Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Fristående novell: Gömt i den etnografiska samlingen

Ebba ångrade valet av skor, eller, snarare ångrade hon att hon hade skor på sig överhuvudtaget. Varje steg hon tog ekade så högt genom korridoren att hon inbillade sig att öronen skulle ta skada permanent. Fast att inte ha skor på sig alls var förstås också en dålig idé, men inte i närheten så dålig som idén var att gömma sig på toaletten vid stängningsdags på Nationalmuseet i Köpenhamn. Då hade Ebba ändå varit smart och låtit bli att låsa dörren. En låst dörr skulle såklart obönhörligen leda till upptäckt och visst, hon fick rätt. Hon fick sitta där och trycka i över en timme innan ljuden från personalen försvann. Det sista hon hörde var ett ensamt par fotsteg som långsamt dog bort när personen, kanske en städare, rörde sig mot vad Ebba antog var personalingången. Hon tog ändå inga risker utan väntade en hel timme extra efter det sista ljudet. Hon var inte hungrig och behövde hon gå på toa så fanns den ju nära till hands. Inte larmar man väl en toalett? Ebba fick rätt på den punkten också. Nervositeten gjorde henne kissnödig och hon uträttade försiktigt sina behov, men hon vågade inte spola förrän mer än en halvtimme senare. Det var såklart onödigt att spola alls, men helt ociviliserad var hon trots allt inte. Att trycka på den silverfärgade plastknappen innan hon lämnade toaletten gick per automatik och så fort vattnet började rusa så rusade en ilning av ånger minst lika snabbt nedför ryggraden på Ebba. Medveten om det eventuellt dumdristiga i att föra sådant oväsen väntade hon ytterligare fem minuter innan hon slutligen öppnade dörren och tittade ut. Tystnaden var påträngande och förstärktes ytterligare något av det dunkla ljuset i lokalerna. Första problemet var att ta sig runt hörnet utan att synas från gatan utanför.

Kapitel 32: Sveket

På väg hem till Alex från Maria gick Alina och tänkte på hur mycket hon faktiskt tyckte om sin kompis. De hade inte känt varandra så värst länge egentligen utan hade i själva verket bara varit kursare på universitetet i ett par år. Ändå hade de så mycket gemensamt, kunde skratta åt samma saker och pratade ibland nästan hur länge som helst med varandra. Solen sken och värmde skönt mot Alinas ansikte där hon gick. Hon stannade upp ett ögonblick och slöt ögonen för att bara njuta en liten stund. När hon slog upp ögonlocken igen kunde hon inte låta bli att le. Hon skulle träffa Alex och resten av dagen kunde med lite tur bli hur bra som helst. Johan var också där förstås, men det gjorde inget. Alina tyckte om honom också. Det var länge sedan hon hade konstaterat att han var den av Alex kompisar som hon tyckte bäst om. På något sätt var han mer lik henne än vad Alex var, åtminstone till stilen, och kanske var det därför han var så lätt att umgås med. Hon rundade lekplatsen och kunde se hur någon grävt en djup grop i den plankinramade sandlådan. Plastspaden som använts låg fortfarande kvar, kvarglömd men säkert inte bortglömd. Efter lekplatsen kom hon in i allén av stora kastanjeträd och under dem svalkades hon av den svala skuggan, blev omkörd av en cyklist och såg längre fram hur ett par kom gående, hand i hand, i motsatt riktning. När allén tog slut och bostadskvarteret med studentkorridorer på höger sida inte längre syntes bakom raden av vildvuxna och yviga buskar svängde Alina av åt just det hållet och snart gick hon längs den tvärgående cykelbanan tills hon kom fram till Alex kvarter. Huset han bodde i syntes inte riktigt ännu men Alina visste ju att det låg bakom det låga hyreshuset i vitt tegel som hon närmade sig nu. Hon kände igen nästan allt här. Blommorna i fönstret på första våningen, de ständigt neddragna rullgardinerna på våningen ovanför. Ännu snett ovanför dessa fönster, på tredje och högsta våningen, det där aluminiumfolieliknande materialet som en student, om det nu var en student, hade täckt sina fönster helt och hållet med. Alex brukade ofta kommentera det där när de gick förbi tillsammans. Han kallade sin granne foliehatt, med kanske lite för elak ton, men Alina brydde sig inte om att förebrå honom för det. Hon visste ju att han inte menade något illa med det där. Inte egentligen. Det var han för snäll för, trots att han aldrig skulle erkänna det själv.

Kapitel 27: En cirkel med fyra hörn

Hur länge hade hon väntat på den där skivan egentligen? Maja stod vid en av de många hyllorna i skivbutiken och fingrade girigt på "Fleet Foxes" senaste album. Plasten som omslöt förpackningen prasslade lätt när hon försökte trycka den åt sidan för att se vad som dolde sig bakom det lilla klistermärket uppe i högra hörnet. Hon hade väntat alldeles för länge i alla fall. Den saken var klar. Hon hade varit så fattig den senaste tiden att hon inte fått en enda chans att köpa den. Istället fick hon nöja sig med att provlyssna på skivan i olika butiker. Först hade hon gått till samma butik gång efter gång men butiksinnehavaren hade snart börjat kasta misstänksamma blickar på henne och till slut sade han åt henne att antingen köpa skivan eller gå därifrån. Han förstod inte hur viktig just den skivan var för henne, tänkte Maja och insåg samtidigt att hon tryckte hårdare på förpackningen med fingrarna än vad den förtjänade. De sammanbitna läpparna slappnade av när tankarna gled över till något mer glädjande. Hon hade ju slutligen hittat ett jobb! Redan nästa vecka skulle hon komma in med ett utdrag ur belastningsregistret för att visa arbetsgivaren att hon var en person man kan lita på. Hon skulle faktiskt gå in hos polisen och kräva sitt utdrag om bara en liten stund. Det var i själva verket på vägen dit som hon av en händelse gått förbi skivbutiken hon nu var inne i. Med ett jobb att gå till fick hon snart råd att köpa skivan. Majas mun sken upp i ett stort leende utav den tanken. Faktum var att hon skulle få råd att köpa många fler skivor när hon väl fått sin första lön. Men inte hos skivhandlaren som varit otrevlig. Honom tänkte hon inte köpa en enda skiva av. Tankarna lättade upp Majas humör tills hon med viss bitterhet insåg att den där lönen inte skulle synas på kontot förrän en hel månad efter att hon jobbat lika länge.

Kapitel 23: Ett avtal sluts mellan tre parter

Elli tittade ut genom tågets stora fönster och följde med blicken det böljande landskapet som snabbt for förbi. Hennes pojkvän Jonte var för tillfället inte i kupén utan hade gått ut för att i restaurangvagnen köpa något att äta. Detta trots att de tillsammans knappt hade några pengar kvar. De hade varit ute och rest i några veckor och budgeten de gjort upp inför resan var spräckt. Pengarna de hade kvar räckte i princip bara till mat och knappt ens till det. Som tur var hade de fått tag på riktigt billiga biljetter för näst sista etappen som bestod av en cirka 90 mil lång tågresa. Efter det återstod i princip bara färjan över till Sverige. Alla dessa saker hade upptagit Ellis tankar så länge att hon tröttnat på dem för länge sedan. De hade stötts och blötts så många gånger att det som var hårda ekonomiska fakta blivit ångestladdat för att efterhand bli till något som påminde om fiktion, en flyktig kunskap som inte längre kändes avgörande för verkligheten. När hon nu satt och tittade ut genom fönstret tänkte hon inte alls på detta utan njöt istället fullt ut av det storslagna kulturlandskapet med de till synes oändliga sädesfälten som redan börjat blekna till en svag gul nyans som bar svaga spår av grönt bara i böljornas sänkor. Bortom fältet de just passerade anade hon trädtopparna av en skog, så avlägsen att den mörkgröna kontrasten blev blåaktig på samma sätt som bergen i norra Sverige ser blå ut betraktade från tillräckligt långt avstånd. Hon drömde sig bort genom minnena av det som hänt de senaste veckorna, det som borde ha hänt och de saker som absolut inte borde ha hänt men som hade utspelat sig ändå. Hennes läppar gled upp i ett leende vid minnet av det som hände vid fontänen på det söta lilla torget för två veckor sedan och fnös hon tyst för sig själv när hon mindes det som skett senare samma kväll.

Kapitel 20: En frustrerande konsertupplevelse

Evelina och Sanna gick på trottoaren längs Bergsgatan på väg mot KB där konserten skulle börja om lite drygt en halvtimme. Eftersom det var första gången Evelina hälsade på nere i Malmö hade de båda kompisarna gått på stan större delen av eftermiddagen. En fika intogs på Simrishamnsgatans mesta kulturcafé där en teaterföreställning hade hållits kvällen innan och spåren efter denna tillställning fanns fortfarande kvar i lokalen när de kom in för att inta sin fika. Efter detta besök hade de vandrat planlöst en stund omkring Möllan, kikat in i små butiker och specialaffärer för att därefter äta på en av restaurangerna runt just Möllevångstorget. Efter denna måltid började det mörkna och det var från samma torg de nu var på väg till konserten promenerande norrut på Bergsgatan. Bandet för kvällen var The Shins och Evelina hade längtat länge efter att få se och höra dem live. Det passade så bra också att hon kunde passa på att besöka Sanna som flyttat ned till Malmö för en tid sedan. Två flugor i en smäll som man brukar säga. När de passerat Bodoni och kom fram till KB såg de den långa kön som ringlade sig in på sidogatan från ingången och de två kompisarna tittade på varandra och suckade. De tog av åt höger, gick över sidogatan och ställde sig längst bak utan att egentligen ha tappat lusten det minsta. Personerna som stod framför dem talade bred malmöitiska och Evelina insåg fascinerat att hon ibland knappt förstod vad de sade. Hon och Sanna tittade på varandra och Sanna höjde på ögonbrynen åt Evelina för att visa att jo, en del folk pratar faktiskt på det där viset i Malmö. Minen fick Evelina att skratta till och personerna framför vände sig om och tittade på de båda tjejerna.

Kapitel 18: Utlånad till en kompis

Magdalena och Micke satt och åt middag tillsammans en torsdag som inte utmärkte sig på något exceptionellt vis från andra torsdagar. De hade beställt hem thai-mat från restaurangen som nyligen öppnat i stan och var ganska nöjda med vad de fått. Under måltiden satt de och pratade glatt om vad de skulle göra till helgen och Magdalena undrade om inte Micke ville följa med och hälsa på hennes föräldrar. Micke svarade undvikande av vana men skulle förmodligen komma att följa med i slutänden ändå. Han tog en sista tugga av sin mat och när han svalt innehållet i sin mun satte han båda armbågarna mot bordet och lutade ansiktet i händerna medan han tänkte. Magdalena satt mittemot och hoppades på ett positivt svar men såg bara hur Micke gnuggade ögonen med sina handflator. Slutligen drog han fingrarna över sitt rakade hår, fällde ned händerna och tittade upp på henne med framtvingat sömndruckna ögon. "Men jag är ju trött!" utbrast han som om detta gav honom rätt att inte svara på frågan. "Tur att det inte är förrän imorgon då" svarade Magdalena kvickt och kände sig ganska nöjd med sitt svar. Micke sträckte ut tungan åt henne men innan Magdalena hann bli sur på honom började han skratta och sträckte fram en hand åt henne. "Jag bara skojar. Jag följer med" försäkrade han och kramade hennes hand. Magdalena sken upp och blev glad. Hon hade inte alls varit säker på att Micke skulle vilja följa med. De tog sina tallrikar med sig ut i köket innan de gick in i vardagsrummet och tillsammans satte sig i Mickes röda soffa. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på stereon, bläddrade fram bland låtarna på den bärbara datorn tills han var nöjd och lutade sig sedan tillbaka med en suck.

Kapitel 8: Kråkslottet

"Du behöver inte ens prata med honom ju!" Sara tittade bedjande på Ines när hon uttryckte orden som ingen av dem egentligen trodde på. Jakob hade ringt Sara kvällen innan och frågat om hon och Ines ville följa med ut och tälta i skogen till helgen. Sara var inte det minsta intresserad av camping men hade ett desto större intresse för Jakob. Därför hade hon svarat ja direkt utan att tänka efter. Huruvida Ines ville följa med hade inte ens slagit henne när hon blev tillfrågad. Det enda hon kunde tänka på var möjligheten att få vara själv med Jakob en stund vid en mysig öppen eld. Kyssas i flammornas sken och känna hans händer på sin kropp. Att Ines knappt stod ut med Andrè var något hon kommit på i efterhand. Varför skulle det vara så svårt för Ines att komma överens med honom för? Det visste hon egentligen men varför skulle det drabba henne? Det var orättvist. Hon kunde väl ställa upp för hennes skull i alla fall? Ines visste ju mycket väl hur mycket hon tyckte om Jakob. "Nähä, så när ni smyger iväg och hånglar så ska vi sitta och vara tysta eller?" Ines såg bister ut och Sara suckade därför besviket. "Jag vet att ni inte gillar varandra men du kan väl göra det för min skull?" Ines tänkte efter en kort stund innan hon svarade. "Du vet att det inte är så det är. Vi tycker om varandra, egentligen, men det slutade liksom inte så bra. Du vet vad som hände." Sara nickade förstående. "Jag vet. Men… Bara ett undantag. Kom igen!" fortsatte hon sin övertalningskampanj. Ines slog slutligen upp ett leende och i hennes ögon syntes en slughet som inte funnits där alldeles nyss. "Ok, men på ett villkor." Sara började hoppa upp och ner av ren glädje. "Vad som helst!" utbrast hon utan att tänka sig för. "Bra. Om ni ska hångla och ha er så får ni inte lämna mig och Andrè ensamma. Då kan jag följa med. Att se er hålla på kanske inte är det roligaste jag kan tänka mig men det är i alla fall bättre än att bli lämnad ensam med honom." Saras studsande dämpades en aning men hennes entusiasm kunde inte släckas så lätt. "Ok, jag lovar väl då. Vi går inte iväg någonstans utan stannar med er."

Kapitel 44: Malmö-Stockholm på tu man hand

Martin stod på perrongen vid Malmös nya centralstation och väntade på sitt X2000. Resan till Stockholm var planerad sedan länge. Runtom honom stod flera andra som troligen skulle med samma tåg. Egentligen inte särskilt många fler. Kanske för att han redan promenerat bort till vagnläge C där hans vagn tydligen skulle stanna när tåget väl kom. En större klunga stod längre bort och hade förmodligen inte en tanke på vad vagnlägen innebar. Martin ville sätta sig på en bänk, men eftersom Malmö stad beslutat att alla bänkar på stationen ska ha en lutning som omöjliggör all form av avslappning hade han gett upp tanken redan efter ett par minuter. Han stod istället med en tung ryggsäck vilandes på sina axlar. Tåget skulle ju ända komma snart. När det så slutligen gled in och stannade visade det sig att vagnläge C inte var den bästa platsen att stå vid ändå. Martins vagn stannade nämligen cirka 40 meter ifrån honom trots informationen som sagt annorledes. Så han började gå mot sin vagn och kom snart fram till den stora dörren. Han ryckte till i handtaget och väntade på att den skulle öppnas automatiskt. Sedan steg han in och letade på stolsryggarna efter den siffra som var hans sittplats. 52, med fönsterplats. Till slut fann han platsen, slängde upp ryggsäcken på hyllplanet och satte sig ned. När han tittade ut genom fönstret såg han den projicerade filmen som spelades upp på stationens väggar, filmad från ett tåg i rörelse någonstans i Asien. Steg hördes i vagnen och Martin tittade upp. En ensam blond tjej med mellanlångt hår kom gåendes i mittgången och letade på samma sätt som han själv nyss gjort efter sin siffra på stolsryggarna. Han kunde inte riktigt sluta titta på henne där hon makade sig fram med en tung väska i handen. Det var en söt tjej. Förmodligen var det därför.

Kapitel 25: Följe med Bernuz

Matilan vaknade av ett ljud hon inte kände igen. Någon sorts fåglar sjöng morgonen välkommen och deras toner studsade mjukt mellan träd och mark, mossa och sten. Hon vred sig åt sidan för att somna om när hon plötsligt mindes. Det mjuka under hennes nacke var inte någon kudde eller ens bundet gräs. Det var en mansarm så stor att hon kunde vänt sig ett helt varv utan att förlora sitt nackstöd. Hennes räddares arm. Bernuz arm. Minnena från gårdagen sköljde över henne som en flod. Hur han sänkt hennes slavdrivare för att sedan bära henne över ryggen till sitt enkla hem i den lilla glänta där hon nu med sömndruckna ögon tittade sig omkring. Inte en människa syntes till utöver Bernuz själv vars stora bröstkorg höjdes och sänktes i takt med hans slumrande andning. Igår hade han tagit Matilan. När hon mindes den delen av dagen log hon. Sedan tittade hon ned på sina händer och leendet falnade. Fortfarande bunden. Hennes händer satt tätt ihop mellan det tjocka repets hårda knopar. Om bara Bernuz vaknade någon gång kunde hon säkert övertyga honom om att släppa henne fri. Hon reste sig och trampade runt i den daggstänkta mossan som täckte gläntans mark. Mjukt och skönt var det. Eldplatsen var död sånär som på en smal strimma av rök som trotsigt steg mot himlen. Hon gick fram till härden och förberedde ett par mindre pinnar. Askan skulle vändas, glöden blåsas på och pinnarna läggas i läge så att de tog fyr. Det var snabbt gjort eftersom Matilan väckt slumrande brasor så många gånger förut i sitt gamla hem. I sitt gamla liv. Tanken på hembyn var smärtsam men fylld av goda minnen. Matilan insåg att hon troligen aldrig skulle få återse sin by. Hon hade färdats så långt utan att ens känna till riktningen att idén om att komma hem igen börjat te sig absurd. Hennes hopp låg istället i att Bernuz var en hygglig man. Någon hon kunde lita på. Om hon kunde det skulle hon göra allt för att visa honom att han kunde lita på henne. Ett bättre öde än hon kunnat hoppas på den senaste tiden. När elden började ta sig hörde hon en högljudd gäspning bakom sig. Bernuz var vaken.

Kapitel 6: Huset i skogen

"You'd implore to harbour his torment in your chest... To make his burden yours, but... Sacrilege! Who are you, harlot, to interfere with His emerald will, when even your glance should never leave the soil?" - DO, Si monumentum requires, circumspice

Sara satt i taxin och tittade ut på granskogen som for förbi utanför fönstret. Det var redan mörkt ute och allt hon uppfattade var granarnas dunkla tjocka stammar som undantagsvis avbröts av en och annan jättesten, slumpartat utplacerade av enorma naturkrafter för tusentals år sedan. Hon hade försökt föra en konversation med chauffören men gett upp när hon hela tiden möttes av en märkligt föraktfull ton. Hennes förare verkade inte alls imponerad över hennes destination. Vad hon inte hade en aning om var att denna chaufför hade kört ett flertal tjejer strax över de tjugo till samma adress tidigare. Varje gång han därefter hämtat dem hade de alla varit annorlunda, lite konstiga. Han visste inte vad som försiggick i det där huset, men det kunde knappast vara något hälsosamt. Så hon nöjde sig med utsikten istället. De for fram i alldeles för hög fart på en enslig grusväg nu. Det var länge sedan de sett något hus. Sara undrade nervöst om det var långt kvar när chauffören plötsligt saktade ner. Framför dem till höger reste sig ett gammalt rött hus. Det såg åldrat och obebott ut. Fönstren var igenspikade och det enda som tydde på något som helst liv där inne var en ensam marschall vars oroliga låga flackade i vinden där den stod på marken framför trappan till husets dörr. Är du säker på att det här är rätt, frågade Sara chauffören och fick ett kort ja till svar. Det är den adress du sa att du ville åka till, fortsatte han vresigt. Sara studerade huset ytterligare en stund innan hon betalade för sin resa och steg ur bilen. När hon kom ut och kunde se lite bättre upptäckte hon att det fanns både glas och gardiner bakom plankorna som täckte fönstren. I ett av fönstren öppnade det sig en minimal glipa mellan gardinerna och genom denna strömmade ett svagt ljus ut. Var detta verkligen så genomtänkt, undrade hon för sig själv. Å andra sidan, vad var det värsta som kunde hända? Det ville hon inte tänka på och beslöt sig därför för att låta bli. Det fanns ingen mening med att skrämma upp sig själv.

Kapitel 4: Pokerkvällen

Vissa helger händer det verkligen ingenting. Jag och några polare brukar försöka få ihop ett gäng för att spela poker sådana helger. Något måste man ju göra. För några veckor sedan fanns det verkligen inga planer alls inför helgen. Vi försökte dra ihop några stycken för att dra ut på en konsert men det var dåligt med finanserna hos de flesta i bekantskapskretsen. Så det såg ut att bli ännu en helg med poker och öl. Denna gång hade turen kommit till Andreas. När fredagens slitgöra var slut var det så dags att dra hem till honom. När jag kom dit framåt kvällen blev jag positivt överraskad över att så många ändå slutit upp. Det såg ut att bli jag, fyra andra grabbar och en flickvän till en av dem. Inte illa ändå när det i början verkat bli max tre personer. Så när jag steg in i lägenheten kunde jag inte undgå att släppa fram ett leende av förväntan. Det här kunde bli kul ändå.

Vi satte oss alla kring Andreas bord där kort och marker delades ut av honom till varje deltagare. Alla lade in 200kr var i potten som i slutänden skulle delas ut till vinnaren och andraplatsen. Jag satt mittemot Danne och hans tjej vilket kändes rätt bra trots den potentiella risken att bli distraherad av henne och därmed spela dåligt. Vi började spela. marker åkte fram och tillbaka mellan spelarna och några timmar in i spelet var Tomas utan och bestämde sig för att inte lägga in mer pengar. Han ville hellre titta på och sköta musikvalet. Finfint tänkte jag. Inte mer pengar att vinna visserligen men istället en ökad chans att faktiskt bli den som vann. Vi spelade ett tag till och till slut tröttnade Tomas och stack hem istället. Det hade gått rätt bra för Danne hela kvällen men nu såg hans hög med marker rätt ynklig ut. Snart var den helt borta, men hans flickvän, som tagit det lugnt med satsandet hela kvällen, gav honom sin hög och han fick spela för hennes räkning istället. Bara fyra spelande kvar alltså. Danne hade fått upp ett gott självförtroende nu när hans hög med marker var stor igen. Kanske lite för bra självförtroende, för snart spelade han sina händer mer och mer aggressivt. Han såg slutligen sin chans att hamna i ledning och gick "all in" med alla sin flickväns marker. Jag tänkte efter, liksom alla runt bordet, och bestämde mig för att syna hans bluff. Om det nu var en sådan. Jag synade och till min stora lättnad hade jag en bättre hand än honom. Nu satt Danne där ännu en gång utan marker. Jag bestämde mig för att jävlas med honom och sa att han kunde få tillbaka hälften av dem om han lät sin tjej suga av mig. Danne blev röd av ilska och sa att jag kunde dra någonstans. Jag flinade åt honom men såg samtidigt att hans flickväns ansikte också var lite rött. Hon såg dock inte det minsta arg ut. Snarare förlägen och lite förvirrad. Jag tittade henne därför rakt i ögonen och hon vek undan med blicken omedelbart. Dannes flickvän var rätt snygg. Några år över tjugo satt hon där med mellankort svart kjol och en t-shirt med något kul eller tufft tryck som jag inte brydde mig tillräckligt om för att minnas i efterhand. Bakom trycket hade hon däremot två små bröst som i min fantasi bad om uppmärksamhet och omsorg. När jag lyckades koncentrera mig på mina kort igen såg jag i ögonvrån hur hon kastade försiktiga blickar på mig i smyg. Jag log inombords och började fundera över hur jag skulle kunna få henne ändå. Visst, det är en polares tjej men hon är rätt het och sådana blickar hade hon aldrig gett mig förut.