Jätte-feministens förslag (Del 2)

Freja låg stödd på armbågarna och tittade glansigt på mig i efterdyningarna av den orgasm som min tunga och mina fingrar släppt lös mellan hennes särade ben. En avslappnad djärvhet - liksom många antar efter att just ha upplevt en intensiv sexuell njutning - hindrade henne från att känna blyghet och med fortsatt särade ben glänste de svullna blygdläpparna av både kåtsafter och saliv. Jag försökte koncentrera mig på att se Freja i ögonen, men blicken tvingade ständigt mina ögon nedåt, mot den där varma öppningen. Bara tanken på att tränga in där, att helt omslutas av Frejas fuktiga värme, fick det att bulta i hela skrevet. Kuken tryckte hårt mot insidan av jeansen och min hand letade sig instinktivt dit, för att smeka det hårda ståndet. "Är det obekvämt?" frågade Freja fräckt och när jag höjde blicken för att möta hennes insåg jag att min hands smekning inte varit hälften så diskret varit min avsikt. Något blixtrade till i hennes isblå ögon och hon verkade plötsligt klarvaken, med alla krafter återvunna. I en enda snabb rörelse hoppade hon ned från bordet och plötsligt stod hon framför mig, naken, tittandes upp på mig med  ett mjukt bett om underläppen. "Blir det bättre om jag gör så?" frågade hon och kupade handen om utbuktnaden. Med sina små fingrar började hon trycka mot mitt stånd, försiktigt, som för att testa det. Att hålla blicken stilla när smekningarna skickade ilningar av njutning genom min kropp var svårt, nej omöjligt. Jag flämtade, nickade. "Mycket bättre" fick jag till slut ur mig. Smekningarna blev hårdare, djärvare och fingertopparna följde långsamt kuken åt sidan för att äntligen hitta det svullna ollonet.

Den lilla jätte-feministen (Del 1)

Första gången vi träffades var på ett uteställe, sent en lördagsnatt. Jag ska inte förneka att jag fann Freja tilldragande redan då, men det hände så mycket i mitt liv att jag liksom inte riktigt kunde förmås att tänka i de banorna. Inte ännu åtminstone. Vi pratade en del, eller försökte åtminstone - den kraftigt tilltagna ljudanläggningen på klubben fick nämligen musiken att dunka in i kroppen, så att de flesta meningar reducerades till fragment av brutna innebörder - och när Freja dansade med sina vänner gjorde hon det så vildsint att jag trodde hon när som helst skulle komma att falla ihop. Det gjorde hon nu inte, förstås. Själv satt jag kvar i min stol med de egna vännerna omkring bordet. Det var länge sedan kompiskretsen samlats på det viset och vi hade massor att försöka prata om, en hel uppsjö skämtsamheter och vänskapliga förödmjukelser måste betas av innan någon av oss kom på tanken att ställa sig på dansgolvet. Ändå drogs min blick flera gånger till den där finlemmade och korta uppenbarelsen av ren energi. Där Freja dansade, där kom ingen förbi. Hon stannade bara emellanåt upp i snurrandet och hoppandet, för att ge en och annan förbipasserande mörka och närmast hotfulla blickar när de kom för nära. När samma person dröjde kvar, i hopp om att lyckas utbyta en flört eller två med Freja eller någon av hennes förtrogna tittade hon frågande på dem tills de helt enkelt gav upp. Detta var uppenbarligen fel dag för kurtiserande och Freja var den första att upprätthålla de gränser som kompisgänget uppenbarligen på förhand postulerat. De killar som hon utmanade på det här sättet försökte såklart le och vinna hennes gillande men Freja var stenhård och de gick alla samma öde till mötes. Själv kunde jag inte låta bli att le åt skådespelet. En av de intresserade killarna gick senare förbi vårt bord tillsammans med en kompis och jag hörde hur han beklagade sig inför den andre: "Hon den lilla bruden med ljusblå ögon verkar för fan tokig." De tittade båda bort, mot Freja. "Men titta på hennes hals" svarade den andre. "Förväntar du dig något annat av någon med den tatueringen?" Den förste skakade på huvudet och anlade ett cyniskt uttryck, som om alla bitar plötsligt hade fallit på plats.

Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Fristående novell: Genom två fönster

Ibland räcker det att titta. Nej förresten, det stämmer inte alls. Men trots all frustration som uppstår så är det ibland väldigt skönt att titta. För inte så länge sedan hamnade jag i en ganska konstig situation som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera, där det handlade om just det: att titta. Jag och Olivia har varit bekanta ett tag och det råder ingen tvekan om att hon är snygg. Faktum är att hon har en förbannat sexig kropp och att hon är het i största allmänhet. Just den kombinationen av sexighet och bekantskap kunde ju vara ett guldläge tänker kanske du, men saken är den att hon är upptagen och det är det mest frustrerande av allt. Men åter till situationen jag nämnde, för den har med allt det här att göra. För ett par veckor sedan hjälpte jag en polare att flytta. Erik som han heter är en god vän och självklart ställer man upp för sådana. Problemet är att han inte har körkort, så det blev min uppgift att köra lastbilen som han hade hyrt inför flytten. Dealen var att jag skulle sköta allt körande för att i gengäld slippa bära saker. Nu slutade det i och för sig med att jag bar en del lådor ändå, men det klandrar jag honom inte för eftersom jag till slut erbjöd mig att bära upp dem. Detta är alltså bakgrunden till den situation som plötsligt uppstod under dagen då flytten gick av stapeln, ja mitt under flytten faktiskt.

Kapitel 43: Veckans långsammaste dag (Del 1)

Söndag är som alla vet den långsammaste dagen. Ibland tar man igen sig och slickar såren efter en utekväll, andra gånger tar man det bara lugnt och tittar på någon halvdålig film. Det är helt enkelt en dag då man oftast inte orkar ta sig för något större projekt. Det är ju trots allt det lördagen är till för. Julia och Carl brukade spendera söndagarna tillsammans, hos honom. Så var också fallet den här helgen och de vaknade först när klockan börjat närma sig lunchtid. Kvällen innan hade de gått ut med kompisar och haft kul. Carl blev lite full och mådde följaktligen därefter nu dagen efter. Julia däremot var ganska pigg. Det var inte mycket hon hade fått i sig på kvällen, så någon bakfylla behövde hon definitivt inte dras med. Pigg är kanske fel ord förresten. Hon var snarare klarvaken, utan att fördenskull ha någon drivkraft att hoppa upp ur sängen och springa ut, för att göra något spännande eller så. Det var kort sagt söndag, och det kändes just som en sådan. En ursäkt för att inte göra mycket alls, mer än att slappna av och ta dagen som den kom. De låg kvar i sängen och småpratade om allt möjligt i säkert en timme, innan de ens kom på tanken att äta frukost. Även om hon aldrig hade erkänt det så tyckte Julia att det faktiskt var lite mysigt när Carl var småbakis. Det förändrade hans röst, så att den blev ännu mörkare än vanligt. Hon brukade vila huvudet mot hans bröstkorg sådana morgnar, för att känna vibrationerna mot kinden och örat när han pratade. Var Carl riktigt trött kunde rösten bli så djup att hela sovrummet skakade och blev otydligt för Julias blick. Hon tyckte om den känslan men visste egentligen inte riktigt varför. Det var mysigt bara. Men det var också en annan sak som brukade sammanfalla med den där djupa rösten. Hon hade lärt sig att Carl brukade bli extra kåt sådana dagar.

Kapitel 36: Inuti bubblan

De vita strecken kommer farande mot honom i mer än hundra kilometer i timmen, men han har för länge sedan slutat lägga märke till dem. De är inte mer än ett flimrande vitt streck på marken nedanför vid det här laget. Inte heller den gråsvarta asfalten fångar Viktors uppmärksamhet längre. Hans blick är fäst längre fram, i utrymmet mellan de två skogarna som separeras av den landsväg han far fram på. Vägen är rak och hastigheten därför hög. Så hög faktiskt att vinden som möter honom börjar sjunga oregelbundna melodier längs hjälmens sidor. Inuti kolfiberskalet hörs bara ett oregelbundet dån och när en eller annan kastvind får motorcykeln att kränga åt det ena eller andra hållet håller han hårdare i styret, lutar sig mot vinden för att hålla kursen rak, för att inte köra av vägen. Hela tiden detta dån av hård luft som rusar i motsatt riktning. Till slut blir ljuden reducerade till bakgrundsbrus och försvinner. Det finns fortfarande där men dess ordlösa tjatter kan är lätt att bortse från. En gulnad äng far förbi på höger sida och Viktor vrider huvudet som om han saknar ängen redan innan den passerat. Sedan vänder han blicken framåt, ger gas och ökar hastigheten ytterligare så att vindens dån gör sig påmint återigen. Han tittar på hastighetsmätaren, ger ännu mer gas och ser nålen vrida sig runt sin axel för att nå två streck högre upp på skalan. Han har inte sett en enda bil på över en timme. Inte ens en traktor på någon av de många åkrar han kört förbi. Detta är sannerligen ett öde landskap. En avkrok där inte ens de vilda djuren gör sin närvaro känd. Viktor tittar i backspegeln och förundras över hur himlen färgats dramatiskt blodröd under loppet av en kvarts timme. Stora moln reflekterar nu solens ljus så att en explosion av färger målas på duken som består av den blå himlen. Synen i den lilla rektangulära spegeln är förtrollande och Viktor tvingar blicken uppåt, framåt, för att uppmärksamheten inte skall fastna för länge på det vackra skådespelet. Just då, i det ögonblicket och helt utan förvarning, tystnar allt.

Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 32: Sveket

På väg hem till Alex från Maria gick Alina och tänkte på hur mycket hon faktiskt tyckte om sin kompis. De hade inte känt varandra så värst länge egentligen utan hade i själva verket bara varit kursare på universitetet i ett par år. Ändå hade de så mycket gemensamt, kunde skratta åt samma saker och pratade ibland nästan hur länge som helst med varandra. Solen sken och värmde skönt mot Alinas ansikte där hon gick. Hon stannade upp ett ögonblick och slöt ögonen för att bara njuta en liten stund. När hon slog upp ögonlocken igen kunde hon inte låta bli att le. Hon skulle träffa Alex och resten av dagen kunde med lite tur bli hur bra som helst. Johan var också där förstås, men det gjorde inget. Alina tyckte om honom också. Det var länge sedan hon hade konstaterat att han var den av Alex kompisar som hon tyckte bäst om. På något sätt var han mer lik henne än vad Alex var, åtminstone till stilen, och kanske var det därför han var så lätt att umgås med. Hon rundade lekplatsen och kunde se hur någon grävt en djup grop i den plankinramade sandlådan. Plastspaden som använts låg fortfarande kvar, kvarglömd men säkert inte bortglömd. Efter lekplatsen kom hon in i allén av stora kastanjeträd och under dem svalkades hon av den svala skuggan, blev omkörd av en cyklist och såg längre fram hur ett par kom gående, hand i hand, i motsatt riktning. När allén tog slut och bostadskvarteret med studentkorridorer på höger sida inte längre syntes bakom raden av vildvuxna och yviga buskar svängde Alina av åt just det hållet och snart gick hon längs den tvärgående cykelbanan tills hon kom fram till Alex kvarter. Huset han bodde i syntes inte riktigt ännu men Alina visste ju att det låg bakom det låga hyreshuset i vitt tegel som hon närmade sig nu. Hon kände igen nästan allt här. Blommorna i fönstret på första våningen, de ständigt neddragna rullgardinerna på våningen ovanför. Ännu snett ovanför dessa fönster, på tredje och högsta våningen, det där aluminiumfolieliknande materialet som en student, om det nu var en student, hade täckt sina fönster helt och hållet med. Alex brukade ofta kommentera det där när de gick förbi tillsammans. Han kallade sin granne foliehatt, med kanske lite för elak ton, men Alina brydde sig inte om att förebrå honom för det. Hon visste ju att han inte menade något illa med det där. Inte egentligen. Det var han för snäll för, trots att han aldrig skulle erkänna det själv.

Kapitel 30: För tidig ankomst

Dimman hade spridit sig jämnt i hela badrummet när Linn stängde av vattnet och slutligen drog duschdraperiet åt sidan. Hon sträckte sig efter den framlagda handduken, fick fatt i den och började långsamt torka bort vattnet från sin kropp och sitt hår som låg slickat mot huvudet och ansiktet. När hon kände sig någorlunda färdig och torr steg hon ut ur duschen och ställde sig framför handfatet, med handduken virad runt kroppen och änden instoppad så att hon kunde bära den som en togaliknande klänning, som slutade mitt över låren. Hon satte handflatan mot badrumspegeln och torkade bort det mesta av imman, som lagt sig där som en tunn och fuktig hinna, för att se sin reflektion. Hon fnissade till när hon såg hur spretigt håret stod från huvudet och som om spegeln själv tagit illa upp av skrattet immade den igen inom loppet av några sekunder. Linn började nynna på en låt, som trasslat in sig i tankarna och som fortfarande inte lyckats finna frihet, medan hon fixade och donade så att hon skulle vara så snygg som möjligt när Fredrik väl kom. Hon plockade fram mobiltelefonen som låg på bänken till höger om handfatet och hon konstaterade nöjt att hon hade minst tio minuter på sig. Ingen brådska, tänkte Linn och slappnade av ännu mer än det varma vattnet i duschen ens förmått henne att göra. Hon torkade bort imman från spegeln igen och utvärderade kritiskt ansiktet som stirrade tillbaka på henne från andra sidan glaset. Linn kisade, höjde ett ögonbryn och sträckte slutligen ut tungan åt figuren som reagerade på förolämpningen genom att göra precis likadant tillbaka. "Alltid är det någon som håller på..." sade Linn högt för sig själv och tog fram borsten för att få lite ordning på spegelbildens spretiga hår. Hon var knappt färdig med borsten förrän det ringde på dörren.

Kapitel 27: En cirkel med fyra hörn

Hur länge hade hon väntat på den där skivan egentligen? Maja stod vid en av de många hyllorna i skivbutiken och fingrade girigt på "Fleet Foxes" senaste album. Plasten som omslöt förpackningen prasslade lätt när hon försökte trycka den åt sidan för att se vad som dolde sig bakom det lilla klistermärket uppe i högra hörnet. Hon hade väntat alldeles för länge i alla fall. Den saken var klar. Hon hade varit så fattig den senaste tiden att hon inte fått en enda chans att köpa den. Istället fick hon nöja sig med att provlyssna på skivan i olika butiker. Först hade hon gått till samma butik gång efter gång men butiksinnehavaren hade snart börjat kasta misstänksamma blickar på henne och till slut sade han åt henne att antingen köpa skivan eller gå därifrån. Han förstod inte hur viktig just den skivan var för henne, tänkte Maja och insåg samtidigt att hon tryckte hårdare på förpackningen med fingrarna än vad den förtjänade. De sammanbitna läpparna slappnade av när tankarna gled över till något mer glädjande. Hon hade ju slutligen hittat ett jobb! Redan nästa vecka skulle hon komma in med ett utdrag ur belastningsregistret för att visa arbetsgivaren att hon var en person man kan lita på. Hon skulle faktiskt gå in hos polisen och kräva sitt utdrag om bara en liten stund. Det var i själva verket på vägen dit som hon av en händelse gått förbi skivbutiken hon nu var inne i. Med ett jobb att gå till fick hon snart råd att köpa skivan. Majas mun sken upp i ett stort leende utav den tanken. Faktum var att hon skulle få råd att köpa många fler skivor när hon väl fått sin första lön. Men inte hos skivhandlaren som varit otrevlig. Honom tänkte hon inte köpa en enda skiva av. Tankarna lättade upp Majas humör tills hon med viss bitterhet insåg att den där lönen inte skulle synas på kontot förrän en hel månad efter att hon jobbat lika länge.

Kapitel 24: Avtalsbrott mellan två

Obs! Detta är en fristående fortsättning på en novell som du hittar här!

Med ögonen slutna i ett försök att sova som snart visade sig vara fruktlöst hörde Elli ljud från andra sidan av kupén. Hon höll ögonen stängda och lyssnade uppmärksamt för att försöka avgöra vad det var som lät. Det som hördes var ett lätt skrapande ljud i en rytmisk takt och snart gick det upp i all sin skamlighet för henne vad ljudet måste härstamma från. Mannen verkade runka och förmodligen var det till minnesbilder av Elli själv dessutom där hon visade upp sig för honom och blev tagen av Jonte inför hans ögon. Hon låg blickstilla utan att ge ifrån sig ett enda ljud och i en underlig upphetsning över upptäckten glömde hon alldeles bort att andas. Ett nytt ljud i den tyst knarrande och mörklagda kupén fångade omedelbart Ellis uppmärksamhet och hon måste till slut dra efter andan för att inte bli yr av syrebrist. Hon ångrade sig genast när ljuden från andra bädden upphörde och tystnaden lade sig som en tung våt filt över rummet. Elli andades regelbundet och långsamt nu, rädd att behöva dra fler högljudda andetag om hon råkade hålla andan igen. När hon legat och lyssnat en stund till tågvagnens lätta oväsen uppstod samma rytmiska ljud på nytt och hon ville så gärna öppna ögonen, tända lampan och se hur mannen smekte sig själv till minnesbilderna av henne. Så kom Elli på en idé. Hon låg kvar utan att röra sig och utformade planen som hon tyckte var ganska smart. Hennes mun gled upp i ett tyst leende när hon slutligen bestämt hur hon skulle gå tillväga. Enda kvarstående problemet var att faktiskt genomföra den. Hon samlade mod och tänkte just sätta sig upp när hon plötsligt ångrade sig. Istället låg hon kvar och fortsatte lyssna på det svaga ljudet, upphetsad och nervös på en och samma gång.

Kapitel 16: Ett alternativ till förfest

Elina tittar på sitt armbandsur och känner stressen smyga sig på alltmer för varje slag den långa sekundvisaren rör sig runt urtavlan. Johan och Benjamin borde varit där för länge sedan och själv borde hon duschat för ännu längre sedan. Nu kommer hon bli tvungen att duscha under tiden de väntar på henne och det retar henne en smula. Hon överväger att springa in i duschen redan nu, men dyker killarna upp under tiden kanske de tror att hon åkt iväg till förfesten hos Sandra utan dem. Nej, hon måste vänta tills åtminstone en av dem kommit. Utan att hon ens märker det själv börjar hon följa sekundvisarens rytmiska rörelse med ena foten och hon stampar mjukt mot golvet och tittar ut genom fönstret för att se om de inte ska visa sig snart. Hon ser ingen på gårdsplanen utanför huset och bestämmer sig för att förbereda duschen medan hon väntar. Hon hämtar ett rött badlakan i garderoben och tar det med sig in i badrummet där hon lägger det på toalettstolens lock. Sedan blir hon rastlös och tittar efter så att hon har schampo och duschtvål trots att hon mycket väl vet att flaskorna inte är på långt när tomma. Armbandsuret får ännu ett stressat ögonkast och Elina går ut i sitt rum. Hon sätter sig framför skrivbordet på den trästol hon köpte för en spottstyver på blocket, för knappt en vecka sedan, och när hon ser sig om i sin nya lägenhet känner hon sig lycklig ändå. Det spelar ingen roll hur sena killarna är. Hon har flyttat till en alldeles egen lägenhet och råder för första gången helt och hållet om sig själv. Hon har dessutom möblerat den lilla ettan precis så som hon själv vill ha den och hon bryr sig inte det minsta om huruvida någon tycker att hon borde göra något annorlunda.

Kapitel 47: En ödesdiger upptäckt

Kvällen var mild och behaglig. Sensommarnatten kom sakta smygande över tidens ås och begravde Fredrik och hans altan i ett stilla dunkel som bara mildrades av den öppna eld som han satt en bit ifrån och tittade in i. Han hade själv byggt eldstaden av tegel och murbruk för att kunna spendera sena kvällar där närhelst han fann det lockande. Lågorna och glöden därunder framförde ett grymt skådespel för hans ögon där han halvlåg på en utemöbel och slappnade av efter en lång dags vedermödor och måsten. Den röda färgen som strax övergick till lågornas slickande gula sken fångade hans uppmärksamhet fullständigt och vittnade om en annan sorts verklighet. Han nickade till men väcktes lika snabbt av den tryckande värmen från elden som envist letade sig mot hans utsträckta ben. Kanske var elden en dålig idé. Att somna ifrån den kunde vara ödesdigert, men riktigt så trött kände Fredrik sig inte. En liten stund till skulle han ligga kvar och njuta av kvällen trots att ögonlocken var tyngre än hans vilja att hålla dem öppna. Han gav efter och lät dem falla ned. Genom ögonlocken blev elden orange och vildsint. Den spelade upp scener av våld framför honom som blev till höga lågor så fort Fredrik öppnade ögonen för att se hur de slog uppåt och ibland även emot honom när en vindpust fångade deras rörelser. Skogen på andra sidan gräsmattan blev dubbelt dunkel genom eldens motljus. Det som varit träd i dagsljus var nu inte mer än ett kalt geometriskt mönster av mörka stammar och stora grenar som korsade varandra huller om buller, till synes utan någon som helst regelbundenhet. Han reflekterade snabbt över intrycket och lät ögonen falla igen ännu en gång. Det var då han först upptäckte det.

Kapitel 43: En solig dag på Ribersborg

Solen stod fortfarande relativt högt på himlen när Andreas tände grillen han och Stefan haft med sig. Värmen hade varit påtaglig hela dagen och när Stefan ringt och frågat om de inte skulle ta sig till Ribban framåt eftermiddagen hade Andreas varit entusiastisk och föreslagit grillning. Stefan tyckte det var en utmärkt idé och några timmar senare satt de alltså på varsin filt i gräset med en engångsgrill mellan sig på vilken deras mat nu tillagades i den långsamma takt som är typisk för de flesta grillar av slit-och-släng-modell. Solen stekte de två vännerna parallellt med grillens aktivitet och hade det inte varit för den medtagna drycken så hade de troligen gett upp för länge sedan. Istället mådde de utmärkt. Vad kunde de önska sig mer än de redan hade? Dryck och mat, gott sällskap och trevlig utsikt mot allt folk som fått liknande infall som dem själva eller bara tagit sig dit för att sola en stund. ”Har du vänt dem nyss?” frågade Stefan och fick en nickning tillbaka av Andreas. De vände sig båda långsamt och följde en halvnaken tjej som gick förbi några meter ifrån dem. Kommentarer om hennes kropps lämplighet för både det ena och det andra växlades, några klunkar öl inmundigades och därefter började ögonens jakt efter en ny person att bedöma på säkert avstånd.

Kapitel 39: På en sommaräng

”Här, ta min hand” sade Emil och sträckte ut den så att Michelle lättare skulle komma upp på det breda stengärdet han redan stod på. De hade ställt bilen vid kanten av en smal grusväg som lett dem rakt in i vad som måste vara den tätaste granskog hon någonsin sett. När bilen rusat fram hade synfältet dominerats av tätt stående bruna stammar på bilens båda sidor. En oändlighet av karg växtlighet som obönhörligt fortsatte för varje krök vägen tog och över varje kulle som geologisk aktivitet mejslat fram ur landskapet. Där inne bland träden var solen inte längre herre över sommardagen. Visste hon inte bättre kunde hon ha fått för sig att de befann sig i Norrlands inland. Där var de nu inte, utan istället på den sydligaste spetsen av det småländska höglandet. Michelle tog tag i den stora handen och lät sig bli hjälpt upp. Stengärdet var flera meter brett. Ett resultat av gamla tiders idoga slit för att kunna odla små plättar av åkermark vars jordmån visserligen var god, men så fylld av stenblock sedan svunna istiders frammarsch att den blivit närmast obrukbar för människors händer. Ett imponerande arbete som utförts genom århundraden för att möjliggöra ett leverne som inte var beroende av andras bristfälliga välvilja. Skogen var full av dessa breda stengärden. Ofta resta för att markera markgränser. Ibland regelrätta stenupplag för att bli av med den överflödiga och uråldriga resursen. Alltid i syfte att möjliggöra brukande av jorden. De var nu inte längre nödvändiga eftersom jorden bara i undantagsfall användes för sitt ursprungliga syfte. Djur betade av gräset mellan de grå och svarta stenblocken på skogsängarna de passerat. De flesta ängarna var övergivna sedan länge. En melankolisk utveckling kan tyckas, men skönheten i omgivningen övertrumfade melankolin på ett så övertygande vis att alla negativa aspekter bleknade i jämförelse.

Kapitel 11: Smygtittaren vid tjärnen

Jag är ingen fanatisk älvbadare, det är lika bra att klargöra direkt. Älvar är kalla med starka strömmar. Själv föredrar jag en varm insjö i södra Sverige. Någon sorts mellanting mellan dessa två extremer får väl den norrländska tjärnen anses vara. Varm som en skånsk insjö, svart vatten som inte liknar något annat men med en sorts norrländskt lugn över sig. Åtminstone de lite mer okända små tjärnarna som ligger långt ut längs en grusväg ute i skogarna. Man kommer dit, ofta på natten, och det enda som stör vattenytan är några bromsar som envetet letar efter någon att ta ett bett av. Det var ungefär vad jag och ett par kompisar förväntade oss när vi kom fram till den tjärn vi hittat på en karta. Vi fick rätt. Det fanns inte en människa där och det var inte så konstigt egentligen eftersom det var sent på natten när vi kom dit. Helt mörkt var det inte. Det blir ju aldrig det där uppe. Vi slog oss till slut ner på en liten brygga när vi gått de kanske 300 meterna genom tallskogen och över en liten kulle. Den var knappt tillräckligt stor för oss alla tre. Alla var lika trötta efter flera dagars hårt slit. Nu var det sista natten innan vi skulle ta oss söderut igen till hemtrakterna. Hög tid att bada med andra ord. Vi slet av oss kläderna och slängde dem på backen innan vi helt sonika vände oss om och hoppade i det svarta vattnet. Det var varmt. Det tog inte mer än ett par sekunder att vänja sig vid temperaturen. "Se, vad var det jag sa?" ropade jag till Jacob och Stoffe. "Det var fan asbra det här!" svarade Jacob. Stoffe dök ner under vattenytan utan att svara. När han inte kom upp igen på en bra stund tittade jag och Jacob på varandra. "Ska jag dyka efter honom" frågade Jacob mig. "Nej, vänta lite till. Han är alltid full av dåliga idéer, det vet du" svarade jag. Jacob nickade och simmade ett par armtag åt sidan. Känslan runt mina fotleder kom ändå som något av en chock. Något drog mig ner i vattnet och jag sparkade omkring mig för att komma loss. Jag trodde först jag snott in mig i någon gren eller rot men det visade sig självklart vara Stoffe som jävlades. När han kom upp och kippade efter andan skvätte jag därför vatten mot hans ansikte. Han kunde inte andas men inte heller sluta skratta. Efter en stund fick han tillbaka andan, utan kallsupar till min förtret. "Jävligt gött vatten här Fredrik, bra tips!" Vi badade i ungefär en halvtimme innan vi tröttnade och gick upp igen.