Kapitel 15: Tärningens fel

Rebecca tittade slött ut genom det lilla fönstret utan att längre förvänta sig få syn på någon. Bakom henne i den lilla stugan satt Carl och Jakob på var sin pall framför den vedeldade spisen med utsträckta händer för att värma sig. Rebecca hade den enda filten omkring sig eftersom det var hennes tur att hålla utkik. Än så länge hade snön haft mildheten att inte resa sig i drivor så högt att fönstret täcktes men hur mycket längre denna ynnest kunde förlitas på visste ingen av dem. Snön föll fortfarande i stora och tunga flingor utanför den lilla timmerstugan, yrde omkring i vinden och dansade en olycksbådande dans framför Rebeccas trötta men sökande ögon. Att vara strandsatt på det sättet hade inte varit så farligt om det inte vore för kylan. Det var den som gav upphov till mest tristess av det enkla skälet att de inte orkade ta sig för så mycket mer än att hålla händerna mot spisen eller ställa sig upp och slå åkarbrasor för att få blodet att rinna lite snabbare genom kroppen. Hon vände sig om och tittade mot killarna. Carl tittade tillbaka med ena ögonbrynet höjt i en frågande min som saknade förväntan. Rebecca skakade på huvudet till svar och Carls läppar drogs sammanbitet ihop. Han skakade på huvudet och sträckte fram händerna mot den gamla spisen på nytt. "Det måste finnas mer bränne någonstans..." mumlade han för sig själv när Rebecca riktade blicken ut genom fönstret igen. Jakob ryckte på axlarna där han satt intill Carl. "Var? Vi har redan kollat vedskjulet. Du var ju med själv" svarade han utan att ens titta upp på sin vän som bara nickade till ljudet av det uppgivna svaret.

Inte ens en kortlek hade de att fördriva tiden med. Bara varandra, den snåla högen med kvistar till spisen och den tröttsamma ledan. "Snön börjar täcka för fönstret nu" sade Rebecca och vände sig på nytt mot killarna. Hon gav dem en ynklig blick och de tittade på varandra för att se om om den andre skulle göra någon åtbörd för att resa sig och avhjälpa problemet. Carl reste sig först och tog på sig sina ytterkläder men innan han öppnade dörren vände han sig mot Jakob igen och gav honom en ond blick. "Ge fan i att elda upp min pall" sade han utan att skämta på något sätt. Jakobs ansiktsuttryck vittnade om en känsla av skuld inför Carls uppmaning. Tanken hade faktiskt slagit honom. "Skyffeln står bakom knuten till vänster" sade Rebecca i ett försök att åtminstone vara någotsånär behjälplig när hon nu ändå lyckats slippa det tråkiga jobbet som Carl åtagit sig. Han fnös bara som svar och sade ingenting när han öppnade dörren och steg ut i snöovädret. Rebecca gick och satte sig på hans pall under tiden och sträckte precis som Jakob fram händerna för att värma sig. "Tror du det kommer någon snart?" frågade hon och tittade på Jakob med en blick som han tyckte hade spår av sorg i sig. "Jaja, det kommer säkert någon" svarade han. "Är du rädd?" Rebecca tvekade innan hon svarade. "Nä, jag har ju er" svarade hon till slut och slog upp ett litet leende som Jakob besvarade med ett eget. Han lutade sig fram mot Rebecca och tittade sig omkring som om det han skulle säga var strikt hemligt och inte fick höras av någon annan. "Om ingen kommer och vi inte hittar någon mat så kan vi alltid äta Carl. Eller hur?" Rebecca började fnissa. "Vadå? Han är ju störst av oss. Vi kan säkert hålla oss mätta i en vecka" fortsatte Jakob och Rebecca började skratta åt hans förslag. "Mm, vi säger det. Carl först" svarade hon och sträckte händerna nästan hela vägen fram till spisens stängda lucka av mörk metall.

"Fy fan vilket väder!" utbrast Carl när han kom in i stugan med två ordentliga vedträn i händerna. Jakob och Rebecca stirrade bara på bränslet och märkte inte ens hur snötäckt hans kropp och huvud var. "Var hittade du dom där?" frågade Jakob med upphetsad röst och Carls ansikte sken upp i ett stolt leende. "Hade bara ni amatörer letat lite mer så hade ni kanske vetat att det finns en källare där ute som är full av vedträn" svarade han och kastade de två träna på golvet framför sig. "Hur hittade du dit?" frågade Rebecca samtidigt som hon reste sig från pallen för att plocka upp bränslet som Carl så vanvördigt slängt framför sig. Hon sträckte dem till Jakob som i sin tur öppnade spisen för att lägga träna på elden. Det knastrade ut genom luckan och en välbekant doft spred sig i stugan. "Tänkte hålla mig varm och göra lite nytta samtidigt, så jag skottade en gång på marken och slog i något av metall. Visade sig vara handtaget ner till källaren." Rebecca sken upp. "Fanns där något annat? Mat? Vi vet ju inte hur länge vi kommer vara fast här..." Carl skakade på huvudet. "Ingen mat. Däremot den här" sade han och tog av sig sina handskar. Han letade i jackfickan en stund och fick till slut upp handen. När han öppnade den såg Rebecca och Jakob att han höll i en tärning. "Vad ska vi med den till har du tänkt?" frågade Jakob oförstående och med viss irritation. Carl härmade honom och upprepade frågan som om det var det dummaste han någonsin hört. "Underhållning!" utbrast han därefter och log åt både Jakob och Rebecca. "Vi får nog spela två åt gången om vi ska kunna hålla utkik också" föreslog hon och Jakob nickade fram ett tyst medhåll. Carl skakade på huvudet.

"Eftersom vi kan elda som vi vill nu så behöver vi inte hålla utkik längre. Röken från skorstenen räcker gott för att väcka uppmärksamhet." Han öppnade dörren bakom sig och sträckte sig ut. Ett tiotal vedträn kom in och landade på golvet bakom honom innan han stängde dörren igen, skakade av handen utan handske och blåste och andades på den om vartannat för att jaga bort den värsta kölden och få igång blodcirkulationen. Både Jakob och Rebecca reste sig och hämtade vedträna som de staplade framför spisen som nu gav så mycket värme att de alla hade en känsla av att hela stugan snart skulle bli varm och skön. De var inte säkra på att Carl hade rätt angående röken men lättnaden över den nya och förbättrade situationen gjorde att de båda inte kände sig särskilt oroade längre. Carl fick av sig sina ytterkläder och satte sig på golvet mellan dem. Han kände värme stråla ut från spisen framför sig och satt som om den vore ett mindre solarium som skulle göra honom brun. Snart fick han fram tärningen på nytt och han slängde upp den i luften och fångade den igen gång efter gång. "Vad ska vi spela?" frågade Jakob. Carl funderade. "Vad kan man spela med bara en tärning?" frågade Rebecca men fick inga sympatier från varken Carl eller Jakob. De hade en tärning och resten var upp till dem själva. Jakob började plötsligt skrocka för sig själv och de andra tittade på honom med undrande blickar. "Vi kan slå bara och den som får lägst siffra måste göra något. Som straff liksom." Carl föll in i skrockandet han också medan Rebecca såg mer tveksam ut. "Vad för sorts straff?" frågade hon nervöst. Jakob ryckte på axlarna. "Det som de andra två kommer på. Vad det än är" svarade istället Carl och fick en gillande blick av Jakob. Rebecca var inte lika övertygad vilket syntes tydligt på henne. "Tänk på att det är lika stor chans att du får bestämma straffet" argumenterade Carl och Rebecca gav till slut med sig. Kanske kunde det ändå bli lite kul.

De slog alla tärningen på golvet framför sig var sin gång. Carl förlorade första omgången och Jakob tittade undrande på Rebecca för att se om hon hade något förslag till straff. Det hade hon inte så Jakob tog själv till orda. "Du måste kyssa våra fötter som en slav." Han tittade på Rebecca för att se om hon tyckte straffet var ok och hon nickade samtidigt som hon försökte hålla tillbaka en fnissning. Carl protesterade omedelbart och tittade på Rebecca. "Har du luktat på hans fötter någon gång?" frågade han och slängde en menande blick mot Jakob som såg sårad ut. "Klart jag inte har" svarade Rebecca glatt. "Mina fötter luktar ingenting!" klagade Jakob och puttade till Carl som snabbt svarade. "Rättelse, du har inget luktsinne." Istället för att fortsätta replikskiftet stack Jakob fram sina fötter mot Carl. Rebecca gjorde likadant och skakade genom kroppen av ett tillbakahållet skratt när Carl gav henne en ond blick och ställde sig på knä. Han lutade sig fram mot Jakobs framstuckna fötter och rynkade demonstrativt på näsan. När han var framme fick båda fötterna en snabb liten puss och därefter ryckte Carls kropp tillbaka och han tog sig för munnen med båda händerna och såg äcklad ut. Innan han vände sig om mot Rebecca blåste han och småspottade omkring sig med tungspetsen utstickandes mellan läpparna. "Luktar ingenting... just det" mumlade han när Jakobs illasinnade skrockande hördes bakom honom. Det var Rebeccas fötters tur och Carl lutade sig fram men hindrade sig själv när hon lyfte på fötterna åt honom så att han slapp den förnedrande bugningen. Av tacksamhet tog han i den första foten, höll den som en hovdams hand och kysste fotryggen utan att göra några miner. Den andra foten följde och fick en likadan kyss. Sedan var han färdig.

Nästa omgång var det Jakobs tur att slå lägst och Carls leende när han insåg vem som förlorat var både snett och elakt. Han tittade på Rebecca och höjde ena ögonbrynet ett par gånger. Det var dags för hämnd. Carl lutade sig fram och lade munnen intill Rebeccas öra och började viska. "Jag tycker han kan få springa barfota runt stugan tre varv" föreslog Carl med en varm och lite fuktig andedräkt som fick Rebecca att ofrivilligt rysa till. Carl lutade sig tillbaka och tittade förväntansfullt på henne i väntan på ett svar. "Nej, det är för elakt" sade hon och Carl tittade på Jakobs nervösa ansikte istället för att säga emot henne. "Två då?" försökte han men Rebecca tyckte ändå det var för mycket. Hon vinkade till sig Carl och viskade på samma sätt i hans öra samtidigt som hon noga undvek att möta Jakobs blick. "Två varv, utan tröja. Vad säger du om det?" När de lutade sig tillbaka och tittade på varandra nickade Carl. "Berätta du" uppmanade Carl henne och Rebecca framförde straffet till den oroligt väntande Jakob. Han protesterade omedelbart och tyckte det var ett oskäligt straff. Dessutom skulle han därmed inte få någon som helst nytta av spisen och den nya veden eftersom han snart skulle frysa lika mycket ändå. Carl log hela tiden han lyssnade men gav inte med sig en tum. "Då kanske du skulle erbjudit dig att skotta istället" sade han självbelåtet. Jakobs mun kröktes i en surmulen min medan han reste sig och fick av tröjorna. När de var av och han stod bredvid sina vänner med bar överkropp tittade han mot Rebecca. "Carl först. Det är vi överens om. Eller hur?" Rebecca skrattade och nickade medan Carl såg ut som ett fån. "Vadå? Vad pratar ni om?" frågade han nyfiket och man kunde ana ett drag av svartsjuka i tonläget. Rebecca tittade på honom och skakade på huvudet. "Det är min och Jakobs hemlighet." Sedan vände hon sig mot Jakob. "Ut med dig nu!" sade hon och såg honom långsamt masa sig mot stugans dörr.

Innan Jakob stängde dörren efter sig såg de hur snön yrde där utanför stugans värme och Rebecca tyckte lite synd om honom som skulle bli tvungen att springa två varv innan han fick komma in igen. Carl verkade inte lika bekymrad utan strålade snarare av skadeglädje över sin hämnd. "Varför har ni hemligheter för mig då?" avbröt Carl hennes tankar och Rebecca tittade hemlighetsfullt på honom utan att svara. Hon gillade på något sätt den där tonen av svartsjuka i hans röst. Det var som att han på det sättet visade ett intresse för henne som han i vanliga fall noggrant höll tillbaka och Rebecca hade upptäckt att det där intresset för just henne var något som fick upp hennes ögon för Carl också. Allt enligt en konstig logik som hon inte ens själv förstod sig på. Därför kunde hon inte berätta heller trots att hemligheten i själva verket bara var ett dåligt skämt. Om hon avslöjade saken skulle Carl inte ha någon anledning till svartsjuka längre och det var just det hon inte ville åstadkomma. "Nä, det är ingenting" svarade hon därför och gav Carl ett lurigt leende som såg ut att göra honom tokig av nyfikenhet. Han kunde inte sitta riktigt still så frustrerad som han blev av att inte få veta och Rebecca såg hur hans uppsyn mörknade en aning av illa dold irritation. Just i det ögonblicket öppnades dörren till stugan och en snötäckt Jakob klev in. Han huttrade och flåsade och när han gick förbi dem satte han en kall hand i nacken på dem var så att både Rebeccas och Carls ryggar sträcktes upp i svank av den oväntade kylan. Jakob tog sin pall och satte den så nära spisen att han nästan brände sig när han satt ner. "Jag lär väl bli både förkyld och lungsjuk av det där. Hoppas ni är nöjda" muttrade han och gnuggade händerna framför sig. Carl skrattade åt honom men skrattet var ansträngt. Han hade inte glömt bort hemligheten som Jakob och Rebecca inte låtit honom ta del av.

"Jag har en idé" utbrast Carl precis när Rebecca skulle kasta tärningen på nytt och hon hejdade sig. Även Jakob tittade på honom och väntade på att få höra idén. "Ok, nya regler. Den som slår högst får bestämma straffet för den som slår lägst. Den som kommer i mitten blir.. tja, neutral. Vad säger ni?" Rebecca nickade ivrigt eftersom de nya reglerna innebar att hon slapp bli medskyldig till fortsatta hämndaktioner killarna emellan. Jakob var mer skeptisk eftersom han misstänkte att Carl hade något fult i kikaren men accepterade till slut den nya regeln. Inte minst eftersom den innebar att han inte längre måste få med sig Rebecca på sina idéer till straff åt Carl. Rebecca lyfte handen på nytt och slog tärningen. Hon fick en två och kände nervositeten växa som en liten hård klump i magen. Det verkade vara hennes tur att bli straffad. Jakob slog efteråt, fick en femma och var därmed neutral som sämst. Slutligen var det Carls tur. Han skakade tärningen mellan båda händerna, blåste på tärningen och kastade den till slut på golvet. Han jublade när han fck en sexa och gav Rebecca en hård blick som fick henne att svälja av oro. Kanske skulle hon berättat hemligheten ändå men nu var det för sent. Carl satt med ena armbågen på sitt lår och knackade olycksbådande med ett finger på sin haka när han tänkte ut straffet. Efter en stund sken han upp och log snett mot henne. "Ditt straff är att berätta hemligheten ni två har för mig." Var det allt?, tänkte Rebecca och var djupt lättad. Sedan insåg hon att Carl aldrig skulle tro henne om hon berättade sanningen. Hon hade betett sig som om hemligheten var mycket allvarligare och Carl förväntade sig långt mer än att få ta del av ett fånigt skämt. Hon bestämde sig för att ändå försöka.

"Ok, om vi blir fast här länge och inte får tag på någon mat så är det dig vi äter först" svarade hon allvarligt och tittade Carl i ögonen. Han skrattade inte utan började kisa med ögonen och lade huvudet på sned. "Jag tror dig inte" sade han rakt ut och Rebeccas oro blev plötsligt befogad. Hon ryckte på axlarna. "Det är möjligt, men så var det i alla fall" svarade hon lika sanningsenligt. Carl vände sig om och tittade på Jakob som inte kunde hålla sig för skratt vilket ännu mer ökade Carls misstankar om att de försökte lura honom. "Kom igen Jakob, då får du berätta sanningen istället" uppmanade han sin kompis och Jakob ryckte på axlarna han också vilket fick Carl att bli irriterad. Han slet upp spisluckan och slängde in ett nytt trä som sprakade till och fick glöden innanför luckan att fara omkring. Rebecca tittade på Jakob och såg hur han blinkade åt henne med ett öga. Sedan vände han sig mot Carl igen. "Ok, sanningen är att Rebecca hade tagit dig först om hon skulle ligga med någon av oss." Rebecca gapade bara när hon hörde vad Jakob sade men kunde inte förmå sig själv att säga emot. Därför trodde Carl honom och vände sig om mot Rebecca som fortfarande inte sade något alls. Svartsjukan var försvunnen och hela den sociala dynamiken vännerna emellan fullständigt satt ur spel genom en enda mening. En enda lögn från Jakob, vars uppgift egentligen var att vara neutral. Att säga sådär var verkligen inte detsamma som att vara neutral. "Jag hade legat med dig först också Rebecca" sade Carl och blinkade åt henne. Jakob var förvånad över att Rebecca inte protesterat och tittade undrande på henne. Hon sade fortfarande ingenting men när hon tittade på Jakob såg hon hur den svartsjuka hon tidigare sett hos Carl nu återfanns i Jakobs ögon istället. Hon kunde inte hjälpa det men hon gillade synen och kände sig samtidigt dålig på något vis. Som att hon manipulerade killarna men det enda hon gjort var i själva verket att tappa talförmågan när Jakob chockade henne genom sin barnsliga lögn. Hon kunde i och för sig sagt emot efter en stund när talförmågan återvände, men hon lät bli.

Nästa gång de slog tärning var det Rebecca som vann och Carl som förlorade. Rebecca bestämde att Carl skulle slicka på Jakobs bröstvårta och den senare började genast protestera. "Varför ska jag bli straffad när jag är neutral. Låt honom slicka på din bröstvårta istället" gnällde han och Rebecca blev generad av förslaget men hon gjorde sitt bästa för att inte visa det. "Äh, jag kan slicka på bådas bröstvårtor om det ska vara på det sättet" ubrast Carl. "Jag vet att du egentligen vill också Jakob. Det brukar du ju vilja" fortsatte han och antydde mer än han sade vilket gjorde Jakob irriterad. "Seså, upp med tröjorna nu!" sade Carl och vände sig först mot Jakob som lyfte sin tröja och visade sina små bröstvårtor som fortfarande var hårda sedan den lilla joggingturen runt stugan. Rebecca tittade på och gillade vad hon såg. Hon tände inte egentligen på killar som gjorde saker med varandra, hon hade åtminstone aldrig reflekterat över det, men det hon såg fick henne att tänka på att få samma sak gjord på sig själv vilket var en tilltalande tanke. När Jakob släppte ned sin tröja vände sig Carl mot henne och väntade med uppfordrande blick. "M-men, det var ju min tur att straffa" protesterade Rebecca lamt. "Som att det är ett straff för dig att bli slickad..." sade Carl med höjda ögonbryn. Rebecca kände hur hennes händer började dra upp tröjan utan att hon riktigt själv styrde över rörelserna. Magen blottades och hon såg upphetsningen i Carls ögon och kände den också inom sig själv. När hon blottade bröstet för honom såg hon tungan som närmade sig, kände den sträva och fuktiga värmen mot sin bröstvårta och hon kastade en förstulen blick bort mot Jakob vars ögon härjades av en intensiv svartsjuka som ökade hennes upphetsning ytterligare. När hon släppte ned tröjan och Carl tittade nöjt på henne kände hon sig yr. Hon visste inte alls varför hon gjort på det sättet.

"Jaha, så när Björ blir straffad så får han slicka på dina bröst och jag som är neutral får bli slickad av en kille på bröstvårtan. Det känns ju rättvist" klagade Jakob och såg tjurig ut. Rebecca hade inget svar. Hon visste ju inte ens varför hon hade lyft på tröjan för Carl. "Äh, slicka du också då" hörde hon Carl säga och i yrseln förmådde hon inte säga emot. Jakob ställde sig på knä framför henne men Rebecca gjorde ingenting. Inte för att hon inte ville bli slickad på andra bröstet. Det ville hon nog, kanske, men hon var så förvirrad över det som hände att hon blev tillfälligt handlingsförlamad. Förvirringen blev inte mindre när Carl tog sig friheten att lyfta tröjan åt henne och hon tittade upphetsat på Jakob framför sig och flämtade till när bröstet blottades för honom. Han tittade på henne med frågande blick och Rebecca nickade så försiktigt hon kunde för att visa att det var ok. Han fick slicka på hennes andra bröst. Strax därefter såg hon även hans tunga och kände den sträva fuktigheten mjukt trycka hennes bröstvårta uppåt och hur den efteråt glänste av Jakobs saliv när han var färdig. Carl hjälpte henne inte att få ned tröjan igen utan Rebecca drog ned den med darrande händer och koncentrerade sig samtidigt på att inte börja rodna. Jakob satte sig på sin pall och Carl på golvet mellan dem och han lyfte upp tärningen som om det som nyss hänt vore det naturligaste i världen. Han hade en blick som frågade; Ska vi fortsätta eller? och han kastade tärningen framför sig och fick en sexa. Resultatet av kastet fick honom att le och han tittade med lika leende ögon mot Rebecca som satt och knappt fick luft. Vad väntade härnäst egentligen?

Jakob tog upp tärningen och slog en sexa han också vilket fick honom att ropa högt av glädje. Rebecca kände upphetsningen tillta ytterligare nu när hon visste att vad hon än slog så var det hon som skulle bli straffad. Hon tog tärningen i osäkra händer och släppte den mer än hon kastade. Den snurrade på ett av hörnen en lång stund innan den landade, som om också den vore insvuren i Carls och Jakobs plötsliga pakt. När den slutade snurra åkte den omkring ett ögonblick innan den landade och låg stilla. Rebecca tittade på tärningen och trodde knappt sina ögon. Även hon hade slagit en sexa. "Vad gör vi nu?" flämtade hon fram och skämdes genast över hur hon lät när hon ställde frågan. Carl och Jakob tittade på henne och sedan på varandra. "Vi får göra om det va?" frågade Rebecca men trodde inte ens själv på att det var ett alternativ. Hon hoppades i själva verket på att det inte var ett alternativ. "Det är ju ett tecken" utbrast Carl och tittade henne i ögonen. Rebecca kunde inte sitta still på sin pall utan skruvade på sig av nervositet och upphetsning. "Vadå tecken?" frågade hon lite fånigt. "Om något någonsin har varit ett tecken så är det väl ändå det här?" frågade Carl menande och vände sig mot Jakob istället. Jakob nickade gillande och höll med. "Ett tecken på vad?" frågade Rebecca och hoppades i smyg på att killarna tänkte samma sak som hon. "Res dig upp" var det enda Carl sade och Rebecca gjorde som han beordrade utan att riktigt veta varför hon lydde honom. Carl och Jakob reste på sig båda två omedelbart därefter.

Carl ställde sig bakom Rebecca och Jakob precis framför. De hade inte sagt mer än att det var ett tecken på något men alla visste vad som menades. Siffran sex betydde något mer än ett absolut tal och det var denna andra betydelse som de alla tänkte på utan att säga det högt. När Rebecca kände Carls händer på sina höfter och hörde hans andning bakifrån visste hon precis vad de där sexorna betydde och det hade verkligen ingenting med absoluta tal att göra. Hon tittade in i Jakobs ögon, såg hans händer höjas och hon rös till i en ansträngd flämtning när de placerades strax under hennes bröst och tryckte uppåt samtidigt som Carls händer tog på hennes rumpa och vidare ned och inåt för att smeka insidan av hennes lår. Hon var omringad av killarna och kom inte undan. Åtminstone inbillade hon sig det. Det är tärningens fel, intalade hon sig själv. Tärningens fel, absolut inte hennes. Hon hade inte gett tillstånd till något av det som hänt. Först var det Carl som gått över gränsen, sedan Jakob, eller om det kanske var tvärtom. I slutänden var alltihop tärningens fel. Kunde hon hjälpa att hon råkade älska den där tärningen kanske? Rebecca kände sig ännu mer yr än förut när de stora händerna rörde sig över hennes kropp och smekte henne i giriga rörelser. Carl tryckte sig mot henne bakifrån och trots att hon inte gjorde mer än att hålla armarna längs sidorna kände hon plötsligt det där hårda mot sig. Utan att hon egentligen gjort någonting alls själv. Framför sig hade hon Jakobs händer på sina bröst och hans kåta blick stirrade in i hennes ögon. Hon ville vände sig och se om Carls blick var lika kåt men ändå inte eftersom hon inte ville släppa Jakobs med sin egen och riskera att han inte såg likadan ut när hon vände sig tillbaka. Det där hårda mot rumpan var bevis nog på Carls känslor.

Hon kände ett par varma och mjuka läppar mot sin nacke och njöt av att bli kysst av Carl. Samtidigt lutade Jakob sig framåt och kysste hennes mun och Rebecca var så upphetsad att hon knappt kunde stå på benen. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen men ville heller inte vara någon annanstans i hela världen än i stugan med sina två killkompisar. Det var fel det de gjorde, hon visste det. Det var fel men det var tärningens fel, inte hennes. Jakobs tunga letade sig in i hennes mun och hon mötte den med sin egen samtidigt som Carls stora fingrar letade och sökte längs hennes byxlinning och fann sin väg innanför, in till trosornas tunna tyg. Fingrarna var snart innanför trosorna också och de drogs genom det lilla könshåret på sin väg nedåt. Rebecca måste låta ett stön komma fram och levererade det rakt in i Jakobs mun när hon kände Carls fingrar mellan sina blygdläppar som redan var våta av upphetsningen. Han drog upp handen, till hennes besvikelse, men knäppte upp hennes byxor och stack ned handen innanför trosorna igen och började smeka henne rakt över klitoris. Med små rörelser, som om han målade små cirklar över hennes underliv smekte han henne så skönt att Rebecca såg framför sig, trots att hon blundade eller kanske just därför, hur hon stod på knä framför killarna. Hur de tog fram sina hårda kön och tittade förväntansfullt på henne med kåta och krävande ögon. Cirklarna fortsatte och hon kände att hon ville att det där skulle hända. Hon ville stå mellan dem på sina knän och bli tvingad att suga dem båda. Bli tvingad att smeka dem och suga dem medan den andre svartsjukt såg på i väntan på sin tur. Hon såg hur de klädde av henne helt och placerade henne på alla fyra. Hur Carl ställde sig bakom henne och trängde in i henne samtidigt som Jakob höll hennes huvud framför sig och tryckte sig in i hennes mun. Hon kände hans tunga i sin mun och i förväntningen av att få något annat placerat där mellan läpparna började hon suga på hans tunga som om hon redan stod på knä mellan killarna.

Handen mot underlivet försvann och Jakob avslutade samtidigt kyssen. Rebecca såg hur hennes två vänner utbytte några blickar och sedan nickade. Ögonblicket därefter kände hon deras händer på sina axlar. Hon trycktes nedåt och Rebeccas upphetsning ökade dramatiskt när hon insåg att hennes fantasier höll på att bli verklighet. När hon strax därefter stod på knä tittade hon upp på killarna och deras blickar var precis sådär kåta som hon hade föreställt sig dem. Jakob tog hennes hand och placerade den på framsidan av sina byxor. Där innanför fanns något hårt som väntade på att bli smekt av henne och Rebecca svalde och tittade upp på Jakob när han tryckte hennes hand mot sitt kön. Hans blick var hård. Han frågade inte om hon ville smeka honom utan krävde det av henne. När hon vred huvudet åt sidan och tittade på Carl istället såg hon en förväntan som ställdes på henne. En förväntan på att hon skulle göra det som krävdes av henne, inte bara av Jakob utan också av Carl. Hon lyfte sin hand för att lägga den mot det hårda som tidigare tryckt mot hennes rumpa och det hårda fanns kvar. Med hettan från vedspisen tryckande mot sin rygg var Rebecca inte säker på om värmen som hon upplevde kom från den sprakande instängda elden eller från henne själv. Hon var upphetsad och samtidigt nervös eftersom hon inte hade en aning om vad som skulle hända härnäst. Hon litade visserligen på sina vänner men å andra sidan hade hon aldrig förväntat sig att hamna i sin nuvarande situation heller, så hon kände sig inte helt säker på någonting längre. Samtidigt fanns ingen återvändo, det visste hon och därför drog hon ned gylfen på Carls byxor, tittade mot Jakob och såg honom dra ned sin egen. Hon stack in ena handen i Carls byxor och den andra i Jakobs och där inne väntade de hårda könen på hennes smekningar, på hennes mun, hennes kropp. De väntade på att få njuta av och göra fula saker med henne och hon insåg att hon längtade efter att få göra alla de där snuskiga sakerna med dem båda.

Just då knackade det på dörren och alla tre stelnade till fullständigt. Rebecca drog blixtsnabbt ut händerna ur killarnas byxor och reste sig upp med skammen över avslöjandet rött lysande på sina kinder. Carl och Jakob skyndade sig att knäppa byxorna medan Rebecca rättade till håret trots att det inte var i oordning. "Ska ni inte öppna eller?" väste hon åt killarna. Det var inte meningen att låta så arg men hon kunde inte riktigt kontrollera sin röst. Jakob lunkade snart bort och med frustrerad min öppnade han dörren och där utanför stod en man och bakom honom en räddningsbandvagn i klar orange färg. "Sitter ni fast?" frågade mannen vänligt och Jakob svarade nickande att jo, precis så stod det till. "Släck elden bara så kan ni åka med mig till byn" fortsatte mannen och Rebecca såg hur Carl slickade av sina fingrar innan han gick fram till spisen och öppnade den lilla luckan. När hon såg honom stoppa fingrarna i munnen på det viset och slicka i sig hennes safter skämdes hon. Hon kastade en förskräckt blick på mannen från räddningstjänsten men insåg snart att han såklart inte hade en aning om vad som nyss hänt där i stugan. Elden släcktes. De klädde på sig sina ytterkläder och gick ut till fordonet på larvfötter som skulle föra dem i säkerhet. När de kommit halvvägs till byn plockade Carl upp tärningen ur en ficka. Han kastade upp den i luften och fångade den igen. "Tur att man hade den här med sig" sade han och blinkade retfullt åt Rebecca. Jakob lutade sig mot Rebecca från andra sidan och viskade i hennes öra. "Du tror väl inte att du kommer undan på grund av det här lilla avbrottet?" Rebecca svalde återigen av nervositet.