tisdag 27 december 2011

Årsredovisning och bokslut

Hejsan kära läsare!

Nu har Jorunns sagor funnits i nästan ett helt år. Det har blivit en hel del noveller på den tiden, av olika slag. Den senaste är egentligen inte ens en sexnovell utan snarare ett stilexperiment. En lek med amerikansk socialrealism om man så vill. I den liksom i många andra noveller finns det inslag från mitt eget liv. Jag vet vad du tänker nu men riktigt så illa är det faktiskt inte. Så usel är jag inte. Fiktion och biografisk sanning blandas vilt på Jorunns sagor och det är bara jag som vet vilket som är vad.

Jag är väldigt glad över att responsen varit så fin från er läsare och tackar ödmjukt för att ni tar er tid att skriva en rad eller två emellanåt. Utan feeddback och tecken på liv från er hade jag lagt ned verksamheten för länge sedan. Jag förstår att det kan kännas genant att skriva kommentarer på den här typen av blogg eller att skicka e-mail till min typ av författare. Därför är jag ännu mer tacksam att ni faktiskt gör just detta.

Den som läst här länge har kanske märkt tendenser och förändringar. Jag är inte alltid medveten om dem själv men jag brukar säga att en ny inriktning inte är permanent. Det är inte för att jag är rädd att ni ska ogilla det jag börjat skriva just då. Försökte jag tillfredsställa alla smaker samtidigt skulle berättelserna inte bli bra. Jag är helt enkelt för rastlös för att skriva på samma sätt om och om igen. Den som istället läser regelbundet har förmodligen märkt en helt annan sak. Nämligen att kapitlen inte dyker upp i samma takt som de gjorde förr. Det stämmer och det finns skäl till den saken. Jag skriver inte bara snusk kära läsare.

Ett tag var det hur kul som helst att skriva erotiska noveller men efterhand blev det lite tjatigt. Därför fokuserar jag mer än tidigare på andra sorters texter nuförtiden. Den som är intresserad av mina andra texter får använda sin analytiska förmåga så gott hon kan och försöka känna igen min stil annorstädes. Jag är, som ni vet, anonym här och jag tänker fortsätta vara det. Det har jag däremot ingen anledning att vara när det gäller andra berättelser. Om du kan avslöja mig så gör det. Det är bara att skicka ett mail så erkänner jag säkert ganska snart.

Nåväl, dags att avrunda det här inlägget eftersom det ändå inte kommer läsas av lika många som berättelserna. Jag önskar dig, kära läsare, en god fortsättning och ett gott nytt år! Vi ses väl nästa år också? ;)

/B.

P.S. Till 'Somnambulist' på Lustbloggar.se; Jag är inte Jan Guillou!

Kapitel 12: Julsaga från andra sidan

Jag vaknade tidigt på morgonen och steg upp utan att spilla någon tid på att dra mig i sängen. Åt frukost på sedvanligt vis. Två mackor med ost och ett stort glas vatten. Det hela tog ungefär fem minuter. Sedan blev jag kissnödig. Även det precis som vanligt. Gick och kissade och såg mig i spegeln. Håret stod på ända men i övrigt såg jag ut precis som vanligt. Ögonen var en aning röda. Gjorde toalett och tänkte inte mer på saken. Efter att ha satt på mig kläderna tog jag min packning som jag samlat ihop kvällen innan och satte ryggsäcken över axlarna. Låste dörren, funderade på om spisen var avstängd, konstaterade att jag inte hade en aning och att det spelade mindre roll. Om huset brann ner kunde göra detsamma. Lite mer spänning i tillvaron. Ett åtal för mordbrand. Hårdaste straffet i straffskalan. Funderade på vilken prestige brottet förde med sig i fängelsekretsar men tappade koncentrationen när jag promenerade till järnvägsstationen. Tankarna vandrade mot nya ämnen och fängelsetanken förflyktigades. Kanske lika bra. Jag hade förmodligen varit en dålig fånge. Aldrig varit särskilt intresserad av att slåss. Alla har sina laster men adrenalin är inte min. Jag har tillräckligt med laster ändå. Varför samla? Snart kom jag fram till järnvägsstationen. Fullt av folk på perrongen. Någon hade en tomteluva på sig och såg alldeles för munter ut. Jag gav honom en ond blick och fick en förvånad tillbaka. Det fanns inte en folktom plats på hela perrongen så jag accepterade slutligen folkhavets rätt över den lilla människan och försökte låta bli att avsky min närmaste omgivning. Det gick inte så bra men jag berömde mig för att åtminstone ha gjort ett ärligt försök.


onsdag 21 december 2011

Kapitel 11: Muntlig presentation

Under nästan hela terminen hade de pratat varje dag med varandra. Mia uppskattade samtalen långt mer än hon någonsin vågade erkänna och hoppades att Ludde kände likadant. Han var så svår att läsa av och tolka att hon kände sig osäker på sig själv. Om det bara var hon som kände som hon gjorde skulle en eventuell flirt bli pinsam. Mia avskydde den sortens pinsamhet. Hon förstod egentligen inte varför men den tanken var så skrämmande att hon hellre lät bli att säga något om sina känslor än att ta risken och kanske inte få dem besvarade. Det var fel. Hon visste mycket väl hur feg hon var och behövde inte få det berättat för sig. Trots det tyckte hennes kompisar om att berätta för henne just hur feg hon var. Idag skulle hon träffa Ludde igen och de skulle förmodligen börja prata om annat som vanligt men Mia såg ingen möjlighet att säga något om sina känslor denna gång heller. Ludde kanske inte var intresserad av henne, tänkte hon. Om han var intresserad hade han säkert sagt något vid det här laget. Ingen var lika feg som henne så Mia tog för givet att ett eventuellt intresse från någon annan visade sig långt innan hon tvingades ta ett eget initiativ. Så Ludde var nog inte särskilt intresserad ändå. Det borde ha märkts isåfall. Mia suckade olyckligt när hon gick genom korridoren mot det studierum där de skulle träffas för att tillsammans förbereda en presentation att framföra inför sina studiekamrater. När hon kom fram stod dörren på glänt. Mia kikade in i springan och såg Ludde sitta med en bok uppslagen framför sig. Han såg ut att läsa den med ett visst ointresse. Plötsligt tittade han upp från boken och riktade blicken mot dörren där han fick syn på Mia.


fredag 2 december 2011

Kapitel 10: Utsikter från en enslig balkong

Kvällen var fortfarande ung när Felix följde med två kompisar ut på balkongen för att komma ifrån festens buller och få ro att prata lite mer ostört med varandra. Cigaretter tändes, en ölburk öppnades och när balkongdörren stängts avtog oljudet inifrån lägenheten så att det lade sig som ett dovt buller i bakgrunden där individuella röster bara undantagsvis stack ut och nådde kompisarnas uppmärksamhet. Det fanns en soffa på balkongen som Andreas och Tobbe satte sig i. Felix stod istället lutad mot balkongräcket och tittade ointresserat ut över gårdsplanen med sin slitna lekplats för mindre barn. Han hade följt med ut mer för att svalka sig och få lite frisk luft än för att diskutera något brännande viktigt ämne med sina vänner och nickade mest åt dem när de krävde hans åsikt angående någon extra viktig fråga. Mittemot balkongen reste sig nästa höga hyreshus och Felix kunde konstatera att det andra huset låg ovanligt nära den byggnad han själv befann sig i. Lukten av rök avtog plötsligt och kompisarna reste sig från soffan för att öppna dörren in till lägenheten för att gå in. "Ska du med in eller?" hörde han Tobbes röst men Felix skakade bara på huvudet till svar. "Jag stannar en liten stund till. Gå ni in så länge." Tobbe vände sig mot Andreas, ryckte på axlarna och de gick in tillsammans och lämnade Felix kvar där ute för sig själv. När de lämnat honom ensam suckade Felix tungt. Ensamheten var behaglig. Han hade inte druckit mer än ett par öl och var inte ännu berusad. Det skulle han förmodligen bli snart och så fort det skedde visste han att ensamheten inte skulle locka lika mycket längre. Därför passade han på medan känslorna fortfarande var ärliga och oförfalskade.