onsdag 10 april 2013

Kapitel 41: En fråga om gränser

Båda skrattade när de gick ombord på färjan igen för att ta sig tillbaka till Sverige. Hela dagen hade varit nästintill perfekt. Resan till Helsingborg tog inte lång tid och väl framme hade det gått lätt och smidigt att köpa biljetterna över till Helsingör. Knappt någon kö alls hade det varit, vilket förvånade både Josefine och Emelie. De hade hört att kön till biljettluckan kunde vara hur lång som helst vissa dagar, om man hade otur. Istället hade det bara tagit ett par minuter innan de stod framme i luckan och betalade. Biljettförsäljaren pratade de om senare, när de satt i serveringen på färjan och lite ointresserat tittade på barnfamiljerna, som åt danska smörrebröd med alldeles för många räkor på. De skrattade båda åt hur sömnig han sett ut, inramad av sin lucka, och hur han på osannolikt bred skånska, med rejält skorrande "r", informerat om priset och att de visst kunde betala med kort om de nu ville det. Men allt det där var när de åkte mot den danska sidan av sundet. Nu var de på väg tillbaka efter att ha "gjort Helsingör". Uttrycket var kanske lite överdrivet. De hade mest gått runt i den lilla staden, tittat in i små märkliga butiker och sedan lunchat på en restaurang med utsikt över ett torg. Ett ganska mysigt torg förvisso, de hade båda haft trevligt och hade inte mycket negativt att säga om dagsutflyktens innehåll. När de slutligen tröttnade på planlösheten gick de in i en av alla affärer som sålde "billig" alkohol. I själva verket var det inte så billigt, men å andra sidan fick man ju numera köpa i princip hur mycket man ville och ta över till andra sidan. Lockade av detta faktum köpte tjejerna varsin flaska. Josefine valde en krämig likör som säkert skulle bli god att blanda drinkar med på någon kommande förfest, medan Emelie å sin sida hittade en fin flaska vars innehåll hon egentligen inte brydde sig så mycket om. Det var mer det att flaskan såg ut som ett gammalt lerkrus och hade en kul etikett som fick henne att välja just den. Ett envist ljud signalerade att färjan var på väg att avgå och de satte sig återigen i serveringen där man sålde de överdrivna smörgåsarna.





"Ska vi inte gå ut på däcket istället?" frågade Josefine innan båten ens hunnit lämna den danska hamnen och Emelie tittade ut genom rutorna, som för att kontrollera vädret, innan hon nickade till svar. De reste sig samtidigt och så fort de lämnat det lilla golvfasta bordet kom en familj och högg stolarna innan tjejerna ens hunnit komma tre meter därifrån. "Tur att vi inte gick för att köpa mat" konstaterade Emelie och Josefine skrattade till när hon såg hur samma familj som tagit deras platser nu spanade vaksamt åt alla håll, som om de varit vilda djur som skyddade sitt nyfällda byte. "Folk är ju inte kloka här" svarade hon och Emelie skakade på huvudet i bifall till Josefines observation och påstående. För att komma ut på däcket måste de först ta sig upp en våning, men väl utomhus svalkades de av den friska brisen, när färjan passerade de två mötande vågbrytarna och slutligen kom ut på öppet vatten. I trots mot vinden följde de den grovmålade relingen i blått och vitt och kom fram till fören där de fick trängas med en handfull andra friskluftsentusiaster. Horisonten bröts framför dem där silhuetten av Helsingborg reste sig över vattnet, så nära att de kunde urskilja byggnaderna utan problem. Josefine vände sig om, lutade huvudet tillbaka och sög åt sig eftermiddagsljuset som solen så generöst bjöd hennes ansikte på. Hon övervägde att ta av sig solglasögonen men lät bli. Solens värme erbjöd en njutning så god som någon annan, solglasögon eller ej. Så kom hon att tänka på en sak. "Vad var det egentligen för något du köpte?" frågade hon och vände sig mot Emelie som fortfarande blickade mot Sverige, med solen i ryggen. "Vet inte riktigt. Någon sorts sprit antar jag. Såg du flaskan då?" Josefine nickade och log. "Får jag titta på den?" Emelie tog väskan från axeln och rotade i den. Ur dess mörka inre drog hon fram flaskan och tittade på den i ett par ögonblick innan hon räckte den till Josefine. "Kolla så fin den är" utbrast hon och Josefine vände och vred på den innan hon log till svar. "Jag undrar bara vad det är för något..." sade hon tyst, mer för sig själv än för att få svar från Emelie, som uppenbarligen ändå inte visste.



"Det verkar vara rom" konstaterade Josefine snart. "Stark rom" lade hon till. Emelie tittade nyfiket, nästan avundsjukt, på sin flaska som Josefine höll i och hon försökte se det som hennes kompis såg. "Titta här" sade Josefine och pekade på etiketten. Texten var i frakturstil och därför svår att läsa, så det var bara med viss ansträngning som hon kunnat uttyda att det var rom och inte något annat i den. Emelie höll med. Det måste vara rom. "Har du kvar kvittot?" frågade Josefine och i nästa ögonblick rotade Emelie återigen i väskan. Hon fick upp ett papper med blekblått tryck på. Butikens namn stod med större bokstäver högst upp, så det verkade vara rätt kvitto. Hon läste högt det som stod på papperet. "Rom 70cl, 68% - 280dkr" Josefine höjde på ögonbrynen när hon hörde vad Emelie läste. "Den var ju inte precis billig..." började hon men blev avbruten av Emelie innan hon hunnit avsluta meningen. "Äh, hur ofta är vi i Danmark då?" Josefine skrattade till. Emelie hade förstås rätt, så ofta var de inte på utflykt utanför landets gränser. Just då vände sig en man mot dem som också stått och tittat mot Helsingborg. "Ursäkta. Jag vill inte störa men... ni vet väl om att alkohol över en viss procent räknas som lätt narkotika?" Tjejerna tittade först klentroget på mannen och sedan på varandra. "Vad menar du?" fick Josefine ur sig och vände blicken mot mannen, som plötsligt tagit sig in i deras bubbla och nu talade med dem. "Jo alltså, om en spritsort har för hög alkoholhalt så räknas den som lätt narkotika. Det har varit så länge. Sedan 70-talet tror jag. Det är därför man inte kan köpa strårom och sånt på bolaget." Josefines ögon smalnade när hon lyssnade på honom. Det var inte en medveten rörelse utan snarare ett resultat av just den där klentrogenheten. "Jag hörde vad ni pratade om och tänkte bara att ni nog ville veta" fortsatte mannen, närmast ursäktande nu. "Tack" svarade Emelie tyst där hon stod och höll i den fina flaskan.



Helsingborg närmade sig och snart var tjejerna nästan ensamma kvar på soldäcket. Mannen som upplyst dem om flaskans eventuella olaglighet var borta. "Vad ska jag göra med den?" frågade Emelie oroligt. "Jag kan inte åka fast för knarksmuggling!" Hennes röstläge höjdes för varje ord och Josefine såg tydligt hur nervös hon var. "Han kan ju ha fel också. Eller hur?" Maddde hörde själv hur osäker hennes röst var när hon formade de tröstande orden. "Kanske... men tänk om. Jag slänger den för säkerhets skull." Josefine grep om Emelies handled när hon precis var på väg att kasta romflaskan i en papperskorg monterad direkt på relingen. "Det är 300 spänn i sjön Emelie. Det är ju så onödigt. Tror du verkligen att de hade sålt just den sorten om den var olaglig att ta med sig till Sverige?" Emelie bet sig i sidan av underläppen när hon tänkte över vad Josefine precis sagt. "Nä kanske inte, eller så kanske det är danskar som..." Josefine brydde sig inte ens om att lyssna nu, hon hade blivit så övertygad om sin sak på något vis. "Det var ju dessutom en svensk som stod i kassan. Han borde ha sagt något!" Irritationen i rösten gick inte att ta miste på, men i själva verket var Josefine irriterad på mannen som varnat dem i första hand. Nu när hon tänkte efter, även på expediten i affären där de handlat, som varken avrått eller varnat Emelie. Den senares ögonbryn sjönk ned när hon tänkte igenom det hela. Hon funderade över saken medan de gick in och ned för trapporna till planet där ytterdörrarna väntade. Ett nytt ljud signalerade att det var dags att stiga av och i samma ögonblick öppnades porten på ena sidan av serveringen. Folk trängdes och försökte lämna färjan på en och samma gång, men tvingades ihop så att högst sju personer kom ut åt gången. Josefine och Emelie stod en bit bakom folksamlingen och Emelie vände sig plötsligt mot Josefine. "Jag gör det. Jag tar med den!" Det syntes på henne hur exalterad hon var över beslutet, vilken viljekraft beslutet hade krävt. "Bra!" svarade Josefine. "Ser jag han som varnade oss så knuffar jag till honom. Han ville säkert bara skrämma oss ändå." Det oväntade svaret fick Emelie att skratta till.



När de gick längs mellan landgångens inglasade väggar, omgivna av resenärer i alla riktningar, märkte Josefine snart hur Emelie blev alltmer tyst ju längre de kom. Stämningen var spänd och det rytmiska ljudet av en mans ölbackskärra, när de hårda plasthjulen rullade fram över den jämna stenläggningen, tycktes öka i intensitet. Snart överröstade detta ljud alla röster, ja till och med Josefines egna tankar. Emelies ögon flackade från sida till sida och små pärlor av svett började tränga fram i pannan på henne. Josefine ville skämta till det lite för avdramatisera situationen en smula, men hon kunde inte för sitt liv komma på något kul att säga. Mellan axlarna på några killar såg hon längre fram samma man som pratat med dem där uppe på soldäcket. Åtminstone trodde hon att det var han. Hon kunde omöjligt vara säker när hon nu bara såg ryggen och nacken, men hon blev ändå irriterad vid själva påminnelsen om honom. Var han verkligen tvungen att berätta det där? Det syntes ju lång väg på Emelie hur nervös hon var. Inte fanns det en enda papperskorg omkring dem heller, så det var för sent att försöka göra sig av med flaskan på ett diskret sätt. "Hur lång tid tar det att komma hem?" Den plötsliga frågan var onödig, för de visste ju båda ungefär hur lång tid det hade tagit dem att ta sig till Helsingborg, men Josefine kände sig tvungen att avleda Emelies uppmärksamhet på något vis. Hon fick inget svar och puttade istället på sin kompis. Josefine bet ihop käkarna av genans över sitt val av handling när Emelie snavade på stengolvet. "Vad gör du!?" viskade den senare med ett tonläge som lät mer som en irriterad väsning än något annat. "Du svarade ju inte!" protesterade Josefine medan hon tvingade fram ett leende. Att prata fick inte Emelie att slappna av men hon stirrade åtminstone inte lika nervöst omkring sig. "Vad frågade du då?" Josefine upprepade frågan och fick en axelryckning till svar. "Men ungefär?" envisades hon. Emelie hade ingen ro att tänka på saken och minnet var henne inte det minsta behjälpligt just nu. Hon hade viktigare saker att tänka på. "Lika lång tid som det tog att komma hit antar jag. Hur så?" Det var Josefines tur att rycka på axlarna. "Nä vadå, jag bara undrade."



En bit framför dem blev folksamlingen tätare, när korridoren smalnade av, och uppe i taket fanns det två skyltar. Man kunde välja om man ville deklarera varor eller ej. Emelies steg trängde Josefine längre åt vänster så det var uppenbart att hon valt att inte deklarera något. Lika bra det kanske, tänkte Josefine, det verkade ju inte så smart att deklarera för tullen att man planerade föra in lätt narkotika till Sverige, även om det nu bara var i formen av ovanligt stark sprit. De fortsatte framåt och plötsligt kändes det som att skorna var gjorda av bly. Längre fram stod en uniformerad tulltjänsteman och höll en stor schäferhund i kort koppel. Hunden tilläts bara röra sig fram en liten bit mot resenärerna innan han drog tillbaka den igen, men det var uppenbart att avståndet var tillräckligt litet för att hunden skulle känna doften av det den letade efter. Josefine vände blicken mot Emelie och möttes av ett likblekt ansikte som stirrade rakt framåt. Hennes kompis svalde flera gånger om, ljudligt, för att bli av med torrheten i munnen och även Josefine kände allvaret lägga sig över dem. Det slog henne inte ens att den där hunden troligen var tränad till att känna igen lukten av cannabis och kanske heroin eller något sånt, inte alkohol som ju de flesta resenärerna faktiskt ändå hade i sina väskor och ölbackar, fullt lagligt. Emelie gick så nära den motsatta väggen hon kunde och Josefine fortsatte precis intill sin kompis, som om hennes egna tillåtna dofter skulle vara tillräckliga för att förvirra hunden, så att de kunde passera utan att den reagerade. Inte många meter kvar nu. Tulltjänstemannen hade ett bistert och oförlåtande ansiktsuttryck, ingen värme och medmänsklighet där inte. Än hade inte hunden markerat men det kändes som en tidsfråga innan den skulle få upp spåret av dem. När tjejerna bara hade ett par meter kvar kom det ut ytterligare en tulltjänsteman från ett rum bakom den första och han tittade rakt på dem. Josefine kände hur knäna blev svaga och hon kunde bara föreställa sig hur Emelie måste känna sig. "Ni två följer med mig in här!" Rösten lät sluddrig när ljudet av den dränktes av blodrusningen i Josefines öron. Hon såg sig omkring för att försöka hitta några andra som tulltjänstemannen kunde ha menat, men när hon tittade tillbaka på honom var hans blick fäst i hennes och det rådde inte längre något tvivel. De var fast.



Det kändes som att allas ögon var på just dem när de följde tullaren in genom öppningen i väggen och på något sätt var det nästan skönt att komma in i rummet med vita klinkers på både väggar och golv. Där stirrade i alla fall inte alla på dem. Utöver dem var det bara en resenär till inne i rummet. En kille som såg ut att ha invandrarbakgrund, vilket kändes typiskt på något vis. Inte så mycket det att killen var mörk, utan snarare att tulltjänstemännen valt ut just honom. Å andra sidan hade de även valt ut Josefine och Emelie, som såg svenska ut, så det var svårt att klandra tullarna för att vara fördomsfulla. Trots allvaret i situationen såg Josefine av någon anledning det komiska i den tanken. Kan en hund vara fördomsfull? Går det ens att lära den vara det? Tanken var roande men hon kunde ändå, utan ansträngning, hålla sig för skratt. Tullaren som kommit ut från detta rum och kallat in dem tittade på dem, först på Josefine, sedan mot Emelie, för att vända blicken tillbaka mot Josefine igen innan han verkade bestämma sig för att det var Emelie han ville prata med. Invandrarkillen ombads ta av sig skorna av en annan tjänsteman och att följa med in i ett rum. Han såg nervös ut men gjorde som han blev tillsagd utan att protestera. "Du kan slå dig ner där" sade deras egen tullare och pekade på en smal stol som stod bakom dem, när hans blick mötte Josefines. Hon nickade och satte sig ned. "Och du får följa med mig in i rummet här intill" fortsatte han och riktade blicken mot Emelie, vars ansikte var stelt och ungefär lika blekt som tidigare. "Det är ingen fara. Har du inget olagligt på dig så kommer det här gå snabbt" sade han därefter och hans röst mjuknade under tiden. Kanske förstod han hur Emelie kände sig, eller så var det bara ett trick för att få henne att bli mer samarbetsvillig. Dörren stängdes bakom dem och Josefine satt kvar i stolen och väntade.



Från en dörr med en stor silverfärgad rektangel på, förmodligen ett envägsfönster, kom det ut en tulltjänsteman som inte varit där nyss och han ställde sig vid ett fönster på väggen och tittade ut mot resenärerna som fortfarande passerade förbi. De var inte lika många nu och Josefine tyckte sig ana att han blev uttråkad av att stå där och titta. Det fanns inget hon kunde göra för Emelie just nu, kanske skulle det visa sig att mannen på soldäcket hade fel till och med, så hon tittade i smyg på tullaren från sidan. Hans huvud var rakat och när han rörde på sig syntes något sticka fram på armen ur den kortärmade uniformen. Någon sorts svart och spräcklig tatuering såg det ut som och Josefine fokuserade blicken för att försöka se vad den föreställde. Men det var omöjligt. Det var för lite av den som stack fram och dessutom stod tullaren flera meter ifrån henne. När hon slutligen gav upp höjde Josefine blicken en smula och hon ryckte till av förvåning när deras blickar möttes. Tullaren slog upp ett leende och vred sig runt en aning så att han lättare kunde titta på henne. "Jaså det var ni som hade otur idag?" frågade han nonchalant, som om det de utsattes för var trivialt och närmast oviktigt. Josefine visste inte vad hon skulle svara på en sådan fråga. "Jag antar det" fick hon ur sig och ångrade sig genast. Kunde det där tolkas som ett erkännande? Hon var osäker. Tullaren med det snaggade huvudet tittade sig omkring för att kontrollera att de var ensamma. "Det är bara en stickprovskontroll. Tre personer från var färja kontrolleras." Josefine visste inte riktigt hur hon skulle tolka denna oväntade förtrolighet. Hon lyfte handen och lade sin mörka lugg tillrätta bakom ena örat medan hon tänkte.



"Så ni misstänker inte specifikt oss två?" frågade hon med nervös röst och blev nästan irriterad när frågan besvarades med ett skratt. "Ni ser inte direkt ut som smugglare" svarade han och log återigen medan hans blick undersökte Josefine uppifrån och ned. Svaret fick henne att slappna av en aning, trots att det egentligen inte var ett riktigt svar på frågan. "Hittar ni mycket knark och sånt då?" fortsatte Josefine och kände sig ungefär lika dum som någon som av misstag nämner ordet bomb på ett flygplan. Tullaren verkade inte reagera på ordvalet utan skakade på huvudet till svar. "Vi letar mest efter heroin. De flesta som har lite vett försöker inte ta med sig det över på färjan." Han tittade ut genom fönstret en sista gång och vände sig sedan mot Josefine helt och hållet. "Vad har ni gjort idag?" frågade han och Josefine kunde inte avgöra om det var en professionell fråga eller om han bara kallpratade. "Vi gick på stan och tittade i affärer mest. Åt lunch och så." Tullaren nickade. "Har ni haft trevligt?" Det där kunde omöjligt vara något som man frågade alla man tog in och Josefine nickade, lite gladare och mer avslappnad nu än hon varit förut. Tulltjänstemannen korsade rummet och satte sig på en stol mittemot henne, intill den dörr där Emelie och den andre tullaren nyss gått in. Han sade inget mer utan satt bara där och tittade på Josefine, som inte visste riktigt var hon skulle fästa blicken. Hon tittade tillbaka på honom, sedan åt ett annat håll, för att strax möta hans blick på nytt. Efter att ha kliat sig i skäggstubben en stund såg det ut som om han slätade ut emblemet på överarmen, och när han rörde armen på det viset kunde Josefine få en ny och bättre skymt av den där tatueringen som hon anat redan innan.



"Vad är det för tatuering du har?" frågade hon, lika mycket av nyfikenhet som för att ha något att säga. Tullaren höll ut armen och tittade på den som om han själv var överraskad över det som mötte honom. "Ett träd med några symboler" svarade han och drog upp ärmen en bit så att Josefine kunde se bättre. Det som sett spräckligt ut visade sig vara grenar och rötter i svart, som löpte utåt från en lika svart stam. Fem klarröda symboler var symmetriskt placerade över allt det svarta. "Snygg!" utbrast Josefine utan att tänka sig för. Det var inte för att smickra in sig som hon sade sådär. Snarare tänkte hon sig inte för utan lät det hon tänkte slinka ut. Tullaren tittade igen på sin arm och sedan på Josefine. "Tack" svarade han. Därefter lade han händerna på låren och började trumma med fingrarna i en diffus rytm. Kanske trummade han bara på måfå för att ha något att göra. Men han slutade inte titta på Josefine. Nu när han var närmare kunde hon se hans ögon, men ändå inte riktigt vilken färg de hade. På något sätt kunde de lika gärna vara gröna som bruna, eller kanske var de båda färger samtidigt. Efter en liten stund tittade hon bort men var skulle hon göra av blicken om han hela tiden tittade på henne? Deras blickar möttes återigen en lång stund innan hans slutligen rörde sig, nedåt över Josefines kropp och sedan upp igen för att på nytt möta hennes ögon med sina. Där stannade han en stund innan rörelsen upprepades. Eftersom det var vår hade Josefine ingen jacka på sig och hon insåg snart att han tittade granskande på henne, men inte som tulltjänsteman. Bara som man. De stora fingrarna på låren slutade trumma för ett ögonblick och just då verkade han titta rakt på hennes bröst. Det var något med hela situationen och de där blickarna som fick Josefines lungor att kännas konstiga, som att hon inte fick tillräckligt med syre längre. Blicken fortsatte nedåt, fingrarna återupptog trummandet och fortsatte den diffusa takten, tills blicken fastnade vid brösten igen. Han höjde blicken och tittade rakt in i Josefines ögon en lång stund utan att vare sig blinka eller titta bort. Josefine svalde försiktigt och ljudlöst, hoppades hon åtminstone.



Att bli observerad på det sättet fick henne att vilja röra på sig, helst kanske resa sig och ta några steg åt vilket håll som helst för att tänka klart, men situationen tillät inte riktigt den typen av rörelser så hon fick nöja sig med att flytta lite på fötterna. Hon stötte i något med ena hälen och blev förvånad över att det låg något mjukt under stolen. En lätt lutning åt sidan räckte för att nå ned med handen och det hon lade handen på fick det att kännas som om strupen snörptes åt och hindrade henne helt och hållet från att andas. Det var Emelies väska hon höll i. Inte sin egen utan Emelies! När hon tittade mot tullaren mittemot sig hade mötte hon motvilligt hans blick men hon hade ingen annanstans att ta vägen med ögonen. Tankarna rusade och hon insåg med panik att hon redan nu måste se otroligt skyldig ut. Hon visste inte vad hon skulle göra, vart hon skulle ta vägen eller hur hon skulle förklara sig om han frågade om innehållet i väskan. Dörren som Emelie gått in genom öppnades just då och samma tulltjänsteman som fört henne in dit vände sig mot sin kollega på stolen. "Ta med henne in till tvåan" beordrade han och fick en kort nick till svar. "Följ med här" hörde Josefine orden som i en flyktig dröm och hon reste sig mekaniskt och stelt, fortfarande med Emelies väska i handen. Tullaren som givit ordern gick tillbaka in genom dörren och Josefine stegade nervöst framåt åt det håll som hennes egen tjänsteman pekade åt. De kom fram till en dörr, han öppnade den och Josefine gick in. Rummet var kalt sånär som på ett halvhögt bord med mörkt lackad träskiva och en stol längst in, likadan som den hon nyss suttit på. Ljudet av dörren som stängdes bakom henne lät som en fängelsedörr, tyckte hon, och när den låstes ekade ljudet olycksbådande i öronen.



"Du kan lägga väskan på golvet" sade tullaren och när Josefine nu stod inte mer än en meter ifrån honom såg hon att det på den svarta lilla plastskylten på bröstet fanns ett namn ingraverat. "Jakob" stod det på den med små vita bokstäver, inget efternamn. Hon hann inte tänka mer på saken förrän nästa order uttalades med lika självsäker röst. Den här Jakob var van vid att bli åtlydd och det märktes på tonläget. "Innehållet i dina fickor på bordet" sade han på ett närmast nonchalant sätt. Josefine lydde och lade nycklar, mobiltelefon, solglasögonen och några andra småsaker på bordsskivan. "Är det allt?" frågade Jakob och Josefine svarade med en följsam nickning. Han tittade på henne och för första gången tycktes han tveka. Hon såg hur hans blick rörde sig snabbt mot dörren och sedan tillbaka till henne själv. De två sekunderna innan han sade något mer kändes otroligt långa. "Jag måste visitera dig för att vara säker på att du inte har något mer på dig" sade han på ett informerande men inte riktigt formellt vis, samtidigt som han tittade Josefine rakt i ögonen. Hon nickade återigen. "Ok" svarade hon utan att protestera. "Jag kan hämta en kvinnlig tulltjänsteman om du känner dig obekväm" lade han till, motvilligt. Josefine visste inte vad hon skulle svara eftersom det var ett påstående och inte en fråga. Hon tittade på den här Jakobs stora händer som vilade mot bordet och sedan upp mot hans ansikte. "Det går bra ändå" fick hon ur sig till slut. Tanken på att bli visiterad av honom kändes faktiskt inte alls särskilt hemsk. "Ok, lägg händerna på bordet och sära en aning på benen" löd nästa order och Josefine gjorde som hon blev tillsagd. Jakob rundade bordet och stod ögonblicket därefter bakom henne.



I det lilla vinddrag som mötte Josefine när han rundade och ställde sig bakom henne anade hon dofterna av både tvättmedel och någon sorts parfym, kanske rakvatten. Det var svaga dofter och de var svåra att särskilja. Hon förstod inte ens varför hon tänkte på dem. Hur tulltjänstemannen luktade måste vara det minst viktiga i den situation hon befann sig, men ändå var det just det som upptog hennes tankeverksamhet. Tankarna skingrades snabbt när hon kände två tunga händer på sina axlar som rörde sig metodiskt ned över ryggen och ut längs bröstkorgens sidor för att fortsätta nedåt över framsidan och utsidan av låren. Josefine kunde inte låta bli utan höll andan när händerna rörde sig över henne på det sättet. Kontrollen av vaderna gick snabbt och på vägen upp var det baksidan av lårens tur, sedan insidan. Hon höll fortfarande andan och när de stora fingrarna, vars värme mötte hennes egen, kom lite för högt upp flämtade hon till och drog efter andan för att få nytt syre. Men det var inte bara för att få syre som hon flämtat till sådär och händerna stannade upp i rörelsen innan de fortsatte, långsammare nu, upp över rumpan som de inte underlät att undersöka med en rörelse som i ett annat sammanhang lätt skulle ha kunnat uppfattas som smekande. Josefine svalde nervositeten och förbannade ljudet som uppstod av tungans och strupens respektive rörelser. Händerna fortsatte utmed sidorna och snart kände hon fingrarna direkt mot magens framsida. De fortsatte uppåt och tryckte undersökande, eller om det var nyfiket, mot revbenen. Därifrån gick rörelsen vidare uppåt och snart tryckte fingertoppar mot undersidan av båda brösten, därefter mot utsidan av dem och slutligen rakt på.



Han lät inte händerna vila på brösten någon längre stund utan fortsatte, inte alldeles professionellt men i alla fall nästan, genom att samla ihop Josefines mörka hårsvall och placera det över ena axeln medan han lät fingrarna röra sig över nacken och upp mot hårfästet. Dessa små rörelser gjorde att Josefine rös till och hennes andning blev ryckig för ett ögonblick. Håret som legat på axeln drogs undan och snart kände hon återigen händerna på sig, en på var axel. Där hon stod med händerna på bordet kände hon Jakobs handflator och fingrar röra sig längs överarmarna och vidare nedåt. För att nå till underarmarna var han tvungen att sträcka sig men det räckte inte riktigt, så han fick istället ta ett steg framåt. De stod tätt intill varandra nu och för att han skulle nå hela vägen till Josefines handleder var han tvungen att trycka sig lite mot henne. Josefine blev vimmelkantig när hon kände något hårt mot övre delen av rumpan. Hon kunde förstås inte vara säker, men hon trodde sig ändå veta vad det där hårda var. Eller hade hon tolkat hela situationen fel? "Vänd dig om" hörde hon den mörka rösten bakom sig innan hon fick chans att analysera läget. Hon släppte bordet med händerna, som lämnade svaga spår av fukt efter sig på den mörka skivan. Hon vände sig om och tittade rakt in i bröstkorgen på Jakob, innan hon långsamt vände blicken uppåt för att möta hans ögon. Blicken som mötte henne var bestämd men inte ilsken. Det fanns trots allt inget att vara ilsken över, inte än i alla fall, och Josefine bet sig försiktigt i insidan av underläppen som om det skulle ta udden av spänningen. På det sättet stod de båda, utan att ett ord uttalades, i väntan på att den andre skulle avslöja sig.



Jakob släppte ögonkontakten och sneglade mot väskan på golvet, ångrade sig och tittade sedan på tjejen igen. Han såg hur underläppen rörde sig lite framåt när hon släppte taget om den med tänderna och till slut bestämde han sig för att han uppfattat spänningen dem emellan rätt. Det var en risktagning, ingen liten sådan heller med tanke på hans position och yrke, men han kunde inte låta bli. Inte när hon tittade upp på honom på det sättet. Skit i den jävla väskan, tänkte han för sig själv, vad spelar det för roll? Han sträckte fram högerhanden, långsamt, och rörde med tummen mot sidan av hennes mage. En lätt puff av varm andedräkt slog emot hans ansikte när hon flämtade till och därefter ljudet av hur hon snabbt drog in luft genom munnen. Om han missuppfattade det där så visste han inte om han någonsin förstått en annan människa förut. Det var hans jobb att förstå människors beteende, varför tveka nu? Han lade handen på hennes höft och kände värmen från hennes kropp mot sina fingrar. Hon sade ingenting, försökte inte hindra honom på minsta vis, så han lät handen röra sig in bakom ryggen och han drog henne mot sig. Hon följde villigt med utan att sluta titta upp honom med den där blicken. Den där blicken... Deras ögon var fortfarande fästa i varandra och ingen av dem tittade bort. Jakob placerade andra handen på hennes axel, smekte henne försiktigt över halsen, hon slöt ögonen till hälften och andades tungt, och han fortsatte vidare mot nacken där han lät handen vila. Sedan lutade han sig fram och märkte samtidigt hur hon ställde sig på tå för att möta rörelsen. Deras läppar möttes mjukt men kyssen blev snabbt intensiv och deras tungor lekte snart med varandra i mjukt fuktiga rörelser. Han måste ha henne! På ett eller annat vis måste han ha henne. Det var det enda som räknades. Allt annat var oviktigt. Han fattade inte hur hon kunde påverka honom så, hur hon kunde få honom att glömma alla regler och förordningar.



Josefine trodde knappt att det som hände var sant. Där stod hon på tå och kysste den man som lika gärna kunde sätta dit henne för innehållet i den väska som han alldeles nyss sneglat mot. Men det var inte därför hon kysste honom, inte för att hon skulle komma undan. De tankarna skulle komma långt senare. I det ögonblicket njöt hon fullt ut av de stora händerna på sin kropp, tungan som trycktes mot hennes egen, de mjuka läpparna, ja till och med av den grova skäggstubben som rev mot hennes haka. Hon protesterade därför inte när Jakob drog henne ännu tätare intill sig, hon tryckte inte händerna mot hans bröstkorg för att komma loss ur hans grepp. Istället lät hon allt ske och njöt dessutom stort av det. Plötsligt fann de sig stirrande på varandra igen och Jakob slickade sig upphetsat och hungrigt om läpparna medan Josefine stirrade upp på honom med lika upphetsade ögon. Hans ögon sneglade mot dörren helt snabbt för att omedelbart återvända till Josefine. "Vi har inte mycket tid" utbrast Jakob och Josefine nickade, yr av kåthet när stora fingrar rörde sig nedåt och in mellan hennes skinkor. "Jag förstår" svarade hon, med en röst som i alla avseenden bad om att få mer, som tiggde om att detta inte skulle sluta nu, inte så abrupt och otillfredsställande för dem båda. Jakob drog henne intill sig på nytt och deras läpper möttes för en ny kyss, ivrigare den här gången, med händerna girigt smekande över magen och upp mot brösten som han smekte och klämde upphetsat på. Han fick snart tag på en av Josefines handleder och han höll den i ett fast grepp i ett par ögonblick, innan han förde hennes hand mot sitt skrev. Josefine flämtade rakt in i Jakobs mun när hon kände den instängda kuken mot sin hand, hård och bred. Hon smekte den villigt innan Jakob ens släppt greppet om hennes hand och han stönade tyst, som svar på hennes flämtning, in mellan hennes öppna läppar.



De stora händerna smekte hennes rumpa nu, tryckte och klämde på den medan hon med sin egen hand smekte över den hårda utbuktningen på uniformsbyxorna. Jakob drog henne intill sig ännu tätare och klämde på så sätt fast handen mellan deras kroppar så att den tryckte mot den hårda kuken. Deras tungor dansade vilt med varandra under tiden och Josefine började bli öm av skäggstubben som hela tiden rev mot hakan. När handen blev fri letade Josefine efter gylfen på byxorna och hon fann den snabbt. Hon drog snabbt ned den och stack in handen innanför byxorna där den hårda kuken mötte hennes skälvande fingrar. Värmen var tydlig även genom det tunna tyget, som fortfarande skiljde dem åt, och mellan sina egna ben kände Josefine tunga stötar gå genom underlivet i kraftiga pulser när hela området fylldes med blod. Hon sjönk ned från tårna och när deras läppar särades tittade hon upp på Jakob, samtidigt som hon självmant, utan att han uppmanat henne till det, sjönk vidare nedåt och föll på knä framför honom. Hans ögon gjorde cirklande rörelser av upphetsning och de starka händerna rörde sig snabbt mot byxorna. Med slarviga rörelser fick han upp bältet, sedan knappen bakom spännet och han slet byxorna åt sidan så att de öppnades i ett stort och öppet V, i vars mitt den hårda kuken försökte tränga ut genom underkläderna. Josefine placerade hetsigt fingrarna vid linningen och hon drog ned tyget. Först mötte bara halva den hårda kuken hennes ögon, men hon drog hårdare i kalsongerna och snart sprang den upp som en fjäder och svajade i luften framför henne. En lång och smal sträng av genomskinlig vätska var det enda som förband kuken med underkläderna, från det ilsket purpurfärgade ollonets topp hängde försatsen i en lång och snuskig båge. Josefine greppade det varma ståndet med sin hand och i samma ögonblick var det istället hon som var förbunden med Jakobs kuk i ett varmt och kladdigt grepp.



Hon var alldeles för upphetsad för att ta det försiktigt, och dessutom hade de ju bråttom, så hon drog snabbt tillbaka förhuden, klämde åt om kuken och drog sedan framåt igen. När hon upprepade rörelsen rann det ut en ny genomskinlig droppe ur ollonet som smetades ut över kuken ögonblicket senare, när Josefine fortsatte runka den hårda kuken till Jakobs tillbakahållna ljud av njutning. Efter att ha fixerat kuken med sina ögon tittade hon upp på honom en kort sekund innan hon lutade sig framåt för att ta det glänsande ollonet i sin mun. Med öppna läppar lät hon kuken glida in och hon tryckte läpparna mot den för att känna värmen och hårdheten som hon omslöt med sig själv. Jakob kunde inte hålla sig längre utan stönade högt, men kom snabbt på sig själv och klippte av ljudet genom att pressa ihop läpparna hårt. Ljudet sporrade Josefine att suga honom ännu skönare, få honom att utstöta fler ljud och hon lade händerna på baksidan av hans lår för att ta stöd när hon tryckte sig framåt för att låta den stenhårda kuken glida djupt in tills hon inte klarade av att ta emot mer. Ovanför hörde hon Jakobs häftiga andhämtning som blev så uppbruten att ljuden av njutning ibland slank igenom och kom ut. Hon lät tungan slicka längs undersidan av kuken när hon drog tillbaka huvudet och pressade försiktigt ihop läpparna runt skaftet när hon rörde sig framåt igen. "Herregud vad skön du är!" hörde hon Jakob mumla mellan flämtningarna och hon gjorde en poäng av att låta tungan leka över ollonet när hon släppte ut den salivkladdiga kuken ur munnen. Hon tog kuken i sin hand och runkade den fram och tillbaka medan hon omväxlande tittade upp på Jakob och ned på det glänsande ollonet, som blottades och försvann om vartannat för varje rörelse med handen.



Jakob visste knappt vart han skulle ta vägen. Den här tjejens hand var så otroligt skön när hon runkade honom sådär, för att inte tala om munnen och tungan som varit om möjligt ännu skönare. Att de hade ont om tid spelade ingen roll, för om hon fortsatte länge till på det sättet så skulle det snart vara över ändå. Han tittade ned på henne och möttes av en blick som lyste av upphetsning och sex. Den lilla handen var hårt sluten om kuken och hon runkade honom så skönt att han inget hellre ville än att stöna högt. Men det gick inte för sig. Han måste vara tyst. Om de blev påkomna nu fanns det ingen förklaring i världen som räckte till. Jakob slängde ännu en snabb snegling mot dörren och innan han hunnit vända blicken nedåt igen kände han den där underbara värmen omsluta ollonet. Han tittade ned och såg sin kuk försvinna in mellan hennes sugläppar, in i det där söta ansiktet som han gärna kunde titta på i en evighet. Det var för skönt! Sådär kunde hon inte fortsätta utan att det gick för långt, utan att han kom. Och van visste inte ens vad hon hette, bara att hon var vacker och alldeles otroligt skön. Skön att ta på, skön att kyssa, sköna att smeka och att bli smekt av. För att inte tala om hennes läppar, tunga och värmen i hennes mun. Underbar värme! Den pirrande känslan i ollonet växte sig snabbt starkare och den spred sig ned genom kuken, upp i magen och samtidigt ned genom låren. "Jag kan inte..." fick han ur sig innan han måste kippa efter mer luft. Hon slutade inte utan sög honom ivrigt så att kuken försvann till långt mer än hälften in i hennes mun. Vilket underbart snuskigt skådespel att betrakta. "Jag kommer om du fortsätter" viskade han desperat och lade händerna på huvudet med allt det där mörka håret. Hon tittade upp, kuken fortfarande mellan sina läppar, och om man kan le med bara ögonen så gjorde hon precis det.



Motvilligt lät Josefine sig tryckas tillbaka och när ollonet lämnade hennes villigt sugande läppar tittade hon upp på Jakob med bestämd blick. "Jag tänker inte sluta" utbrast hon, trotsigt, och utmanade de stora händerna genom att trycka sig framåt. En djup suck tvingade sig fram mellan Jakobs läppar och hon kände snart hur han släppte efter, hur han bytte grepp så att händerna istället hamnade på baksidan av hennes huvud och hur han sedan drog henne mot sig så att kuken tvingades långt in mellan läpparna. Josefine upphörde i samma stund med sina rörelser och frustrationen lät inte vänta på sig hos Jakob. Han höll hennes huvud i sina händer och tryckte sig in i munnen, drog sig ur till hälften och tryckte sedan framåt igen medan han utstötte ljud av välbehag och njutning. När ljuden blev alltmer desperata kunde han inte längre koncentrera sig och händerna förlorade greppet om hennes bakhuvud. Josefine kompenserade villigt för detta genom att återigen börja suga på den hårda kuken med ivriga men mjuka rörelser. Snart kände hon hur den pulserade mot läpparna och hon slöt dem ännu hårdare när hon fortsatte suga. Pulserna blev intensivare och med fokuset riktat på att suga det svullna ollonet runkade hon samtidigt den kletiga kuken med bestämda rörelser. Konstiga ljud ovanifrån avslöjade att Jakob nått gränsen för sin njutning och passerat den. Josefine förstod vad detta betydde och klämde åt hårdare med sin lilla hand när hon fortsatte runka förhuden fram och tillbaka. Ollonet mellan hennes villiga läppar pulserade kraftigt nu, en svag smak lade sig över tungan och i nästa ögonblick sköt en tjock stråle av sperma rakt in i munnen. Nästa konvulsion tvingade ut ännu en stråle och när Josefine fortsatte runka den ejakulerande kuken kom ytterligare en stråle av kletig sperma. Hon sög försiktigare nu, runkade inte lika hårt längre och hon höjde blicken för att få se tillfredsställelsen i Jakobs ansikte.



Tre snabba knackningar på dörren fick honom att rycka till. Han stirrade panikartat ned på Josefine och sedan mot dörren. Samma dörr som han sneglat mot flera gånger förut, inte utan anledning till oro. "Upp med dig!" viskade han snabbt och höll fram handen för att hjälpa Josefine upp. Hon kom snabbt upp på fötter och såg, inte utan en viss känsla av att ha utfört en bedrift, hur Jakob med blixtsnabba rörelser stoppade in den fortfarande hårda kuken innanför byxorna, som han stängde med rekordsnabb hastighet. Skärpet knäpptes, gylfen drogs upp och uniformströjan stoppades snabbt ned innanför byxlinningen. Han tittade snabbt ned på sig själv för att kontrollera att inget såg konstigt eller för slarvigt ut och sedan gick han med snabba steg mot dörren. Josefine fixade samtidigt till håret så att det inte såg alltför rufsigt ut och med en snabb blick omkring sig konstaterade hon att rummet var precis lika tomt som förut. Bordet, stolen längs ena väggen och så väskan på golvet förstås. Ingen papperskorg någonstans, så det var bara att göra sig av med kletet på det enda tillgängliga sättet. Vad hade hon för alternativ? Hon log när hon tittade ned på väskan samtidigt som dörren öppnades. Tulltjänstemannen som tagit Emelie med sig in i det andra rummet såg irriterad ut, ett uttryck som byttes ut mot misstänksamhet när han tittade på Josefine. "Några problem?" frågade han barskt och fick en skakning på huvudet till svar av Jakob. "Nej, inga problem" svarade han när han fått sinnesnärvaro nog att formulera ett verbalt svar. "Då låter vi er gå" sade den andre tullaren och tittade återigen på Josefine. "Ha en fortsatt trevlig dag!" fortsatte han, formellt artig men utan hjärtlighet. "Tack" svarade Josefine och tog upp väskan från golvet. Hon stoppade på sig sakerna från bordet och klev ut genom dörren. Där ute satt Emelie på samma stol som hon själv suttit på för bara en stund sedan. Hon såg lättad och glad ut, men också skamset skuldmedveten. Josefine förstod nog minsann varför Emelie inte bara såg glad ut men det var inte läga att säga något. Inte där. De gick mot dörren tillsammans och Josefine vände sig bakåt för att få en sista glimt av Jakob. Men han var upptagen av ett samtal med den andre tullaren, förmodligen hans chef, och såg henne inte. Några sekunder senare var tjejerna ute i Knutpunktens terminal igen, på väg hem. Det var mycket som behövde sägas, men förmodligen ännu mer som helst borde förtigas.

1 kommentar:

  1. Hejsan,

    Jag slänge alldeles nyss iväg ett mail. Men vi har haft problem med att vår mail hamnat bland skräpposten de senaste dagarna. Kika därför gärna där.

    SvaraRadera