Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

Viljans svaghet inför det förbjudna

Observera att detta är den andra av två noveller om Elisa. Du hittar första delen här!

Jag har en bekännelse. Ja, ännu en. Det jag har skrivit hittills är nämligen en förvanskning av sanningen. Inte helt men åtminstone delvis har jag valt vissa detaljer och utelämnat andra. Men jag intygar att jag inte har gjort det av bedrägliga skäl. Redan utifrån det du vet om mig vid det här laget har du all rätt att döma mig, kalla mig omoralisk eller usel. Jag kommer inte försöka försvara mig mot sådana ord. Jag vet alltför väl att de är sanna och inbillar mig inte att jag är något annat. Den som i min ålder rör en tonårig flicka på det vis som jag har gjort, han gör sig skyldig till förledelse av ungdomen - associationen till Sokrates är ett rent sammanträffande, jag jämför mig på intet sätt med en sådan storhet - och bör inte betraktas som något annat än omoralisk. Kanske också usel. Ändå vore det som sagt en förvanskning av sanningen att avsluta min bekännelse där, när jag övertygade Elisa om att hon borde gå hem och antydde att det var lika så bra att vi hindrats från att gå längre än vi gjorde. För det gjorde vi. Inte just den gången men så tätt inpå att jag skäms en aning för frånvaron av moralisk motståndskraft. Jag erkänner utan omsvep att jag lider av viljesvaghet. Detta är varken en ursäkt eller någon billig bortförklaring. Snarare är det ytterligare en personlig egenskap som jag kan lastas för. Jag har, sedan jag först kysste Elisa på stadsbiblioteket, insett att det är många usla egenskaper som tillsammans utgör min fulla personlighet. Men förhoppningsvis finns där också några goda och försonande drag att ta fasta på. Nej, det är jag säker på att där finns! Vore jag rakt igenom usel hade jag inte brytt mig om henne alls. Det gör jag. Alldeles för mycket tvivelsutan. Men jag märker att jag förhalar det oundvikliga och försöker skjuta det framför mig. Jag har lovat att förtälja sanningen och det löftet bryter jag ej, trots att den är så mycket värre än det du ännu så länge vet om mig. Allt jag ber om är att du ägnar eventuellt försonande drag samma koncentration som allt det usla hos mig.

Llitteratursmak utan åldersgräns

På de allra flesta vis är jag en enkel man. Exempelvis är jag inte konstigare än att jag försöker vara mer än vad jag är, samtidigt som jag undertrycker de uslare delarna av min personlighet, så att just de spökena inte tar över alltför mycket. Är jag romantisk? Jag föreställer mig det, men menar inte samma sak med ordet som vissa i min närhet tycks göra. Det är inget fel på deras sätt att vara eller hur de definierar ordet romantik. Det är bara det att för just mig innebär det att ge sig hän fullständigt åt en känsla, må det vara för en viss sorts natur, en abstrakt tanke eller för den delen en speciell person. I enlighet med detta synsätt hyser jag en onaturligt stor uppskattning av, och längtan efter, stenbeströdd och solljusfattig granskog, idén om att världen vi lever i bara är en av ett oändligt antal samt, när jag någon gång släpper på garden och tillåter mig att bli oförsiktig, en tjej vars hela väsen fångar mig så djupt att alla andra framstår som bleka skuggor vid jämförelse. Det där sista kan förstås låta fint - för att inte säga underbart - men det har än så länge aldrig lett till annat än fullständig olycka för min egen del. Det är inte helt sant det heller. För att känna olycka måste man först ha varit lycklig, eller som allra minst känt det välsmakande löftet om lycka i tillblivelse. Först när denna söta smak fullständigt har berusat ens sinnen är det möjligt att också ge sig hän åt den lika fullständiga olyckan. Den senare så stark att, i mitt fall, en svensk stad i norr helt och hållet utraderades ur min psykologiska sverigekarta, liksom den kontinent som objektet för min längtan flydde till. Ja jag skriver "min" eftersom jag syftar på något ur min egen historia. Det är en fullständig historia på många sätt eftersom den innehåller både löften om lycka och därefter olycka. Genom att ha upplevt båda har jag ägt allt och därför kan heller ingen kan säga att mitt liv varit förfelat. Nästan varenda mänskliga känsla och affekt har passerat genom min kropp och mina tankar och när jag nu skriver detta är jag en annan person än jag var innan mina känslor ritade om världskartan, så att den bättre motsvarar mina innersta önskningar.

Kapitel 17: De lyckliga få

När Kim träffade Henrik första gången för snart två månader sedan hade hon aldrig kunnat föreställa sig att de skulle träffas fler gånger. Hon hoppades redan den gången att så skulle ske men det fanns egentligen inte särskilt mycket som talade för saken. För det första var Henrik ganska mycket äldre än henne. Inte mer än sex år i och för sig men det var ändå en ganska betydande skillnad eftersom Kim själv inte var så väldigt gammal med sina knappt tjugo år bakom sig. Dessutom verkade de ha helt olika intressen och inte ens deras musiksmak var på minsta vis kompatibel. Ändå var det något som klickade mellan dem. En känsla som inte gick att ta miste på, kanske något så enkelt som personkemi. De hade helt enkelt väldigt roligt i varandras sällskap. Deras möten brukade dessutom följa ett visst mönster vilket gav upphov till en paradoxal känsla av trygghet. Paradoxal eftersom Henrik oftast uttryckte sitt gillande för något vilket följdes av att Kim berättade hur dålig eller meningslös just den saken var, hur kvalitetslöst det bandet var eller så förklarade hon hur gammal han var som gillade något så träigt. Denna kaxighet orsakade undantagslöst en irritation hos Henrik som i sin tur förklarade för Kim, med noggrant avvägd nivå av arrogans, att hon säkert skulle förstå storheten i det han just berömt när hon blev lite äldre. Han använde åldersargumentet fullt medveten om att det gjorde Kim tokig eftersom han på så sätt samtidigt diskvalificerade alla hennes åsikter. Kim brukade oftast reagera genom att kalla honom gubbe eller något liknande nedsättande ord och Henrik som väntat sig precis den reaktionen skrattade alltid åt hennes ilska vilket gjorde Kim ännu argare. Men hur arg hon än blev på honom så ville hon ändå gärna träffa honom igen.

Kapitel 15: Tärningens fel

Rebecca tittade slött ut genom det lilla fönstret utan att längre förvänta sig få syn på någon. Bakom henne i den lilla stugan satt Carl och Jakob på var sin pall framför den vedeldade spisen med utsträckta händer för att värma sig. Rebecca hade den enda filten omkring sig eftersom det var hennes tur att hålla utkik. Än så länge hade snön haft mildheten att inte resa sig i drivor så högt att fönstret täcktes men hur mycket längre denna ynnest kunde förlitas på visste ingen av dem. Snön föll fortfarande i stora och tunga flingor utanför den lilla timmerstugan, yrde omkring i vinden och dansade en olycksbådande dans framför Rebeccas trötta men sökande ögon. Att vara strandsatt på det sättet hade inte varit så farligt om det inte vore för kylan. Det var den som gav upphov till mest tristess av det enkla skälet att de inte orkade ta sig för så mycket mer än att hålla händerna mot spisen eller ställa sig upp och slå åkarbrasor för att få blodet att rinna lite snabbare genom kroppen. Hon vände sig om och tittade mot killarna. Carl tittade tillbaka med ena ögonbrynet höjt i en frågande min som saknade förväntan. Rebecca skakade på huvudet till svar och Carls läppar drogs sammanbitet ihop. Han skakade på huvudet och sträckte fram händerna mot den gamla spisen på nytt. "Det måste finnas mer bränne någonstans..." mumlade han för sig själv när Rebecca riktade blicken ut genom fönstret igen. Jakob ryckte på axlarna där han satt intill Carl. "Var? Vi har redan kollat vedskjulet. Du var ju med själv" svarade han utan att ens titta upp på sin vän som bara nickade till ljudet av det uppgivna svaret.