Vilorummet

Jag var på väg hem efter ett besök i Stockholm och kunde av någon anledning inte förmå mig att finna intresse mig för varken utsikten eller omgivningarna. Dels berodde detta förstås på att jag sett landskapets skiftningar många gånger förut, men allra mest var det nog för att jag blivit tilldelad ett säte som SJ skamlöst betecknade som "fönsterplats". I själva verket innebar en sådan plats att sitta vid mittgången. Inte nog med det. Sätet bredvid, intill fönstret, som jag inledningsvis trodde var mitt - ett misstag å min sida, helt och hållet mitt eget fel - hade egentligen inte mycket mer utsikt. En tygklädd träskiva, möjligen av masonit eller något annat "ädelträ", hindrade de flesta former för intagande av det framrusande landskapet. Å andra sidan var den andra platsen tom. Jag bytte således plats, utan att för den skull se bättre. Snarare tvärtom. I denna brist på yttre intryck levde snart mitt inre upp desto mer och en speciell tanke bet sig fast och vägrade släppa taget om mig. Hilda. Det började med att jag lite diffust såg ansiktet för mitt inre men detaljerna blev skarpare snabbt. De blå mandelformade ögonen som ibland smalnar av till en kisning när hon ler, de två bruna fräknarna i det högra av dem och underläppens sätt att försiktigt dölja framtänderna. Hildas leende tvingar ofta mig själv att le och jag insåg en smula förläget att jag med ögonen slutna gjorde just det. Tankarna och bilderna som fyllde mitt inre liksom landskapet for förbi, åtminstone utanför de andra resenärernas fönster, fyllde mig plötsligt med glädje. Fem timmar senare skulle jag träffa Hilda och då tänkte jag krama henne hårt och trycka min mun mot hennes. Planen var inte långt mer utvecklad än så, men det var åtminstone en plan.

Kapitel 50: På resande fot

När tåget rullar in på Stockholms centralstation (i tid!) har jag redan väntat i 35 minuter. Inte för att jag någonsin är särskilt orolig för att komma för sent eller missa de tåg jag åker med. Nej, det beror mer på att tidpunkten för just den här avresan gör dagen smått meninglös att försöka fylla med aktiviteter. Den restaurang jag planerade att bevärdiga med min närvaro visade sig öppna först klockan fem, men vid den tiden har jag varit på resande fot två hela timmar. Istället blir det en snabb hamburgare på det bättre alternativet av tre ungefär lika kvalitetsbefriade kedjor. Tillbaka efter att ätit hittar jag i alla fall min vagn, nummer elva, och jag klättrar upp för de grova trappstegen av metall. Vagnen visar sig, helt oväntat, bestå av ett antal sovkupéer med plats för sex resenärer i vardera. Jag slänger upp den tunga ryggsäcken - packad till bristningsgränsen! - på överslafen och sätter mig på det blå sätet. Tre personer får plats på varsin sida om ett alldeles för litet bord och sätena utgörs av soffliknande konstruktioner, utan avgränsningar för vardera resenär. Klädseln är blå, som sagt, men sliten och solblekt grådaskig. Snett framför mig sätter sig en ung tjej, i mitten av soffsätet, trots att det finns plats antingen vid fönstret eller intill väggen ut mot korridoren, vilket rimligen borde vara bekvämare. Hursomhelst hjälper jag henne med en tung väska och får upp den hennes sidas överslaf just när en brusig högtalarröst skriker ut att överslafarna är till för bagage men inte för sömniga resenärer. Tack, det har vi redan konstaterat. Vi ler mot varandra, apropå rösten, och hon tackar med en gest för hjälpen med väskan. Sedan sätter vi oss, på varsin sida.

Kapitel 24: Avtalsbrott mellan två

Obs! Detta är en fristående fortsättning på en novell som du hittar här!

Med ögonen slutna i ett försök att sova som snart visade sig vara fruktlöst hörde Elli ljud från andra sidan av kupén. Hon höll ögonen stängda och lyssnade uppmärksamt för att försöka avgöra vad det var som lät. Det som hördes var ett lätt skrapande ljud i en rytmisk takt och snart gick det upp i all sin skamlighet för henne vad ljudet måste härstamma från. Mannen verkade runka och förmodligen var det till minnesbilder av Elli själv dessutom där hon visade upp sig för honom och blev tagen av Jonte inför hans ögon. Hon låg blickstilla utan att ge ifrån sig ett enda ljud och i en underlig upphetsning över upptäckten glömde hon alldeles bort att andas. Ett nytt ljud i den tyst knarrande och mörklagda kupén fångade omedelbart Ellis uppmärksamhet och hon måste till slut dra efter andan för att inte bli yr av syrebrist. Hon ångrade sig genast när ljuden från andra bädden upphörde och tystnaden lade sig som en tung våt filt över rummet. Elli andades regelbundet och långsamt nu, rädd att behöva dra fler högljudda andetag om hon råkade hålla andan igen. När hon legat och lyssnat en stund till tågvagnens lätta oväsen uppstod samma rytmiska ljud på nytt och hon ville så gärna öppna ögonen, tända lampan och se hur mannen smekte sig själv till minnesbilderna av henne. Så kom Elli på en idé. Hon låg kvar utan att röra sig och utformade planen som hon tyckte var ganska smart. Hennes mun gled upp i ett tyst leende när hon slutligen bestämt hur hon skulle gå tillväga. Enda kvarstående problemet var att faktiskt genomföra den. Hon samlade mod och tänkte just sätta sig upp när hon plötsligt ångrade sig. Istället låg hon kvar och fortsatte lyssna på det svaga ljudet, upphetsad och nervös på en och samma gång.

Kapitel 23: Ett avtal sluts mellan tre parter

Elli tittade ut genom tågets stora fönster och följde med blicken det böljande landskapet som snabbt for förbi. Hennes pojkvän Jonte var för tillfället inte i kupén utan hade gått ut för att i restaurangvagnen köpa något att äta. Detta trots att de tillsammans knappt hade några pengar kvar. De hade varit ute och rest i några veckor och budgeten de gjort upp inför resan var spräckt. Pengarna de hade kvar räckte i princip bara till mat och knappt ens till det. Som tur var hade de fått tag på riktigt billiga biljetter för näst sista etappen som bestod av en cirka 90 mil lång tågresa. Efter det återstod i princip bara färjan över till Sverige. Alla dessa saker hade upptagit Ellis tankar så länge att hon tröttnat på dem för länge sedan. De hade stötts och blötts så många gånger att det som var hårda ekonomiska fakta blivit ångestladdat för att efterhand bli till något som påminde om fiktion, en flyktig kunskap som inte längre kändes avgörande för verkligheten. När hon nu satt och tittade ut genom fönstret tänkte hon inte alls på detta utan njöt istället fullt ut av det storslagna kulturlandskapet med de till synes oändliga sädesfälten som redan börjat blekna till en svag gul nyans som bar svaga spår av grönt bara i böljornas sänkor. Bortom fältet de just passerade anade hon trädtopparna av en skog, så avlägsen att den mörkgröna kontrasten blev blåaktig på samma sätt som bergen i norra Sverige ser blå ut betraktade från tillräckligt långt avstånd. Hon drömde sig bort genom minnena av det som hänt de senaste veckorna, det som borde ha hänt och de saker som absolut inte borde ha hänt men som hade utspelat sig ändå. Hennes läppar gled upp i ett leende vid minnet av det som hände vid fontänen på det söta lilla torget för två veckor sedan och fnös hon tyst för sig själv när hon mindes det som skett senare samma kväll.

Kapitel 12: Julsaga från andra sidan

Jag vaknade tidigt på morgonen och steg upp utan att spilla någon tid på att dra mig i sängen. Åt frukost på sedvanligt vis. Två mackor med ost och ett stort glas vatten. Det hela tog ungefär fem minuter. Sedan blev jag kissnödig. Även det precis som vanligt. Gick och kissade och såg mig i spegeln. Håret stod på ända men i övrigt såg jag ut precis som vanligt. Ögonen var en aning röda. Gjorde toalett och tänkte inte mer på saken. Efter att ha satt på mig kläderna tog jag min packning som jag samlat ihop kvällen innan och satte ryggsäcken över axlarna. Låste dörren, funderade på om spisen var avstängd, konstaterade att jag inte hade en aning och att det spelade mindre roll. Om huset brann ner kunde göra detsamma. Lite mer spänning i tillvaron. Ett åtal för mordbrand. Hårdaste straffet i straffskalan. Funderade på vilken prestige brottet förde med sig i fängelsekretsar men tappade koncentrationen när jag promenerade till järnvägsstationen. Tankarna vandrade mot nya ämnen och fängelsetanken förflyktigades. Kanske lika bra. Jag hade förmodligen varit en dålig fånge. Aldrig varit särskilt intresserad av att slåss. Alla har sina laster men adrenalin är inte min. Jag har tillräckligt med laster ändå. Varför samla? Snart kom jag fram till järnvägsstationen. Fullt av folk på perrongen. Någon hade en tomteluva på sig och såg alldeles för munter ut. Jag gav honom en ond blick och fick en förvånad tillbaka. Det fanns inte en folktom plats på hela perrongen så jag accepterade slutligen folkhavets rätt över den lilla människan och försökte låta bli att avsky min närmaste omgivning. Det gick inte så bra men jag berömde mig för att åtminstone ha gjort ett ärligt försök.

Kapitel 44: Malmö-Stockholm på tu man hand

Martin stod på perrongen vid Malmös nya centralstation och väntade på sitt X2000. Resan till Stockholm var planerad sedan länge. Runtom honom stod flera andra som troligen skulle med samma tåg. Egentligen inte särskilt många fler. Kanske för att han redan promenerat bort till vagnläge C där hans vagn tydligen skulle stanna när tåget väl kom. En större klunga stod längre bort och hade förmodligen inte en tanke på vad vagnlägen innebar. Martin ville sätta sig på en bänk, men eftersom Malmö stad beslutat att alla bänkar på stationen ska ha en lutning som omöjliggör all form av avslappning hade han gett upp tanken redan efter ett par minuter. Han stod istället med en tung ryggsäck vilandes på sina axlar. Tåget skulle ju ända komma snart. När det så slutligen gled in och stannade visade det sig att vagnläge C inte var den bästa platsen att stå vid ändå. Martins vagn stannade nämligen cirka 40 meter ifrån honom trots informationen som sagt annorledes. Så han började gå mot sin vagn och kom snart fram till den stora dörren. Han ryckte till i handtaget och väntade på att den skulle öppnas automatiskt. Sedan steg han in och letade på stolsryggarna efter den siffra som var hans sittplats. 52, med fönsterplats. Till slut fann han platsen, slängde upp ryggsäcken på hyllplanet och satte sig ned. När han tittade ut genom fönstret såg han den projicerade filmen som spelades upp på stationens väggar, filmad från ett tåg i rörelse någonstans i Asien. Steg hördes i vagnen och Martin tittade upp. En ensam blond tjej med mellanlångt hår kom gåendes i mittgången och letade på samma sätt som han själv nyss gjort efter sin siffra på stolsryggarna. Han kunde inte riktigt sluta titta på henne där hon makade sig fram med en tung väska i handen. Det var en söt tjej. Förmodligen var det därför.