Jag vaknade tidigt på morgonen och steg upp utan att spilla någon tid på att dra mig i sängen. Åt frukost på sedvanligt vis. Två mackor med ost och ett stort glas vatten. Det hela tog ungefär fem minuter. Sedan blev jag kissnödig. Även det precis som vanligt. Gick och kissade och såg mig i spegeln. Håret stod på ända men i övrigt såg jag ut precis som vanligt. Ögonen var en aning röda. Gjorde toalett och tänkte inte mer på saken. Efter att ha satt på mig kläderna tog jag min packning som jag samlat ihop kvällen innan och satte ryggsäcken över axlarna. Låste dörren, funderade på om spisen var avstängd, konstaterade att jag inte hade en aning och att det spelade mindre roll. Om huset brann ner kunde göra detsamma. Lite mer spänning i tillvaron. Ett åtal för mordbrand. Hårdaste straffet i straffskalan. Funderade på vilken prestige brottet förde med sig i fängelsekretsar men tappade koncentrationen när jag promenerade till järnvägsstationen. Tankarna vandrade mot nya ämnen och fängelsetanken förflyktigades. Kanske lika bra. Jag hade förmodligen varit en dålig fånge. Aldrig varit särskilt intresserad av att slåss. Alla har sina laster men adrenalin är inte min. Jag har tillräckligt med laster ändå. Varför samla? Snart kom jag fram till järnvägsstationen. Fullt av folk på perrongen. Någon hade en tomteluva på sig och såg alldeles för munter ut. Jag gav honom en ond blick och fick en förvånad tillbaka. Det fanns inte en folktom plats på hela perrongen så jag accepterade slutligen folkhavets rätt över den lilla människan och försökte låta bli att avsky min närmaste omgivning. Det gick inte så bra men jag berömde mig för att åtminstone ha gjort ett ärligt försök.
När tåget rullade in på spåret blev stämningen på perrongen orolig. Folk kramades och sade sina farväl. Ingen kramade mig. Jag sade inte farväl till någon. En ung man hjälpte en dam att lyfta upp sin väska på tåget. De log mot varandra och tycktes ha hamnat i någon sorts storhelgspsykos som de båda visste var högst tillfällig. Eller så visste de det inte alls. Jag visste det. Det fick räcka. En annan dag på året, i en annan stadsdel hade samma ungdom rånat damen och lämnat henne chockad och ensam på ett torg. Polisen hade kommit och konstaterat att det hela var förfärligt, tagit emot en anmälan och fört in händelsen i statistiken som det rådande styret beställt för att rättfärdiga sitt nysatsande på telefonerande poliser. Jag gick genom tågvagnen och hittade min plats. Biljetten angav fönsterplats men jag fick sitta vid mittgången eftersom något blivit galet. Var inte alls förvånad. Inte ens besviken. Vad spelar det för roll?, tänkte jag. Bredvid mig satt en kvinna. Jag ville titta på henne en lång stund och avgöra om hon var attraktiv men jag struntade i det och tog fram en bok istället. Att börja en resa på mer än sex timmar på det viset skulle inte vara genomtänkt. Eller så hade det kanske gjort resan mer intressant. Jag lade ner boken i det lilla facket för tidningar på stolsryggen framför mig och tittade åt sidan mot kvinnan. Hon vände sig om och mötte min blick med tomma ögon. Jag sneglade mot hennes fötter och passade samtidigt på att studera hennes lår. "Snygg väska" kommenterade jag och väntade på ett svar. "Tack, jag tycker själv den är riktigt frän faktiskt" började hon. Hon fortsatte prata en stund men jag hade redan tappat intresset. Det hela gav mig en anledning att fortsätta titta på henne och det kunde räcka. När hon var klar och jag hade nickat åt hennes ljud vid rätt tillfällen tog kontakten slut. Vi återgick till våra respektive liv på nytt.
Efter en timme fick jag ett sms av den nya flickvännen. Hur hon hade blivit en flickvän var mer än vad mitt förstånd kunde greppa. Jag hade aldrig sagt henne något som kunde tolkas som ett intresse av det slaget. En dag var det bara så. Jag hade inte passat mig tillräckligt noga. Kvinnor har en kunskap kring relationer som män som jag mystifieras av. En sorts tolkningsföreträde som jag aldrig brytt mig om att utmana. Är vi ihop säger du? Nåväl, då är vi väl det. Har vi det bra? Är vi lyckliga? Tåget fortsatte sin ständiga rörelse framåt och stannade bara upp för att sluka fler passagerare på noggrant utvalda orter. Viktiga orter får man anta. Orter där viktigt folk befinner sig och bor eller verkar. Inte folk som jag. Jag har aldrig varit särskilt viktig. Ett mjukt ryck och så var vi på väg igen. Jag vände mig mot kvinnan bredvid mig istället för att svara på smset. "Jag tänkte gå till kiosken. Vill du ha något?" frågade jag henne. Hon gav mig en förvånad blick men svarade att hon inte behövde något. Det var snällt av mig att fråga. Hon anade inte hur jag tänkte om henne. Vad jag ville göra med henne. Lika bra det. Jag reste mig och gick mittgången bakåt till den lilla kiosken med de hutlösa priserna. Köpte en bulle och åt den på vägen tillbaka. Satte mig på min plats och tog upp min bok. Funderade på hur länge jag kunde vänta med att svara på smset utan att vara en dålig pojkvän och kom fram till att några timmar borde vara lugnt. Bestämde mig för att istället vänta ett par dagar. Hade ingen lust att uppmuntra henne. Stämningen i tågvagnen var hög av någon anledning. Förmodligen på grund av julen och förväntningarna på de kommande dagarna.
Tittade ut genom fönstret förbi kvinnan bredvid mig och såg träd fara förbi. Granskog och någon enstaka äng. Hade vi redan kommit så långt? Kvinnan bredvid mig speglades i fönstret och jag bestämde mig för att titta på henne istället för på träden. Hon var ganska vacker. Långt mörkt hår som ramade in ansiktet med de tomma ögonen. Liten näsa och en mun som hon slickade sig försiktigt om med jämna mellanrum. Hon tittade ut på träden utan att verka bry sig särskilt mycket om dem. Jag sänkte blicken och studerade hennes bröst en stund, fortfarande genom fönstrets reflektion. De var ganska stora och de gjorde mig kåt. När jag tittade upp igen möttes våra blickar i fönstret. Hon hade sett hur jag tittat. Eller hade hon verkligen det? Jag kunde ju lika gärna ha tittat längre ned på trädens stammar. Vi fortsatte titta på varandra och jag log åt henne. Hon log tillbaka samtidigt som hon bet sig i underläppen. Jag blev ännu kåtare. Hon vände sig mot mig och ursäktade sig. Jag reste mig och släppte förbi henne. Hon gick genom vagnen och bakåt. Jag satt kvar och tänkte på hennes bröst och snygga ben. Sedan slog det mig. Jag reste mig och gick samma håll som hon. Det fanns ingen toalett på den sidan av vagnen så jag öppnade mellandörren och gick in i nästa vagn efter att ha lyssnat på oväsendet mellan vagnarna i några sekunder. Där fanns en toalett. Jag kände på dörren. Den var öppen. Jag gick in och där stod hon med sitt mörka hår och de tomma ögonen. I tomheten fanns något annat nu. Jag lade min hand på hennes höft och hon hindrade mig inte utan låste istället dörren bakom mig. Det var svårt att hålla balansen där inne men jag lyckades ändå kyssa henne. Våra tungor lekte vilt med varandra och jag smekte hennes bröst. När vi slutat kyssas vände jag henne om och fortsatte smeka hennes kropp bakifrån. Brösten var mjuka och sköna.
Jag fick upp hennes byxor och drog ned dem. Hennes rumpa var sexig och putade ut en aning. Jag kände på den, smekte den med händerna och erbjöd den svala huden mina händers värme. Hon lutade sig framåt och tog stöd med händerna mot ena väggen när mina fingrar hittat till hennes blygdläppar. De var redan fuktiga och redo för mig. Det förbluffade mig hur snabbt den här kvinnan förstått mina avsikter och ännu mer att hon var villig att gå dem till mötes. Jag ifrågasatte henne inte. Jag var minst lika kåt och min kuk hade redan hårdnat. Jag fick upp mina byxor och drog ned dem till knäna. Förde min kuk in mellan hennes sexiga skinkor och gled in i hennes kropp. Med händerna på hennes höfter stötte jag in i henne och kände värmen från hennes inre omsluta mig. Hon gjorde små tysta ljud när jag knullade henne och tycktes njuta av mig på samma sätt som jag njöt av henne. Jag tänkte fula saker om henne. Fula ord och meningar som jag beslöt att hålla för mig själv. Ord och meningar som jag lärt mig fungerade bättre för kvinnor som hade mer känslor för mig. De var mindre sårande då. En intressant paradox. Jag fortsatte stöta in i henne och hon tog på sig själv under tiden. Smekte sig och började darra i benen. När hennes skakningar och ljud avtog kände jag att det var för sent. Jag var på väg att komma och stötte hårt in i henne, höll mig kvar djupt inne och lät sperman spruta i hennes inre medan jag försökte vara tyst. När vi var klara drog jag mig ur och fick på mig byxorna igen. Vi kysstes inte. Tittade knappt på varandra. Jag mumlade något, låste upp dörren och steg ut i tågvagnen. Ingen stod på kö. Jag tänkte att det faktumet troligen skulle göra henne glad. Med snabba steg gick jag till våra platser och tog min packning. Sedan fortsatte jag två vagnar framåt och hittade en ledig plats. Jag satte mig där och plockade upp min bok. Jag började läsa.
Några timmar senare var jag framme vid min destination. Jag tog min väska och steg ur tåget. Folk myllrade på perrongen och jag följde strömmen nedför några trappor och gick genom en tunnel mot tunnelbanan. Jag såg inte kvinnan från tåget. Löste biljett och åkte rulltrappa ned till den linje som skulle föra mig till rätt station. Tåget kom in på den underjordiska perrongen efter bara ett par minuter och jag steg på. Lät bli att sätta mig, som vanligt, och höll istället i de gula räckena. När vi hade åkt ett par minuter och passerat de mest centrala stationerna konstaterade jag att "tunnelbana" är ett missvisande ord för huvudstadens kommunikationer. Visst rörde vi oss genom tunnlar ibland men mestadels kunde jag se staden omkring mig genom fönstren. En oändlighet av hus. När min station dök upp på den digitala displayen i taket gjorde jag mig redo att lämna den anonyma folkmassan i vagnen. Dörrarna öppnades efter en menlös varning om att inte fastna i dem och jag steg ut. Luften var varmare än den borde vara. Inte olikt hur den varit när jag stigit på det vanliga tåget drygt sex timmar tidigare. Jag promenerade mot mitt mål och kom fram. Hjärtliga hälsningar. Kramar. Mat och öl. Jag började snart bli berusad eftersom jag knappt ätit under dagen. Musik avlyssnades, mer öl dracks och sedan var det dags att sova.
Vaknade med en lätt bakfylla men med desto mer ångest. Försökte avgöra vad ångesten kom sig av men gav upp. Den tycktes vara utan tydligt objekt men helt bestämd i att låta mig vara subjekt för sin generösa utdelning av smärta. Gjorde det enda vettiga i sådana lägen och intalade mig själv att det inte spelade någon roll. Vad jag än gjort för att förtjäna ångesten var redan gjort. Det var för sent att ändra på nu. Tittade på min mobiltelefon och svarade på några sms. Inte flickvännens. Reflekterade en stund över olika sätt att göra slut men eftersom jag inte tyckte mig någonsin ha blivit ihop med henne verkade det onödigt att göra slut. Jag var ensam vaken och hade tid att fundera lite mer. Ett ord dök upp i mina tankar apropå den där relationen. Liminalitet. Om hon var ihop med mig men inte jag med henne, befann jag mig inte då i någon sorts liminalt mellantillstånd? Om vi hade varit ihop men ingen av oss tyckte att vi var det, hade vi hamnat i en sorts superliminalitet isåfall? Tanken roade mig. Om man var ihop och medveten om det men funderade på att gå skilda vägar, var det isåfall en smygande subliminalitet? Jag log ärligt för första gången på länge åt ordleken och började tänka på poplåten "Smooth Criminal". Nynnade för mig själv och bytte ut ordet criminal mot liminal och log ännu mer åt min egen fyndighet. Min värd vaknade, inte på grund av mitt sjungande, och vi åt frukost. Planerna för dagen ritades upp och jag följde med på ett julfirande som inte hade något med mig att göra. Jag var artig och tackade för både mat och julklappar. Glömde tacka för öl och sprit men tänkte att det nog inte spelade någon roll.
Kvällen var relativt ung och jag bestämde mig för att gå ut på en krog trots att det var julafton. Hittade en lämplig krog och gick in. Beställde tre öl och tog dem med mig till det enda lediga bordet på stället. Det var ett litet bord med bara två stolar. Jag satt med de gult skimrande ölen framför mig och drack en klunk från varje glas och tittade ointresserat på folket omkring mig. En sådan kväll samlades kompisar från förr och samtalade glatt om gamla tider. Nostalgin tycktes flöda lika rikligt som ölet. Jag tittade på mina öl och konstaterade att alla tre var halvfulla. Hade redan fått i mig en och en halv öl med andra ord. Det gjorde mig märkligt glad att kunna konstatera detta enkla faktum. Jag satt och lät bli att tänka en stund. Det dök upp en kort tjej som frågade om hon fick sätta sig vid mitt bord. Jag nickade utan att le. Hon frågade om jag var ensam och denna gång log jag när jag nickade. Hon log också. Jag frågade inte om hon var ensam. Hon satt med mig så svaret var givet på förhand. Jag erbjöd henne ett av de halvfulla glasen och hon tog tacksamt emot det. Hon läppjade på ölet och slickade sig om läpparna när hon druckit en klunk. Det var inget speciellt öl. Stor stark av något okänt märke. Det var inte rätt dag för något specialöl. Fel tillfälle och fel stad. Nej, inte fel stad men fel stadsdel. Jag drack ur mina egna två kvarvarande glas och vi tittade på varandra utan att prata. Jag gillade henne. Hon såg ganska bra ut och synen av henne fick mina tankar på andra spår. När hon satte ned sitt glas efter en ny klunk tog jag hennes hand i min och tittade henne i ögonen. Hon tittade tillbaka och hennes ögon fick något skrämt i sig när min blick vandrat över hennes bröst och tillbaka. Jag insåg att jag stirrade ilsket på henne och slappnade av i ansiktet. Hennes blick blev mindre skrämd och hon rörde sin hand i min.
Vi satt där och höll varandra i handen medan nostalgin flödade omkring oss. Vi hade ingen nostalgi att dela utan lät ölet flöda istället. Jag beställde in tre öl till och gav den ena till tjejen. Hon ville ge mig pengar men jag skakade på huvudet. Hon lade pengarna på bordet istället. När vi druckit upp våra öl gick vi därifrån tillsammans. Jag lät hennes pengar ligga kvar på bordet. Hon bodde i en förort söderut och vi tog tunnelbanan dit tillsammans. När vi kom till rätt station hoppade vi av och promenerade den sista biten. Hennes lägenhet var en etta på ett fåtal kvadrat men den var i gott skick. Städad och väldoftande på ett sätt som bara kvinnor lyckas åstadkomma. Kanske också homosexuella. Jag hade aldrig varit hemma hos en homosexuell person. Åtminstone inte vad jag kände till. Vi klädde av oss utan att säga mer än nödvändigt och hennes kropp var vacker. Vackrare än hennes ansikte som ändå var ganska vackert det också. Hon hade lockigt svart hår och det matchade hennes bleka kropp på ett intressant sätt. Intressant såtillvida att hennes utseende gjorde mig kåt. Jag var redan avklädd och min kuk började hårdna när jag tittade på henne. Vi lade oss i hennes säng och började kyssas. Jag vände henne om, smekte hennes höfter och bröst medan jag tryckte mitt hårda kön mot hennes skinkor. Hon var sval, nästan kall, och jag delade med mig av min egen värme. Sedan lade jag mig ovanpå henne mellan hennes särade ben och styrde in min kuk mellan hennes fuktiga små blygdläppar. Jag trängde in och njöt av henne. Stötte in upprepade gånger och lät henne njuta av mig. Först försiktiga stötar och sedan några hårdare. Jag smekte hennes bröst och lät henne suga på ett par fingrar medan jag knullade hennes lilla kropp.
Hon stönade tyst under mig och jag vred hennes ansikte åt sidan för att se hennes profil medan jag stal njutning från henne som en tjuv. Hon var skön och jag kände att min orgasm närmade sig. Jag fortsatte stöta in i henne och när orgasmen inte lät vänta på sig längre utgjöt jag min lust i hennes inre i spasmer som fick henne att stöna något högre. När jag drog mig ur henne gled hon ned och slickade min kuk ren från sig själv som om hon ville utplåna spåren av sig själv från min kropp. Jag njöt av förfarandet och hade inte en tanke på att protestera. Snart blev jag hård igen och med kuken i sin mun började hon runka mig. Jag blev riktigt hård och hon var så noggrann i sitt sugande, slickande och runkande att jag snart var nära att komma på nytt. Jag varnade henne och hon tittade upp på mig med gillande ögon. Efter en stund exploderade jag i hennes mun och hon svalde det jag givit henne. Jag frågade om hon hade en dusch och fick ett jakande svar. Duschen var varm och skön. Efteråt torkade jag mig och satte på mina kläder igen. Jag gick ut i rummet och tjejen sov. Det gjorde detsamma. Bättre det än att ställa plötsliga krav på varandra. Jag fick på mig mina ytterkläder och skor. Gick därifrån och funderade över utttrycket transsubstantialism under min promenad tillbaka till tunnelbanestationen. Om brödet under nattvarden blev till kristi kropp, vinet till hans blod, innebar inte det att kristendomen hade en märklig besatthet av kannibalism? Deofagi? Det senare ordet fick mig att le. Äta en gud... Tja, varför inte?, tänkte jag. Förmodligen långt mer välsmakande än en medmänniska. Jag hade aldrig testat något av det och var därför inte rätt person att avgöra saken. Något att fråga en präst en vacker dag när jag befann mig i samkväm med en sådan och en kannibal på samma tillställning. En ganska underhållande tanke. Lade till en knarkande nazist och bilden blev komplett.
På tunnelbanetåget tillbaka mot stadens centrum stod jag och höll mig i de gula räckena ännu en gång. Någon mådde dåligt i mitten av vagnen och utgjöt sitt illamående över golvet. Folk reste sig och gav honom utrymme och avskildhet för sina förehavanden. Transsubstantialismen verkade inte vara applicerbar på situationen. Möjligen transgression. Tveklöst termen abjekt. Jag bestämde mig för att tänka på något annat. Hoppade av tåget och hittade snabbt en ny krog. Fortfarande fullt av folk vars samstämmiga minnen delades frikostigt över borden. Jag hittade inget bord utan ställde mig vid bardisken och drack min öl för mig själv. Bartendern hade fullt upp och stressade fram glas efter glas med öl och drinkar. Transsubstantialismen dök upp i mina tankar igen. Ett intressant ord inte minst eftersom det var en så vanlig religiös företeelse men som så få hade ett ord för. Jag försökte applicera termen på mitt eget liv men kom inte på något avseende i vilket det var relevant. Sedan kom jag på det. Utlösningen. Ibland utgjöt man sin lust i en kvinna. Andra gånger sin kärlek. Det var samma kletiga sperma varje gång men dess innebörd skiftade. Inte bara i symbolisk mening. När jag älskat någon och sprutat i hennes inre hade det verkligen varit min kärlek och åtrå jag delat med mig av. Andra gånger bara smutsig lusta. Jag kände mig plötsligt nöjd med mig själv. Det måste ha synts för det kom fram en blond tjej och började tala med mig. Först trodde jag hon pratade med någon annan och ignorerade henne. När jag insåg mitt misstag presenterade hon sig som Anna. Hon var osannolikt smal denna Anna och jag frågade henne om hon stavade sitt namn med ett eller två N. Hon förstod inte referensen utan svarade med ett förbryllat leende att det stavades med två.
Även om hon nu inte förstod vad jag syftade på tycktes hon ändå vara smittad av tro på den moderna gudomen vars löfte om frälsning ställer högre krav än de flesta äldre gudar och gudinnor. Självspäkning och svält som sakrament. En pervers gudinna utan tvekan. Hennes tillbedjerskor trasiga människor med ett skrämmande yttre och långt värre inre. Alltihop väl dolt genom framgång och intelligens. Anna verkade sakna både framgång och skärpa så hennes yttre måste ha berott på något annat. Kanske var hennes inre vackert. Vem vet? Jag brydde mig inte om att ta reda på hur det förhöll sig med den saken. Istället lämnade jag henne och åkte hem till min värd som redan sov när jag steg in i lägenheten. Jag lade mig och sov och när jag vaknade borde jag varit bakfull men var det inte. Däremot hade jag en mördande ångest och ett dåligt samvete. Jag försökte intala mig att det inte spelade någon roll. Det som var gjort var gjort och kunde inte göras ogjort hur mycket jag än försökte. Det fungerade inte. Jag besvarade slutligen smset från den självutnämda flickvännen och samvetet dövades en aning, ångesten fanns kvar. En kroppslig ånget av nödvändighet eftersom jag vid det laget hade gått cirkeln runt och återtagit min forna uppenbarelse av ett tomt skal. En död själ i en levande kropp. Ett känslokallt monster utan empati eller större förmåga till sympati. Jag visste att det var en övergående fas men vad hjälpte den insikten? Inte mycket. Jag hade redan börjat processen av att försöka övertyga mig om att mitt nuvarande tillstånd var av godo. Att detta var mänsklighetens högsta form av varande. Självbedrägeri på högsta nivå. Den lättaste att ljuga för är den egna personen. Man lyssnar och vill så gärna tro på lögnerna att de snart framstår som sanningar. Visdomens budord skiftar med humöret och välbefinnandet. Aldrig statiska, alltid i rörelse. Som om sanningen var konditional. Om, så. Jag steg upp ur sängen och drack vatten. Flera glas. Efter att ha sovit ett par timmar till kändes det lite bättre.
Nästa dag spenderade jag strosande fritt på stan. Det var först efter ett tag som jag insåg att strosandet inte var så fritt som jag först inbillat mig. Vart jag än gick mötte människor mig på trottoarerna. Kvinnor i olika åldrar och stilar men jag såg bara dem som såg ut att vara i en specifik ålder. En specifik hårfärg. En speciell färg på ögonen. Omedvetet och därefter medvetet letade jag efter Henne. Jag gick förbi en affär och funderade på om Hon var därinne. Om Hon brukade handla kläder just där. Det var meningslöst. Staden var för stor för att jag skulle ha en chans att stöta på Henne helt planlöst. Min kunskap om Henne för bristfällig för att jag skulle kunna effektivisera letandet genom att gå till rätt ställen vid rätt tidpunkt. Ändå hoppade jag till flera gånger när jag mötte kvinnor på gatan med rätt hårfärg, rätt ögon, rätt klädstil osv. En kvinna var så lik Henne att jag gick fram för att säga Hennes namn men när hon vände sig om stämde utseendet inte längre alls. Jag hade bara inbillat mig att det var Hon. Önsketänkande som antog hallucinatoriska egenskaper. Det var dags att åka hem. Inte till värden utan hem på riktigt. Jag visste inte längre vad jag gjorde där. Varför jag var där. Jag tog tunnelbanan till min värd och hämtade ryggsäcken. Vi tog farväl av varandra och jag lovade att upplåta min egen bostad vid behov eller önskan och fick ett tack för erbjudandet. Snart var jag på centralstationen och väntade på att mitt tåg skulle annonseras på skyltarna i taket på den perrong som jag visste var den rätta. Jag var tidig och kalabalik utbröt när två tidigare tåg bytte spår av misstag. Tågen var så lika att folk gick in i fel, fick gå ut igen och ta sig in i tåget på andra sidan perrongen. En konduktör talade i en megafon och dirigerade folkhavet till rätt sida och rätt tåg. Mitt eget hade bytt spår och jag smet undan från förvirringen och steg in i min vagn. Jag hade fått exakt samma plats som förut med kiosken bakom mig. Det enda som skiljde sig åt var grannen. Denna gång var det en man strax över de tjugo med hatt. Jag brydde mig inte om att titta på hans ben. Hans bröstkorg såg platt ut. Jag fick ett nytt sms av flickvännen. Jag svarade inte på det. Jag åkte hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar