Kapitel 46: Ett enda undantag

Filip var allt det som Klara blivit varnad för i hela sitt liv. Svartklädd, fel frisyr, fel åsikter och värderingar, farligt umgänge. Framförallt var han inte troende. Att de överhuvudtaget träffats var som ett mindre mirakel i sig. Det var åtminstone Filips syn på saken. Klara var lika hänförd över mötet som Filip men var rättrogen nog att inte klä händelsen i så tunga ord. Hon visste precis hur opassande han var för henne, men ändå kunde hon inte sluta tänka på honom. Hon var högst medveten om att hon tänkte på honom på helt fel sätt. Under hela sin uppväxt hade hon ju fått lära sig vad som var rätt och vad som var fel. Filip var utan någon som helst tvekan helt fel. Kanske var det just därför han lockade henne så mycket. Det var på en dopceremoni de först träffat varandra. Klara assisterade prästen under dopet och var även med i försmalingshemmet efteråt när det dracks och pratades, fortfarande behjälplig som assistent. Filip kom fram till Klara och frågade hur hon var släkt med barnet och Klara svarade att det var hon egentligen inte alls. Vilket Filip besvarade genom att nicka eftertänksamt och därefter påpeka att det nog ändå inte var så konstigt eftersom Klaras skönhet överträffade kvinnorna i de båda släkterna. Det fick Klara att rodna. Filip frågade snart efter hennes telefonnummer och Klara gav honom det i smyg när prästen och den andra assistentens nyfikna blickar för ett kort ögonblick riktades åt ett annat håll. Efter det hade de bara kastat blickar på varandra från sina respektive platser. Den andra assistenten varnade dessutom Klara för att komma för nära Filip, eftersom han visste hur han var, som det hette. Klara var förvånad över att han överhuvudtaget märkt att Filip fångat hennes intresse, men sade inte mer om saken.