Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Fristående novell: Gömt i den etnografiska samlingen

Ebba ångrade valet av skor, eller, snarare ångrade hon att hon hade skor på sig överhuvudtaget. Varje steg hon tog ekade så högt genom korridoren att hon inbillade sig att öronen skulle ta skada permanent. Fast att inte ha skor på sig alls var förstås också en dålig idé, men inte i närheten så dålig som idén var att gömma sig på toaletten vid stängningsdags på Nationalmuseet i Köpenhamn. Då hade Ebba ändå varit smart och låtit bli att låsa dörren. En låst dörr skulle såklart obönhörligen leda till upptäckt och visst, hon fick rätt. Hon fick sitta där och trycka i över en timme innan ljuden från personalen försvann. Det sista hon hörde var ett ensamt par fotsteg som långsamt dog bort när personen, kanske en städare, rörde sig mot vad Ebba antog var personalingången. Hon tog ändå inga risker utan väntade en hel timme extra efter det sista ljudet. Hon var inte hungrig och behövde hon gå på toa så fanns den ju nära till hands. Inte larmar man väl en toalett? Ebba fick rätt på den punkten också. Nervositeten gjorde henne kissnödig och hon uträttade försiktigt sina behov, men hon vågade inte spola förrän mer än en halvtimme senare. Det var såklart onödigt att spola alls, men helt ociviliserad var hon trots allt inte. Att trycka på den silverfärgade plastknappen innan hon lämnade toaletten gick per automatik och så fort vattnet började rusa så rusade en ilning av ånger minst lika snabbt nedför ryggraden på Ebba. Medveten om det eventuellt dumdristiga i att föra sådant oväsen väntade hon ytterligare fem minuter innan hon slutligen öppnade dörren och tittade ut. Tystnaden var påträngande och förstärktes ytterligare något av det dunkla ljuset i lokalerna. Första problemet var att ta sig runt hörnet utan att synas från gatan utanför.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 47: En ödesdiger upptäckt

Kvällen var mild och behaglig. Sensommarnatten kom sakta smygande över tidens ås och begravde Fredrik och hans altan i ett stilla dunkel som bara mildrades av den öppna eld som han satt en bit ifrån och tittade in i. Han hade själv byggt eldstaden av tegel och murbruk för att kunna spendera sena kvällar där närhelst han fann det lockande. Lågorna och glöden därunder framförde ett grymt skådespel för hans ögon där han halvlåg på en utemöbel och slappnade av efter en lång dags vedermödor och måsten. Den röda färgen som strax övergick till lågornas slickande gula sken fångade hans uppmärksamhet fullständigt och vittnade om en annan sorts verklighet. Han nickade till men väcktes lika snabbt av den tryckande värmen från elden som envist letade sig mot hans utsträckta ben. Kanske var elden en dålig idé. Att somna ifrån den kunde vara ödesdigert, men riktigt så trött kände Fredrik sig inte. En liten stund till skulle han ligga kvar och njuta av kvällen trots att ögonlocken var tyngre än hans vilja att hålla dem öppna. Han gav efter och lät dem falla ned. Genom ögonlocken blev elden orange och vildsint. Den spelade upp scener av våld framför honom som blev till höga lågor så fort Fredrik öppnade ögonen för att se hur de slog uppåt och ibland även emot honom när en vindpust fångade deras rörelser. Skogen på andra sidan gräsmattan blev dubbelt dunkel genom eldens motljus. Det som varit träd i dagsljus var nu inte mer än ett kalt geometriskt mönster av mörka stammar och stora grenar som korsade varandra huller om buller, till synes utan någon som helst regelbundenhet. Han reflekterade snabbt över intrycket och lät ögonen falla igen ännu en gång. Det var då han först upptäckte det.

Kapitel 14: En utflykt till skogen

Det var en långsam söndagseftermiddag som Peter frågade Jennifer om hon var sugen på att åka på en utflykt till någon fin skog. Han hade tänkt på saken och kommit fram till att det var ett bra tillfälle eftersom de ändå inte hade något planerat. Jennifer tyckte det lät som en trevlig idé, så efter att ha gjort i ordning mat var de båda snart på väg ut till bilen. Innan de öppnade dörren och gick ut i trapphuset ställde sig Peter i vägen för Jennifer. Hon tittade upp på honom, frågande. Peter log finurligt innan han lutade sig fram för att kyssa henne. Istället för att möta hans läppar höll Jennifer fram en hand. "Vänta. Varför ler du så där?" frågade hon misstänksamt. Peters leende blev större, men behöll sitt finurliga uttryck. "Du får se senare" svarade Peter med oskyldig röst. Sedan lät han Jennifer gå före honom genom ytterdörren. Precis när hon passerade honom lutade han sig försiktigt fram och viskade i hennes öra. "Jag är kåt på dig Jennifer." Hon vände sig hastigt om och tittade på honom. "Vad sade du?" frågade hon förvånat. Peter låtsades som ingenting. "Ska vi gå till bilen eller?" försökte han istället. "Ja, jo. Det ska vi väl..." fortsatte Jennifer förvirrat. Hon var nästan säker på att hon hört vad han sagt. Varför förnekade han det då? Det var hon mindre säker på. Vad han hade planerat för utflykten visste inte Jennifer, men hon började misstänka att det hade med sex att göra. Skulle han ta henne mitt i skogen? Hon hoppades nästan på det. Den där lilla viskningen hade fått igång hennes tankar, och hon började känna en lätt upphetsning. Hon ville fråga men vågade inte riktigt. Tänk om hon hade fel. Det hade varit pinsamt. Det kanske bara var hon som var kåt. Plötsligt tvivlade hon på vad hon tyckt sig hört honom säga. Jennifers tankar rusade fortfarande förvirrat genom hennes huvud när de kom ut på vägen sittandes i bilen.

Kapitel 6: Huset i skogen

"You'd implore to harbour his torment in your chest... To make his burden yours, but... Sacrilege! Who are you, harlot, to interfere with His emerald will, when even your glance should never leave the soil?" - DO, Si monumentum requires, circumspice

Sara satt i taxin och tittade ut på granskogen som for förbi utanför fönstret. Det var redan mörkt ute och allt hon uppfattade var granarnas dunkla tjocka stammar som undantagsvis avbröts av en och annan jättesten, slumpartat utplacerade av enorma naturkrafter för tusentals år sedan. Hon hade försökt föra en konversation med chauffören men gett upp när hon hela tiden möttes av en märkligt föraktfull ton. Hennes förare verkade inte alls imponerad över hennes destination. Vad hon inte hade en aning om var att denna chaufför hade kört ett flertal tjejer strax över de tjugo till samma adress tidigare. Varje gång han därefter hämtat dem hade de alla varit annorlunda, lite konstiga. Han visste inte vad som försiggick i det där huset, men det kunde knappast vara något hälsosamt. Så hon nöjde sig med utsikten istället. De for fram i alldeles för hög fart på en enslig grusväg nu. Det var länge sedan de sett något hus. Sara undrade nervöst om det var långt kvar när chauffören plötsligt saktade ner. Framför dem till höger reste sig ett gammalt rött hus. Det såg åldrat och obebott ut. Fönstren var igenspikade och det enda som tydde på något som helst liv där inne var en ensam marschall vars oroliga låga flackade i vinden där den stod på marken framför trappan till husets dörr. Är du säker på att det här är rätt, frågade Sara chauffören och fick ett kort ja till svar. Det är den adress du sa att du ville åka till, fortsatte han vresigt. Sara studerade huset ytterligare en stund innan hon betalade för sin resa och steg ur bilen. När hon kom ut och kunde se lite bättre upptäckte hon att det fanns både glas och gardiner bakom plankorna som täckte fönstren. I ett av fönstren öppnade det sig en minimal glipa mellan gardinerna och genom denna strömmade ett svagt ljus ut. Var detta verkligen så genomtänkt, undrade hon för sig själv. Å andra sidan, vad var det värsta som kunde hända? Det ville hon inte tänka på och beslöt sig därför för att låta bli. Det fanns ingen mening med att skrämma upp sig själv.