Jätte-feministens förslag (Del 2)

Freja låg stödd på armbågarna och tittade glansigt på mig i efterdyningarna av den orgasm som min tunga och mina fingrar släppt lös mellan hennes särade ben. En avslappnad djärvhet - liksom många antar efter att just ha upplevt en intensiv sexuell njutning - hindrade henne från att känna blyghet och med fortsatt särade ben glänste de svullna blygdläpparna av både kåtsafter och saliv. Jag försökte koncentrera mig på att se Freja i ögonen, men blicken tvingade ständigt mina ögon nedåt, mot den där varma öppningen. Bara tanken på att tränga in där, att helt omslutas av Frejas fuktiga värme, fick det att bulta i hela skrevet. Kuken tryckte hårt mot insidan av jeansen och min hand letade sig instinktivt dit, för att smeka det hårda ståndet. "Är det obekvämt?" frågade Freja fräckt och när jag höjde blicken för att möta hennes insåg jag att min hands smekning inte varit hälften så diskret varit min avsikt. Något blixtrade till i hennes isblå ögon och hon verkade plötsligt klarvaken, med alla krafter återvunna. I en enda snabb rörelse hoppade hon ned från bordet och plötsligt stod hon framför mig, naken, tittandes upp på mig med  ett mjukt bett om underläppen. "Blir det bättre om jag gör så?" frågade hon och kupade handen om utbuktnaden. Med sina små fingrar började hon trycka mot mitt stånd, försiktigt, som för att testa det. Att hålla blicken stilla när smekningarna skickade ilningar av njutning genom min kropp var svårt, nej omöjligt. Jag flämtade, nickade. "Mycket bättre" fick jag till slut ur mig. Smekningarna blev hårdare, djärvare och fingertopparna följde långsamt kuken åt sidan för att äntligen hitta det svullna ollonet.

Straff utan vare sig offer eller brott

Klockan var omkring halv åtta på morgonen när Jonathan vaknade, utan att någon klocka hade ringt. Han vände huvudet åt sidan och kunde nöjt konstatera att Elsa låg bredvid. Det visste han förstås redan, men det skadade aldrig att titta efter en extra gång. Det hade blivit söndag och därför väckte han henne inte. Istället skickade han nyvaket längtande blickar mot Elsa en stund. Hon låg med ansiktet mot honom och för varje tungt andetag växte bröstkorgen under täcket för att i nästa ögonblick sjunka ihop och försvinna ut i rummet som en uppvärmd liten vindpust. Jonathan kunde inte låta bli utan placerade handen framför de mjuka läpparna för att känna den varma luftströmmen mot fingrarna, som vore det en del av Elsas själ han tog emot och vårdade sensationen av. Med en försiktig kyss tryckt mot Elsas kind uttryckte han sin sinnesrörelse för detta rödhåriga bylte av fridfull sömn. Andningen bröts av när läpparna vidrörde den lena hyn men hon vaknade inte. Jonathan log. Elsa hade varit ute sent igår med sina vänner och när hon gick och lade sig var hon inte helt nykter. Jonathan hade själv vaknat till när hon kröp ned i sängen men hade inte sagt något utan låtsats fortsätta sova. Han njöt av att känna Elsa krypa tätt intill honom, hur hon tryckte sina ben mot hans bakifrån för att stjäla värme och den lilla armen som hon lagt runt honom för att kunna ligga så tätt intill som möjligt med bröstkorgen mot hans rygg. Värmen bjöd han gärna på och de mjuka brösten suggestiva tryck mot ryggen hade varit nära att ge honom. Ståendes nu bredvid sängen tittade Jonathan ned på Elsa och fylldes av värme i hela bröstkorgen. Det rufsiga klarröda håret täckte halva ansiktet, en olydig lock var på väg in i mungipan. Den vita kudden syntes knappt under allt det röda. Elsa fick sova vidare så länge hon ville. Jonathan hade ändå planer för förmiddagen och Elsa hade ändå mest varit i vägen.

Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

Fristående novell: Kryss i sängen

Med en försiktig liten gäspning vaknade Julia ur slummerns land och kände genast hur något drog ena armen bakåt och uppåt. Hjärtat slog redan extraslag när hon försiktigt öppnade ögonen för att se efter vad det var som hände. Mellan sömndruckna ögonfransar anade hon Fredrik, i full färd med att binda fast hennes hand vid sänggaveln. Så fort han rörde blicken mot Julias ansikte knep hon snabbt ihop ögonen och låtsades sova. Vad hade han för planer? Julia fejkade ett par typiska sömnljud och passade samtidigt på att röra sig, på det sätt som hon bestämde sig för vore mest naturligt om hon sovit. De små rörelserna var ändå tillräckliga för att hon skulle känna hur båda benen och ena armen satt fast. Något skavde dessutom mot anklarna och samma sensation omslöt handleden. Något vände sig skönt, nästan som svindel, inuti bröstkorgen när Julia insåg vad det var som hände. När repet slutligen drogs åt och andra handen åkte hela vägen upp till sänggaveln flämtade Julia till av förvirrad upphetsning. Hon bestämde sig för att öppna ögonen och där ovanför möttes hon av ett skadeglatt leende på Fredriks läppar, när han fullbordade en kraftig knop mellan de bundna händerna, så att knutarna runt båda handleder sträcktes åt. Julias blinkande ögon var på intet vis ett medvetet skådespel. Så nyvaken som hon var framstod hela situationen fortfarande som mer eller mindre drömsk och verkligheten tog inte över helt förrän Fredrik helt sonika satte sig grensle över sitt offer, fortfarande med det olycksbådande leendet på läpparna. "God morgon sötnos!" utbrast han plötsligt.

Kapitel 50: På resande fot

När tåget rullar in på Stockholms centralstation (i tid!) har jag redan väntat i 35 minuter. Inte för att jag någonsin är särskilt orolig för att komma för sent eller missa de tåg jag åker med. Nej, det beror mer på att tidpunkten för just den här avresan gör dagen smått meninglös att försöka fylla med aktiviteter. Den restaurang jag planerade att bevärdiga med min närvaro visade sig öppna först klockan fem, men vid den tiden har jag varit på resande fot två hela timmar. Istället blir det en snabb hamburgare på det bättre alternativet av tre ungefär lika kvalitetsbefriade kedjor. Tillbaka efter att ätit hittar jag i alla fall min vagn, nummer elva, och jag klättrar upp för de grova trappstegen av metall. Vagnen visar sig, helt oväntat, bestå av ett antal sovkupéer med plats för sex resenärer i vardera. Jag slänger upp den tunga ryggsäcken - packad till bristningsgränsen! - på överslafen och sätter mig på det blå sätet. Tre personer får plats på varsin sida om ett alldeles för litet bord och sätena utgörs av soffliknande konstruktioner, utan avgränsningar för vardera resenär. Klädseln är blå, som sagt, men sliten och solblekt grådaskig. Snett framför mig sätter sig en ung tjej, i mitten av soffsätet, trots att det finns plats antingen vid fönstret eller intill väggen ut mot korridoren, vilket rimligen borde vara bekvämare. Hursomhelst hjälper jag henne med en tung väska och får upp den hennes sidas överslaf just när en brusig högtalarröst skriker ut att överslafarna är till för bagage men inte för sömniga resenärer. Tack, det har vi redan konstaterat. Vi ler mot varandra, apropå rösten, och hon tackar med en gest för hjälpen med väskan. Sedan sätter vi oss, på varsin sida.

Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.

Kapitel 48: Inte ens sina egna kläder

Det var med raska steg och ett synnerligen gott humör som Jacob en dag promenerade genom Lund, längs cykelvägen mellan Botaniska och den gamla kyrkogården hitom Spyken. Grusvägen för gång- och cykeltrafik var omgiven av träd, så höga och lummiga att solens strålar bara nådde marken i form av oändligt många och smala linjer. Så uppbrutna och taggiga var dessa dessutom att ljuset började spela över marken de gånger som vinden lekte i grenverken. Detta var egentligen inget som Jacob reflekterade över där han gick. Han var på väg mot Stortorget, för att möta Amanda, och hade ingen tid att förlora. Inte för att han var sen, utan därför att han längtade efter att få se henne, efter att få känna hennes läppar mot sina egna. Bara tanken på detta gjorde Jacob helt varm inombords. Kanske tur det, eftersom det lilla solljus som silades genom träden inte erbjöd mycket till värme nu när sommaren snart var slut. Framme vid Östra Vallgatan, där cykelvägen tog slut, stannade han till för att trycka på knappen till övergångsställets ljussignal. Ett metalliskt tickande satte igång, helt utan hänsyn till det faktum att den sista synliga bilen redan passerat den vitrandiga asfalten och nu väntade vid den mycket större korsningen längre ner till vänster. Jacob sökte med blicken åt andra hållet, upp mot nationsområdet. Ingen bil där heller. Han gick över gatan utan att bry sig om att vänta på att den nedre gubben skulle hinna bli grön. När han passerat övergångsstället och fortsatte in på Magle Lilla Kyrkogata stressade ljusets metalliska tick inte längre någon, mer än sig själv. Innan de snabba ticken lugnat ned sig försvann dessutom ljudet av dem bakom Jacobs rygg. Inne i den gamla delen av Lund syntes ännu färre bilar än förut. Innan nästa motorljud och skrapet av gummi mot sten hördes nästa gång, hade Jacob hunnit hela vägen till Kiliansgatan.

Kapitel 44: Utan protester (Del 2)

Nu ska jag knulla dig hårt. De där orden ekade fortfarande i Julias huvud långt efter att Carl yppat dem. Orgasmen som tagit henne så fullständigt i besittning borde kanske ha gjort upphetsningen lite avslagen, men att han sade sådär gav omedelbart kåtheten ny kraft. Julia föll framåt och ned på magen från den lite märkliga ställningen hon stått i alldeles nyss, när allt blev så omvälvande skönt i hela kroppen. Lite lojt började hon vända på sig men hann inte halvvägs förrän Carl tog tag i ena axeln och välte omkull henne på rygg. Julia tittade upp och möttes av upphetsat stirrande ögon. Hon sänkte blicken och fick syn på den stora utbuktningen som missformade kalsongerna, upptäckte den blöta fläcken längst åt höger där kuken slutade. Att Carl också var kåt behövde hon verkligen inte tvivla på. Tänk att han blir så upphetsad av att göra det skönt för mig, funderade Julia och blev innerligt glad av innehållet i den egna tanken. Carl kröp över henne nu och han ställde sig grensle över bröstkorgen innan han försiktigt satte sig på magen. Långt ifrån lika försiktig var rörelsen med vilken han slet tag i Julias vänsterhand som han omedlebart förde den till sitt skrev, där han placerade den rakt på den hårda utbuktningen. Björns andning blev häftig när han använde Julias fingrar för att smeka sig själv. De fick ögonkontakt och Julia bet sig försiktigt i sidan av underläppen, när känslan av den hårda kuken mot fingrarna ökade efterupphetsningen ytterligare. Något fick Carls ögon att bli ännu större. Om det var smekningarna i sig eller något han sett i hennes ansikte, kanske i blicken, det kunde Julia inte bli klok på. Det spelade egentligen ingen roll. Carl var kåt och det stod skrivet i hela ansiktet på honom. Den innebörden och ingen annan lyste som starka neonlampor i hans melerade ögon, de som annars var så lugna och till synes oberörda av omvärlden.

Kapitel 42: Minnen bundna till Olivia

Jag minns Olivia väl. Jag kommer nog alltid att minnas henne faktiskt. När jag lärde känna henne hade hon precis flyttat hem till sina föräldrar igen och bodde i sitt gamla flickrum. Hon var väl inte helt nöjd med det egentligen och förmodligen var det därför som hon så gärna letade efter, och hittade, ursäkter för att inte vara hemma så mycket. Jag minns inte riktigt hur gammal hon var den våren men hon kan inte ha varit mycket mer än 20, högst 22, år gammal. Första gången vi träffades var på en fest hos en gemensam kompis och trots att jag var ganska mycket äldre än henne så kom vi bra överens nästan direkt. Hon hade ett sånt där mysigt klingande skratt som gör att man får lust att vara rolig bara för att få se och höra det. Kanske var det därför hon gillade mig också, för att jag fick henne att skratta mest hela tiden. Sämre skäl för gillande finns ju, så jag hade inget emot det då och har det inte heller nu de gånger sånt händer. Hursomhelst, ett tag efter den där festen gick vi förbi varandra på stan en dag och vi började prata. Till en början var det lite stelt men efter bara en liten stund skrattade hon sådär igen och därifrån flöt det på ganska bra. Vi bestämde att vi skulle träffas några dagar senare, hos mig eftersom hon som sagt bodde tillfälligt hos päronen, så bytte vi nummer med varandra så det fanns chans att ringa och säga till om något kom emellan eller så. Men inget kom emellan. Några dagar senare satt jag hemma i soffan och lyssnade på musik när det kom ett sms från Olivia. Hon skulle bli en timme sen. Det spelade mig ingen större roll. Det var lördag och jag hade inga planer för söndagen ändå. Lördagen var ju dessutom bokad för häng med just henne. "Latmask!" svarade jag i ett sms och bytte till nästa låt på plattan.

Kapitel 40: I dryckesförrådet (del 2)

Ulf och Tyra satt nära men ändå inte riktigt intill varandra under middagen. Det som gick av stapeln var ett släktkalas, hemma hos Tyra, men det var inte hon som fyllde år utan hennes halvbror Stefan. Ulf som var Stefans kusin var långt äldre än den senare men brukade dyka upp på dessa tillställningar för att inte tappa kontakten helt. Eftersom Tyras pappa gift om sig med Ulfs faster och tagit med sig Tyra till den nya familjen så var de egentligen inte släkt alls. De träffades mestadels på de här släktkalasen som anordnades så fort någon av kusinerna fyllde år. Tyra hade kommit in bra i släkten, blivit väl mottagen som om hon också vore släkt genom blodsband och de sista två åren hade hennes pappa och låtsasmamma anordnat kalas för henne med inbjudningar till samma släkt som också dök upp varenda gång för att fira. Eftersom Ulf faktiskt var en av kusinerna brukade han komma på kalasen och hade till och med kommit på Tyras senaste födelsedagskalas. Efter att hon bott hos honom i ett par dagar, för några månader sedan nu, hade hon sett fram emot sin lillebrors annalkande kalas och hoppats både öppet och i smyg på att Ulf skulle dyka upp som vanligt. Nu satt de alltså slutligen där på varsin sida av bordet och pratade till synes med alla utom varandra, trots att de båda egentligen helst ville just det och gärna hade undvarat de andra en stund.

Kapitel 38: Redan på andra dejten

Hyreshuset såg inte alls ut som Emma hade föreställt sig det. Det var lägre, rödare och faktiskt också lite mer slitet än vad Magnus hade beskrivit det som. Förra gången de träffades, vilket också var första gången, slutade kvällen så abrupt att det hade känts som att de inte var färdiga. Träffen hade ju gått så bra. Samtalet flöt på helt naturligt och Emma blev nästan orolig några gånger över hur hon verkade förlora sig i Magnus ögon när han pratade. Det där var visserligen en skön känsla men samtidigt gjorde det henne osäker. Det var nästan som att han på något vis fick makt över henne, på ett sätt som inte kunde vara bra, som inte kunde vara nyttigt. Ikväll hade de varit på ett annat ställe än förra gången. Det var Magnus som föreslagit att de skulle gå till ett ställe som hette The Golden Horn. Stället i sig såg på utsidan inte mycket ut för världen, men Magnus intygade redan över telefon att de både hade god mat och spelade bra musik, så det fick bli som han ville. Så fort de beställt mat och dryck togs samtalet upp från förra gången, som om någon av dem bara hade besökt toaletten för några minuter och sedan kommit tillbaka. Allt klaffade så bra mellan dem. Det var just det som gjorde Emma så osäker. Egentligen borde en sådan sak kanske ha fått henne att känna sig trygg, men den där känslan av att han utövade någon sorts makt över henne var både behaglig och skrämmande på en och samma gång. Hon var inte ens säker på att Magnus själv insåg det där, men om hon föll så lätt för honom, hur sårbar tillät hon sig inte samtidigt att bli isåfall? Nu var de i alla fall på väg hem till honom och Emma var inte helt säker på hur det gått till, vem som kommit med förslaget och vem som sagt ja.

Kapitel 37: Mjukt måste inte vara fint

Petter stängde dörren bakom sig och pustade ut, stannade upp med jackans dragkedja bara neddragen till hälften och lyssnade. Det var helt tyst i lägenheten, bortsett från det svaga ljudet av väggklockan som långsamt tickade sig fram genom kökets övriga tystnad. "Hallå?" ropade han ut. Inget svar. "Hallåå, Linn?" försökte han på nytt. Fortfarande tystnad. Petter drog ned dragkedjan den resterande biten, hängde upp den regnblöta jackan på en trägalge och fick av sig skorna. Sedan gick han de tre stegen fram och vände sig om åt höger för att titta in i köket. Där var lika tomt som han förväntat sig, men ögonen dröjde en stund extra på kylskåpsdörren. Mitt i ett hav av vitlackerad metall stack en blekgul liten lapp ut, med snirkliga mörkblå bokstäver prydligt uppradade efter varandra. Petter gick fram för att läsa på lappen. "Är ute och joggar. Kommer hem vid 18 ungefär. Puss, Linn!" Petter sneglade upp mot klockan på väggen. Om cirka fem minuter skulle hon vara hemma. Han log vid tanken på att få träffa henne. De hade förstås träffats senast imorse och i flera dagar innan dess, månader faktiskt, men ändå log Petter vid tanken på att få se Linn igen, att få röra henne och höra hennes mjuka röst. En mild sensation av halstorrhet avbröt dessa tankar och fick honom att öppna samma dörr som lappen var fastklistrad vid och Petter stod en stund och tittade från hylla till hylla, i jakt på någon sorts dryck. En förpackning med tropisk juice stod i nedersta dörrhyllplanet och han lyfte upp och skakade på den. Halvfull, kunde han nöjt konstatera. Utan att bry sig om att stänga kylskåpsdörren skruvade Petter av korken på förpackningen och, efter att ha tittat sig över axeln, förde han öppningen till läpparna för att dricka direkt ur den utan att hämta ett glas. Det var ingen hemma mer än honom, men titten över axeln hade blivit instinktiv vid det här laget. Linn klagade alltid på honom när han gjorde på det sättet, så Petter hade börjat göra det i smyg.

Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.

Kapitel 34: Återföreningen

Det störde honom verkligen att Matilda inte ville bli hämtad på flygplatsen. Det störde honom så enormt mycket eftersom han inget hellre ville än att se henne komma ut genom den där genomskinliga glasdörren, trött, kanske lite glåmig och i oordning efter den långa flygningen. Det var väl just därför förstås. För att hon skulle få chans att fixa till sig och se riktigt fin ut när de nu träffades igen efter så lång tid ifrån varandra. Fredrik förstod, men stod ändå inte ut. Han ville inte vänta en enda sekund i onödan. Mobiltelefonen låg på bordet framför honom. Han snurrade den över bordsskivan för att få de mördande långsamma minuterna att gå. Ibland plockade han upp den, höll den snett mot ljuset för att upptäcka eventuella fettfläckar på displayen. Hittade han några så torkade han omedelbart bort dem mot byxorna eller skjortärmen. Så kontrollerade han ytan på nytt. Glänsande. Ja, helt ren. Han lade ned den på bordet och bytte sittställning på köksstolen. Bara ett par sekunder senare satte han fingrarna över telefonen och lät den snurra några varv till. Han tryckte på knappen så att en klocka syntes på samma display som han nyss torkat av, för säkert tionde gången. Nu satt Matilda förmodligen i taxin, på väg till honom. Han kunde se henne framför sig och något vred sig inuti bröstkorgen när detaljerna av henne framträdde. Visst var det länge sedan de varit tillsammans, men minnet dör långsamt och han kunde erinra sig nästan varenda liten linje i hennes vackra ansikte. De mjuka läpparnas form med den där amorbågen som han följt med fingertoppen så många gånger. Käkbenets form och de lena kinderna där ovanför. Han suckade drömskt när han plötsligt såg Matildas ögon för sin inre blick.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 29: Stugliv

Grusets knastrande överröstade med lätthet både motorljud och sommarprogrammet på radion när de svängde till höger och in på den lilla grusvägen. Det var inte långt kvar nu. Ett par kilometer på denna sista sträcka som Tilde åkt så många gånger förut. Därefter var de framme och skulle få sträcka på benen i solens strålar som värmde eftermiddagen, innan det var dags att packa ur bilen. Väskor och korgar skulle in i den lilla stugan med två rum, mat skulle stuvas in i kyl och skafferi. Stolar och dynor däremot fanns på plats sedan flera år tillbaka och luktade på det där speciella sättet, som bara det som finns kvar i stugor över vintrar gör. Som om frånvaron av människor hade en alldeles egen lukt i sig, som smög sig fram under de kalla månaderna då stugan stod tom. Tilde kunde känna lukten redan nu, trots att de inte var framme ännu. Minnet av lukten fick henne att le och hon vände sig mot Walle som satt bredvid henne bakom det främre passagerarsätet, med knäna tryckta mot stolsryggen. Det såg inte alls särskilt bekvämt ut men han hade redan intygat att han visst fick plats och att det inte var någon fara alls. Han var van helt enkelt. Han mötte Tildes blick och log han också, omedveten om det doftminne som lockat hennes mungipor uppåt. "Nu är vi snart framme" kvittrade hon lyckligt och Walle nickade till svar som om han också kände igen sig. Det gjorde han i själva verket inte alls. Han hade aldrig varit i närheten av den skog de åkte igenom. Faktum är att han aldrig ens hade badat i Vänern förut. Det närmaste han kommit var att ha badat i Vättern, vilket förstås var en helt annan sak, men för honom som inte var från trakten framstod de båda sjöarna som ungefär lika. Stor sjö, ännu större sjö. Hur mycket kunde de skilja sig åt egentligen?

Kapitel 28: Busskuren

"Iiih!" tjöt Robin när hon kom inrusande under busshållplatsens lilla takförsedda bås till regnskydd. Jim som stått och väntat på bussen redan i tio minuter, och därför undkommit regnet med blotta förskräckelsen, kunde inte hålla sig för skratt när den lilla tjejen kom springande som om det nu gällde både liv och lem. Hon tittade upp på honom, förvånad över att någon stod där överhuvudtaget, och när hon insåg att det var åt henne han skrattade så skämdes hon över ljudet hon framlåtit. Det syntes tydligt hur Jim försökte hålla tillbaka sitt skratt och Robin kunde till slut inte låta bli att le. "Det regnar visst" utbrast främlingen i busskuren och Robin besvarade kommentaren med höjda ögonbryn under sitt genomblöta hår och nickade sedan instämmande. "Det var inte alls meningen att skratta åt dig" fortsatte han. "Det lät bara så roligt när du kom springande. Det var inte meningen att skratta." Robin visste inte vad hon skulle svara, eller om hon ens behövde svara. Regnvattnet rann längs ansiktet, från håret, och hela hon var genomvåt och droppade. "Har bussen gått ännu?" frågade hon, för att byta samtalsämne, men kände sig genast fånig. Klart den inte hade, varför stod annars den här killen och väntade fortfarande? "Alltså, jag menar..." hann hon börja innan Jim avbröt henne. "Jag har stått här i tio minuter och har inte sett någon buss. Annars hade jag nog hoppat på den" svarade han och blinkade åt Robin som himlade med ögonen åt dumheten i sin egen fråga. "När skulle den gått?" Robin plockade fram sin mobiltelefon för att titta vad klockan var. "Fem över, men den är ju redan tio över så den borde ha gått ganska nyss" svarade hon. Jim tittade ut ur kuren och längs med vägen. "Konstigt..." var hans enda svar.

Kapitel 24: Avtalsbrott mellan två

Obs! Detta är en fristående fortsättning på en novell som du hittar här!

Med ögonen slutna i ett försök att sova som snart visade sig vara fruktlöst hörde Elli ljud från andra sidan av kupén. Hon höll ögonen stängda och lyssnade uppmärksamt för att försöka avgöra vad det var som lät. Det som hördes var ett lätt skrapande ljud i en rytmisk takt och snart gick det upp i all sin skamlighet för henne vad ljudet måste härstamma från. Mannen verkade runka och förmodligen var det till minnesbilder av Elli själv dessutom där hon visade upp sig för honom och blev tagen av Jonte inför hans ögon. Hon låg blickstilla utan att ge ifrån sig ett enda ljud och i en underlig upphetsning över upptäckten glömde hon alldeles bort att andas. Ett nytt ljud i den tyst knarrande och mörklagda kupén fångade omedelbart Ellis uppmärksamhet och hon måste till slut dra efter andan för att inte bli yr av syrebrist. Hon ångrade sig genast när ljuden från andra bädden upphörde och tystnaden lade sig som en tung våt filt över rummet. Elli andades regelbundet och långsamt nu, rädd att behöva dra fler högljudda andetag om hon råkade hålla andan igen. När hon legat och lyssnat en stund till tågvagnens lätta oväsen uppstod samma rytmiska ljud på nytt och hon ville så gärna öppna ögonen, tända lampan och se hur mannen smekte sig själv till minnesbilderna av henne. Så kom Elli på en idé. Hon låg kvar utan att röra sig och utformade planen som hon tyckte var ganska smart. Hennes mun gled upp i ett tyst leende när hon slutligen bestämt hur hon skulle gå tillväga. Enda kvarstående problemet var att faktiskt genomföra den. Hon samlade mod och tänkte just sätta sig upp när hon plötsligt ångrade sig. Istället låg hon kvar och fortsatte lyssna på det svaga ljudet, upphetsad och nervös på en och samma gång.

Kapitel 21: Bageriets hemligheter

Ida stod vid en av de långa arbetsbänkarna och flätade en lång deg när chefen Mats oväntat kom fram och ställde sig intill. Han observerade Idas arbete en stund och när hon tittade åt sidan och upp på honom så log han uppmuntrande. "Det kommer bli en riktigt duktig bagare av dig vacker en dag Ida" sade han och kontrollerade vanemässigt mängden mjöl på bänkskivan. Han nickade godkännande utan att kommentera saken vidare. "Tack!" svarade Ida som var uppriktigt glad för det oväntade berömmet. "Jag skulle vilja be dig om en tjänst idag" fortsatte Mats snabbt och Ida stannade upp i flätandet för en stund och tittade nyfiket upp. "Vad för tjänst?" frågade hon lika glatt så att hennes asiatiska utseende kom till hela sin vackra rätt. Mats kunde inte låta bli att le han också när han såg det där glada ansiktet. Så harklade han sig och skärpte allvaret en smula. "Jo det är så att jag har ett möte med en leverantör. Jag åker ganska snart och kommer inte tillbaka på fyra timmar." Ida tittade förbi Mats och upp på den väggfasta klockan. Hon fick ett fundersamt uttryck i ansiktet när hon insåg att fyra timmar var längre än de ens hade öppet. "Så det skulle vara jättebra om du kunde avsluta och stänga sen Ida. Du känner ju till rutinerna, eller hur?" Ida blev glad över det plötsliga ansvaret men samtidigt lite nervös. Hon ville inte göra något fel och skapa dålig stämning eller orsaka någon förlust av pengar men framförallt hade hon ju bestämt träff med Tomas efter jobbet. "Ja alltså, det skulle jag nog kunna göra men..." började hon men blev avbruten innan hon hann förklara sina planer. "Jag visste att jag kunde lita på dig!" utbrast Mats och så lade han en stor och tung hand på Idas axel så att hon inte fick en chans att invända. "Ja, ok då" svarade hon istället plikttroget men ångrade ändå genast att hon inte stått upp för sig själv.