Kapitel 44: Utan protester (Del 2)

Nu ska jag knulla dig hårt. De där orden ekade fortfarande i Julias huvud långt efter att Carl yppat dem. Orgasmen som tagit henne så fullständigt i besittning borde kanske ha gjort upphetsningen lite avslagen, men att han sade sådär gav omedelbart kåtheten ny kraft. Julia föll framåt och ned på magen från den lite märkliga ställningen hon stått i alldeles nyss, när allt blev så omvälvande skönt i hela kroppen. Lite lojt började hon vända på sig men hann inte halvvägs förrän Carl tog tag i ena axeln och välte omkull henne på rygg. Julia tittade upp och möttes av upphetsat stirrande ögon. Hon sänkte blicken och fick syn på den stora utbuktningen som missformade kalsongerna, upptäckte den blöta fläcken längst åt höger där kuken slutade. Att Carl också var kåt behövde hon verkligen inte tvivla på. Tänk att han blir så upphetsad av att göra det skönt för mig, funderade Julia och blev innerligt glad av innehållet i den egna tanken. Carl kröp över henne nu och han ställde sig grensle över bröstkorgen innan han försiktigt satte sig på magen. Långt ifrån lika försiktig var rörelsen med vilken han slet tag i Julias vänsterhand som han omedlebart förde den till sitt skrev, där han placerade den rakt på den hårda utbuktningen. Björns andning blev häftig när han använde Julias fingrar för att smeka sig själv. De fick ögonkontakt och Julia bet sig försiktigt i sidan av underläppen, när känslan av den hårda kuken mot fingrarna ökade efterupphetsningen ytterligare. Något fick Carls ögon att bli ännu större. Om det var smekningarna i sig eller något han sett i hennes ansikte, kanske i blicken, det kunde Julia inte bli klok på. Det spelade egentligen ingen roll. Carl var kåt och det stod skrivet i hela ansiktet på honom. Den innebörden och ingen annan lyste som starka neonlampor i hans melerade ögon, de som annars var så lugna och till synes oberörda av omvärlden.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 14: Släktkalaset

Lina hade varit ihop med Jonas i nästan ett halvår när hon blev bjuden att följa med på ett släktkalas hos hans farbror som fyllde 60. Först hade hon varit en smula tveksam till om det hela egentligen var en bra idé. Hon kände trots allt ingen mer än Jonas, hans två systrar och deras föräldrar. Men Jonas hade tjatat på henne och till slut gav Lina med sig. Den lilla kontakt hon haft med hans familj dittills hade trots allt gett henne en positiv bild. Föräldrarna var lätta att ha att göra med och systrarna hade ganska snabbt börjat behandla henne som vore hon en del av familjen. Om resten av släkten var lika snälla och uppsluppna skulle kvällen kunna bli riktigt rolig. Nu satt de allihopa inklämda i föräldrarnas bil och åkte tillsammans till Mats där kalaset skulle hållas. När de kom fram och körde uppför den lilla grusvägen som ledde upp till huset såg Lina med viss förskräckelse alla bilar som stod parkerade där. Det måste vara minst femtio personer där inne, tänkte hon för sig själv. Jonas vände sig och tittade leende på henne. "Nervös?" frågade han. Lina bet sig försiktigt i underläppen när hon tittade på honom. "Lite" svarade hon. Jonas skrattade till och strök henne över kinden med två stora fingrar. "Det kommer gå hur bra som helst. Jag lovar." Lina slappnade av lite mer när hon hörde Jonas svar. Vad kunde gå fel egentligen? Så länge hon inte sade något dumt eller klantade sig var det inte mycket som kunde bli tokigt. Möjligen kunde hon ha svårt för att förstå vad någon gammal tant eller gubbe sade, eller om de kanske hade svårt för att höra henne. Det var ju inte så farligt egentligen. Ändå fanns nervositeten där, djupt inne i magen och envis.

Kapitel 11: Muntlig presentation

Under nästan hela terminen hade de pratat varje dag med varandra. Mia uppskattade samtalen långt mer än hon någonsin vågade erkänna och hoppades att Ludde kände likadant. Han var så svår att läsa av och tolka att hon kände sig osäker på sig själv. Om det bara var hon som kände som hon gjorde skulle en eventuell flirt bli pinsam. Mia avskydde den sortens pinsamhet. Hon förstod egentligen inte varför men den tanken var så skrämmande att hon hellre lät bli att säga något om sina känslor än att ta risken och kanske inte få dem besvarade. Det var fel. Hon visste mycket väl hur feg hon var och behövde inte få det berättat för sig. Trots det tyckte hennes kompisar om att berätta för henne just hur feg hon var. Idag skulle hon träffa Ludde igen och de skulle förmodligen börja prata om annat som vanligt men Mia såg ingen möjlighet att säga något om sina känslor denna gång heller. Ludde kanske inte var intresserad av henne, tänkte hon. Om han var intresserad hade han säkert sagt något vid det här laget. Ingen var lika feg som henne så Mia tog för givet att ett eventuellt intresse från någon annan visade sig långt innan hon tvingades ta ett eget initiativ. Så Ludde var nog inte särskilt intresserad ändå. Det borde ha märkts isåfall. Mia suckade olyckligt när hon gick genom korridoren mot det studierum där de skulle träffas för att tillsammans förbereda en presentation att framföra inför sina studiekamrater. När hon kom fram stod dörren på glänt. Mia kikade in i springan och såg Ludde sitta med en bok uppslagen framför sig. Han såg ut att läsa den med ett visst ointresse. Plötsligt tittade han upp från boken och riktade blicken mot dörren där han fick syn på Mia.

Kapitel 2: Tentaplugg på fyra

Ingen tycker om att plugga inför en jobbig tenta. Det var lika sant för Linus, Alex, Sara och Siri som någon annan. Därför hade de bestämt sig för att träffas på torsdagskvällen för att plugga tillsammans och få möjlighet att diskutera de teorier som de förväntades kunna använda sig av inför tentan dagen efter där de alla måste svara på fyra essäfrågor. Uppåt fyra sidor skulle de alla producera på den där tentan. Fyra sidor per fråga. Ingen av dem var särskilt sugen på att plugga alls eftersom studiemedlet kommit samma dag men nu var situationen som den var och genom att plugga tillsammans kunde de åtminstone göra det bästa av den. De skulle mötas hemma hos Siri i hennes etta. De andra bodde i små korridorsrum med gemensamma kök där grannarna hade stört om de försökt plugga och ingen av dem var särskilt sugen på att sitta i biblioteket där de måste vara tysta. Valet hade därför till slut fallit på Siris lägenhet och hon hade inget emot det valet. Det innebar att hon slapp ta sig hem när de var klara. Blev det sent kunde hon i princip bara släppa böckerna, ställa klockan och lägga sig i sängen för att sova. Dessutom kunde hon kanske övertyga Linus om att stanna någon minut extra när Alex och Sara gått hem. Det var hennes hemliga plan. Hon hade tittat lite extra på Linus flera gånger sedan de börjat samma kurs och hon gillade hans personlighet. Dessutom var han snygg. En bra kombination helt enkelt. Om de fick vara ensamma bara en liten stund kanske något skulle hända. Samtidigt var det bra att tentan skulle skrivas dagen efter. Då kunde han inte förvänta sig så mycket av henne eftersom de båda måste lägga sig i tid så att de inte försov sig.

Kapitel 50: Smutsiga erbjudanden

Under tiden de tittade på filmen kröp Nellie allt närmare Johannes. Trots att hans kompis Aron var där med dem ville hon känna hans kropp mot sin och den trygghet han erbjöd när någon scen blev på gränsen till för skrämmande för henne. Till slut satt hon alldeles intill honom med kinden lutad mot hans överarm. Hade hon varit längre så hade hon lutat den mot hans axel men Johannes var så lång att hon helt enkelt inte nådde högre. Det gjorde ingenting. Nellie tyckte om att han var så mycket större. Det var delvis däri tryggheten låg. Under långsammare scener där det inte hände så mycket tittade hon snett uppåt och betraktade Johannes ansikte som var helt fokuserat på skärmen utan att lägga märke till henne. Någon gång tittade hon bort mot Aron också där han satt i fåtöljen och följde händelserna i filmen utan att lägga märke till någon av dem. Hon gillade Aron. Det var Johannes bästa kompis. Inte bästa kompis i vanlig bemärkelse. Snarare var det den av hans kompisar som Nellie tyckte bäst om. Han kom över till Johannes lägenhet ganska ofta och när Nellie var där brukade de ha roligt alla tre. Filmen fortsatte och mysteriet om vem som kunde vara seriemördaren var så uppenbart att alla tre redan visste svaret. Det var mer en fråga om att få se ett spektakulärt slut vid det här laget och de väntade alla förväntansfullt på hur filmmakarna skulle presentera det för dem där de satt. Det visade sig snart att filmen var precis lika uppenbar som de hade trott. Pappan var mördaren och dottern var nära att stryka med hon också innan den osannolika hjälten kom in i bilden och räddade situationen. Självklart låg inte pappan kvar på den plats där han dött när slutscenen tonade ut i svart. En öppning för en uppföljare såklart. Snart började de vita eftertexterna rulla över den svarta bakgrunden och filmen var slut.

Kapitel 48: Provocerad till handling

Det var en vardag som de flesta andra när Moa gick omkring i lägenheten och skruvade på sig på ett sätt som Anton tyckte sig känna igen, men när han frågade henne vad som var fel gled hon undan med blicken och ville inte svara. Andra gången han frågade gjorde hon likadant och Anton tog därför tag om Moas båda axlar, höll henne stilla framför sig och tittade allvarligt på henne. Moas blick sjönk när hon tvingades möta den undran som syntes i Antons ögon och när han med ena handen lyfte på hennes haka så att hon måste se in i hans var osäkerheten tydlig. "Vad är det Moa?" frågade han försiktigt och inväntade det svar hennes mjuka läppar förberedde. När hon tvekade för länge upprepade han frågan och Moa måste slutligen säga vad det var som gjorde henne rastlös. "Jag vill göra en sak för dig" viskade hon och tittade blygt upp i hans ögon som omedelbart mjuknade när han hörde svaret. Istället log Anton åt hennes förlägenhet och strök med ett par stora fingrar över hennes lena kind. "Det låter ju trevligt. Gör det då" svarade han och såg hur Moa slets mellan tillfredsställelse av hans smekning och osäkerhet av sin egen intention. Hon tittade ned på nytt och samlade mod. Sedan lyfte hon blicken igen och fortsatte. "Kommer du ihåg det där vi köpte för ett tag sedan?" Anton såg oförstående ut. "Jag vet många saker vi köpt på sista tiden sötnos, men jag har ingen aning om vad du tänker på" svarade han och inväntade en förklaring. "Jo visst, men det där vi köpte på den konstiga affären du vet" fortsatte Moa kryptiskt och plötsligt förstod Anton precis vad hon menade. Hans ansikte sken upp i ett nytt leende i vars glädje en annan känsla illa doldes. "Men Moa då, menar du handbojorna?" frågade han tillbaka för att Moa inte skulle kunna komma undan sin egen tanke. Han såg skammen som omedelbart avtecknade sig på hennes kinder och kunde inte låta bli att le ännu större. Inte för att håna henne utan för att hennes skam attraherade honom.

Kapitel 47: En ödesdiger upptäckt

Kvällen var mild och behaglig. Sensommarnatten kom sakta smygande över tidens ås och begravde Fredrik och hans altan i ett stilla dunkel som bara mildrades av den öppna eld som han satt en bit ifrån och tittade in i. Han hade själv byggt eldstaden av tegel och murbruk för att kunna spendera sena kvällar där närhelst han fann det lockande. Lågorna och glöden därunder framförde ett grymt skådespel för hans ögon där han halvlåg på en utemöbel och slappnade av efter en lång dags vedermödor och måsten. Den röda färgen som strax övergick till lågornas slickande gula sken fångade hans uppmärksamhet fullständigt och vittnade om en annan sorts verklighet. Han nickade till men väcktes lika snabbt av den tryckande värmen från elden som envist letade sig mot hans utsträckta ben. Kanske var elden en dålig idé. Att somna ifrån den kunde vara ödesdigert, men riktigt så trött kände Fredrik sig inte. En liten stund till skulle han ligga kvar och njuta av kvällen trots att ögonlocken var tyngre än hans vilja att hålla dem öppna. Han gav efter och lät dem falla ned. Genom ögonlocken blev elden orange och vildsint. Den spelade upp scener av våld framför honom som blev till höga lågor så fort Fredrik öppnade ögonen för att se hur de slog uppåt och ibland även emot honom när en vindpust fångade deras rörelser. Skogen på andra sidan gräsmattan blev dubbelt dunkel genom eldens motljus. Det som varit träd i dagsljus var nu inte mer än ett kalt geometriskt mönster av mörka stammar och stora grenar som korsade varandra huller om buller, till synes utan någon som helst regelbundenhet. Han reflekterade snabbt över intrycket och lät ögonen falla igen ännu en gång. Det var då han först upptäckte det.

Kapitel 46: Ett enda undantag

Filip var allt det som Klara blivit varnad för i hela sitt liv. Svartklädd, fel frisyr, fel åsikter och värderingar, farligt umgänge. Framförallt var han inte troende. Att de överhuvudtaget träffats var som ett mindre mirakel i sig. Det var åtminstone Filips syn på saken. Klara var lika hänförd över mötet som Filip men var rättrogen nog att inte klä händelsen i så tunga ord. Hon visste precis hur opassande han var för henne, men ändå kunde hon inte sluta tänka på honom. Hon var högst medveten om att hon tänkte på honom på helt fel sätt. Under hela sin uppväxt hade hon ju fått lära sig vad som var rätt och vad som var fel. Filip var utan någon som helst tvekan helt fel. Kanske var det just därför han lockade henne så mycket. Det var på en dopceremoni de först träffat varandra. Klara assisterade prästen under dopet och var även med i försmalingshemmet efteråt när det dracks och pratades, fortfarande behjälplig som assistent. Filip kom fram till Klara och frågade hur hon var släkt med barnet och Klara svarade att det var hon egentligen inte alls. Vilket Filip besvarade genom att nicka eftertänksamt och därefter påpeka att det nog ändå inte var så konstigt eftersom Klaras skönhet överträffade kvinnorna i de båda släkterna. Det fick Klara att rodna. Filip frågade snart efter hennes telefonnummer och Klara gav honom det i smyg när prästen och den andra assistentens nyfikna blickar för ett kort ögonblick riktades åt ett annat håll. Efter det hade de bara kastat blickar på varandra från sina respektive platser. Den andra assistenten varnade dessutom Klara för att komma för nära Filip, eftersom han visste hur han var, som det hette. Klara var förvånad över att han överhuvudtaget märkt att Filip fångat hennes intresse, men sade inte mer om saken.

Kapitel 42: Ett offer på ömhetens altare

Det var när Jonna ställde tillbaka fodralet till filmen de precis tittat på som hon kände Markus långa armar runt sin kropp. Två stora armar som plötsligt höll om hennes mage och spred en lätt värme genom hennes kropp. Hon kunde inte låta bli att le över hans otålighet att få röra vid henne. Händerna lades mjukt mot respektive sida av hennes mage när han drog henne bakåt och mot sig. Sedan ljudet av hans andning när Markus lade sin kind mot hennes bakifrån. Han höll henne så en stund innan han flyttade sitt ansikte bakåt för att viska i hennes öra. Jonna lyssnade spänt på vad han skulle säga. ”Har du någon aning om hur vacker du är Jonna?” hördes hans tysta röst som inte var mycket mer än den andning hon nyss lyssnat på. Som en utandning vars värme förde med sig kärleksförklaringar utan att Markus ens behövde forma sina läppar för att framföra dem. Värmen från Markus kropp kompletterades omedelbart av en inre värme som fick Jonna att känna sig finast i världen.

Kapitel 35: Hallonflickan III

Matilda satt i kyrkbänken och försökte låta bli att somna till prästens predikan. I själva verket var hon väldigt glad och uppspelt eftersom det var den absolut sista dagen på terminen. Det enda som återstod innan friheten var prästens långsamma tal om sommarens fröjder, några gemensamma sånger som alla elever sjöng med i och betygsutdelningen. Slutligen ett sista möte med klasskamraterna och klassföreståndaren i klassrummet. Sedan var hon fri. Fri att bada, sola, hänga med kompisar osv. Matilda vände ansiktet uppåt och studerade kyrkans välvda tak. Hon började räkna de vitmålade takbräderna och kom till 53 innan hon gav upp och tittade fram på altarbilden istället. Predikan tycktes aldrig ta slut. Hon tittade upp mot taket igen och lät tankarna vandra fritt. För en gångs skull fanns det inget planerat för sommaren så hon tänkte på vad hon skulle göra med sin frihet. Tankarna rörde sig snart av egen kraft och innehöll badvatten och sandstränder, sena kvällar med ljummen sommarluft, mogna hallon som tyngde ner hallonbuskars spröda grenar, utflykter med föräldrarna i en alldeles för varm bil. Matilda stannade plötsligt upp i sina tankar. Hallon? Hur hade de smugit sig in i hennes tankar? Hon förstod egentligen mycket väl varför hon tänkt på hallon. Hon blev generad och tittade sig försiktigt omkring för att försäkra sig om att ingen tittade på henne.

Kapitel 34: Hallonflickan II

Matilda satt och gjorde sin läxa i matte. Hon gillade det inte alls. Matte var inte hennes favoritämne direkt. Till imorgon skulle de ha gjort två hela sidor med uppgifter som gick ut på både multiplikation och division. Matilda kunde inte alls koncentrera sig på talen. Hennes tankar vandrade hela tiden och hon fick inget gjort. Det som hennes tankar vandrade till var mannen med hallonbuskarna. Robert hette han tydligen. Matilda undrade hur gammal han var. 40 kanske? Nej, inte riktigt så mycket. 30? Förmodligen någonstans mittemellan. Han verkade iallafall jätteintresserad av henne. Hon rös nästan när hon tänkte på vad de hade gjort. Vilken tur att hon sprungit runt till framsidan av hans hus där i slutet som hon gjort. Annars kunde det gått illa. Hon ville inte att Robert skulle råka illa ut för det de gjort. Det var ju lika mycket hennes fel. Kanske mer än hans egentligen. Hon hade ju stått kvar sådär med putande rumpa lite extra för att han verkligen skulle titta på henne. Matilda bestämde sig för att det nog var mest hennes fel ändå. Det fick henne att skämmas, men samtidigt gillade hon ju hur det hade känts. Både när de kysste varandra och när de slickade på varandras fingrar. Det kändes lite snuskigt och hon hade ju känt det där hårda mellan Roberts ben. Hon rodnade över sin mattebok. Hon skakade bort tankarna och försökte lösa några tal. Det var inte de svåraste talen någonsin, men det gick långsamt framåt när hon inte kunde koncentrera sig.

Kapitel 33: Hallonflickan I

Matilda hade gått förbi det där huset fler gånger än hon kunde minnas. Det var något lite kittlande med att ägaren till huset tittade så på henne när hon gick förbi. Han var nämligen ofta ute i trädgården och påtade, så hon hade sett hans lystna blickar flera gånger. Han var äldre än henne och hon borde egentligen inte tänka som hon gjorde, men hon kunde inte hjälpa det. Det var inte bara uppmärksamheten utan något mer. Matilda kunde inte riktigt sätta fingret på det men visst hade hon tänkt på honom flera gånger när hon varit helt själv. Nu promenerade hon gatan fram och kom på sig själv med att nyfiket lyfta på huvudet och nästan gå lite på tå emellanåt när hon försökte få syn på mannen i den där trädgården. Var han ute idag eller inte? Hon hoppades att han var det, men skämdes inför sig själv när hon insåg vad hon tänkt för något. Hon närmade sig huset men såg ingen i trädgården. Matildas ansikte tappade lite av sitt solsken när hon insåg att hon inte ens skulle få se honom idag. Hon spanade in mot trädgården när hon gick förbi. Ingen man där. Hon suckade besviket, när hon hörde en röst. "Du där, ja, du!" Rösten kom inifrån trädgården och Matilda stelnade till. Han lät nästan arg. "J-jag?" svarade hon försiktigt. "Precis du" fortsatte rösten. Matilda gick tillbaka ett par steg och fick syn på ägaren till huset.

Kapitel 8: Bekännelser

Olivia hade träffat Niklas för första gången på en fest för ett par dagar sedan. De kände inte varandra sedan tidigare men hade snabbt fattat tycke för varandra. Festen hade hållts av en kompis till en kompis till Olivia och hon hade känt sig lite ensam innan Niklas dök upp eftersom hon egentligen bara känt sin kompis av alla som var där. Niklas hade varit i en liknande situation vilket i sin tur gjort att de känt att de hade något gemensamt. Den där olustiga känslan av utanförskap. Deras respektive vänner hade känt så många fler att de snart båda känt sig lite efterhängsna. Till slut hade de börjat prata med varandra när de sittande i samma soffa halva kvällen insett att inte heller den andre pratade med så många. Det hade nu passerat några dagar sedan festen och de hade bestämt att de skulle ta en fika på stan tillsammans eftersom de kom så bra överens med varandra. Nu satt de på varsin sida av ett bord på ett mysigt café och försökte undvika att inte ha något att säga. Det hade varit så mycket enklare när båda var lite småberusade. Varenda paus vid bordet fick dem bägge att intensivt rannsaka sig själva efter något intressant att säga. Det gick oftast bra, och när det inte gjorde det så gjorde den andre sitt bästa för att verka intresserad ändå. De kom fortfarande bra överens trots att det visat sig att de egentligen inte hade så mycket gemensamt utöver ensamheten de båda upplevt på festen häromkvällen.