efter. Han måste höra mer. Han sprang förbi bubblorna och lade sig intill bäcken längre fram för att invänta musiken som färdades på vattnets yta. Tonerna blev starkare och spelade för honom innan de gled förbi och långsamt tystnade. På det sättet sprang han en bit, lade sig ned för att lyssna för att sedan springa en bit till. Musiken tycktes honom underbar och nästan förförisk i sin skönhet. Vad han inte insåg var att någon betraktade honom ståendes vid ett av de svarta träden.

"Tycker du om musiken vi spelar?" hördes en röst strax bakom Fredrik och han ryckte till av förvåning när den avbröt hans lyssnande. Han reste sig upp och borstade bort den obefintliga jord som borde ha smutsat hans byxor men inte fanns där. "Ja, den är mycket vacker" började Fredrik men visste inte hur han skulle avsluta meningen. Personen som ställt frågan gav upp ett hest skratt. Inte egentligen illvilligt till sin ton men ändå långt ifrån vänligt. "Var är jag någonstans?" frågade Fredrik utan att förvänta sig ett svar. Personen vid trädet klev fram och visade sig. Det var en mager kropp täckt av ett slitet svart skynke som illa dolde hans vanställda och gråknotiga lemmar. "Du lämnade precis staden i dis. Korrekt?" Fredrik synade personen framför sig innan han svarade. "Jag var i en stad men att den var disig lade jag inte direkt märke till" svarade han med spelad självsäkerhet. "Det sade jag aldrig att den var" avbröt den grå figuren honom. "Men du var där?" Fredrik gillade inte hur han, om figuren överhuvudtaget gick att könsbestämma, tycktes tala i gåtor. Han svarade ändå. "Ja, jag var där men nu är jag här och bäcken är min vägvisare." Samma hesa skratt fyllde luften omkring dem båda när figuren rörde på sin skinnöverdragna bensamling till mun. Sedan vände han sig om och gick. Fredrik tittade efter honom, förundrad över det som precis hänt. "Lycka till" hördes vålnadens röst när han försvann in bakom ett träd utan att komma ut på andra sidan. Fredrik sprang fram till trädet. Han ville ha fler svar, men där fanns ingenting. Inte mer än ett par grå stenar som låg vilande bredvid den plats där trädets svarta stam mötte marken och slukades av den senare. Han återvände till bäcken och fortsatte sin vandring längs med den. Musiken hade hunnit långt framför honom vid det laget men Fredrik beslöt sig för att spara på sina krafter till senare. Att börja springa igen kändes som en dålig idé.

När han följt bäckens svarta vatten ytterligare en bit öppnade landskapet upp sig på nytt. Ingen stad stod framför honom den här gången men väl ett fält. Den svarta planmarken lurade Fredriks sinnen. Frånvaron av träd och stenar gjorde det omöjligt att bestämma avstånd och snart var bäcken det enda han hade kvar att hålla fast vid. Ute på slätten tjocknade dess vatten igen och snart var åfåran inte mycket mer än ett lerigt dike som slingrade sig genom landskapet likt en svart orm. Sedan upphörde den helt. Fredrik stannade upp och började tänka efter. Skulle han fortsätta åt samma håll eller återvända? Vad som fanns framför honom hade han ingen aning om, men det som fanns bakom var å andra sidan så fruktansvärt att han aldrig ville återse platsen igen. Han spanade åt den riktning han färdats åt innan bäcken dött. Någonting kanske syntes långt där borta. Det kunde vara inbillning men någonting tycktes sticka upp över horisonten. Plötsligt mindes Fredrik soluppgångar. Orange och rosa ljus som stack fram över horisonten och varslade om en gryende ny dag. Något sådant skulle vara otänkbart där han var nu. Var hade han sett något sådant? De förvirrande tankarna irriterade honom och han ruskade dem av sig. Han var säker. Något stack upp över horisonten längre fram och han skulle försöka ta sig dit. Fredrik slängde en sista blick åt det leriga diket innan han vände blicken mot horisonten och började vandra. Han gick flera timmar utan fler landmärken till hjälp än den lilla spets som stack upp längre bort. Den blev långsamt större och efter ett tag liknade den ett högt spetsigt tak. Fredrik fortsatte gå och snart var han säker på sin sak. Det måste vara någon sorts hus. Törst härjade åter hans munhåla och saknaden efter bäcken blev större för vart steg han trampade fram.

Det spetsiga han sett vid horisonten visade sig snart vara just en byggnad. Inte i egentlig mening ett hus utan snarare ett torn som rests för att ära någon eller något. Fredrik kom sakta närmare och såg skuggor röra sig vid dess fot. Än så länge tycktes de inte uppmärksamma honom, men det skulle de troligen göra väldigt snart. Fredrik stannade upp och tvekade. Var dessa skuggor lika avskyvärda som invånarna i staden han passerat? Om så var fallet ville han inte ens träffa dem, men å andra sidan kunde han inte veta förrän han kommit fram. Så han fortsatte. Tornet visade sig trona över ett stort altare till vems ära var omöjligt att säga och ingen var intresserad av att berätta heller. Samlingar av skuggfigurer i slitna gamla tygstycken om fyra och ibland fem personer kom haltande fram till Fredrik där han gick och erbjöd honom allsköns frestelser. Alltid var det en i gruppen som skötte samtalet medan de andra stod tätt bakom och skyggt tittade fram under sina slitna klädnader och utstötte onaturliga hesa ljud som uppmuntran till sin ledare. "Vad sägs om en fessstmåltid herrn?" hördes en hes röst och Fredrik skakade bestämt på huvudet till svar åt den grånande vålnaden. "Sssäker?" fortsatte den tålmodigt och när Fredrik gav upp ett "Nej!" ryggade den tillbaka. Vålnaden stapplade bakåt och såg sig omkring med desperata ögon innan gruppen runtom honom slängde sig över hans svaga kropp och slet itu den med knotiga händer och hungriga käkar. Fredrik stod bredvid och tittade illamående på när vålnadens medlöpare slukade sin ledare i vild frenesi. Synen blev för mycket och Fredrik måste vända sig för att slippa se det hemska skådespelet. Istället riktade han blicken mot tornet och började gå i riktning mot det. Fler grupper av vålnader kom fram till honom, alltid med en ledare som pratade och när Fredrik avböjde fler erbjudanden slutade de alla på samma eller liknande vis. Deras medlöpare kastade sig omedelbart över dem efter hans nekande och rev itu deras svaga kroppar för att föda sin ondskefulla hunger. En vidrig syn, och Fredrik hade försökt hindra dem om det inte vore för rädslan att själv bli utsatt för samma sak. Av någon anledning lät de honom ändå vara så länge han avböjde deras erbjudanden om festmåltider. Han kunde inte se hur något kunde vara festligt i sådana motbjudande varelsers sällskap.

Tornet var av sten och reste sig minst två tiotal meter upp i luften. På dess utsida stod vacker ornamentering att finna som slingrade sig likt ormar från block till block av grå sten. Fredrik stannade framför byggnaden och stirrade på den utan att bry sig om vålnaderna till människor som haltade omkring och förbi honom. Hans törst var stor men aldrig så trängande att han villigt skulle byta den mot något dessa figurer ville erbjuda. Inte efter vad han sett dem göra med varandra. De verkade på något vis dras till detta torn som insekter till ljus. Det var inte deras enda likhet med insekter, tänkte Fredrik för sig själv och rös när han tänkte på deras mörka spegelblanka ögon. Han måste finna något annat. Tornet var en återvändsgränd. Det fanns ingen öppning i byggnaden och inte heller möjlighet att klättra upp på den för att bättre se vad som fanns längre fram. Vad som hänt om han försökt ville Fredrik inte ens tänka på. Kanske hade det varit en skändning av de ohyggliga tillbedjarnas heligaste plats. Ingen risk värd att ta, beslutade han sig för och kisade istället för att upptäcka fler byggnader. Han skulle vara nöjd med vad som helst bara han fick komma därifrån. Vålnaderna tycktes alla komma från samma håll. Grupper av svartklädda figurer kom gående utan att beblanda sig med varandra. Alltid från samma håll. Fredrik bestämde sig för att möta dem och se vad det var för plats som de utgick från på sin resa mot det torn han hade vid sin sida. Han måste finna vatten snart, annars riskerade han att behöva stanna upp för att kanske aldrig mer fortsätta. Vandringen påbörjades på nytt och Fredrik lämnade tornet och dess dunkla pilgrimer bakom sig. När han kommit en bit och tittade bakåt såg han hur ännu en grupp slängde sig över sin ledare. Hur de slet itu dess utmärglade kropp och girigt mättade sin grymma hunger. Denna plats var på många sätt vidrig och Fredrik visste fortfarande inte hur han kommit dit eller vem han varit innan han var dess vandrare. Fråntagen sin identitet och historia måste han överlämna sin vilja i ödets osäkra hand.

Flera grupper mötte honom där han gick över slättmarken ifrån tillbedjare och kannibalers grå torn. De hasade sig fram över marken och uppmärksammade inte Fredriks närvaro med mer än hesa frustanden åt hans håll. Inga fler erbjudanden om festmåltider framsträcktes. Inga tillbud om dryck att stilla sin törst med. Bara grupp efter grupp med slitna figurer som enträget haltade fram i motsatt riktning. Att fråga dem var de kommit från och varför var fruktlöst. De svarade inte med mer än fnysnignar och illa dolt förakt på hans förfrågningar och saktade inte ens ned på takten när de möttes. En sista blick bakåt på tornets krympande profil övertygade Fredrik om det riktiga i sitt beslut. Något verkade vara på gång vid dess fot. Skuggorna till människor tycktes röra sig runt byggnaden i procession. Troligen någon sorts ritual, tänkte Fredrik, eller början på någon annan onämnbar hemskhet. Han vände blicken framåt istället och fortsatte gå. Skog närmade sig återigen och Fredrik var glad att slippa slättmarkens anonyma ytor. I skogen kunde han lättare ta ut riktning och sedan följa densamma. Slätten bjöd knappt på några landmärken alls och var därigenom långt svårare att orientera sig på. Snart möttes han av det första trädet och därefter blev de snabbt fler. Fortfarande mötte han skuggor till figurer som i grupp kom från skogens djup och sökte den slätt Fredrik nyss lämnat. De brydde sig inte längre om honom där de gick. Som mest kunde han få en blick, fylld av ett hat som i deras blanka svarta insektsögon syntes uråldrigt. Flera gånger rös han till is av dessa blickar, rädd att bli utsatt för dåd av ondskefull art.

De kom alla från samma riktning och följde samma förbi honom där han gick. Deras skuggor till kroppar linkade sig framåt med stor möda och Fredrik höll sig på behörigt avstånd när han mötte deras framfart i den svarta skogen. Tiden gick förlorad i hans medvetande när vandringen blev lång, men slutligen ändrade utsikten karaktär. Istället för de träd och stenar som gjort honom sällskap under lång tid syntes framför honom en sänka i marken. I sänkan växte intet träd men stenar fanns där gott om. Stora och grå låg de utplacerade såsom stoder och bäddar av hårdaste granit. Uppå dem med flat ovansida låg sköna kvinnor om än deras skinn var grått som de andra vålnadernas. Ändå var de vackra och förföriska med mer än bara skinn på sina hårda ben. Fredrik gick vidare och kom fram till sänkans bryn. Det såg ut som om en sjö en gång brett ut sig framför honom men lämnat platsen då jorden ej längre vätan tålt. Han tog ett steg och förväntade sig nästan bli blöt, men inget vatten fanns kvar, inte ens en pöl kvarlämnad i en ojämnhet. De förföriska kvinnorna stirrade på honom och upplät hesa inbjudningar. Fredrik studerade dem på avstånd utan att ytterligare närma sig dem. Han hade sett vad dessa vålnader var i stånd till förut och ämnade inte ta några onödiga risker. En kvinna stirrade tillbaka med ögon som brann klara av lust i sin svärta. Hon vinkade honom till sig men Fredrik tvekade. Opåverkad av hans kyla strök hon sig över kroppen med slanka händer som syntes vana vid att skänka stor njutning. Hennes rörelser och vakna ögon fångade Fredrik och försatte honom i en viljans dvala. Ödet som styrt hans hand blev satt ur spel och Fredrik stapplade snart framåt mot den lockande kvinnan. Hon låg på sin bädd av granit och visade upp sig. Sköt fram sina behag mot honom och rörde dem fram och tillbaka tills dess att Fredriks inre värkte av åtrå. Han måste ha den kvinnan, kosta vad det kosta ville. Snart var han nära och hon log förföriskt och tvinnade sitt hår för honom. Benen särade hon inför honom och hon smekte sig själv till hans ära och lust. Fredrik kunde inte släppa hennes kropp med sin blick. Trots det sade något inom honom att han borde vända om och inte se tillbaka. Att han borde genomskåda dessa sireners bluff och inte hänge sig åt deras fägring och kroppsliga grannlåt.

Just innan han var framme vid den kvinna som så förrädiskt lockat honom till sig slöt Fredrik sina ögon och slapp därmed fri från förtrollningen. När han öppnade ögonen på nytt låg hon kvar där men fägringen var borta. Istället hade kvinnan blivit fet och glåmig, klädd i trasiga stycken av murket tyg. Hon försökte locka honom men Fredrik stod enkelt emot när han nu lärt sig hennes sanna natur. I denna mörka värld där han befann sig tycktes inget vara såsom skenet angav. Kvinnan inför honom som varit vacker och lustfylld var vidrig och vanskapt, en styggelse för sig själv och sin omgivning. Fredrik tittade omkring sig och såg de andra kvinnorna röra sig mot honom. Deras utseenden liknade det den första kvinnan inledningsvis haft och med förförisk kraft lockade de honom alla till sig. Fredrik försökte stå emot men det tycktes som om deras rörelser och kroppar hade en effekt på honom som han inte kunde stå emot med viljan allena. Han kände sina ben och fötter bära honom mot nästa sköka och bara hans innersta vilja sade tröstlöst emot. När han kom nära nästa kvinna slöt han ändock ögonen på nytt och när de åter öppnades såg denna kvinna ut precis som den förra. Som om de båda dött både en tredje och fjärde gång innan deras lättjefulla själar tagit samma kropp i besittning en femte gång för att falskspela och locka unga män till fördärv och föda. Fredrik måste slita benen ur kurs för att hjälpa sig själv undan och med slutna ögon gick han dubbelt blind över sänkan tillbaka till dess bryn. Väl framme tittade han en sista gång på de kvinnor som försökt fånga honom och såg deras båda ansikten, nu på en och samma gång. Ett vackert och ett ohyggligt, liksom deras rörelser varit sköna men visat sig lika falska som deras intentioner. De rörde sig mot honom och Fredrik ryggade tillbaka. När de kommit fram till sänkans bryn rörde de sig inte längre utan stod med utsträckta armar och fortsatte sitt lockande och fjäskande. Bara en av dem vågade sig upp på vad som en gång måste varit en strand, men så fort hon satte sin fot utanför sänkan försvann den slöja som gjort henne vacker och kvar fanns istället bara den grå vålnad vars storlek avslöjade tidigare framgång i sitt syndfulla värv. Hon upptäckte snart själv sitt misstag och ryggade skyggt undan från strandens mark. Tillbaka i sänkan antog hon vackra former på nytt och Fredrik vände om för att gå, till ljudet av deras olyckliga jämmerkör som ackompanjerade hans besvikna men ändå lyckliga avfärd. Det hans ögon åtrått flydde nu benen.

Vart skulle han ta vägen härnäst? Alla platser på detta ställe tycktes bjuda på värre överraskningar än den förra. Varje tecken på liv ett dödens förebud och olycksalighetens företrädare. Berövad sin historia och därmed meningen med vilken hans vilja alltid styrt honom flydde han in i skogen. Där kunde han åtminstone hålla sig gömd och själv välja med vilken han ville samtala eller umgås. Om trenden fortsatte vara densamma framöver skulle dessa båda summeras till ingen, för de vålnader han hittills mött bjöd varken på skönt tal eller trivsamt umgänge. Visste han bara varifrån han kommit från första början skulle han sprungit med snabba steg för att återvända, men med minnet blankt och viljan i ödets händer vandrade han istället vidare. I jakt på något han själv ej kände. En droppe vatten eller flera var vad hans mun sökte, en viloplats hans ben och rygg. Själv ville han bara vidare till ett mål som var höljt i dunkel. Efter att ha tittat bakåt och sett sänkan försvinna bakom sin rygg stannade Fredrik upp och satte sig på marken intill en slät svart stam. Inskriptionerna såg ut som förut och var fortsatt obegrpliga. Han blundade och lutade ryggen mot stammen för att vila. Med slutna ögon skärptes andra sinnen och han förnam den lukt han känt förut av metall och rost. Den var starkare här än den varit tidigare. Det måste betyda att han var närmare än förut. Men närmare vad? På det hade hans sinne inget tydligt svar. Fredrik försökte dra sig till minnes vad som utsöndrar dessa lukter men fann ingen tillfredsställande lösning på sitt problem. Han sniffade i luften framför sig och sprang häftigt upp på fötter. En annan lukt fanns där, som inte var metallisk eller avslagen alls. En djup sniffning fyllde hans lungor och näsan med doft. Det var en doft av liv. Så länge sedan var det han känt annat än lukten av metall och sett död framför sig att han glömt doften som allt liv utsöndrar. Plötsligt fanns på nytt en mening med hans färd. Han måste finna ursprunget till denna doft och där förhoppningsvis finna svaret också på sitt eget.

Med näsan som karta började vandringen åter, mindre tröstlös denna gång. Med raska steg tog han sig framåt och lämnade svarta träd bakom sig. Lukten tilltog stadigt och likaså hoppet i hans bröst. En kulle reste sig framför honom och Fredrik besteg den utan tvekan. Krönet var honom nära och snart såg han ut över en vidsträckt mark vars mörka träd stod i lågor. Det var därifrån doften kommit. Blad och löv brann i trädens toppar, men träet självt tog visst aldrig fyr. Fredrik började klättringen nedför trots den annalkande faran. Klippsprång och stenar använde han som fäste och färden ned gick snabbt. När han trotsat lutningen och tagit sig till botten blickade han så in i den skog framför honom vars tak stod i lågor. Han tog några steg in bland träden och testade hettans styrka. Överraskad insåg han att värmen var behaglig och inte alls så påträngande som han befarat. Han kunde gå under flammorna utan att bränna sig och gick därför raskt in i skogen. De svarta stammarna stod som pelare i en stor sal vars tak är målat gult och rött. Om trädstammarna varit skrämmande innan var de en trygghet nu. Det enda som oroade Fredrik var det faktum att elden gjorde det svårare att hitta. Åt varje håll såg utsikten likadan ut och förändrades knappt ens när han blickade bakåt på sin egen resas stig. Han fortsatte gå och förundrades över den färgsprakande milda himmel som skogsbranden erbjöd hans svultna ögon. Något måste vara orsak till denna eld och Fredrik avsåg att finna denna skönhetens pyroman.

Ju längre han gick desto längre tycktes trädtopparna ha brunnit. Elden falnade ovanför honom och ersattes snart av ett stilla regn av utbränd aska som likt snöflingor dalade i luften framför och runt honom för att slå sig till ro på den döda marken under. När han gått ytterligare några hundratal meter var elden så utbrunnen att bara glöd fanns kvar i trädens toppar. Som om röda insekter svärmat och ätit varenda blad på träden satt de där i klungor eller var utspridda mellan grenar och gav ett stilla rödaktigt sken som skänkte omgivningen försiktigt liv. Fredrik hade gått med ansiktet uppåt så länge att han inte sett sig för där han trampade fram. Istället för att gå in i en stam med hakan först lugnade han dock sin förundran och sänkte blicken. Något syntes bara en liten bit längre fram. Kunde det vara sant? En liten, liten fläck av grönt skymtade och Fredrik skyndade sig dit. Han trodde inte sina ögon. Framför honom växte en liten grästuva i trots mot omgivningens död. Dess sidor var gulnade som om marken med all sin kraft försökt kväva det liv som uppstått där. Längre fram fanns ännu en tuva och ytterligare en. Fredrik sprang fram till dem alla och slängde sig lycklig på alla fyra för att lukta på det lilla gräs som envist sträckte sig uppåt. Doften var underbar för den näsa som utstått lukten av metall och dödens dunster så länge utan uppehåll. Han lät de smala stråna kittla hans näsa när han luktade på dem och brast närapå i gråt av lycka. När han tittade upp såg han att dessa tuvor fortsatte framåt mellan träden utan uppehåll. Han lutade ansiktet nedåt på nytt för att fånga gräsets doft en sista gång när han upptäckte att gulnaden vid tuvans kant rört sig än mer inåt och utrotat gott och väl en fjärdedel av det liv den lilla oasen erbjudit sin kalla omvärld. Han måste skynda för att inte resten av tuvorna skulle hinna gå samma grymma öde till mötes innan han nått fram till deras ursprung.

Fredrik kom upp på fötter och följde med snabba steg de gröna spåren som ledde fram genom den askbördiga skogen. Tuvorna blev större efterhand och snart måste han stanna upp för att kontrollera om hans ögon bedrog honom lika skälmskt som hyndorna i den gudsförgätna sänkan tidigare gjort. Han sjönk ned på knä och undersökte den närmsta tuvan med stor noggrannhet. Hans ögon hade inte lurat honom. Tuvorna hade formen av spår. Som om de skjutit upp ur marken för att mildra nakna fötters nedslag på den öde marken. Kunde det verkligen stämma? Om det var sant kanske det fanns en annan person där vars lemmar var friska som hans egna och inte gråknotiga. Någon som han själv, kanske med svar på var han var och var han kommit ifrån. Snabbt kom han upp på fötter igen och denna gång sprang han framåt istället för att vandra som han gjort så länge. Tuvorna blev friskare och större, och snart läckte de, såtillvida att ännu trotsigare små skott sköt upp vid sidan om spåret rakt ur den döda marken. På sådant dåraktigt vis sprang han så att det som avtecknades framför honom doldes för hans ögon som enträget riktade sin blick nedåt. Slutligen måste även Fredrik stanna upp trots viljan att fortsätta så länge det var möjligt. Han lyfte därför sin blick och häpnade över det som uppenbarade sig inför hans ögon. Spåren blev till en stig som i sin tur blev till en lund av grönska. Mitt i denna lummiga oas stod en naken flicka. Hennes ålder gick ej att bestämma, men måste ha varit åtminstone två tionden trots kroppens späda storlek. Finlemmad och ljus i hyn gick hon där lugnt och stilla, med båge i ena handen och ett svärd i det andra. Över hennes smala skuldror hängde ett färgat koger fyllt av svarta pilar vars fenor var gröna blad och nockarna bristfärdiga rosenknoppar. Hon tycktes leka med sin gröna omgivning och lycka syntes i hennes vackra anlete. Fredrik stod där förundrad och stirrade på den vackra varelse han såg. Misstänksamhet grep ändå hans väsen. Var hon månne ytterligare ett bländverk för att lura honom till döden? Han kunde inte tro att så var fallet. Av allt han sett på sin vandring var hon det vackraste. Inget kunde mäta sig med henne, skamlösa försök åt förförelse till trots. Fortfarande täckte en bladförsedd gren hennes ansikte och Fredrik satte sig på huk för att få en snabb skymt.

Just då vände hon sig hastigt om och bågen for upp som om hon avsett att sänka honom direkt. Först när hon såg Fredriks lemmar och färgen på dem sänkte hon sakta sin båge men släppte ändå inte sitt svärd. Hon rörde sitt huvud från sida till sida för att utröna vem han var och varför han var där men Fredrik höll tyst och väntade tålmodigt. Han stirrade fortsatt på den sköna varelsen framför honom vars hår knappt går att beskriva. Som trädens toppar stått i lågar så lyste även flickans hår av en eld vars tungor gav henne ljusa lockar som hängde ned strax över hennes små axlar. "Vem är du?" frågade Fredrik och hoppades undvika att skrämma sin nya vän. "Mitt namn är Proioxis, men kallas mycket annat. Själv är du Kydoimos, det syns på avstånd min vän." Hennes röst var len som det mjukaste tyg och smekte Fredriks öron så att han nästan måste hålla för dem till skydd. Ingen heshet fanns i rösten, ingen ondska i dess ton. "Mitt namn har jag glömt min sköna, och även vem jag är" svarade Fredrik på de påståenden som flickan gjort. Högtidligheten kom av sig själv utan att Fredrik förstod varför. Hon tittade på honom med vänliga blå ögon i vars iris grönskan runtom henne reflekterades. "Jag vet vem du är och var du kommer ifrån" började hon. "Kom hit och rör mig så får du veta själv." Fredrik tvekade. Trots att hela hans inre skrek åt honom att springa mot henne så höll han tillbaka. Hon tycktes inte ond på minsta vis, men hans ögon hade lurat honom förut med ledsamma resultat till följd. Han tittade på flickan där hon stod och såg hur hon med sina läppar formade ord och lockelser. Till slut måste han ge upp och följa hennes råd. Han tog ett par steg framåt och närmade sig henne. När han var helt nära sträckte hon upp en hand och lade den lätt på hans hjässa. I samma ögonblick mindes Fredrik varifrån han kommit men inte längre var han var. Hans namn blev tydligt och hans historia likaså men målet med hans resa stod lika dunkel som förut. Det spelade ingen roll för aldrig förr hade gräs känts så mjukt under hans fötter och aldrig tidigare hade en flicka fångat hans intresse så.

"Vi är Makhai du och jag och har ett viktigt uppdrag att fylla. Det vet du väl?" sade flickan till Fredrik med handen fortsatt vilande mot hans huvud. Det var knappt hon räckte upp och Fredrik tittade ned på henne med frågande ögon. "Allt du sett omkring dig är dött" fortsatte hon med oändligt tålamod. "Och invånarna har inte mer liv än träden du följt. Floder rinner genom platsen men bjuder inget gott utöver ett förrädiskt släckande av ens törst och minne." Fredrik måste hålla med. "Vad är vårt uppdrag?" frågade han och flickan log åt honom. "Att skapa liv där intet finns såklart. Du har sett mina fotspår och skogen som står i brand. Sådana är de, att de bränner och våldför sig på allt som andas liv. Ensam kan jag inte hålla stånd men tillsammans kan vi vinna över fasornas värld." När hon avslutade meningen stod hennes leende så brett att hennes vita tänder tände ett svagt ljus i dunklet. Fredrik nickade för sig själv. Av någon anledning verkade allt hon sade honom sant och riktigt. Uppdraget var deras och han skulle göra allt för att fylla det. För hennes skull och deras, om hans lycka var så stor att de kunde bli ett. "Jag trodde... Eller, jag misstänkte att du var som de andra kvinnorna jag mött här" började Fredrik försiktigt. Flickans leende tappade sin spänst och hon blev allvarlig. "Jag vet vilka du åsyftar min vän, men någon likhet mellan dem och mig kommer du inte finna. Jag har bara ett ansikte medan de har två eller fler, och deras svekfullhet motsvaras bara av min egen ärlighet. Deras lögner bär drag av sanning och även om mina ord gör det motsatta så talar jag aldrig falskt." Fredrik tittade på henne när hon pratade och kände hur tilliten ökade för vart ord hennes läppar producerade. Hon kunde inte vara som de sirenliknande odjuren i sänkan. Det fick inte vara så, och var det ändå fallet så var hennes skönhet så mycket större att det kunde vara värt risken. Flickan drog tillbaka sin lilla hand och tog ett par steg åt sidan ut på den kala, döda marken. Så fort hennes fötter mötte det svärtade underlaget fick den liv och ljusgröna grässtrån sprang fram mellan hennes tår och längs fötternas sidor som om hon själv skänkt världen liv. Hon tog ett nytt steg och en grästuva markerade hennes vägvals spår. Livet tycktes följa henne vart hon gick, eller kanske emanera ut från hennes innersta väsen. Naken gick hon och hennes ljusa kropp var underbar med kurvor som fångade Fredriks blickar och försatte honom i omedelbar kärlek. Linjerna som utgjorde hennes ben fick honom att längta, hennes lilla rumpa honom att tråna. Den mjuka lilla magen med en linje från naveln upp mot bröstet och där ovan ett par behag vars storlek överraskade på en så liten kropp. "Jag tror dig" utbrast Fredrik i en flämtning när hans inre vred sig i smärta av åtrå till hela hennes väsen. "Makhai?" frågade han eftertänksamt. "I kärlekens tjänst!" löd svaret.

Flickan kom fram till Fredrik ännu en gång och denna var ej som den förra. Hon ställde sig rakt framför honom och tittade blygt upp i hans ögon innan hon sänkte sin blick och samlade mod. "Vill du skänka liv?" löd ljuden från hennes mun. Fredrik nickade ivrigt innan han samlade sig och talade. "Vad kunde vara en mer hedervärd uppgift på en plats som denna?" svarade han och lade en hand på flickans axel. Hon höjde sin blick och i hennes ansikte spred sig ett lyckligt leende som smittade av sig på Fredrik. Sedan kisade hon med sina ögon och såg skälmsk ut om än icke ond. Fredrik drog henne intill sig och kände snart hennes mjuka barm mot sitt bröst. Med en hand om hennes haka lyfte han hennes blick ytterligare och mötte den med sin. Spänningen dem emellan var monumental och i de levandes värld ställde tektoniska rörelser hela länder i brand som kompensation. Fredrik lutade sig framåt och flickan slöt sina ögon i förväntan. Hans mun trycktes mot hennes och de kysstes för första gången med mjuka läppar som hungrigt smakade på den andres. Munnarna öppnades och Fredrik smakade på flickans tunga. Med sin egen cirklade han runt hennes och möttes av motsvarande rörelser när hon skänkte honom sin kärlek. Fredrik lade istället sina armar runt hennes kropp och lyfte flickan uppåt. Hennes ansikte stod snart framför hans eget och hennes ben låg lika snabbt slingrade runt hans midja. Av bara beröringen och tungornas lek blev han knäsvag och matt men fylldes samtidigt av en glödgande lust. I kärlekens tjänst skulle han ta henne och göra hennes kropp till sin.

De snurrade ett varv och Fredrik bar med sig henne till den plats där hon stått när han först sett henne. Grönskan omslöt dem som ett livets altare uppå en myllbädd av död. Flickan lösgjorde sina ben från hans midja och landade mjukt på sina små fötter i gräset under dem. Hennes tidigare självsäkerhet var som bortblåst och hon stod med flackande blick och väntade på Fredriks nästa initiativ. Hon behövde inte vänta länge för i Fredrik fanns en längtan och åtrå som flickan gav näring blott genom sin uppenbarelse framför honom. När hon tittade i hans ögon såg hon längtans eld brinna i dem och hon förstod att de brann för henne och ingen annan. Fredrik lade en tung hand på hennes axel ännu en gång men tryckte och drog så att hon gjorde en enkel piruett framför honom och inför hans ögon. När cirkeln var fullbordad och hon åter sökte hans blick såg hon hur den var fylld av kärlek. Deras ögon var fästade i varandra och samtidigt klädde Fredrik av sig inför henne. Hans tröja åkte av och landade bredvid dem, byxorna gled nedåt och otåligt sparkade Fredrik dem åt sidan. Underkläderna gick samma öde till mötes och snart stod de nakna intill varandra och inväntade den andres nästa rörelse. Fredriks otålighet och längtan blev för mycket och han tog ett steg framåt och med armarna runt flickans kropp tryckte han sig mot henne och henne mot sig själv. Deras kroppar möttes och spänningen dem emellan fick luften omkring dem närmast att spraka av elektricitet. Fredrik körde försiktigt in sina stora fingrar i flickans flammor till hår och blev förvånad över att inte bli bränd. Istället när han blundade såg han hur det tagit sådan form och färg. Ur ett becksvart mörker syntes en liten blå låga som antände själva intigheten, och ur denna första livsgnista slog en eld ut, röd och vild, som sedan lugnade sig och bleknade i ton. Fredrik öppnade ögonen och såg på flickan vars hår just förtrollat hans sinnen. Hon stirrade tillbaka med längtan i sin blick och Fredrik vände henne om och tryckte henne sedan hårt mot sig på nytt.

Flickans lilla stjärt blev tryckt mot hans lår och ryggen fick han emot sitt bröst. Fredrik smekte hennes mage, sedan upp och mot sidorna så att hela hennes väsen fick smeka hans hand. Hennes lenhet var underbar och revbenen som händerna gled över trycktes framåt när hon svankade under hans beröring. Han fortsatte rörelsen utifrån och nuddade undersidan av hennes runda bröst med en lätt smekning som fick henne att flämta till av upphetsning. Nästa rörelse var hårdare, fångade upp brösten underifrån och lyfte dem för att trycka ihop dem. När han lät dem falla tillbaka till sin ursprungliga position kunde Fredrik se över flickans axlar hur hennes bröstvårtor drog ihop sig till en trotsig vinkel i vilken de hårdnade ytterligare. Med två fingrar som hungriga små munnar lät Fredrik båda händer försiktigt nypa i de sexiga små vårtorna. Ännu en flämtning föll över flickans läppar och hon tryckte sig tillgivet bakåt mot Fredriks kropp som svar på hans smekningar. Fredrik lutade sig istället framåt och kysste sidan av flickans hals med mjuka läppar som fick hennes armar att bli prickiga av gåshud. Ännu en kyss landade på halsens sida innan hon kunde känna hans tunga mjukt slicka henne. Hon försökte ta sig loss och snurra runt men Fredrik höll henne fast med starka händer. Hon fann sig lyckligt i sin situation och kunde snart avnjuta ännu ett slick som rörde sig uppåt mot hennes käkben. Väl framme vid kinden föll flera kyssar mjukt på hennes ansikte och hon vred det bakåt för att möta Fredriks läppar med sina egna. En och två kyssar till fick hon först och den sista mötte hennes mungipa där den dröjde sig kvar innan flickan vred sitt huvud ännu litet mer så att deras läppar till slut kunde mötas. När de lutade sig tillbaka och såg in i varandras upphetsade ögon kunde världen ha gått under utan att de skulle uppmärksammat skeendet med mer än en axelryckning. Ingenting spelade någon roll. Inget utom kärleken de skapat mellan varandra och nu njöt frukterna av.

Snart kände hon Fredriks händer som ivrigt smekte hennes kropp. Brösten kramades och trycktes ihop. En stor hand gled ned längs hennes mage och ut över höften där den drog henne hårdare bakåt mot den stora manskroppen som var hennes älskares. Hon kände det hårda som tryckte mot nederdelen av ryggen och visste att Fredrik ville ha henne. Hon ville ha honom men ännu mer än att ge sig till honom ville hon att han skulle ta henne. Så hade hennes existens i denna ödsliga och kalla värld förändrat henne, att hon önskade bli tagen hårt, nästintill våldsamt. Hon låtsades därför försöka slita sig loss, men Fredriks överlägsna styrka bevisades ännu en gång när hans händer höll henne fast. Hetsigt tog han på hennes kropp och smekte sig nedför låret och in mot dess insida så att hon måste utstöta små upphetsade ljud som inte kunde hållas tillbaka. Fredrik tryckte sig framåt och hon kände hans kuk mot sin rygg. Hur den gled över hennes kropp och efterlämnade små kladdiga spår som hade gett upphov till kyla om det funnits någon vind. När hon stod tryckt mot honom på det sättet kunde hon känna hur Fredriks kuk ryckte till när han tog på henne. Hon tyckte om hur hennes kropp påverkade honom. Plötsligt vände Fredrik på henne så att hon stod rakt mot honom. Hennes blick sjönk och hon såg den hårda kuken som hon var upphov till. Sedan upp på Fredrik som log åt hur hennes blick rört sig. Hon skämdes. Kinderna började hetta och hon insåg att hon förmodligen var röd om dem vilket fick henne att skämmas ännu mer. "För kärleken?" frågade Fredrik och hon nickade ivrigt till svar innan hon gled undan med blicken.

Fredrik lyfte en hand och placerade den runt flickans haka. Han vred hennes ansikte uppåt och mot sig tills hon inte kunde undgå att se in i hans ögon längre. Där höll han henne fast och mötte hennes blyga uppsyn. Hon ville be honom ta henne hårt men vågade inte. Istället sjönk hon ned på knä framför Fredrik och kände hur han släppte hennes haka när han förstod vad hon tänkt göra. Hennes knän mötte det mjuka gräset under dem och hon lutade sig fram för att smaka på honom. Fredrik såg ned på henne och kände en förväntan inom sig som var nära att explodera i ohanterbar frustration. Hon sträckte ut sin tunga och slickade försiktigt på toppen av hans hårda kuk. Fredrik stönade till av njutning när den varma tungan mötte hans kön. Flickan ryggade tillbaka av ljudet och tittade frågande upp på honom som för att få bekräftelse på att hon gjort rätt. Istället för en nickning eller uppmuntrande ord såg hon i hans ögon hur de brann av åtrå och upphetsning till henne. Hon lutade sig fram igen och öppnade sina läppar för det svullna ollonet som stirrade rakt mot henne, tog det i sin mun och slöt läpparna runt det innan hon började suga och slicka på det till hans ära och njutning. Fredrik uppfylldes av två känslor på samma gång. En oerhörd och kärleksfull njutning jämte frustration över hur försiktig hon var. Därför greppade han hennes huvud och höll det stilla medan han rörde sitt bäcken framåt och stötte in sin kuk i den villiga lilla munnen. Flickan gjorde inget motstånd så Fredrik fortsatte stöta in i hennes mun gång på gång. När han drog ut kuken och tittade ned på hennes vackra ansikte så var det sammanbundet med hans kön genom långa salivsträngar som smalnade av och brast emellan dem. Så fort den minsta droppe landade på gräset under dem så sköt grässtrån uppåt med förnyad livskraft. Fredrik lade inte märke till den effekten eftersom han var fokuserad på att njuta av den snuskiga lilla mun som villigt tog emot hans lust.

Med ett grepp om flickans hår drog han upp henne på fötter så att hon återigen stod rakt framför honom. Fredrik tittade på hennes kropp och undersökte dess former och linjer. Han tog hennes hand i sin och slöt den runt sin kuk. Sedan började han runka sig med hjälp av hennes hand och flickan kände hur handflatan blev kletig av saliv och den tjocka vätska som rann ur den hårda kuken hon höll i. Hon tittade ned och såg Fredriks ollon uppstå och försvinna mellan sina och hans fingrar. Samtidigt tog Fredrik på henne. Han smekte sidan av hennes mage och ned mot hennes bultande underliv. Han höjde handen på nytt och tryckte försiktigt med ett finger på nederdelan av henns navel innan han lät fingret glida nedåt. Flickan flämtade på nytt när hans finger sakta rörde sig över hennes könshår och hon kunde inte hejda ett upphetsat gnyende när Fredrik till slut rörde vid hennes våta blygdläppar. Hela tiden tvingade han henne att runka den hårda kuken som stod ut mellan dem och hon vågade knappt möta hans blick när hon gjorde så och samtidigt tillät honom att röra henne på det sättet. Istället lutade Fredrik sig fram och viskade i hennes öra. "Vill du bli tagen?" Flickan nickade men Fredrik var inte nöjd. Han drog tillbaka handen som fuktats av hennes upphetsning och placerade den på hennes haka och lyfte den som förut. Hon kände hur hakan blev kletig och anade lukten av sin egen upphetsning när hon generat mötte hans blick. "Vill du bli tagen?" upprepade Fredrik frågan. Hon tvekade bara ett ögonblick innan hon svarade. "Så hårt du vill." Svaret fick Fredriks ögonbryn att höjas och elden i hans ögon fick en ny ton. Sedan puttade han till henne så att hon tappade greppet om hans kuk och snubblade baklänges för att slutligen landa på rumpan i det mjuka gräset. När hon såg upp på Fredrik igen var hennes andning ansträngd av upphetsning.

Fredrik föll ned på knä framför henne och lade en tung hand på hennes axel så att hon måste luta sig tillbaka och lägga sig på rygg över gräset. Sedan särade han bryskt på hennes ben så att hon låg och visade upp sig inför honom. En mindre rodnad hade sonat en större synd än den hon gjort sig skyldig till, men Fredrik eggades bara av hennes kinders färg och höll benen isär medan han flyttade sig närmare hennes nakna lilla kropp. Flickan tittade ned och såg hur Fredriks hårda kuk närmade sig hennes underliv. Han släppte hennes ben och tog istället med ena handen tag om sin kuk när han riktade den mot hennes fitta och med ollonet tvingade sig in mellan de rinnande blygdläpparna. Hårdheten mot hennes öppning fick flickan att oroligt titta upp i Fredriks ögon. Han höll henne fortsatt nere med sin starka hand och fortsatte trycka sig in i hennes kropp utan att bry sig om oron i ansiktet under honom. Om något så sporrade osäkerheten honom att stöta hårdare in i henne. Värmen och fukten som var flickans inre omslöt hans kuk och Fredrik kunde inte undgå att släppa ut ett djupt stön av njutning när han tryckte sig inåt. Han lutade sig framåt och över flickan så att hon kände hans fulla vikt över sig när Fredrik stötte in i henne på nytt. Med ansiktet över flickans tittade han på henne med åtrå i sina ögon medan han knullade hennes sköna kropp. Han tog tag i hennes händer och höll dem fast ovanför hennes huvud. Så låg hon utsträckt med Fredriks kropp över sin egen och i hennes blick syntes en njutning som var intensiv. Tyngden över henne, den hårda kuken som gled in i hennes kropp, sedan ut ur henne för att stötas hårt in på nytt fick flickan att kvida av vällust.

Efter en liten stund drog sig Fredrik ur hennes kropp och släppte hennes händer. Han stirrade på henne med en hård blick. "Vänd dig om din lilla fresterska" väste han genom sammanbitna tänder. Något hade förändrats. Hon tittade upp på honom med osäker blick utan att röra sig. Istället för att hjälpa henne tog Fredrik ett fast grepp om hennes haka och drog den först uppåt så att hon måste titta rakt på honom. Sedan åt sidan som om han var missnöjd med hennes uppsyn. Hon tog stöd med armbågarna och reste sig en aning när han grep tag om hennes ben och svängde runt dem så att hon måste följa rörelsen med resten av kroppen för att inte få ont. Plötsligt låg hon istället på mage med sin stjärt putandes för honom. Fredrik stirrade på den med lystna ögon innan han slog till den med ena handflatan så att ett skarpt ljud genljöd och mötte honom. Flickan tittade sig över axeln på honom och i hennes ögon syntes en önskan om mer samtidigt som hon tycktes be Fredrik sluta med en och samma blick. Han mötte blicken med hårda ögon och släppte inte den när han slog till henne över stjärten ännu en gång så att hon blinkade till av den plötsliga svedan som spred sig över skinkan. Istället för att ge henne ännu fler slag drog Fredrik isär hennes små ben och tittade upphetsat in mellan dem. Hennes våta fitta var glansig och när han drog isär skinkorna på henne för att se ännu bättre så öppnade sig blygdläpparna för honom och avslöjade den trånga lilla öppningen som han redan forcerat en gång. Han tryckte ett finger mot den och masserade öppningen så att flickan svankade för honom av njutning och förväntan. Han måste ta henne. Måste trycka sig in i hennes kropp och stjäla njutningen hennes kropp undanhöll honom. Fredrik sträckte därför in en arm under flickans mage och lyfte upp hennes kropp så att hon snart stod på alla fyra. Sedan tog han sin kuk i handen och styrde den mot hennes väntande lilla fitta.

Ollonet gled mot de glansiga blygdläpparna och Fredrik stötte sitt bäcken framåt så att kuken gled in och försvann i hennes kropp. Värmen som sköljde över honom av hennes inre var underbar och Fredrik sträckte sig framåt och vidare in under henne för att krama brösten när han stötte in i henne. De var mjuka och runda i hans händer och njutningen flickans kropp skänkte honom var så stor att han knappt kunde kontrollera sig. Kramarna blev till oförsiktiga klämningar och snart stötte han hårt in i den trånga lilla fittan som omslöt och gav hans kuk så stor njutning. Han släppte brösten och tog istället tag om hennes axlar. Med hjälp av sitt grepp tvingade han henne bakåt och över sig själv samtidigt som han stötte framåt och gled djupt in i henne. Flickan njöt lika stort. Varje rörelse i hennes inre fick njutningen att tillta och hon skälvde genom kroppen när hon tänkte på hur Fredrik slagit henne på rumpan. Hon kände fortfarande hettan som uppstått av slagen och hon njöt av den varje gång nederdelan av hans mage slog i den plats där hans hand nyss träffat. Hon visste att hon förtjänade varenda slag. Hon kunde inte berätta det för honom, men hon visste att det var den behandling hon var värd. För det som måste hända när de var färdiga. Nästa stöt fick henne att tappa tankarna om annat för att helt fokusera på njutningen Fredriks stora, hårda kuk påtvingade henne. Med två stora händer om axlarna kändes det som om hela hennes kropp tvingades över Fredriks när han stötte in i henne bakifrån. Sedan släppte han taget om hennes axlar och tryckte hela kroppen framåt så att flickan måste lägga sig på mage.

Fredrik fortsatte trycka sig in i hennes kropp där hon låg platt framför honom. Han gned hela sitt bäcken mot hennes stjärt och njöt av hur kuken tvingades in i henne. När hon försökte ta stöd med armbågarna för att resa sig en aning lade han en hand om hennes nacke och höll henne nere. Hon skulle inte röra sig alls. Han bestämde vad som hände och hon skulle lydigt följa hans vilja. Med ansiktet tryckt mot gräset vred hon det runt och tittade bak på Fredrik som knullade henne hårt bakifrån. Hennes ögon var blanka av både lycka och njutning. Han använde henne, för sin egen njutning. Det var faktiskt hon som var upphov till den upphetsning hon såg i hans ögon och den njutning som föll över hans läppar. Flickan log när hon tänkte så, men Fredrik såg leendet och hans ögon hårdnade ytterligare. Hennes leende förbyttes till en nervös uppsyn och Fredrik släppte hennes nacke. Istället tog han tag i hennes handleder och drog armarna bakåt så att hon inte längre kunde röra sig alls. Han höll hårt i dem och drog dem bakåt samtidigt som han stötte hårt in i flickans inre. Plötsligt stannade han upp och satte sitt ena knä utanför hennes lår. Sedan det andra knäet så att hon måste ligga med benen ihop. Hennes nya ställning gjorde henne ännu trängre och Fredrik stönade högt när han fortsatte knulla henne med hårda stötar som fick hennes kropp att gunga fram och tillbaka under honom. Hon var så underbart skön att Fredrik kände hur orgasmen växte inom honom. Han stötte hårt och djupt in i henne och höll kvar kuken där en stund. Flickan kunde känna hur hans kön ryckte inuti henne och hon älskade känslan. Snart skulle det hända. Hon längtade så.

Fredrik drog sig istället ur henne och vände henne om med ett fast grepp efter att ha släppt ned hennes händer. Så låg hon där på rygg framför honom med brösten blottade vars vårtor lika trotsigt som förut pekade rakt uppåt i sin styvhet. Hon tittade upp på Fredrik med spelad blygsel men när hon mötte hans hårda blick gled hon undan med sin egen då blygseln upphörde att vara spelad och istället blev ärlig. Fredrik lyfte hennes ben och gned sin kuk mot hennes sammanpressade blygdläppar. Deras upphetsnings safter gjorde att den hårda kuken gled lätt. Med benen i ett enarmsgrepp riktade han sin kuk rakt in mellan de små läpparna och tryckte sig in i henne ännu en gång. Flickan upplät ett högt stön när han gled in i hennes kropp och vred sig under honom av njutning. Fredrik kände sig yr. Njutningen och upphetsningen var för mycket för honom. Kroppen under honom alltför vacker för att kunna betraktas utan ökad uphetsning som följd. Han särade på benen han haft innanför sin arm och lade benen på varsin sida av sin hals när han fortsatte knulla den vackra flickan. Med knäna brett särade och händerna på hennes lår drog han flickan mot sig när han stötte djupt in i henne. Han tittade upp på hennes bröst som gungade i reaktion till hans stötar och vidare upp mot det undersköna ansiktet som grimaserade av njutning. Tittade på hennes mun som hon inte lyckades hålla stängd förrän hon bet sig i underläppen. Hennes varje rörelse ökade hans lust och åtrå till henne. Ändå fick något honom att känna ilska. Kanske för att han var fast i en värld där det enda riktiga liv som fanns var hon. Ilska över att hon var fast där och han likaså. Han sträckte sig framåt och lade en hand om hennes hals. Hon tittade upp på Fredrik med oroliga ögon som bönade om mer. Han kunde inte ge mer. Nästa stöt fick njutningen att bli för mycket och Fredrik kunde inte längre hindra sig själv när han tittade in i hennes vackra ögon. Orgasmen växte som en lavin inom honom och skapade ett momentum som var ostoppbart.

"Kom i mig. Snälla kom i mig!" bönade flickan där hon låg med Fredriks hand runt sin hals och tog emot hans hårda stötar. Fredrik fortsatte knulla henne och smekte de gungande brösten med sin andra hand. Varje stöt ökade styvheten i hans kuk. Den var sprängfärdig inuti henne när han tryckte sig in ännu en gång. Hans andning var häftig av flåsningar och stön som blandades i ett potpurri av lusta, ilska och åtrå. Sedan hände det. Hans pung drog långsamt ihop sig och i nästa ögonblick sprutade tjock sperma in i flickans kropp. Hon kunde känna konvulsionerna som fick Fredriks kuk att rytmiskt pulsera inuti henne. Varenda konvulsion med åtföljande sperma som skänktes henne som ett bevis på den njutning hennes kropp gett upphov till fick henne att njuta ännu mer. Hon sträckte sina händer uppåt och kramade de stora armar som smekte och höll henne fast. Fredrik stötte djupt in i henne på nytt och hon svarade med att klösa armarna i sina händer så att små röda streck sakta uppstod där huden nyss haft vanlig färg. Fredrik släppte taget om hennes hals och körde in båda händerna i hennes hår när han stönande stötte in en sista gång och höll kvar sin pulserande kuk djupt inne i hennes underliv. Sedan släppte han ned hennes ben vid sidorna och lutade sig fram så att han låg tungt över hennes nakna lilla kropp. Så låg de och andades tungt båda två en stund tills Fredrik fick kraft nog att lyfta överkroppen så att han kunde titta ned på sin lilla älskarinna. Han lutade sig fram och deras läppar möttes i en kyss vars låga intensitet kompenserades av de känslor som vibrerade mellan dem. Långsamma rörelser med läpparna tills Fredrik stack in sin tunga i hennes mun och de började dansa med varandra i en långsam tryckare som inte avslutades förrän han drog tillbaka sitt huvud.

Fredrik drog sig ur den vackra flickan och lade sig på gräset bedvid henne och tittade lyckligt uppåt på ingenting. Hans andning antog sakta normal hastighet och tyngd när han återfick sin kraft och styrka efter att ha blivit helt utmattad av njutning. Hans bröst hävdes inte längre lika mycket när flickan kröp intill honom och lade sitt huvud på hans bröst för att lyssna på hans hjärtslag. Hon tittade upp på honom och log av lycka och tillfredsställelse. Fredrik log tillbaka och strök henne över kinden med ett par fingrar. Han ville tala om för henne hur stor hans kärlek var men bestämde sig för att vänta ytterligare ett litet tag. När de legat på det viset i några minuter reste sig flickan upp och gäspade med sömniga ögon. Fredrik tittade på henne och studerade hennes minsta rörelser där hon stod som en gudinna i litet format, full av liv på en plats där döden tycktes härska i övrigt. Hans kärlek till henne hade redan vuxit sig stark och därför blev han så mycket mer upprörd när det som hände därefter utspelade sig inför hans ögon.

Från ingenstans kom nämligen en man och fångade flickan i ett kraftigt grepp. Han tittade inte ens åt Fredriks håll utan lyfte upp henne och gick därifrån med henne lagd över axeln. Fredrik for genast upp och började följa efter dem men märkte snabbt att han inte hade en chans att hänga med i mannens snabba tempo. Flickan gjorde inget motstånd vilket förvirrade Fredrik, men samtidigt tittade hon mot honom och från hennes ögon rann tårar som stod i märklig kontrast till det leende som spelade på hennes läppar. Så fort en tår slitit sig loss från hennes ögon och landat på marken därunder sköt ett skott upp och en liten växt sträckte sig snart upp ur den svarta myllan som nyss varit död. Inom några ögonblick hade skottet fått en knopp och efter ytterligare något ögonblick slog en vacker lila blomma ut sina stolta kronblad för den dystra världen att betrakta och beundra i djup avund. Fredrik som sprang efter flickan och mannen på vars axel hon låg lade kanppt märke till skönheten under honom som likt vattendroppar i en öken gav liv där enbart död tidigare funnits. Förblindad av kärlek kunde han bara tänka på att komma ikapp och rädda flickan från det hon i själva verket tycktes glädjas åt. Trots att den tjuvaktiga mannen inte ens sprang kom Fredrik inte ikapp. Som i en mardröm tycktes hans steg inte leda någon vart och avståndet mellan honom och den vackra flickan växte mer och mer tills han knappt såg henne längre. Först då upptäckte han det vidunderliga spåret på marken under honom. Med växande avstånd hade likadana blommor skjuitit upp och slagit ut, och det var dem Fredrik nu följde istället för bilden av mansryggen och flickan på samma persons axel. Ångest red hans sinne som en ryttare under våldsam galopp och han sprang snabbt för att komma ikapp.

De små spåren av liv blev snart mer och mer slumpmässiga då avståndet mellan dem växte och blev stort när flickans tårar blev alltmer sällsynta. Hennes ansikte hade lysts upp av ett leende samtidigt som hon grät och Fredrik förstod att gråten måste ha ersatts av glädje. Det smärtade honom djupt att så var fallet. Hade deras möte inte betytt någonting för henne när det betytt så otroligt mycket för honom? Nästa blomma han fann höll redan på att vissna och när han kom fram till ännu en växt var den redan halvdöd med gulnad stjälk och kronbladen liggandes på marken intill, torra och livlösa. Fredrik stannade upp och insåg motvilligt sitt nederlag. Han föll ned på knä och stirrade tomt framför sig utan att se någon förändring i omgivningen. Just då hörde han något på sin vänstra sida. Ett djur så stort som en grävling stod och stirrade på honom med röda ögon. Det var omöjligt att avgöra vilken sorts djur det var för dess former och päls liknade ingen varelse Fredrik någonsin sett förut. Snart tog djuret ett steg framåt och sniffade framför sig i Fredriks riktning. Fredrik svängde huvudet åt det håll flickan och mannen försvunnit och sökte efter ett sista spår utan att finna någonting. När han tittade tillbaka mot djuret hade det tagit några oskygga steg framåt och stod nu precis framför honom och luktade på den döende lilla växten. Sedan öppnade det sin mun och åt upp det sista spåret, tillika minnet, Fredrik hade av den vackra flickan som blivit bortrövad framför hans ögon. Han blev rasande och skrek åt det pälsklädda odjuret att försvinna därifrån men möttes av totalt ointresse. Han ville sparka på djuret, mörda det som straff för dess brott, men kunde inte förmå sig att ens resa sig upp, än mindre slå ut med foten mot det där det stod och tuggade på hans kärlek. "Mördare!" skrek Fredrik med hes röst åt det svartbepälsade djuret. "Tjuv!" fortsatte han och möttes av en ondskefull blick. Växten var uppäten och djuret tycktes söka omkring sig efter ny föda och ha bestämt sig för att Fredrik var en lämplig kandidat för dess hungriga käftar.

De röda ögonen blixtrade till och Fredrik hann inte reagera förrän odjuret gjorde ett utfall mot honom och rispade hans hand med sina spetsiga tänder så att en strimma av blod började rinna längs med handryggen och ned mot marken där det slukades av den törstiga svarta jorden. I samma ögonblick hördes ett öronbedövande dån som om hela domänen skakades i sin grund. Fredrik kom upp på fötter. Djuret framför honom såg ut att förbereda ytterligare ett utfall så Fredrik tog sats och började springa. Med långa steg rusade han framåt och förbi odjuret vars tänder och urskiljningslösa hunger orsakat det plötsliga skalvet som fortfarande fick världen att gunga under Fredriks fötter. När han tittade över sin axel såg han djuret komma efter honom i en galoppliknande marsch. Fredrik sprang fortare och snart rörde han sig snabbare än benen borde bära honom. Hastigheten räckte ändå inte för djuret kom hela tiden närmare hur snabbt han än sprang. Det tycktes växa bakom honom och anta onaturliga och skrämmande proportioner. Om det kom ikapp Fredrik var risken inte längre att han skulle bli rispad eller biten. Snarare fanns det en reell risk att odjuret skulle sluka honom hel. Dess röda ögon lyste som onda röda dioder i den omgivande svärtan och Fredrik kunde inte låta bli att ständigt oroligt se sig över axeln utan att se var han satte sina fötter. Från ingenstans uppstod plötsligt och utan förvarning två gula ljuskäglor framför honom men Fredrik hann inte märka dem förrän det var för sent.

Bilen som körde längs en grusväg genom skogen bar med sig två personer. En vid ratten och en vid passagerarsätet. Ingen av dem hann reagera när den nakna mannen sprang ut rakt framför dem. De kände bara den tunga dunsen när fordonet mötte en tung kropp och föraren ställde sig på bromsen så att bilen sladdade över gruset tills den slutligen stannade halvvägs ut i diket. "Vad var det?" frågade föraren sin passagerare utan att få svar. De satt kvar ett långt ögonblick innan passageraren öppnade sin dörr och gick ut ur bilen. Föraren kom ut på andra sidan och tittade snabbt på fronten innan han vände sig om och såg vad som låg på vägen bakom dem. "Kom, snabbt!" ropade han till sin passagerare och de sprang båda fram till Fredrik som låg utsträckt på vägen i en högst onaturlig ställning som avslöjade flera brutna ben. Mannen som kört bilen kände hur världen blev luddig och hur synen fördunklades och blev otydlig när tårarna sprang fram i hans ögon. Vad hade han gjort? Var hade mannen på vägen kommit ifrån, och framförallt, varför var han naken sånär som på en svart halsduk omsorgsfullt virad runt huvudet för att täcka ögonen? Han satte sig på knä bredvid den livlösa kroppen och lade örat mot Fredriks bröstkorg. Ingenting. Inte ett ljud. Det enda han upptäckte var två röda punkter inifrån skogen som blinkade till och sedan försvann. Han noterade knappt förnimmelsen utan tittade på sin passagerare med chocken speglad i sina blanka ögon. Passageraren i sin tur plockade upp en telefon och ringde larmcentralen.

Fredrik kände hur medvetandet sakta började komma tillbaka. Ljud hördes och ljus trängde in i hans ögon när han försiktigt öppnade dem för att orientera sig. Han satt på en hård stol i ett glåmigt rum med ett enda fönster. När han fått upp ögonen såg han sig omkring och fann att rummet saknade dörr. Var befann han sig egentligen? Väggarna i rummet tycktes inte ha målats på flera decennier, kanske sekel, och fönstret framför honom saknade glas. Han reste sig upp och tänkte gå fram till fönstret när han insåg att han var fastkedjad vid golvet med två grova kättingar som skavde mot hans fotleder. Han kunde röra sig ett par meter men inte riktigt hela vägen fram till rutan. Han sträckte sig desperat framåt och försökte ta tag i fönsterkarmen, och det var då han med fasa upptäckte det. Hans armar var grå och utmärglade. Händerna en urgammal mans. Paniken började sprida sig i hans sinne när han sakta började inse vad det måste innebära. Det fick inte vara så. Kunde inte! Ljuden omkring honom ökade i intensitet och trängde genom rummets väggar utan pardon. Fasansfulla ljud. Vederstyggliga! Fredrik satte händerna till öronen och tittade istället ut genom fönstret. Synen som mötte honom gjorde honom illamående och rasande på samma gång. En gata löpte framför den byggnad som han var inspärrad i och på andra sidan av gatan fanns ett hus som påminde om det han själv var fast i. På gatan gick en man framåt mellan husen med något svart virat runt sitt huvud. Rädsla syntes i hans hållning. Rädsla och panik. Fredrik fyllde sina lungor med kvalmig luft och försökte ropa åt honom att inte fortsätta. Han kände så väl igen personen som gick där. En spegelbild av honom själv. Inte bara det utan faktiskt han. Det var Fredrik som gick där. Han mindes varenda steg när han såg sig själv vandra mellan de avskyvärda husen som pulserade och läckte svart leraktig vätska ned på gatan. Ropet stannade i halsen utan att komma ut. Han drog ett nytt djupt andetag och samlade all sin kraft för att skrika ut sin varning. Ljudet han producerade var vedervärdigt och skrämde personen på gatan ännu mer. Han mindes sitt eget skrik men kunde inte förmå sig själv att sluta. Han måste varna sig själv. Frustrationen fick honom att riva sitt eget kött och ljuden som slapp ur hans stämband fortsatte sin vidriga klagosång när han själv gick förbi sitt eget fönster på väg mot sin undergång. Helt omedveten om vad som väntade honom när bäcken han följde till slut skulle torka ut.