Vilorummet

Jag var på väg hem efter ett besök i Stockholm och kunde av någon anledning inte förmå mig att finna intresse mig för varken utsikten eller omgivningarna. Dels berodde detta förstås på att jag sett landskapets skiftningar många gånger förut, men allra mest var det nog för att jag blivit tilldelad ett säte som SJ skamlöst betecknade som "fönsterplats". I själva verket innebar en sådan plats att sitta vid mittgången. Inte nog med det. Sätet bredvid, intill fönstret, som jag inledningsvis trodde var mitt - ett misstag å min sida, helt och hållet mitt eget fel - hade egentligen inte mycket mer utsikt. En tygklädd träskiva, möjligen av masonit eller något annat "ädelträ", hindrade de flesta former för intagande av det framrusande landskapet. Å andra sidan var den andra platsen tom. Jag bytte således plats, utan att för den skull se bättre. Snarare tvärtom. I denna brist på yttre intryck levde snart mitt inre upp desto mer och en speciell tanke bet sig fast och vägrade släppa taget om mig. Hilda. Det började med att jag lite diffust såg ansiktet för mitt inre men detaljerna blev skarpare snabbt. De blå mandelformade ögonen som ibland smalnar av till en kisning när hon ler, de två bruna fräknarna i det högra av dem och underläppens sätt att försiktigt dölja framtänderna. Hildas leende tvingar ofta mig själv att le och jag insåg en smula förläget att jag med ögonen slutna gjorde just det. Tankarna och bilderna som fyllde mitt inre liksom landskapet for förbi, åtminstone utanför de andra resenärernas fönster, fyllde mig plötsligt med glädje. Fem timmar senare skulle jag träffa Hilda och då tänkte jag krama henne hårt och trycka min mun mot hennes. Planen var inte långt mer utvecklad än så, men det var åtminstone en plan.

Fristående novell: Genom två fönster

Ibland räcker det att titta. Nej förresten, det stämmer inte alls. Men trots all frustration som uppstår så är det ibland väldigt skönt att titta. För inte så länge sedan hamnade jag i en ganska konstig situation som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera, där det handlade om just det: att titta. Jag och Olivia har varit bekanta ett tag och det råder ingen tvekan om att hon är snygg. Faktum är att hon har en förbannat sexig kropp och att hon är het i största allmänhet. Just den kombinationen av sexighet och bekantskap kunde ju vara ett guldläge tänker kanske du, men saken är den att hon är upptagen och det är det mest frustrerande av allt. Men åter till situationen jag nämnde, för den har med allt det här att göra. För ett par veckor sedan hjälpte jag en polare att flytta. Erik som han heter är en god vän och självklart ställer man upp för sådana. Problemet är att han inte har körkort, så det blev min uppgift att köra lastbilen som han hade hyrt inför flytten. Dealen var att jag skulle sköta allt körande för att i gengäld slippa bära saker. Nu slutade det i och för sig med att jag bar en del lådor ändå, men det klandrar jag honom inte för eftersom jag till slut erbjöd mig att bära upp dem. Detta är alltså bakgrunden till den situation som plötsligt uppstod under dagen då flytten gick av stapeln, ja mitt under flytten faktiskt.

Kapitel 50: På resande fot

När tåget rullar in på Stockholms centralstation (i tid!) har jag redan väntat i 35 minuter. Inte för att jag någonsin är särskilt orolig för att komma för sent eller missa de tåg jag åker med. Nej, det beror mer på att tidpunkten för just den här avresan gör dagen smått meninglös att försöka fylla med aktiviteter. Den restaurang jag planerade att bevärdiga med min närvaro visade sig öppna först klockan fem, men vid den tiden har jag varit på resande fot två hela timmar. Istället blir det en snabb hamburgare på det bättre alternativet av tre ungefär lika kvalitetsbefriade kedjor. Tillbaka efter att ätit hittar jag i alla fall min vagn, nummer elva, och jag klättrar upp för de grova trappstegen av metall. Vagnen visar sig, helt oväntat, bestå av ett antal sovkupéer med plats för sex resenärer i vardera. Jag slänger upp den tunga ryggsäcken - packad till bristningsgränsen! - på överslafen och sätter mig på det blå sätet. Tre personer får plats på varsin sida om ett alldeles för litet bord och sätena utgörs av soffliknande konstruktioner, utan avgränsningar för vardera resenär. Klädseln är blå, som sagt, men sliten och solblekt grådaskig. Snett framför mig sätter sig en ung tjej, i mitten av soffsätet, trots att det finns plats antingen vid fönstret eller intill väggen ut mot korridoren, vilket rimligen borde vara bekvämare. Hursomhelst hjälper jag henne med en tung väska och får upp den hennes sidas överslaf just när en brusig högtalarröst skriker ut att överslafarna är till för bagage men inte för sömniga resenärer. Tack, det har vi redan konstaterat. Vi ler mot varandra, apropå rösten, och hon tackar med en gest för hjälpen med väskan. Sedan sätter vi oss, på varsin sida.