Kapitel 42: Minnen bundna till Olivia

Jag minns Olivia väl. Jag kommer nog alltid att minnas henne faktiskt. När jag lärde känna henne hade hon precis flyttat hem till sina föräldrar igen och bodde i sitt gamla flickrum. Hon var väl inte helt nöjd med det egentligen och förmodligen var det därför som hon så gärna letade efter, och hittade, ursäkter för att inte vara hemma så mycket. Jag minns inte riktigt hur gammal hon var den våren men hon kan inte ha varit mycket mer än 20, högst 22, år gammal. Första gången vi träffades var på en fest hos en gemensam kompis och trots att jag var ganska mycket äldre än henne så kom vi bra överens nästan direkt. Hon hade ett sånt där mysigt klingande skratt som gör att man får lust att vara rolig bara för att få se och höra det. Kanske var det därför hon gillade mig också, för att jag fick henne att skratta mest hela tiden. Sämre skäl för gillande finns ju, så jag hade inget emot det då och har det inte heller nu de gånger sånt händer. Hursomhelst, ett tag efter den där festen gick vi förbi varandra på stan en dag och vi började prata. Till en början var det lite stelt men efter bara en liten stund skrattade hon sådär igen och därifrån flöt det på ganska bra. Vi bestämde att vi skulle träffas några dagar senare, hos mig eftersom hon som sagt bodde tillfälligt hos päronen, så bytte vi nummer med varandra så det fanns chans att ringa och säga till om något kom emellan eller så. Men inget kom emellan. Några dagar senare satt jag hemma i soffan och lyssnade på musik när det kom ett sms från Olivia. Hon skulle bli en timme sen. Det spelade mig ingen större roll. Det var lördag och jag hade inga planer för söndagen ändå. Lördagen var ju dessutom bokad för häng med just henne. "Latmask!" svarade jag i ett sms och bytte till nästa låt på plattan.

Kapitel 41: En fråga om gränser

Båda skrattade när de gick ombord på färjan igen för att ta sig tillbaka till Sverige. Hela dagen hade varit nästintill perfekt. Resan till Helsingborg tog inte lång tid och väl framme hade det gått lätt och smidigt att köpa biljetterna över till Helsingör. Knappt någon kö alls hade det varit, vilket förvånade både Josefine och Emelie. De hade hört att kön till biljettluckan kunde vara hur lång som helst vissa dagar, om man hade otur. Istället hade det bara tagit ett par minuter innan de stod framme i luckan och betalade. Biljettförsäljaren pratade de om senare, när de satt i serveringen på färjan och lite ointresserat tittade på barnfamiljerna, som åt danska smörrebröd med alldeles för många räkor på. De skrattade båda åt hur sömnig han sett ut, inramad av sin lucka, och hur han på osannolikt bred skånska, med rejält skorrande "r", informerat om priset och att de visst kunde betala med kort om de nu ville det. Men allt det där var när de åkte mot den danska sidan av sundet. Nu var de på väg tillbaka efter att ha "gjort Helsingör". Uttrycket var kanske lite överdrivet. De hade mest gått runt i den lilla staden, tittat in i små märkliga butiker och sedan lunchat på en restaurang med utsikt över ett torg. Ett ganska mysigt torg förvisso, de hade båda haft trevligt och hade inte mycket negativt att säga om dagsutflyktens innehåll. När de slutligen tröttnade på planlösheten gick de in i en av alla affärer som sålde "billig" alkohol. I själva verket var det inte så billigt, men å andra sidan fick man ju numera köpa i princip hur mycket man ville och ta över till andra sidan. Lockade av detta faktum köpte tjejerna varsin flaska. Josefine valde en krämig likör som säkert skulle bli god att blanda drinkar med på någon kommande förfest, medan Emelie å sin sida hittade en fin flaska vars innehåll hon egentligen inte brydde sig så mycket om. Det var mer det att flaskan såg ut som ett gammalt lerkrus och hade en kul etikett som fick henne att välja just den. Ett envist ljud signalerade att färjan var på väg att avgå och de satte sig återigen i serveringen där man sålde de överdrivna smörgåsarna.

Kapitel 26: Uppe på Ekberget

Klockan två var det tänkt att de skulle de träffas vid statyn på torget. Tobbe var trots det tidigt ute och eftersom det var en halvtimme kvar till mötets utsatta tid strövade han rastlöst omkring på torget utan att komma på någon meningsfull förströelse som skulle ta så liten tid i anspråk. Han tittade ut över vattnet mot stadshuset och funderade på att gå ner dit för att eventuellt titta på någon fågel som kunde tänkas simma omkring och erbjuda någon sorts underhållning. Sedan slog det honom och han vände sig om. På andra sidan Storgatan, mittemot det gamla hotellet, låg ju faktiskt Tranan kvar. Han mindes köpcentret från sina yngre år och blev nyfiken på om det såg likadant ut på insidan som det gjort senast han var där. Inte mycket talade för den saken. Redan skinnbutikerna som legat intill torget hade bytt skyltar och utbud, förmodligen ägare också. Strängt taget var det inte mycket som var sig likt sedan barndomen. Staden tycktes fortfarande huvudsakligen bestå av en enda stor gata som löpte genom hela centrum men affärerna som en gång kantat denna gata var mestadels utbytta. Medan Tobbe gick uppför trapporna mot huvudstråket funderade han på om STIGA fortfarande höll igång eller om fabriken stängt ner verksamheten för gott. Inte för att han egentligen brydde sig särskilt mycket om deras produkter, det hade han aldrig gjort eftersom han varken klippt särskilt mycket gräs eller för den delen använt deras hjälmar, men när han tänkte på fabriken så gled tanken över i minnen av den stora parkeringen utanför fabriken där han en sommar, strax innan tonåren, hängt ihop med ett litet gäng Tranåsbor. En av dessa var en söt tjej som han blivit kär i. Tobbe log av minnena när han korsade Storgatan och när han kom över på andra sidan tittade han upp på den stora skylten ovanför entrén. 'Tranan' stod det med stora vita bokstäver och skylten tycktes inte ha bytts ut på flera år. Han tog trappstegen av sten i ett enda stort kliv och skulle just öppna porten av infattat glas när han hörde hennes röst bakom sig.