Kapitel 41: En fråga om gränser

Båda skrattade när de gick ombord på färjan igen för att ta sig tillbaka till Sverige. Hela dagen hade varit nästintill perfekt. Resan till Helsingborg tog inte lång tid och väl framme hade det gått lätt och smidigt att köpa biljetterna över till Helsingör. Knappt någon kö alls hade det varit, vilket förvånade både Josefine och Emelie. De hade hört att kön till biljettluckan kunde vara hur lång som helst vissa dagar, om man hade otur. Istället hade det bara tagit ett par minuter innan de stod framme i luckan och betalade. Biljettförsäljaren pratade de om senare, när de satt i serveringen på färjan och lite ointresserat tittade på barnfamiljerna, som åt danska smörrebröd med alldeles för många räkor på. De skrattade båda åt hur sömnig han sett ut, inramad av sin lucka, och hur han på osannolikt bred skånska, med rejält skorrande "r", informerat om priset och att de visst kunde betala med kort om de nu ville det. Men allt det där var när de åkte mot den danska sidan av sundet. Nu var de på väg tillbaka efter att ha "gjort Helsingör". Uttrycket var kanske lite överdrivet. De hade mest gått runt i den lilla staden, tittat in i små märkliga butiker och sedan lunchat på en restaurang med utsikt över ett torg. Ett ganska mysigt torg förvisso, de hade båda haft trevligt och hade inte mycket negativt att säga om dagsutflyktens innehåll. När de slutligen tröttnade på planlösheten gick de in i en av alla affärer som sålde "billig" alkohol. I själva verket var det inte så billigt, men å andra sidan fick man ju numera köpa i princip hur mycket man ville och ta över till andra sidan. Lockade av detta faktum köpte tjejerna varsin flaska. Josefine valde en krämig likör som säkert skulle bli god att blanda drinkar med på någon kommande förfest, medan Emelie å sin sida hittade en fin flaska vars innehåll hon egentligen inte brydde sig så mycket om. Det var mer det att flaskan såg ut som ett gammalt lerkrus och hade en kul etikett som fick henne att välja just den. Ett envist ljud signalerade att färjan var på väg att avgå och de satte sig återigen i serveringen där man sålde de överdrivna smörgåsarna.

Kapitel 38: Frida ringer och ber om en tjänst

Detta är en fristående fortsättning på ett tidigare kapitel som du finner här!

Jag hade ännu en långsam dag på jobbet häromveckan. Jag hade suttit i taxibilen någon timme i utkanten av stan och väntat på beställningar när mobiltelefonen blinkade till. I kvällsmörkret tog jag upp telefonen och läste smset. "Hej! Jag har inte så mycket pengar men behöver åka en bit. Vad säger du?" Jag funderade ett tag på vem det här kunde vara. Köra gratisturer var inget jag alls var sugen på en sådan kväll. Numret var okänt. Vem kunde det vara egentligen? Jag bestämde mig för att svara. "Tid har jag gott om men kör ingen gratis. Vart vill du?" Sedan väntade jag. Det tog minst en kvart innan nästa sms lyste upp skärmen på telefonen. "Ok.. Jag kan nog betala på något sätt ändå. /Frida" Frida? Vem är.. Frida! Minnet kom tillbaka som en våldsam blixt från en klar himmel och jag log fånigt för mig själv i bilen. Frida var just den sortens kund jag kunde tänka mig just då. Jag slog hennes nummer och ringde upp. Det gick fram flera signaler innan kopplingstonen förvandlades till ett klick följt av; "...ja... Frida."

Kapitel 7: Taxiresan

Som extraknäckande taxichaufför på helgkvällar får man uppleva en del ovanliga saker. Minns bland annat när jag körde ett par hem från en studenttillställning. De skulle cirka fyra mil och jag körde en storbil med flera rader av säten. För att göra en lång historia kort så satte de sig längst bak och när vi kom fram och jag ville ha betalt skyndade de sig att få på kläderna igen, röda i ansiktena men väldigt glada. Själv hade jag inte så mycket emot det hela. Backspegeln kan man ju justera så att man ser lite bättre... För bara ett par helger sedan hände däremot något väldigt spännande. Det var ett långsamt pass som tycktes bli både tråkigt och olönsamt. Tills jag fick en alldeles särskild beställning på taxametern. Den såg inte speciell ut i text och när jag kom fram fanns det såklart ingen väntande kund. Som vanligt, tänkte jag och började vänta in kunden samtidigt som jag lyssnade oengagerat på någon reklamradiokanal som senaste kunden berusat rattat in. Det tog åtminstone bort fokus från regnet som öste ner utanför bilen. Efter några minuter utan att kunden kom ut, Frida hette hon visst, plockade jag fram mobiltelefonen och började slå numret som kommit med i beställningen. Flera signaler gick fram men ingen svarade. Vid det laget började jag bli rätt irriterad. Jag hade trots allt kört ett par mil utanför stan till den här adressen och hade inga planer på att köra tillbaka utan kund. Slog numret igen och efter många signaler svarade någon till slut med förvånad röst; ”Hej, vem är det?” ”Det är din taxi som står utanför och väntar” svarade jag lite extra vresigt för att hon skulle förstå att det var dags att få på sig kläderna och gå ut. ”Jaha, men då kommer jag ut” svarade hon berusat och glatt. ”Det är Frida jag pratar med?” replikerade jag frågande. Man kan aldrig vara säker på helgkvällar. ”Ja, men hur vet du vad jag heter?” löd motfrågan som hördes genom telefonen. ”Strunt samma, vi ses strax” fick jag ur mig, fortfarande med ganska vresig röst. Att jag egentligen log för mig själv behövde ju inte Frida veta.