Vi möttes mitt på dagen i den absoluta mitten av en våt och blekgrön park. Vi hade kommit från varsitt håll och promenerat parkens halva sträcka in mot mitten. Detta var ingen slump. Hur skulle något sådant kunna vara en slump? Vi kände inte varandra. Hade aldrig setts förut. I ord och tanke var vi väl förtrogna med varandra men vi kände inte varandra. Jag såg henne först efter att ha kommit halvvägs på min halva väg mot mitten. Åsynen av henne var otydlig, det kan ha varit en lätt dimma som höljde min omgivning och min blick för att jag klart och tydligt skulle kunna se henne. Allt jag såg var konturerna av en person. På något sätt visste jag ändå att det var hon. Kanske var det sättet hon rörde sig på. Som ett lite skrämt djur som försöker dölja sin rädsla för att rovdjuret inte skall inse och utnyttja sitt överläge. Hon var egentligen inte rädd. Möjligen nervös. Jag var nervös också. Efter så lång tid och med sådana förväntningar uppbyggda kring detta möte var det så mycket som kunde gå fel att något med nödvändighet måste göra just det. Därför var vi båda nervösa, men inte rädda. Det fanns inget att vara rädd för utom att detta var slutet för allt. Å andra sidan kunde det vara början på allt. Allt vackert och allt med en inneboende mening. Vi närmade oss mötesplatsen i mitten av parken. Punkten var inte utmärkt på någon karta. Det fanns inget träd eller någon bänk som ens påvisade en sådan punkts existens. Men vi skulle mötas i mitten och det gjorde vi slutligen.
Ingen av oss sade ett ord. Jag tittade rakt på henne och fick en blick tillbaka som var försiktig. En fortsättning på det skrämda djurets ömtåliga hållning. Jag såg hur hon svalde av nervositet och jag tror att mina ögon log åt henne för hennes blicks försiktighet mattades av. Vi sade fortfarande ingenting utan stod bara och tittade på varandra. Det var kallt ute och mellan de kala trädstammarna var hennes kläder det vårtecken som årstiden förvägrat oss. De färgglada skorna blev som blommor som sköt upp ur marken för att sjunga solens lov, hennes ben och byxor ungbjörkar vars envisa strävan uppåt trotsade kylans bisterhet. Hon hade även en jacka på sig, jag minns inte längre vilken färg den hade. Ur dess ärmar stack två händer fram och hon lekte med sina fingrar framför sig, flätade ihop dem för att därefter dra isär dem i väntan på att ett första ord skulle uttalas. Från dunklet mellan hennes mjuka läppar emanerade en rök av den inre värme som kylan inte lyckats kväsa. En värme som jag längtat så intensivt efter att jag nästan gått av på mitten. Ledbruten hade jag känt mig otaliga gånger då jag tillåtit henne att bevista mina tankar. Ledbruten och slagen i spillror av längtan till henne. "Är du...?" bröt hon tystnaden efter att en okänd man passerat oss och med misstänksamma ögon frågat utan ord vilka vi var och varför vi var där och varför vi inte talade med varandra. Jag höll upp ett finger mot mina läppar och hon tystnade omedelbart. Detta ögonblick var alldeles för viktigt för att störas av ord. Vi fortsatte titta på varandra. Våra ögon möttes och jag fick svårt att andas när den ljudlösa kontakten fortsatte i vad som kändes som en oändlighet. Något tryckte inom mig, pressade utåt och försökte få min kropp att spricka för att bli fritt men jag höll det inom mig. Så länge hade jag varit tom inombords att jag än så länge inte var beredd att dela med mig det allra minsta av det som fyllde upp hela mitt väsen. Det måste varit kärlek som tog för mycket plats, som vuxit sig för stark i hennes frånvaro att den nu tog sin styrka och sällsamma kraft och omvandlade denna till rymd. Mer rymd än mitt inre tillät.
Jag tog ett steg framåt och undersökte noga att mitt initiativ inte fick henne att rygga tillbaka. Hon stod stilla kvar och symmetrin var bruten. Vi stod inte längre i parkens absoluta mitt. Övertrampet var mitt och jag hade begått handlingen med berått mod utan att bry mig om några eventuella konsekvenser av negativt slag. Ännu ett steg tog jag och plötsligt stod jag precis framför henne. Hon var kortare än mig och eftersom våra blickar fortfarande var fästa i varandra måste hon böja nacken bakåt för att inte bryta ögonkontakten. Själv måste jag luta huvudet en aning framåt. Detta var en helt ny symmetri och den viskade vackra löften i mina öron. "Det är klart jag är" svarade jag till slut på hennes oavslutade fråga och såg hur hennes ansikte blev till ett leende så varmt att kylan runtomkring oss fullständigt upplöstes i en ångande men långsam virvelvind. En kvinna som gick förbi gav oss inte mer än en hastig blick, helt omedveten om den ångrök som steg upp i virvlar från våra kroppar och skapade en rökpelare i parkens mitt som om vi stuckit gräset i brand. Jag lyfte en hand men tvekade och lät den falla tillbaka. Jag gav det hela en extra tanke och lyfte den snart på nytt. Jag lade den på hennes höft och fortsatte titta in i hennes ögon. Hon hindrade mig inte. Jag lyfte den andra handen högt och satte den mot hennes varma hals. Hon hindrade mig inte. Med fingertopparna sökte jag längs med hårets linje och fann i nacken en plats för mina fingrar. De letade sig högre upp i hennes hår och genom att spreta en aning med dem kunde jag känna hennes mjuka hårlockar smeka insidan av fingrarna på min hand. Hennes blick blev suddig av denna lätta rörelse. Ögonen tappade sitt fokus och ögonlocken sjönk ned en bit. Hon blundade inte helt men det var inte långt ifrån. Det var i det ögonblicket som jag för första gången kysste henne på riktigt. Inte bara i min fantasi.
Mina läppar mötte hennes och mitt inre exploderade inom loppet av en bråkdels sekund. Mitt hjärta tycktes vilja tränga sig ut ur min bröstkorg och något ännu större fick mig att växa till proportioner som inte gick att mäta. Jag tänkte ingenting alls. Hela min existens var för upptagen med känslan av hennes läppar, smaken av hennes andedräkt och hårlockarna mellan mina fingrar i hennes nacke för att en tanke skulle ha en chans att tränga sig på. Den samlade sensationen var underbar och hon var underbar och vi var underbara och parken var underbar trots det kalla vädret och de slumrande träden som omgav oss. Handen som jag lagt på hennes höft sökte sig bakåt till hennes rygg och jag drog henne tätare intill mig i en rörelse som var resultatet av instinkt. Inte av tanke eller rationalitet för jag tänkte inte och rationell var jag inte heller liksom jag inte är rationell i detta ögonblick. Av instinkt drog jag alltså hennes kropp intill mig och när våra kroppar slog ihop i en mjukhetens kollision exploderade jag på nytt och jag tror vi exploderade tillsammans. Kyssen öppnade sig och vi kunde slutligen känna smaken av varandra genom sökande tungor som fann sin motsvarighet i den andres mun. Mina kinder domnade bort och förvandlades till pulser som om varje muskel somnat för att skänka läppar och tunga sin taktila känslighet. Denna bortdomning spred sig genom min kropp och jag gled in i ett drömliknande tillstånd. En drömskhet som försatte min kropp i ett märkligt tillstånd av kombinerat vara och icke-vara. En tyngdlöshet upplevde jag som paradoxalt nog fick mig att känna mig tung som sten. Ändå var det bara mina läppar och min tunga som tycktes existera. Dessa två och en känsla inom mig av att ha funnit något paradisiskt. Denna känsla och upplevelse hotade att spränga sig ut och lämna mig om jag inte fortsatte kyssa den vackra personen framför mig. Känslan av tyngdlöshet fick mig till slut att tänka en tanke.
Tanken var snarare en undran, en ödmjuk fråga. Den gäckade mig och lekte med mitt sinne tills jag måste öppna ögonen för att kontrollera dess svar. Nej, världen hade inte upphört att existera omkring oss. Vi stod fortfarande kvar alldeles intill parkens absoluta mitt. Insikten förbluffade mig eftersom sensationen av en gravitationens första undantag hade varit så påtaglig. Jag slöt mina ögon på nytt och smakade en sista gång hennes läppar och mjuka tunga. Sedan tittade vi på varandra utan att se bort. Knappt utan att blinka och ändå blev varje blinkning till ännu ett skäl att titta desto mer intensivt på den andre så fort ögonlocken öppnats på nytt. Min hand som varit i hennes nacke var inte kvar längre. Istället hade jag tagit hennes hand i min och lyft den så att den, innesluten i min egen, befann sig mellan våra överkroppar. Jag kände på hennes små fingrar, undersökte dem med mina egna och kände hur vi utbytte värme mellan varandra. Utan att släppa hennes blick för ett ögonblick lyfte jag handen ytterligare en bit, förde den mot min mun och gav hennes fingrar en lätt kyss och sedan ännu en. En sorgsenhet syntes i hennes ögon och jag undrade om den hade samma urpsrung som den jag kände inom mig själv. En sorg över att detta första möte någon gång måste komma till sitt slut. Alla ord och tankar som betytt så mycket hade försvunnit i mötet och blivit sekundära. Vi stirrade på varandra och jag tror vi delade denna sorgsenhet. Ögonblicket därefter såg jag skuggan av ett leende i hennes ögon och jag var säker på att hon tänkte samma sak som jag, att det fanns fler möten och fler tillfällen och en oändlighet av vackra ögonblick att dela med varandra. Min egen sorgsenhet försvann och jag omfamnade henne i mina armar och tryckte mig mot henne och henne emot mig själv.
Vi såg oss runt i parken utan att ha utbytt ett enda ord och vi letade med sökande ögon efter en ny tillflyktsort av mindre öppen karaktär än parkens mitt. Hon såg den först och pekade och jag följde hennes smala finger till en låg byggnad av gulmålat trä. Jag log och hon log och hennes hand försvann i min när vi började gå mot det lilla huset. När vi kom fram såg vi oss om för att vara säkra på att vi var ensamma och när vi försäkrat oss om detta kysstes vi på nytt. Intensivare denna gång med samma kärlek men med dubbel lust och åtrå. Jag lyfte upp henne och höll henne hårt intill mig när mina läppar tvingade hennes att öppna sig för min tunga och sedan kysste jag henne hetsigt. Känslan av att domna bort och försvinna återkom och jag måste röra mig för att inte upphöra helt. Jag valde riktning, framåt, och hennes rygg slog i husets vägg men jag höll andra handen om hennes bakhuvud så att hon inte slog i det. Sedan fortsatte vi kyssen och hennes andedräkt var söt och underbar i min näsa och mun. Mitt inre som vuxit och hotat att spränga sig utåt började rytande kräva hennes kärlek i form av en naken kropp och mina läppar, min tunga och mina tankar krävde samma sak. Jag smekte henne över magens sidor och revbenen och brösten och ned över låren och varje liten yta av hennes kropp gjorde mig yr av upphetsning och flammande åtrå. Mjukheten hennes kropp erbjöd mina händer fick mig att frusta och hennes ögon stirrade, skärrade men upphetsade, när hon såg min reaktion. Hon tittade på mig med lockande blick och jag smekte hennes hals och haka och hon tog mina fingrar i sin mun och slickade på dem med en värme och lidelsefullhet som gjorde mig ursinnigt svartsjuk trots att det var mina fingrar i hennes mun. Hon höll mig runt halsen och nacken med sina lena små händer och hennes blick sade mig att jag var fri att göra vad jag ville med henne, att hon var min och ingen annans och att min vilja var hennes.
Just när min vilja beordrat mig att släppa ned henne för att snabbt få av de viktigaste klädesplaggen förändrades hennes blick och förvirrad stannade jag upp, fortfarande med henne lyft i mina armar och med hennes ben runt min rygg. Min blick var tillräckligt undrande att jag inte behövde uttrycka frågan med ord. Hon utbrast tyst; "Vilken mara va?" Jag förstod ingenting och min förvirring dubblades flera gånger om. "Vadå?" frågade jag. "Vilken mara? Om det här är någonting så är det väl snarare en dröm?" Hon tittade på mig med sorgsna ögon och nickade. "Just därför är det en mardröm. Förstår du hur jag menar?" Ögonblicket därefter försvann hon från mina armar och händer och allt blev till ett töcken som blev till becksvart mörker som i sin tur blev till sömndruckna ögon som, överväldigade av plötsligt ljus, slog upp och ner flera gånger som om de kippade efter andan för att vänja sig vid en ny verklighet. Hon hade rätt. Drömmen blev till mardröm så fort den visade sig vara just det. Inget mer än en dröm.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar