Jätte-feministens förslag (Del 2)

Freja låg stödd på armbågarna och tittade glansigt på mig i efterdyningarna av den orgasm som min tunga och mina fingrar släppt lös mellan hennes särade ben. En avslappnad djärvhet - liksom många antar efter att just ha upplevt en intensiv sexuell njutning - hindrade henne från att känna blyghet och med fortsatt särade ben glänste de svullna blygdläpparna av både kåtsafter och saliv. Jag försökte koncentrera mig på att se Freja i ögonen, men blicken tvingade ständigt mina ögon nedåt, mot den där varma öppningen. Bara tanken på att tränga in där, att helt omslutas av Frejas fuktiga värme, fick det att bulta i hela skrevet. Kuken tryckte hårt mot insidan av jeansen och min hand letade sig instinktivt dit, för att smeka det hårda ståndet. "Är det obekvämt?" frågade Freja fräckt och när jag höjde blicken för att möta hennes insåg jag att min hands smekning inte varit hälften så diskret varit min avsikt. Något blixtrade till i hennes isblå ögon och hon verkade plötsligt klarvaken, med alla krafter återvunna. I en enda snabb rörelse hoppade hon ned från bordet och plötsligt stod hon framför mig, naken, tittandes upp på mig med  ett mjukt bett om underläppen. "Blir det bättre om jag gör så?" frågade hon och kupade handen om utbuktnaden. Med sina små fingrar började hon trycka mot mitt stånd, försiktigt, som för att testa det. Att hålla blicken stilla när smekningarna skickade ilningar av njutning genom min kropp var svårt, nej omöjligt. Jag flämtade, nickade. "Mycket bättre" fick jag till slut ur mig. Smekningarna blev hårdare, djärvare och fingertopparna följde långsamt kuken åt sidan för att äntligen hitta det svullna ollonet.

Den lilla jätte-feministen (Del 1)

Första gången vi träffades var på ett uteställe, sent en lördagsnatt. Jag ska inte förneka att jag fann Freja tilldragande redan då, men det hände så mycket i mitt liv att jag liksom inte riktigt kunde förmås att tänka i de banorna. Inte ännu åtminstone. Vi pratade en del, eller försökte åtminstone - den kraftigt tilltagna ljudanläggningen på klubben fick nämligen musiken att dunka in i kroppen, så att de flesta meningar reducerades till fragment av brutna innebörder - och när Freja dansade med sina vänner gjorde hon det så vildsint att jag trodde hon när som helst skulle komma att falla ihop. Det gjorde hon nu inte, förstås. Själv satt jag kvar i min stol med de egna vännerna omkring bordet. Det var länge sedan kompiskretsen samlats på det viset och vi hade massor att försöka prata om, en hel uppsjö skämtsamheter och vänskapliga förödmjukelser måste betas av innan någon av oss kom på tanken att ställa sig på dansgolvet. Ändå drogs min blick flera gånger till den där finlemmade och korta uppenbarelsen av ren energi. Där Freja dansade, där kom ingen förbi. Hon stannade bara emellanåt upp i snurrandet och hoppandet, för att ge en och annan förbipasserande mörka och närmast hotfulla blickar när de kom för nära. När samma person dröjde kvar, i hopp om att lyckas utbyta en flört eller två med Freja eller någon av hennes förtrogna tittade hon frågande på dem tills de helt enkelt gav upp. Detta var uppenbarligen fel dag för kurtiserande och Freja var den första att upprätthålla de gränser som kompisgänget uppenbarligen på förhand postulerat. De killar som hon utmanade på det här sättet försökte såklart le och vinna hennes gillande men Freja var stenhård och de gick alla samma öde till mötes. Själv kunde jag inte låta bli att le åt skådespelet. En av de intresserade killarna gick senare förbi vårt bord tillsammans med en kompis och jag hörde hur han beklagade sig inför den andre: "Hon den lilla bruden med ljusblå ögon verkar för fan tokig." De tittade båda bort, mot Freja. "Men titta på hennes hals" svarade den andre. "Förväntar du dig något annat av någon med den tatueringen?" Den förste skakade på huvudet och anlade ett cyniskt uttryck, som om alla bitar plötsligt hade fallit på plats.

Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

Kapitel 42: Minnen bundna till Olivia

Jag minns Olivia väl. Jag kommer nog alltid att minnas henne faktiskt. När jag lärde känna henne hade hon precis flyttat hem till sina föräldrar igen och bodde i sitt gamla flickrum. Hon var väl inte helt nöjd med det egentligen och förmodligen var det därför som hon så gärna letade efter, och hittade, ursäkter för att inte vara hemma så mycket. Jag minns inte riktigt hur gammal hon var den våren men hon kan inte ha varit mycket mer än 20, högst 22, år gammal. Första gången vi träffades var på en fest hos en gemensam kompis och trots att jag var ganska mycket äldre än henne så kom vi bra överens nästan direkt. Hon hade ett sånt där mysigt klingande skratt som gör att man får lust att vara rolig bara för att få se och höra det. Kanske var det därför hon gillade mig också, för att jag fick henne att skratta mest hela tiden. Sämre skäl för gillande finns ju, så jag hade inget emot det då och har det inte heller nu de gånger sånt händer. Hursomhelst, ett tag efter den där festen gick vi förbi varandra på stan en dag och vi började prata. Till en början var det lite stelt men efter bara en liten stund skrattade hon sådär igen och därifrån flöt det på ganska bra. Vi bestämde att vi skulle träffas några dagar senare, hos mig eftersom hon som sagt bodde tillfälligt hos päronen, så bytte vi nummer med varandra så det fanns chans att ringa och säga till om något kom emellan eller så. Men inget kom emellan. Några dagar senare satt jag hemma i soffan och lyssnade på musik när det kom ett sms från Olivia. Hon skulle bli en timme sen. Det spelade mig ingen större roll. Det var lördag och jag hade inga planer för söndagen ändå. Lördagen var ju dessutom bokad för häng med just henne. "Latmask!" svarade jag i ett sms och bytte till nästa låt på plattan.

Kapitel 41: En fråga om gränser

Båda skrattade när de gick ombord på färjan igen för att ta sig tillbaka till Sverige. Hela dagen hade varit nästintill perfekt. Resan till Helsingborg tog inte lång tid och väl framme hade det gått lätt och smidigt att köpa biljetterna över till Helsingör. Knappt någon kö alls hade det varit, vilket förvånade både Josefine och Emelie. De hade hört att kön till biljettluckan kunde vara hur lång som helst vissa dagar, om man hade otur. Istället hade det bara tagit ett par minuter innan de stod framme i luckan och betalade. Biljettförsäljaren pratade de om senare, när de satt i serveringen på färjan och lite ointresserat tittade på barnfamiljerna, som åt danska smörrebröd med alldeles för många räkor på. De skrattade båda åt hur sömnig han sett ut, inramad av sin lucka, och hur han på osannolikt bred skånska, med rejält skorrande "r", informerat om priset och att de visst kunde betala med kort om de nu ville det. Men allt det där var när de åkte mot den danska sidan av sundet. Nu var de på väg tillbaka efter att ha "gjort Helsingör". Uttrycket var kanske lite överdrivet. De hade mest gått runt i den lilla staden, tittat in i små märkliga butiker och sedan lunchat på en restaurang med utsikt över ett torg. Ett ganska mysigt torg förvisso, de hade båda haft trevligt och hade inte mycket negativt att säga om dagsutflyktens innehåll. När de slutligen tröttnade på planlösheten gick de in i en av alla affärer som sålde "billig" alkohol. I själva verket var det inte så billigt, men å andra sidan fick man ju numera köpa i princip hur mycket man ville och ta över till andra sidan. Lockade av detta faktum köpte tjejerna varsin flaska. Josefine valde en krämig likör som säkert skulle bli god att blanda drinkar med på någon kommande förfest, medan Emelie å sin sida hittade en fin flaska vars innehåll hon egentligen inte brydde sig så mycket om. Det var mer det att flaskan såg ut som ett gammalt lerkrus och hade en kul etikett som fick henne att välja just den. Ett envist ljud signalerade att färjan var på väg att avgå och de satte sig återigen i serveringen där man sålde de överdrivna smörgåsarna.

Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.

Kapitel 22: En vanlig promenad

Vädret var fint och klart när Malin kopplade sin hund Sylvester och gick ut ur sina föräldrars hus där hon var på besök över helgen. De följde grusvägen en bit innan de svängde av och när de kom in i skogen fanns det så många lukter att undersöka för Sylvester att de gick som mest några meter åt gången innan det var dags att stanna ännu en gång. Malin ryckte lite lätt i kopplet och såg var de på väg igen. Sylvester lufsade bredvid och tittade upp emellanåt på Malin som för att kontrollera att han fortfarande var lika älskad som nyss. Det behövde han egentligen inte oroa sig alls över eftersom Malin älskade sin hund nästan mer än något annat. De fortsatte promenera på den lilla vägen mellan träden och dofterna av regnbestänkt skog fick Malin att känna sig levande på ett helt annat sätt än vad som någonsin kunde åstadkommas genom att sitta inomhus. Hon älskade verkligen de här promenaderna och såg gärna till att de blev så långa som möjligt. Inte så mycket för Sylvesters skull egentligen utan snarare för att hon själv fick ut så mycket av dem. Den lilla grusvägen svängde vänster och de med den och när vägen rätade ut sig kunde de se en lång bit framför sig hur trädkronorna på var sida ramade in den närmsta framtiden med sitt kraftiga grenverk. Malin tittade upp och intog lyckligt bilden av en himmel som tycktes marmorerad av grenar och gröna blad. Hon njöt verkligen av utsikten medan Sylvester hittade ytterligare en intressant doft att sniffa intensivt och länge på med sträckt koppel runt halsen.

Kapitel 20: En frustrerande konsertupplevelse

Evelina och Sanna gick på trottoaren längs Bergsgatan på väg mot KB där konserten skulle börja om lite drygt en halvtimme. Eftersom det var första gången Evelina hälsade på nere i Malmö hade de båda kompisarna gått på stan större delen av eftermiddagen. En fika intogs på Simrishamnsgatans mesta kulturcafé där en teaterföreställning hade hållits kvällen innan och spåren efter denna tillställning fanns fortfarande kvar i lokalen när de kom in för att inta sin fika. Efter detta besök hade de vandrat planlöst en stund omkring Möllan, kikat in i små butiker och specialaffärer för att därefter äta på en av restaurangerna runt just Möllevångstorget. Efter denna måltid började det mörkna och det var från samma torg de nu var på väg till konserten promenerande norrut på Bergsgatan. Bandet för kvällen var The Shins och Evelina hade längtat länge efter att få se och höra dem live. Det passade så bra också att hon kunde passa på att besöka Sanna som flyttat ned till Malmö för en tid sedan. Två flugor i en smäll som man brukar säga. När de passerat Bodoni och kom fram till KB såg de den långa kön som ringlade sig in på sidogatan från ingången och de två kompisarna tittade på varandra och suckade. De tog av åt höger, gick över sidogatan och ställde sig längst bak utan att egentligen ha tappat lusten det minsta. Personerna som stod framför dem talade bred malmöitiska och Evelina insåg fascinerat att hon ibland knappt förstod vad de sade. Hon och Sanna tittade på varandra och Sanna höjde på ögonbrynen åt Evelina för att visa att jo, en del folk pratar faktiskt på det där viset i Malmö. Minen fick Evelina att skratta till och personerna framför vände sig om och tittade på de båda tjejerna.

Kapitel 19: Främlingen på gymmet

Trots att det var söndag så vaknade Linda av sig själv redan vid åtta på morgonen. Hon hade inte gått ut dagen innan vilket hon ofta gjorde på lördagar och förmodligen var det därför hon vaknade tidigt. Hon steg upp ur sängen och gick in på toaletten. Där såg hon sig i spegeln och mötte ett par klargröna ögon som tittade tillbaka utan att se särskilt trötta ut. Hon gjorde morgontoalett, tillagade sedan en ordentlig frukost med avsikt att ha energi nog för att klara av ett par timmar på gymmet och satte sig vid köksbordet för att äta. Hon tittade ut genom köksfönstret och såg några barn leka på gården. Konstigt att barn är så morgonpigga, tänkte Linda. Hon mindes inte riktigt om hon själv varit lika pigg i den åldern men kom desto starkare ihåg hur morgontrött hon varit i de tidiga tonåren. Snart var maten uppäten och Linda gick och satte sig framför TV:n en stund. Hon bläddrade runt bland kanalerna och avfärdade den ena reklamen efter den andra. Det enda som gick var just långrandiga reklaminslag samt en och annan repris av någon gammal serie som knappt varit bra när den sänts första gången, än mindre 15 år senare. Hon slog av TV:n och packade istället sin väska inför träningen. Hon kände sig riktigt motiverad. Det var fortfarande tidigt på dagen, gymmet skulle troligen vara halvtomt och hon hade ätit ordentligt. När väskan var packad tog Linda på sig sina ytterkläder och gick ut. Det tog väl kanske inte riktigt en timme att komma till lokalen men man visste ju aldrig vad som kunde hända på vägen. Mycket riktigt mötte hon en annan morgonpigg kompis efter att ha bytt buss och snart var framme. Kompisen skulle av på samma hållplats och när de steg ur bussen fortsatte de prata en stund tills Linda kände att det började bli dags att ge sig iväg till gymmet. De tog farväl, bestämde sig för att fika en dag under den kommande veckan och sedan gick de åt skilda håll.

Kapitel 17: De lyckliga få

När Kim träffade Henrik första gången för snart två månader sedan hade hon aldrig kunnat föreställa sig att de skulle träffas fler gånger. Hon hoppades redan den gången att så skulle ske men det fanns egentligen inte särskilt mycket som talade för saken. För det första var Henrik ganska mycket äldre än henne. Inte mer än sex år i och för sig men det var ändå en ganska betydande skillnad eftersom Kim själv inte var så väldigt gammal med sina knappt tjugo år bakom sig. Dessutom verkade de ha helt olika intressen och inte ens deras musiksmak var på minsta vis kompatibel. Ändå var det något som klickade mellan dem. En känsla som inte gick att ta miste på, kanske något så enkelt som personkemi. De hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap. Deras möten brukade dessutom följa ett visst mönster vilket gav upphov till en paradoxal känsla av trygghet. Paradoxal eftersom Henrik oftast uttryckte sitt gillande för något vilket följdes av att Kim berättade hur dålig eller meningslös just den saken var, hur kvalitetslöst det bandet var eller så förklarade hon hur gammal han var som gillade något så träigt. Denna kaxighet orsakade undantagslöst en irritation hos Henrik som i sin tur förklarade för Kim, med noggrant avvägd nivå av arrogans, att hon säkert skulle förstå storheten i det han just berömt när hon blev lite äldre. Han använde åldersargumentet fullt medveten om att det gjorde Kim tokig eftersom han på så sätt samtidigt diskvalificerade alla hennes åsikter. Kim brukade oftast reagera genom att kalla honom gubbe eller något liknande nedsättande ord och Henrik som väntat sig precis den reaktionen skrattade alltid åt hennes ilska vilket gjorde Kim ännu argare. Men hur arg hon än blev på honom så ville hon ändå gärna träffa honom igen.

Kapitel 11: Muntlig presentation

Under nästan hela terminen hade de pratat varje dag med varandra. Mia uppskattade samtalen långt mer än hon någonsin vågade erkänna och hoppades att Ludde kände likadant. Han var så svår att läsa av och tolka att hon kände sig osäker på sig själv. Om det bara var hon som kände som hon gjorde skulle en eventuell flirt bli pinsam. Mia avskydde den sortens pinsamhet. Hon förstod egentligen inte varför men den tanken var så skrämmande att hon hellre lät bli att säga något om sina känslor än att ta risken och kanske inte få dem besvarade. Det var fel. Hon visste mycket väl hur feg hon var och behövde inte få det berättat för sig. Trots det tyckte hennes kompisar om att berätta för henne just hur feg hon var. Idag skulle hon träffa Ludde igen och de skulle förmodligen börja prata om annat som vanligt men Mia såg ingen möjlighet att säga något om sina känslor denna gång heller. Ludde kanske inte var intresserad av henne, tänkte hon. Om han var intresserad hade han säkert sagt något vid det här laget. Ingen var lika feg som henne så Mia tog för givet att ett eventuellt intresse från någon annan visade sig långt innan hon tvingades ta ett eget initiativ. Så Ludde var nog inte särskilt intresserad ändå. Det borde ha märkts isåfall. Mia suckade olyckligt när hon gick genom korridoren mot det studierum där de skulle träffas för att tillsammans förbereda en presentation att framföra inför sina studiekamrater. När hon kom fram stod dörren på glänt. Mia kikade in i springan och såg Ludde sitta med en bok uppslagen framför sig. Han såg ut att läsa den med ett visst ointresse. Plötsligt tittade han upp från boken och riktade blicken mot dörren där han fick syn på Mia.

Kapitel 46: Ett enda undantag

Filip var allt det som Klara blivit varnad för i hela sitt liv. Svartklädd, fel frisyr, fel åsikter och värderingar, farligt umgänge. Framförallt var han inte troende. Att de överhuvudtaget träffats var som ett mindre mirakel i sig. Det var åtminstone Filips syn på saken. Klara var lika hänförd över mötet som Filip men var rättrogen nog att inte klä händelsen i så tunga ord. Hon visste precis hur opassande han var för henne, men ändå kunde hon inte sluta tänka på honom. Hon var högst medveten om att hon tänkte på honom på helt fel sätt. Under hela sin uppväxt hade hon ju fått lära sig vad som var rätt och vad som var fel. Filip var utan någon som helst tvekan helt fel. Kanske var det just därför han lockade henne så mycket. Det var på en dopceremoni de först träffat varandra. Klara assisterade prästen under dopet och var även med i försmalingshemmet efteråt när det dracks och pratades, fortfarande behjälplig som assistent. Filip kom fram till Klara och frågade hur hon var släkt med barnet och Klara svarade att det var hon egentligen inte alls. Vilket Filip besvarade genom att nicka eftertänksamt och därefter påpeka att det nog ändå inte var så konstigt eftersom Klaras skönhet överträffade kvinnorna i de båda släkterna. Det fick Klara att rodna. Filip frågade snart efter hennes telefonnummer och Klara gav honom det i smyg när prästen och den andra assistentens nyfikna blickar för ett kort ögonblick riktades åt ett annat håll. Efter det hade de bara kastat blickar på varandra från sina respektive platser. Den andra assistenten varnade dessutom Klara för att komma för nära Filip, eftersom han visste hur han var, som det hette. Klara var förvånad över att han överhuvudtaget märkt att Filip fångat hennes intresse, men sade inte mer om saken.

Kapitel 44: Malmö-Stockholm på tu man hand

Martin stod på perrongen vid Malmös nya centralstation och väntade på sitt X2000. Resan till Stockholm var planerad sedan länge. Runtom honom stod flera andra som troligen skulle med samma tåg. Egentligen inte särskilt många fler. Kanske för att han redan promenerat bort till vagnläge C där hans vagn tydligen skulle stanna när tåget väl kom. En större klunga stod längre bort och hade förmodligen inte en tanke på vad vagnlägen innebar. Martin ville sätta sig på en bänk, men eftersom Malmö stad beslutat att alla bänkar på stationen ska ha en lutning som omöjliggör all form av avslappning hade han gett upp tanken redan efter ett par minuter. Han stod istället med en tung ryggsäck vilandes på sina axlar. Tåget skulle ju ända komma snart. När det så slutligen gled in och stannade visade det sig att vagnläge C inte var den bästa platsen att stå vid ändå. Martins vagn stannade nämligen cirka 40 meter ifrån honom trots informationen som sagt annorledes. Så han började gå mot sin vagn och kom snart fram till den stora dörren. Han ryckte till i handtaget och väntade på att den skulle öppnas automatiskt. Sedan steg han in och letade på stolsryggarna efter den siffra som var hans sittplats. 52, med fönsterplats. Till slut fann han platsen, slängde upp ryggsäcken på hyllplanet och satte sig ned. När han tittade ut genom fönstret såg han den projicerade filmen som spelades upp på stationens väggar, filmad från ett tåg i rörelse någonstans i Asien. Steg hördes i vagnen och Martin tittade upp. En ensam blond tjej med mellanlångt hår kom gåendes i mittgången och letade på samma sätt som han själv nyss gjort efter sin siffra på stolsryggarna. Han kunde inte riktigt sluta titta på henne där hon makade sig fram med en tung väska i handen. Det var en söt tjej. Förmodligen var det därför.

Kapitel 43: En solig dag på Ribersborg

Solen stod fortfarande relativt högt på himlen när Andreas tände grillen han och Stefan haft med sig. Värmen hade varit påtaglig hela dagen och när Stefan ringt och frågat om de inte skulle ta sig till Ribban framåt eftermiddagen hade Andreas varit entusiastisk och föreslagit grillning. Stefan tyckte det var en utmärkt idé och några timmar senare satt de alltså på varsin filt i gräset med en engångsgrill mellan sig på vilken deras mat nu tillagades i den långsamma takt som är typisk för de flesta grillar av slit-och-släng-modell. Solen stekte de två vännerna parallellt med grillens aktivitet och hade det inte varit för den medtagna drycken så hade de troligen gett upp för länge sedan. Istället mådde de utmärkt. Vad kunde de önska sig mer än de redan hade? Dryck och mat, gott sällskap och trevlig utsikt mot allt folk som fått liknande infall som dem själva eller bara tagit sig dit för att sola en stund. ”Har du vänt dem nyss?” frågade Stefan och fick en nickning tillbaka av Andreas. De vände sig båda långsamt och följde en halvnaken tjej som gick förbi några meter ifrån dem. Kommentarer om hennes kropps lämplighet för både det ena och det andra växlades, några klunkar öl inmundigades och därefter började ögonens jakt efter en ny person att bedöma på säkert avstånd.

Kapitel 37: Stulna blickar och ett tomt kök

I över en timme hade de nu suttit och sneglat mot varandra genom rummet. Peter fick ingen ro att prata med sina bordskamrater. Inte när hela rummet lystes upp av en punkt på andra sidan av lokalen på det sättet. En punkt med blont hår och de vänligaste ögon han någonsin sett. Hon var berusande vacker där hon satt och pratade med sina egna bordskamrater. Ett samtal som måste gå på tomgång med tanke på att deras blickar hela tiden möttes och intensivt fångade varandra. Som om de dansade med kropparna tätt tryckta mot varandra mellan borden. En ögonkontaktens dans. Inte mer än så men ändå var det den underbaraste dans Peter någonsin varit med om. Den mjukaste omfamning han någonsin känt. Den mjukaste omfamning han aldrig känt. Det satt någon bredvid henne som krävde hennes uppmärksamhet med jämna mellanrum, dold av bordskamraten mittemot. Det var tydligt vem han måste vara och Peter skämdes för hur det i hans sinne rördes upp känslor av svartsjuka som fick honom att avsky den personen. De hade aldrig träffats. Aldrig utbytt ett ord. Kanske var det världens trevligaste person. Nej, så kunde det inte vara. Den som hindrade deras blickars dans att bli fysisk kunde inte vara en bra person. Fick inte vara det. Dåligt samvete. Detta förbannade dåliga samvete som vägrade förbarma sig över honom. Kände hon samma sak? Kanske skulle han aldrig få veta.

Kapitel 33: Hallonflickan I

Matilda hade gått förbi det där huset fler gånger än hon kunde minnas. Det var något lite kittlande med att ägaren till huset tittade så på henne när hon gick förbi. Han var nämligen ofta ute i trädgården och påtade, så hon hade sett hans lystna blickar flera gånger. Han var äldre än henne och hon borde egentligen inte tänka som hon gjorde, men hon kunde inte hjälpa det. Det var inte bara uppmärksamheten utan något mer. Matilda kunde inte riktigt sätta fingret på det men visst hade hon tänkt på honom flera gånger när hon varit helt själv. Nu promenerade hon gatan fram och kom på sig själv med att nyfiket lyfta på huvudet och nästan gå lite på tå emellanåt när hon försökte få syn på mannen i den där trädgården. Var han ute idag eller inte? Hon hoppades att han var det, men skämdes inför sig själv när hon insåg vad hon tänkt för något. Hon närmade sig huset men såg ingen i trädgården. Matildas ansikte tappade lite av sitt solsken när hon insåg att hon inte ens skulle få se honom idag. Hon spanade in mot trädgården när hon gick förbi. Ingen man där. Hon suckade besviket, när hon hörde en röst. "Du där, ja, du!" Rösten kom inifrån trädgården och Matilda stelnade till. Han lät nästan arg. "J-jag?" svarade hon försiktigt. "Precis du" fortsatte rösten. Matilda gick tillbaka ett par steg och fick syn på ägaren till huset.

Kapitel 30: Stadsbussen mot Linero

En vanlig fredagseftermiddag stod Thomas och väntade på sin buss för att komma hem. Han hade precis lagt märke till en liten blond tjej som inte brukade vänta där vid den tiden. Det var inte så att han höll stenkoll på alla som åkte samma buss som honom, men efter ett par års åkande kände han igen de flesta som åkte ungefär samma tid som honom. Den här tjejen brukade inte åka trean. Åtminstone inte samma tid som han själv. Han hade stått och väntat på bussen ett tag och började undra hur sen den skulle bli idag. Just då svängde den in på Botulfsplatsen, körde fram och ställde sig framför det inglasade stationshusets dörrar. Thomas tittade in i bussen och förstod varför den var sen. Alla sittplatser var upptagna och det stod redan ett tiotal personer i mittgången. Utöver dessa skulle nu uppåt 20 personer till in i bussen. Det skulle komma att bli en dryg resa tänkte Thomas för sig själv. Han steg på och betalade sin biljett, gick bakåt i mittgången och fann en stång att hålla sig fast i ungefär halvvägs in i bussen. Fler och fler passagerare löste biljett och steg in. Snart var bussen så full att de passagerare som var längst fram stod bredvid förarhytten. Plötsligt hördes ett vrål över suset i bussen. "Kan ni flytta er längre bak?" Det var chauffören som gastade från sin plats längst fram. Passagerarna i mittgången släppte motvilligt sina platser och rörde sig sakta bakåt. Snart stod Thomas och den blonda tjejen intill varandra. När hon stod framför honom kände han en frisk doft från hennes kortklippta hår som var precis under hans näsa. Efterhand som bussen fylldes på med allt fler resenärer blev det mindre och mindre plats för dem där i mittgången och snart stod de tätt packade mot varandra allihop. Bussen började röra på sig och de vinglade alla från sida till sida i mittgången när den rörde sig fram över de kullerstensbelagda gatorna. Chauffören hade inga planer på att ta det lugnt bara för att bussen var full utan körde på i rask takt vilket gjorde att de som stod upp fick klara sig bäst de kunde.

Kapitel 10: Det övergivna huset

Mikael var på väg hem från en bekant. Han satt i bilen och trummade febrilt med tummarna mot ratten i takt musiken som vrålade ut ur högtalarna. Det var sent. Klockan var redan långt över midnatt. Bilen åkte fram över en grusväg och den mörka granskogen for förbi på båda sidorna av bilen. En och annan grop i vägen var det enda som höll Mikaels uppmärksamhet uppe. Han hade kört den här vägen så många gånger att han nästan kunde blundat och ändå komma hem helskinnad. Just därför blev förvåningen desto större när han såg konturerna av en person gåendes längs med vägen. Han bromsade in och kollade vem det kunde vara. Att se någon gåendes på den här vägen var ingen vanlig syn och med tanke på att det var långt till närmsta hus, som det inte fanns många av i närheten ändå, var det inte mer än rätt att stanna till och fråga om personen ville ha skjuts. Personen vände sig om och tittade mot bilen med en hand för ansiktet för att kunna se bortom strålkastarnas starka sken. Det var en tjej. Det såg åtminstone ut så. När Mikael kom närmare kunde han konstatera att det i högsta grad var en tjej. Hon hade ganska långt svart hår men det var något i håret som reflekterade ljusskenet annorlunda. Något blått. Mikael vevade ner sidorutan och hälsade efter att ha sänkt volymen på stereon. ”God kväll!” ropade han glatt och lutade sig åt sidan för att se tjejen lite bättre. ”Hejsan” svarade tjejen försiktigt. Det var något med hennes ansiktsuttryck som inte stämde riktigt tyckte Mikael. ”Har det hänt något?” frågade han henne bekymrat. ”Ja..jo...alltså, jag blev utslängd ur bilen jag åkte med” svarade tjejen. ”Det var inte snällt” fortsatte Mikael. ”Eller var det du som inte var snäll kanske?” Han log finurligt när han frågade henne det där. ”Det var de andra som inte var snälla” fortsatte tjejen. ”Jag hade inte gjort någonting faktiskt.” ”Vill du ha lift?” Tjejens ögon sken upp och ett stort leende tecknade sig över hennes ansikte. ”Ja, jättegärna!” ”Hoppa in bara” svarade Mikael och nickade mot dörren. Tjejen hoppade omedelbart in och Mikael började köra fram längs grusvägen igen, långsammare den här gången. ”Vart ska du någonstans?” frågade han henne. ”Stockholm” svarade hon. Mikael började skratta högt. ”Då är du på avvägar minst sagt” fick han till slut ur sig. Den blå och svarthåriga tjejen började skratta hon också. ”Jag vet” svarade hon.

Kapitel 3: Biblioteket

Jag har hängt en hel del på stadsbiblioteket i min stad av flera skäl. Dels gillar jag att läsa och dels fick jag genom jobbet i uppdrag att förbereda för ett lokalt nätverk som skulle installeras för att modernisera biblioteket under sommaren. Detta innebar i sin tur att jag arbetade mig igenom varenda rum i huset för att dra kablage. En arbetsdag när jag stod på knä i Hce-avdelningen och skruvade tillbaka en plastlist lade jag märke till en tjej som stod och arbetade sig igenom hylla efter hylla, uppenbarligen på jakt efter någon specifik bok. Trots alla flickor jag sett mellan bokhyllorna under sommarens gång var detta den första som verkligen fångat mitt intresse. Hon stod där, någon meter ifrån mig, och bläddrade sig fram genom hyllan och jag passade på att snegla lite mellan arbetsmomenten. Hennes byxor var ganska lågt skurna så varje gång hon gick ner på huk för att kolla de lägre hyllplanen kunde jag skymta springan i glipan mellan byxorna och linnet. Jag brukar inte vanligtvis vara någon större fluktare men det var en del egenskaper hos den här tjejen som fick igång mina tankar. Jag skruvade slentrianmässigt in den sista skruven och plastlisten var fäst i väggen igen. Fan också, tänkte jag. Nu måste jag ju byta korridor igen. Hon hade fortfarande inte riktigt lagt märke till mig så när jag gick förbi henne slängde jag en blick ner i urringningen och fann två normalstora men mycket välformade bröst som fick mina tankar på avvägar igen. Jag kunde ju inte gå där som ett fån och stirra på hennes bröst hur länge som helst så jag höjde blicken och hittade till hennes ansikte som pryddes av ett generat leende. "God förmiddag" sa jag åt henne och fick ett lite förläget "Hejsan" tillbaka. Ingen tvekan. Hon hade definitivt upptäckt min tidigare aningen lägre blick. Det fick vara som det ville med den saken, jobbet måste göras klart. Det hindrade mig å andra sidan inte från att välja den korridor som hon troligen skulle hamna i härnäst. Jag gick längst in i min nya hyllkorridor och ställde mig på huk för att fortsätta mitt arbete när jag såg henne komma in mellan hyllorna och fortsätta sitt letande, efter en snabb men nyfiken blick åt mitt håll. Jag återgäldade blicken och gav henne ett litet leende. Hon såg lite generad ut även denna gång men böjde sig snart ner på huk igen för att söka igenom lägsta hyllplanet. Hon måste leta i blindo tänkte jag, sökte hon någon specifik bok så var det ju bara att söka i någon av datorerna. Det gav mig dock nya chanser att kolla in hennes lilla kropp. Den var just det, liten. Inte onaturligt liten eller så, men, liten. Hon var inte särskilt lång och dessutom någonstans mellan smal och normal i kroppsformen, vilket sammantaget gav intrycket att hon var liten och nätt. Rätt stor kontrast mot mina nästan två meter inknölade i blå arbetskläder med mejslar och en brandgul multimeter som enda utsmyckning.