Kapitel 8: Kråkslottet

"Du behöver inte ens prata med honom ju!" Sara tittade bedjande på Ines när hon uttryckte orden som ingen av dem egentligen trodde på. Jakob hade ringt Sara kvällen innan och frågat om hon och Ines ville följa med ut och tälta i skogen till helgen. Sara var inte det minsta intresserad av camping men hade ett desto större intresse för Jakob. Därför hade hon svarat ja direkt utan att tänka efter. Huruvida Ines ville följa med hade inte ens slagit henne när hon blev tillfrågad. Det enda hon kunde tänka på var möjligheten att få vara själv med Jakob en stund vid en mysig öppen eld. Kyssas i flammornas sken och känna hans händer på sin kropp. Att Ines knappt stod ut med Andrè var något hon kommit på i efterhand. Varför skulle det vara så svårt för Ines att komma överens med honom för? Det visste hon egentligen men varför skulle det drabba henne? Det var orättvist. Hon kunde väl ställa upp för hennes skull i alla fall? Ines visste ju mycket väl hur mycket hon tyckte om Jakob. "Nähä, så när ni smyger iväg och hånglar så ska vi sitta och vara tysta eller?" Ines såg bister ut och Sara suckade därför besviket. "Jag vet att ni inte gillar varandra men du kan väl göra det för min skull?" Ines tänkte efter en kort stund innan hon svarade. "Du vet att det inte är så det är. Vi tycker om varandra, egentligen, men det slutade liksom inte så bra. Du vet vad som hände." Sara nickade förstående. "Jag vet. Men… Bara ett undantag. Kom igen!" fortsatte hon sin övertalningskampanj. Ines slog slutligen upp ett leende och i hennes ögon syntes en slughet som inte funnits där alldeles nyss. "Ok, men på ett villkor." Sara började hoppa upp och ner av ren glädje. "Vad som helst!" utbrast hon utan att tänka sig för. "Bra. Om ni ska hångla och ha er så får ni inte lämna mig och Andrè ensamma. Då kan jag följa med. Att se er hålla på kanske inte är det roligaste jag kan tänka mig men det är i alla fall bättre än att bli lämnad ensam med honom." Saras studsande dämpades en aning men hennes entusiasm kunde inte släckas så lätt. "Ok, jag lovar väl då. Vi går inte iväg någonstans utan stannar med er."

Ines var nöjd med kompromissen. Hon gjorde sin kompis en jättetjänst genom att följa med ut i skogen men hon slapp det hon oroade sig mest över. Att bli lämnad ensam med Andrè. Det skulle aldrig sluta väl om det hände. Det visste hon. Hon visste inte hur hon visste det, men hon visste. Hennes och Andrès förflutna var brokigt. Båda hade vid något tillfälle varit intresserad av den andre men något hade alltid kommit i vägen och i slutänden så var det inte längre värt besväret. För många känslor hade väckts och sedan slagits ned till rötterna för att de någonsin skulle kunna få ett harmoniskt förhållande. Svartsjuka hade delat dem, skadat deras känslor men samtidigt på något sätt fått dem att aldrig riktigt släppa tanken på den andre. Det var det Ines var orolig för. Att något skulle väckas till liv igen om de träffades och dessutom tvingades vara ensamma med varandra när Sara och Jakob låg och kysstes i ett eget tält så att hon och Andrè tvingades sova tillsammans. Samtidigt lockade det henne. Det irriterade Ines att tanken lockade henne så mycket. Hon hade ju lovat sig själv att inte tänka mer på Andrè. Om Sara svek sitt löfte skulle hon bli arg på henne. Att hon inte försvann med Jakob var det minsta hon kunde ställa upp på med tanke på hur ovillig Ines varit till förslaget från början men än så länge var det bara torsdag och de måste skaffa en del proviant inför den kommande helgen i skogen.

De stod mellan två långa och höga hyllor på ICA när Ines först kom på att hon inte frågat ännu. "Var hade de tänkt tälta egentligen? Nere vid sjön eller?" Sara såg hemlighetsfull ut där hon stod och höll inne med svaret extra länge för att retas med sin kompis. "Säg då!" fortsatte Ines och lade sin hand på Saras axel. "Ok, jag ska berätta. Du vet huset ovanför klipporna…" Ines mungipor sjönk omedelbart. "Jaa…" Sara såg muntrare ut. "Bakom huset!" Ines trodde knappt det var sant. Klipporna som Sara pratade om vette mot den sjö som Ines först gissat att de skulle tälta vid. Huset var ett gammalt kråkslott i trä som inte varit bebott på länge. Ingen verkade veta hur länge det varit obebott men rykten gjorde gällande att de som bott där senast också hade dött i huset. Andra rykten menade att de boende hade mördat någon där, hamnat i fängelse och därefter avstått från att flytta tillbaka. Ines och Sara var tillräckligt gamla för att inse att ryktena förmodligen var falska allihop men det förändrade egentligen inte så mycket. Ingen visste vad som hänt där och platsen i sig var skrämmande på ett odefinierbart vis som man svårligen kunde bortse från. "Varför ska vi tälta där för?" frågade Ines och försökte dölja att idén gjorde henne orolig. "Är du rädd eller?" ställde Sara som motfråga istället för att svara. Ines skruvade på sig medan hon fingrade nervöst på en ficklampa till nedsatt pris som låg på hyllan framför henne. "Klart jag inte är men… Det är ju inget trevligt ställe precis. Jakob och Andrè kommer säkert försöka skrämma oss. Det förstår du va?" Sara skrattade bara och verkade inte bry sig det minsta om huruvida Ines hade rätt eller inte. "Äsch, låt dom försöka bara. Vi är tuffare än de tror. Eller hur?" Ines var inte alls säker på att hon var tuffare än vad Andrè och Jakob trodde att hon var. I själva verket var hon nog mindre tuff än de trodde. Hon var ganska bra på att försöka spela tuff visserligen men innerst inne var hon lite feg. Det skulle hon förstås aldrig få för sig att erkänna, men det var den jobbiga sanningen. "Nä, visst inte såklart" svarade hon istället och stoppade ned den billiga ficklampan i den röda korgen hon höll i sin andra hand. Den kunde komma väl till pass kände hon.

Äntligen var det fredag och klockan närmade sig fem. Jakob och Andrè skulle strax plocka upp dem och sedan köra raka vägen till huset vid sjön. Sara och Ines stod redan ute och väntade på dem vid vägen. Ett dovt och avlägset motorljud hördes långt bortifrån men tjejerna var så upptagna i ett samtal att de inte lade märke till ljudet som närmade sig. Först när det var nära väckte det Saras uppmärksamhet och hon tystnade mitt i en mening. "Lyssna! Är det dom tror du?" Ines tittade upp mot himlen för att koncentrera sin hörsel. "Förmodligen. Har vi allt med oss nu då?" Sara höjde ögonbrynen och gav henne en blick som sade mer än hennes ord uttryckte. "Klart vi har. Annars har säkert Jakob och Andrè det vi glömt." Ines var inte helt övertygad. "Vi fick med oss ficklampan va?" fortsatte hon. Hon var fortfarande lika säker på att killarna skulle hitta på något dumt och försöka skrämma dem. "Jadå, den lade jag ner helt själv. Det minns jag säkert. Oroa dig inte nu." Ines försökte se tuff ut. "Jag är inte orolig. Du kan vara orolig." Sara började skratta. "Bra. Då säger vi det. Jag kan vara orolig så slipper du." Det var inte riktigt det svaret Ines hade hoppats på men hon nöjde sig ändå med det. Bilen vars ljud de hört syntes äntligen och tjejerna vände sig om för att se killarna komma körande på vägen. När de kommit hela vägen fram till dem saktade de hastigt ned och gjorde bromsspår över grusvägen. Andrè som körde rullade ned sin ruta och stack ut huvudet. "Tjena tjejer! Ska ni hänga med?" frågade han med en överdriven skånsk dialekt som fick både Ines och Sara att skratta till. Bilen stängdes av och killarna hoppade ut för att hjälpa dem få in sin packning i bagageutrymmet. Det var precis att allting fick plats och när de stängde luckan ville den knappt gå igen. Andrè svor för sig själv en stund och satte sig sedan på luckan tills han hörde det lilla klickande ljudet som betydde att luckans låskolv funnit sin plats. Han tittade på tjejerna och sedan mot Jakob. "Ska vi åka till det där spökhuset nu då?" frågade han och blinkade åt Ines som gjorde sitt bästa för att dölja sin oro. Hon var inte säker på att hon lyckats men ingen sade något så hon verkade ha kommit undan för den här gången.

När alla hoppat in i bilen åkte de iväg. Ines och Sara satt i baksätet och hörde knappt vad killarna sade där framme eftersom de spelade musik så högt. Istället tittade de ut och såg skogen fara förbi på respektive sida. De hade åkt i lite mer än en kvart när skogen tog slut och gav plats åt gulnande ängar omgivna av stengärden med den mörka granskogen som kontrasterande bakgrund där det höga gräset tog slut. Skogen tog snart vid igen och skymde solens ljus. Snart blev avståndet mellan träden glesare och något skymtade bakom de mörka stammarna. Vatten. De var framme vid sjön. Andrè följde grusvägen och de åkte runt sjön. Bortom det mörka vattnet kunde Ines se de ljusbruna sandstensklipporna på andra sidan. Det var dit de skulle. Den kala stenväggen såg märkligt hotfull ut på sådant avstånd. Som om någon onämnbar ondska lurade ovanför dess kant. Hon kom på sig själv och ruskade på huvudet åt sina barnsliga tankar. Det var bara rykten. Förmodligen hade ägarna bara flyttat för länge sedan och inte brytt sig om att sälja huset. Priserna kanske var dåliga på den tiden. Så var det säkert. När hon tänkte efter var det egentligen ganska vackert hur klipporna steg upp ur vattnet på det där viset. Storslaget på något sätt. Hon vände sig om och tittade på Sara som riktat sin uppmärksamhet framåt istället. Sara lade inte ens märke till henne. Hon satt väl och tittade på Jakob i smyg förstås. Ines hoppades verkligen att Saras plan skulle gå i lås. För hennes skull. Hon hade varit kär i honom ganska länge men aldrig fått någon riktig chans att göra något åt saken. För den sakens skull kunde Ines kanske stå ut med att umgås med Andrè. Det kunde hon stå ut med oavsett vad Saras plan var. Nej, hon fick inte tänka så. Andrè var ingen bra idé. Hon borde inte tänka på honom på det sättet. Att det skulle vara så svårt att få bort den sortens tankar. Det var inte värt det och dessutom var han ganska irriterande när han var på det humöret. Han höll alltid på att retas med Ines och gav henne fåniga smeknamn. Saras blick var fortsatt fäst framåt och Ines bestämde sig för att titta ut på sjön istället men först sneglade hon på Andrè där han satt och styrde. Vad skulle han tvunget vara så snygg för?

Jakob sänkte volymen på stereon och vände sig bakåt. "Snart framme!" sade han glatt och tittade på Sara och Ines som båda nickade glatt till svar. "Har ni varit vid kråkslottet förut?" Det var Sara som svarade. "Jadå, flera gånger." Det var inte sant. Hon och Ines hade varit där en enda gång förut och tittat på det konstiga huset. De hade smugit fram till det och tänkt kika in genom ett fönster men ångrat sig i sista stund. Istället hade de gått tillbaka till stranden och badat på säkert avstånd från huset. "Vad bra!" utbrast Jakob. "Då är ni inte rädda för det då?" Sara skakade övertygande på huvudet. Jakob vände blicken mot Ines och fick ännu en skakning till svar som inte var lika övertygande som Saras. När han vände sig framåt igen och höjde volymen på stereon såg Ines hur han sade något till Andrè som hon inte kunde höra. Att döma av Andrès plötsliga leende var det säkert något dumt. Bara de inte planerade att skrämma dem. Ines avskydde att bli skrämd. Ännu mer avskydde hon att visa hur feg hon i själva verket var. Hon såg i backspegeln mellan framsätena hur Andrè sneglade på henne för att omedelbart vända blicken framåt när deras blickar möttes. Hon svor inombords, säker på att Andrè hade fått en dålig idé som säkert skulle drabba henne mest av alla.

De svängde av från vägen och kom in på en ännu mindre grusväg. Andrè följde denna nya väg i ungefär en minut innan de svängde upp på gårdsplanen till det gamla huset. Han stannade bilen och slog av tändningen så att motorn stannade. "Ska vi verkligen parkera här?" frågade Ines, mest för sig själv. Andrè började skratta när han hörde frågan. "Vad är det Ines, är du rädd?" frågade han och vände sig bak för att titta på henne. Ines snörpte ihop munnen, gav honom en ond blick och sträckte ut tungan åt honom. "Nej, såklart inte men undra flundra kan man väl få göra?" Användningen av uttrycket fick alla i bilen att börja skratta. Bildörrarna öppnades och snart stod de allihop på gårdsplanen och sträckte på sig. Bagageluckan blev upplåst och de började lasta ur sin packning. "Var ska vi tälta hade ni tänkt?" frågade Sara nyfiket. "Där bredvid huset tänkte vi" svarade Jakob snabbt och pekade mot husets ena gavel. Det var verkligen ett gammalt kråkslott. Huset verkade ha tre våningar. En stor bottenvåning och en andra våning vars fönster omgavs av utsågade ornamenteringar i trä som slingrade sig likt ormar runt de gamla rutorna. Dammet inomhus hade samlats så länge att man inte längre såg in. I något fönster fanns gardinerna kvar, i andra syntes gamla krukor vars växter för länge sedan hade torkat ut och dött. Att ingen gjort inbrott i huset på alla år var inte mindre än ett mirakel. Ryktena om dess våldsamma historia var förmodligen orsaken till att det lämnats orört även av ungdomar under så lång tid. De flesta var rädda för att gå för nära huset och de som inte erkände sin rädsla hade åtminstone tillräckligt med respekt för ryktena för att inte slå in någon ruta. Även takpannorna på taket var illa medfarna vid det här laget och ingen visste när taket skulle rasa in. Det var i själva verket inte bara ryktena som gjorde huset farligt utan dess ålder i sig utgjorde en reell fara som inte gick att helt bortse från.

De gick alla fyra med packningen i var hand runt husknuten och inspekterade den gavel killarna hade bestämt att de skulle slå upp tälten vid. Två stora fönster på bottenvåningen vette ut mot dem och Ines kände redan hur själva huset stirrade elakt mot henne. Varför i hela friden hade ägarna fått för sig att måla huset svart? Den spruckna färgen fick det att se oändligt gammalt ut. Nej, det var inte det. Det såg verkligen ondskefullt ut på något sätt. Som ett hus i en gammla skräckfilm. "Ines, ska du stå och stirra på huset länge till eller kan du hjälpa till att slå upp tältet?" Det var Andrè som väckte henne ur tankarna. Hon vände sig om och stirrade på tältduken som låg utbredd på marken bakom henne. "Har vi bara ett tält?" frågade hon, uppriktigt förvånad? "Ja, tänkte du att vi skulle ha ett varsitt eller?" fortsatte Andrè med höjda ögonbryn i en min som Ines inte kunde tolka på annat sätt än att han tyckte hon var korkad. "Nä, kanske inte men då hade vi ju sluppit lyssna på dina snarkningar i alla fall" svarade hon nosigt för att ta udden av hans dolda förolämpning. "Jag snarkar inte" svarade han surt. "Gör du fan visst det!" hördes Jakobs röst en bit bort och Andrè började skratta. "Stoppa in den långa tältpinnen i de där öglorna så vi får upp tältet bara" instruerade han Ines som motvilligt följde hans order. Tältet restes och snart insåg både Ines och Sara hur killarna hade tänkt. Innanför yttertältet fanns två avgränsade rum med varsin öppning mot varandra. Mellan rummen fanns ett mindre utrymme där de placerade sin proviant. Det rådde inget tvivel om hur rumsuppdelningen var planerad. Jakob tänkte sova med Sara och Ines var utlämnad till Andrè. Det borde hon ha förstått. Hon gav Sara en irriterad blick när hon såg hur hon lade sin sovsäck bredvid Jakobs i det ena rummet men fick bara ett oskyldigt leende tillbaka. Den här översovningen skulle inte bli det minsta som Ines hoppats.

När allt var färdigställt och provianten var på plats bestämde de sig för att ta en promenad för att kolla omgivningarna. Killarna tog täten och Ines som gick strax bakom med Sara viskade fram sin besvikelse till sin kompis. Sara skrattade bara bort anklagelserna om förräderi och bedyrade att det säkert skulle bli jättekul ändå. "Jovisst, särskilt när Andrè försöker skrämma ihjäl mig inatt" muttrade Ines och sparkade på en oskyldig liten grankotte som råkat hamna i hennes väg. "Äh, det kommer han inte göra. Det är nog det sista du behöver oroa dig för från honom" svarade Sara och log hemlighetsfullt. "Vad menar du med det?" frågade Ines och såg förskräckt ut. "Oroa dig inte" fortsatte Sara. "Jag vet att du brukar säga att du inte gillar honom, men alla vet ju att du gör det egentligen." Ines kände sig oskyldigt anklagad. "Vadå alla?" frågade hon och lät upprörd. "Du vet vad jag menar Ines" svarade Sara innan hon tog några snabba steg fram till killarna för att prata med Jakob så att Ines plötsligt gick helt själv bakom dem. Ja, hon kanske gillade Andrè. På sätt och vis i alla fall, men det innebar inte att hon hade någon lust att sova tillsammans med honom eller ens ville prata med honom egentligen. Hade hon inte förklarat för Sara hur komplicerat det där var? Det hade hon men Sara hade uppenbarligen inte förstått allvaret i hennes och Andrès komplicerade relation. Ju mer Ines tänkte på saken insåg hon att Andrè nog inte heller insåg hur besvärligt det var för henne att ha med honom att göra. De hade inte ens umgåtts i en halv dag och redan hade han börjat retas med henne. Varför höll han på så? Ännu viktigare, varför gillade hon på något sätt att han gjorde så? Det irriterade henne att hon drogs till honom på det sättet. Att hon inte riktigt kunde motstå honom. Han förtjänade inte det så som han betedde sig. Så som han hade betett sig förut...

När mörkret började lägga sig över sjön var de tillbaka vid tältet igen. Det hade sett märkligt ut på avstånd. Ett modernt litet tyghus alldeles intill ett stort i trä med flera våningar som såg ut att vara byggt för hundra år sedan. Hade det inte varit för husets alla myter så kunde man tänkt sig att det vore bättre att sova inne i det men den tanken hade inte slagit någon av dem. Någon gräns fanns tydligen även för killarnas dåliga idéer, tänkte Ines för sig själv när hon satt på en liten stubbe och värmde händerna mot den eld som de tillsammans hade gjort upp. Stenar var placerade runt eldhärden och de hade redan värmts upp så att de fungerade som små element som skänkte värme till alla fyra som satt runtom. "Ska vi bada?" utbrast Jakob som om tanken var spontan och inte det minsta planerad. Andrè slog upp ett leende. "Klart vi ska!" Han tittade på Ines och blinkade med ett öga. Det var Sara som svarade först. "Det har ni inte sagt något om. Vi har ju inga badkläder med oss." Killarna gjorde sitt bästa för att se besvikna ut. "Oj, det var ju verkligen synd" svarade Jakob och låtsades fundera över hur de skulle lösa det oväntade problemet. Ines förstod precis vart det hela ledde och väntade bara på att någon av killarna skulle komma med det oundvikliga förslaget. Faktum var att hon hade badkläder med sig. Vem tältade vid en sjö utan att bada? "Vi kan ju bada nakna!" föreslog Andrè som om idén var helt spontan och på något sätt helt nyskapande. Det blev tyst. Bara eldens sprakande ljud hördes när killarna väntade på Sara och Ines svar. Ines tittade mot Sara och såg hur gärna hon ville svara ja. Om alla skulle bada nakna måste Ines också göra det. Det förstod hon. Hon kanske hade badkläder med sig men om hon var den enda som använde dem skulle hon framstå som tråkig. Det ville hon inte.

"Vad säger du?" frågade Sara och tittade på Ines med en blick som illa dolde sin bedjande underton. "Jo, det får väl bli så" svarade hon till slut och började redan planera hur hon skulle gömma undan sina badkläder så att ingen fick syn på dem under tiden de var ute tillsammans. Om de såg att hon egentligen hade badkläder med sig så skulle det bli ännu mer pinsamt än att verka tråkig. De kom alla upp från sina stubbar och tittade sig omkring. "Ska vi hoppa från klipporna?" Andrès fråga var mer ett förslag. "Du är inte klok!" svarade Ines och skakade på huvudet. "Nä, vi går ner till stranden istället" föreslog Sara till Ines glädje. Äntligen lite sunt förnuft, tänkte hon för sig själv. De började gå nedför backen som ledde till stranden och lämnade elden bakom sig. När de kom ned syntes den knappt längre. Istället syntes det svarta kråkslottets väggar och fönster i eldens sken. Huset såg ännu mer skrämmande ut än vanligt i kombinationen av mörker och fladdrande ljus av eld. De gick ut på den gamla träbryggan allihop och när de kom längst ut på den började killarna omedelbart klä av sig. Sara och Ines tittade på varandra och började ta av sig sina kläder de också. Snart låg fyra små högar av kläder på trädäcket och killarna dök ned i det svarta vattnet. Precis när deras huvuden kom upp till ytan hoppade tjejerna i vattnet. Alla frustade och flåsade när deras kroppar långsamt vänjde sig vid vattnets blygsamma temperatur. "Se upp Sara!" ropade Jakob plötsligt och Sara såg sig förvirrat omkring för att försöka upptäcka vad hon skulle se upp för. När hon vände sig mot Jakob igen skvätte han vatten på henne vilket fick henne att börja skratta. Ines simmade därifrån för att undkomma den ovälkomna duschen som ändå inte var avsedd för henne. Andrè skvätte inget vatten på henne och av någon anledning fick det henne att känna sig ensam.

Jakob och Sara började bråka och brottades med varandra i det grunda vattnet. Ines såg sig omkring utan att få syn på Andrè. Var var han någonstans? Några bubblor dök upp alldeles bredvid henne men innan hon hann reagera på dem kände hon något som greppade hennes vad. Ines skrek till av skräck men hann knappt sparka ifrån sig det oväntade greppet förrän något lyfte henne uppåt. Hon flög upp ur vattnet och landade på rygg en meter längre bort kämpandes för att inte svälja vatten. När hon kom på fötter igen tittade hon mot platsen där hon simmat i godan ro och fick syn på en leende Andrè som knappt kunde hålla tillbaka sitt skratt. Även Ines började skratta. "Vad dum du är!" ropade hon trots att de stod så nära varandra att de kunde viskat i kvällens tystnad som bara avbröts av vattnets kluckande mot bryggan. "Åja, så dum är jag väl inte?" svarade Andrè och gav henne en sorgsen blick som fick henne att smälta för ett ögonblick. "Jo det är du visst det. Du vet vad jag tycker om att bli skrämd." Andrè anlade sin oskyldigaste min. "Vadå, att du tycker om det?" när han ställde frågan smög sig ett leende över hans läppar. "Dummis!" ropade Ines och började skvätta vatten på honom. Andrè såg det som en utmaning och skvätte tillbaka medan han rörde sig mot henne där hon stod och paddlade med händerna i vattnet mot hans håll. Hon såg honom närma sig och tog i ännu mer för att vinna den lilla tävlingen som uppstått. Så mycket vatten for omkring mellan dem att hon måste blunda för att inte få det i ögonen och när hon till slut vågade öppna ögonen igen stod han precis framför henne. Ines slutade paddla med händerna och deras blickar möttes. De stod så och tittade på varandra en stund och Andrè var så lång att hon fick titta upp för att möta hans blick.

"Ska vi gå upp eller?" hörde hon Saras röst och hon tittade bortom Andrè för att få syn på sin kompis. "Ok, vi kommer!" ropade hon tillbaka innan hon tittade upp på Andrè igen och såg hur hans blick hastigt höjdes från en punkt vid hennes nakna bröst. Ines förstod vad han tittat på men gillade på något sätt att han passat på när hon var upptagen med att prata med Sara. "Ska vi gå upp eller?" frågade hon Andrè som inte vek undan med blicken från hennes. "Kanske det. Vågar du gå upp till huset igen då?" frågade han och spände ögonen i Ines. "Klart jag vågar. Tror du jag är rädd eller?" svarade hon nosigt och satte näsan i vädret för att markera hur orädd hon var. "Kanske inte för huset men för mig då..?" Ines tittade undersökande på Andrè när hon försökte förstå vad han menade. "Vad menar..  Aaii!!" Den avbrutna meningen blev till ett förskräckt skrik när Andrè kastade sig framåt och slog sina armar runt henne. "Släpp mig då!" klagade Ines förgäves när hon försökte åla sig ur Andrès stora armar. "Varför då?" skrattade Andrè till svar. Hans händer gled runt över hennes kropp när han försökte hålla Ines kvar i sitt grepp. Hon pustade och stånkade när hon slängde sig från sida till sida för att komma loss men Andrè höll henne kvar. När hon rörde sig på det sättet kunde han inte kontrollera var händerna hamnade vilket innebar att de plcerades på platser där de inte var tänkta att hamna. Ines kände ömsom hur han höll henne om magen och höfterna, ömsom hur de stora händerna vidrörde hennes bröst och rumpa när hon svängde runt. Plötsligt stod hon med rumpan mot Andrè och tittade bort mot Sara och Jakob som stod och tittade på varandra på bryggan under det kalla månskenet, till synes helt omedvetna om brottningsmatchen som pågick bara några meter ifrån dem. Andrè drog Ines tätt intill sig och höll henne fast. "Ger du dig?" frågade han överlägset. Ines ryckte till en sista gång i ett försök att komma loss innan hon slutligen måste medge sitt nederlag. "Det är fusk. Du är ju mycket större än mig" svarade hon trumpet när hon slappnade av i kroppen. Andrè drog till greppet och hon satt närmast klistrad mot hans kropp så att hon kände något mot sin rygg som hon förstod måste vara Andrès kön. "Kanske det men det spelar ingen roll. Ger du dig?" envisades han. Ines suckade uppgivet. "Ok, jag ger mig väl då." Andrè släppte greppet om henne och lät henne smaka friheten igen. "Bra, då kan vi gå upp nu" sade han och puttade henne framlänges så att hon höll på att falla huvudstupa ner i vattnet.

När alla kommit upp på bryggan tog de kläderna i sina händer och började gå uppför backen till huset. Denna gången gick tjejerna först och killarna efter. Både Ines och Sara förstod varför det blivit så. Killarna ville såklart titta på dem bakifrån när de gick nakna uppför den lilla stigen. Hade det inte varit för att de gärna blev tittade på hade de säkert protesterat eller åtminstone klätt på sig underkläderna trots att de fortfarande var blöta själva. Nu accepterade de istället läget och Sara försökte se bakåt utan att vända sig om för att försäkra sig om att Jakob tittade på just henne. Ines visste att Andrè tittade på henne men brydde sig inte om att försäkra sig om saken. Hon ville inte ge honom den tillfredsställelsen. Då skulle han säkert säga något elakt. Varför skulle han alltid göra det? Och varför kunde hon inte låta bli att gilla sakerna han sade? Det retade henne. När de kom upp till brasan satte de sig runt elden för att torka. Killarna var helt obrydda om att de var nakna och satt som om de befann sig i en vanlig bastu. Tjejerna däremot såg noga till att hålla benen ihop för att inte visa mer än nödvändigt av sig själva. Ines funderade lite över hur killar verkligen inte verkade bry sig om sådant och tyckte det var lite orättvist, men hon sade inget om saken utan satte sig på sin tröja för att inte bli smutsig om rumpan och höll armarna i kors för att dölja sin byst. "Vad ska vi göra nu då?" frågade Sara och tittade med illa dold längtan bort mot Jakob som ryckte på axlarna. Andrè svarade istället. "Jag tänkte klä på mig men om ni tjejer tänkt vara nakna hela natten så klagar inte jag." Han tittade mot Ines när han sade orden. Sedan reste han sig upp och tog på sig sina kläder trots att han ännu inte torkat helt. Hans hår stod åt alla håll och var i fullständig oordning sedan han dragit tröjan över huvudet. "Snygg frisyr" påpekade Ines syrligt och fick därmed Sara och Jakob att skratta åt Andrè. En liten seger kanske men värd ganska mycket ändå. Andrè låtsades som ingenting och tackade för komplimangen vilket tog bort lite av segerns sötma till Ines irritation. Han var omöjlig att rucka. Alltid lika självsäker och irriterande. "Jag kallar den 'le friseure fantastique!'" fortsatte han och drog fingrarna genom håret. "Du kan inte mycket franska va?" replikerade Ines i ett försök att återta lite av sötman i sin förlorade seger. "Mer än dig förmodligen" svarade Andrè snabbt och skvätte vatten från sitt hår på henne så att det fräste från eldhärden. "Äh, kom igen. Sluta bråka nu" utbrast Jakob och Ines klädde på sig sina kläder utan att säga något.

När alla var påklädda satt de runt elden och tittade på varandra. Omvärlden tycktes försvinna när den enda ljuskällan utöver brasan var månens kalla och svaga ljus som inte kunde mäta sig med eldens. De plockade fram medhavda kakor som skickades i cirkel runt brasan. De satt och tuggade på varsin när den dåliga idén slutligen vädrades. "Ska vi gå in i huset och kolla lite?" Det var Andrès förslag. Till Ines förvåning skakade Jakob på huvudet åt idén. Hon tittade på Sara och såg att inte heller hon var sugen. Ines tog mod till sig. Hon skulle bevisa något för Andrè och säkert förvåna de andra samtidigt. "Ok, vi går väl in då." Hon ångrade sig så fort hon sagt orden. Andrè tittade på henne med stora ögon. "Du vet väl vad som hänt där?" frågade han och utforskade Ines ansikte i jakt efter ett tecken på rädsla. "Tror du på de gamla myterna? Du är väl inte rädd?" Hon hoppades innerst inne att även Andrè var lite feg i smyg och inte skulle anta hennes oväntade utmaning. "Självklart inte. Då går vi väl in då!" svarade han med ett snett leende. Ines ångrade bittert sitt plötsliga mod som nu sjunkit snabbt och inte verkade finnas kvar alls. Hon tittade mot Sara och Jakob med vädjande blick. "Nänä, vi stannar kvar här. Utmana ni ödet bäst ni vill" svarade Jakob och lade en arm runt Sara som såg ut att börja spinna av plötslig lycka. Det var för sent att ångra sig så Ines reste sig upp och tittade mot den svarta väggen som stirrade tillbaka med ett elakt flin. "Vad var det där?" frågade Andrè och lät plötsligt skärrad. Ines stirrade intensivt mot fönstren men såg ingenting. Sedan tittade hon mot Andrè som inte kunde hålla skrattet tillbaka. "Sluta! Om du ska hålla på sådär så får du gå in själv" sade hon till honom med irriterad röst. "Jaja, ok. Det var väl inget då. Kanske... Jag såg väl fel."

De lämnade Sara och Jakob vid brasan och gick runt husgaveln till husets baksida. En altan hade en gång funnits där med överbyggt tak men detta fanns inte längre kvar. Allt som återstod av altanen nu var ett trädäck vars plankor knarrade högljutt för varje steg de tog. En modernare myt påstod att några ungdomar haft fest där för några år sedan och varit berusade och glada när taket plötsligt föll ihop över dem så att flera personer blev skadade. Trots att detta inte varit länge sedan tycktes ingen riktigt veta vilka ungdomarna var eller hur många som blev skadade. Säkert var i alla fall att taket inte längre fanns kvar. Några bjälkar av trä stack ut från huset men det var också allt som syntes. Om taket fallit ned så hade någon uppenbarligen fraktat bort resterna av det i efterhand. När Ines och Andrè smög fram till dörren tittade de sig noggrant omkring så att ingen såg dem. Eventuella åskådare borde de visserligen ha upptäckt redan vid elden men man kunde inte vara nog försiktig i ett sådant läge. Plötsligt drog Andrè upp en nyckelknippa ur sin ficka och letade bland nycklarna. "Du menar väl inte att du har nyckel till dörren?" frågade Ines, uppriktigt förvånad. Andrè tittade mot henne och log hemlighetsfullt. "Jag fick den av brorsan när han flyttade från byn." Ines förstod ingenting. "Hur fick han tag på den då?" Andrè låste upp dörren och öppnade den. "Det är hemligt. Kom, nu går vi in" sade han och klev över tröskeln. Ines följde honom hack i häl men tittade sig över axeln innan hon stängde dörren efter sig. Ingen verkade se dem. Inuti huset var det nedsläckt och mörkt. Ines ångrade intensivt att hon inte tagit med sig den billiga ficklampan som hon lämnat inne i tältet. "Vänta Andrè, jag har en ficklampa där ute. Jag går och hämtar den" sade hon och vände sig om. Andrè lade en hand på hennes axel innan hon hann trycka ned dörrhandtaget. "Strunt i det Ines. Vi är inne." Efter stor tvekan accepterade hon Andrès ord och fortsatte in i vad som verkade vara någon sorts vardagsrum.

"Ok, en regel Ines" sade Andrè och tittade allvarligt på henne i dunklet. Ines nickade långsamt. "Vad?" "Håll dig borta från fönstren. Det är viktigt!" Det hördes på Andrès röst att han menade allvar. "Följ med nu" fortsatte han, tog Ines lilla hand i sin och släpade henne med sig längre in i huset. De kom till nästa rum där hyllorna på väggen antydde att det en gång fungerat som bibliotek. Inga böcker fanns kvar och hyllplanen var täckta av så mycket damm att ingen bok rimligen kunde ha stått där på säkert 50 år. "Det sägs att det var här de gjorde det?" sade Andrè långsamt. Ines kände sig illa till mods och kände hur knäna ville vika sig under henne av oro. "Gjorde vadå?" frågade hon utan att tänka sig för och ångrade omedelbart att hon ställt frågan. "Vet du inte det?" frågade Andrè och stirrade förvånat på henne. "Det sägs så mycket. Jag tror inte ens hälften är sant" försökte hon men lät inte särskilt övertygande. "Hälften behöver inte vara sant Ines. Det räcker med det som hände här inne. Och det är sant." Det var något i Andrès röst som fick henne att tro på honom. Tydligen visste Andrè mer än henne om huset. Förmodligen mer än de flesta eftersom han till och med hade nyckel dit. Med en röst som bara precis lyckades framföra orden frågade hon vad som hänt. Andrè svarade inte omedelbart utan tittade sig omkring. "Där borta, vid den öppna spisen. Det var tydligen där de brände upp honom." Ines kände hur hon började darra. Det var så fånigt egentligen. Om det ens hänt något i rummet så var det länge sedan och inget fanns kvar som hotade henne eller Andrè. Ändå kunde hon inte skaka av sig rädslan. Brände upp honom? Ines ville inte veta resten. Därför blev hon desto mer förvånad när hon hörde sin egen röst ställa nästa fråga. "Varför det?" Andrè gick fram till spiselkransen och drog ett finger genom det tjocka dammlagret så att ett långt mörkt streck uppstod. "För att förstöra bevisen såklart" svarade han till slut.

Ines ställde sig så nära Andrè hon kunde. Han verkade så orädd trots att han visste så mycket om det som hänt. Hon tvivlade inte längre på att något hemskt hänt i huset. Alla myter och legender hade väl ett korn av sanning i sig, eller? "Tänk att ha en son man måste straffa på det sättet" funderade Andrè högt. Ines tryckte sig ännu närmare hans stora kropp och sökte trygghet i den värme hon kände genom hans kläder. "Vad hade han gjort då?" frågade hon nervöst och tittade upp på Andrè. "Det är ju det som är det konstiga. De vägrade berätta vad han gjort." Han gjorde en paus och tittade ned på Ines som nästan klättrat upp på honom av rädsla. "Måste ha varit något riktigt hemskt" fortsatte han till slut. Trots att han inte berättat vad det var kände Ines hur hon rös. Över hennes rygg ilade en obehaglig känsla när huden knottrade sig. Hon såg bilder för sitt inre av hur pojken hade mördat någon. Nej, inte mördat. Torterat en kompis kanske? Flera bilder dök upp, den ena hemskare än den andra. Raden av hemskheter avbröts först när Andrè vände sig om och drog henne med sig ut ur rummet och tog till vänster uppför en smal trappa som knarrade lika illa som trädäcket utanför gjort bara en liten stund tidigare. "Vart ska vi?" frågade Ines oroligt och höll krampaktigt kvar i Andrès hand för att inte bli lämnad ensam så nära det rum där allt det hemska hänt för så länge sedan. Hon ville helst inte gå in i det rummet fler gånger överhuvudtaget. När den smala och knarrande trappan tog slut befann de sig istället på andra våningen av huset. Till höger löpte en smal korridor bakåt och där den slutade fanns två dörrar, den ena stängd och den andra halvöppen. Andrè tog istället åt vänster så att de kom in i någon sorts förmak. Rummet verkade inte ha använts till mycket mer än förråd för längs hela ena väggen fanns en mängd små hål genom vilka ett oändligt svagt ljus sipprade igenom. Andrè öppnade dörren till det rum som ljuset kom ifrån och drog med sig Ines in dit.

"Vet du vad det här var för rum?" frågade han henne exalterat när de kom in. Ines skakade på huvudet. Hur skulle hon kunna veta det? "Det här är sovrummet. Du såg väl alla små hål där ute?" Det hade hon gjort. Förmodligen hålen efter gamla skruvar som man satt upp hyllor med. Hon nickade och släppte efter på greppet om Andrès hand. Hon behövde inte hans trygghet lika mycket längre och ville inte ge honom några förväntningar. "Vet du vad de är till för då?" Ines trodde hon visste. "Det är väl efter gamla hyllor kan man tänka sig" svarade hon. Andrè skakade på huvudet. "Nix, tydligen är det gamla titthål. Föräldrarna ska ha varit perversa eller något" sade han utan att skämta det minsta. Ines trodde honom inte. "Du ljuger. Din bror har bara lurat i dig massa saker" replikerade hon med en plötslig självsäkerhet. Andrè skakade bestämt på huvudet. "Nej, det är sant. Brorsan säger i och för sig många idiotiska saker men detta är sant. De var någon sorts swingers eller vad de kallade sig på den tiden. Mannen 'lånade ut' sin fru till andra medan han och de som stod på tur tittade genom hålen för att bli upphetsade. Inte så konstigt att sonen blev störd. Eller hur?" Ines trodde honom inte. Å andra sidan, om sonen blivit knäpp så borde det finnas en god anledning till det och den förklaring som Andrè gav var väl så god som någon annan? Ines blundade och försökte föreställa sig hur rummet kunde ha sett ut på den tiden. En stor säng förstås, kanske ett vackert linneskåp i ett hörnet. När hon fantiserade fram gångna tiders inredningar smög sig det Andrè sagt in i tankarna. Hålen i väggen, ögon som stirrade upphetsat på det som försiggick i sängen. Det var en smutsig tanke. Snuskig och ful. Kanske lite upphetsande också. Ines föreställde sig hur det skulle känts att ligga där i sängen och bli tittad på av flera män som hon inte själv kunde se mer än ögonen av. Tänk att ligga där naken och veta att de stirrade på henne. Att de blev upphetsade av hennes kropp. Andrès förklaring var kanske inte så osannolik ändå. Nu fanns bara en hög bänk kvar mitt i rummet och varken någon säng eller linneskåp fanns att hitta.

"Hallå!" Ordet trängde genom fantasins slöja och gjorde Ines generad. "Vad blundar du för?" frågade Andrè och stirrade oförstående på henne. "Äh, va? Inget!" svarade Ines, kanske lite för snabbt. Andrè såg granskande ned på henne där hon stod bredvid honom. Hon hade tappat greppet om hans hand under tiden tankarna flög iväg och nu var det för sent att ta tillbaka greppet utan särskild anledning. "Du tänkte på titthålen va?" frågade Andrè och log sitt mest irriterande leende. "Gjorde jag ju inte alls det!" svarade Ines och gav honom en förebrående blick. "Bara för att du är pervers är inte alla det" fortsatte hon i ett försök att lägga över skulden på honom istället för att axla den själv. Andrè vände sig rakt mot henne och tog ett steg framåt så att hans kropp hamnade helt nära Ines. Hon backade. Andrè tog ett steg till och Ines backade ytterligare ett. Nästa gång Andrè tog ett steg var golvet slut och Ines slog emot väggen med sin rygg. Andrè tog ännu ett steg och hon satt fast. Ines tittade upp på honom med blanka ögon och svalde ned nervositeten. Andrè viskade något som hon inte kunde utröna innebörden av. "Vad sade du?" frågade hon försiktigt. "Kåtslyna!" sade Andrè åt henne. Ines tittade sig omkring. De var fortfarande ensamma. "Vadå, får man inte fantisera lite eller?" besvarade hon den fula anklagelsen och erkände samtidigt att den var sann. Andrè lutade sig fram och kysste henne rakt på munnen. Ines tänkte först putta bort honom men när hon kände de välbekanta läpparna mot sina ångrade hon sig och lät det ske. Andrè lade en hand på sidan av hennes mage och den andra i nacken innan han lät sin tunga glida in i hennes mun.

Kyssen varade inte länge. Istället drog Andrè Ines med sig baklänges ut på rummets golv. Han knuffade henne försiktigt baklänges tills hon återigen slog i någonting. Denna gång var det rumpan som slog i mot den höga bänken. Andrè fortsatte framåt och tvingade med sin rörelse Ines att luta sig bakåt tills Andrè lade sina stora händer om hennes höfter, lyfte upp henne och satte ned henne på bänkskivan. När hon satt där hamnade hon i en höjd som innebar att Andrè kunde ta på henne utan att behöva böja sig framåt. Händerna som greppat henne om höfterna smekte upp längs revbenen samtidigt som de kysstes intensivt med tungspetsarna i vild dans med varandra. Ines kände händerna smeka hennes kropp girigt och krama hennes bröst. Hon gnydde av välbehag rakt in i Andrès mun och tänkte inte ens på hur smutsig hon måste bli av att sitta på bänken som var lika dammig som det övriga rummet. Hon kunde bara tänka på hur sköna Andrès händer var när de tog på henne, hur hans skäggstubb rev mot hennes läppar när de kysstes och hur han luktade av både sjövatten och brandrök. Hon gillade lukten och insöp den med näsan medan de kysstes. När deras läppar till slut lämnade varandra och han lutade henne bakåt så att hon fick lägga sig på bänkskivan slog det henne att det var precis det här som inte skulle hända. Det var just så hon inte skulle göra. Sara hade ju lovat att inte lämna henne ensam med Andrè. Det var kanske inte hennes fel ändå när Ines tänkte efter. Det var faktiskt hon själv som förslagit att de skulle gå in i huset. Eller om det var Andrès fel kanske. Det var trots allt han som plockat fram en nyckel som om han vore någon sorts trollkarl. Hon kände hur han slet upp hennes byxor och drog dem nedåt. Ines satte händerna mot skivan och lyfte på rumpan för att hjälpa honom och nästan omedelbart därefter var byxorna av. Varför hjälpte hon honom när det de gjorde så uppenbart var fel? Händerna återfann sin plats vid brösten och Andrè smekte henne hårt och med en passion som Ines inte visste sedan tidigare att han besatt. Tyckte han så mycket om henne?

De fortsatte kyssas och Ines stack in händerna mellan Andrès kropp och överarmar för att få känna hans bröstkorg mot sina små händer. Varje andetag fick honom att växa och hon kände sig liten när hon kände på honom på det sättet. Det var skönt att Andrè var så stor mot hennes blygsamma storlek. Han drog henne över bänkskivan så att hon satt precis på kanten och i den ställningen fortsatte de kyssas medan Andrè lade en hand i Ines nacke för att tvinga henne närmare sig själv. När deras munnar lämnade sin respektive underbara hamn förde Andrè sin mun till hennes öra och viskade tyst. "Blunda Ines. Tänk på hur det var förr i det här rummet." Han sade inte mer än så men Ines gjorde precis som han ville och blundade. Hon tänkte på hålen i väggen. Hur det bakom varje hål stod en man och tittade på henne där hon satt och blev smekt. Hur de stirrade på hennes nakna ben med blanka ögon. Tankarna var fula. Smutsiga men underbart upphetsande. När Andrè drog upp hennes tröja och blottade brösten blev tankarna ännu mer upphetsande. Hon föreställde sig att männen bakom titthålen blev hårda när de tittade på henne. Vilken hemsk tanke, men samtidigt så skön. Andrè kramade hennes nakna bröst och hon kunde känna hur bröstvårtorna styvnade i den kalla luften som det ouppvärmda rummet erbjöd dem. Sedan en varm och sträv tunga som smakade på dem och utmanade deras spänst så att Ines rös av njutning. Andrès tunga letade sig nedåt och lämnade blöta spår över hennes mage. Hon sköt tillbaka axlarna så att brösten stod rakt ut under tiden. Hon föreställde sig att hon visade upp dem för betraktarna bakom väggen och på det sätte bjöd ut sig inför dem.

Snart kände hon fingrar på båda sidor om sitt höftben som stacks innanför trosornas tyg och slet dem nedåt. Under rumpan kände hon hur trosorna rullade ihop sig och drogs framåt tills linningen mjukt tvingade ihop hennes lår. Andrè var inte nöjd utan fortsatte dra dem nedåt tills de föll av ena foten och sedan hängde slappt runt den andra. Tröjan hade hon i princip bara armarna kvar i. I övrigt var hon helt naken inför Andrè och kanske inför fler personer. Eftersom hon blundade kunde hon strikt talat inte veta säkert. Tänk om Andrè bjudit dit andra att titta på dem? Det var klart han inte hade gjort. Sara hade märkt något isåfall. Men tänk om? Tanken fick det att bulta i Ines underliv. Inte blev det bättre av att Andrès fingrar smekte fram längs lårens insidor mot hennes blygdläppar som redan var fuktiga av upphetsningen hon upplevde. De försvann plötsligt och i tystnaden kunde hon höra en gylf dras ned och byxor som följde samma riktning. Strax därefter något hårt som tryckte mot hennes blygdläppar. Det hårda gav sig inte utan letade sig in mellan dem och fortsatte trycka mot hennes öppning medan Andrè höll isär hennes lår. Öppningen gav vika och Ines kunde inte undgå att utstöta ett försiktigt stön när Andrè trängde in i hennes kropp. Han stod framför henne så att hon kände hans heta andedräkt slå ut över ansiktet och hon njöt av känslan samtidigt som han stötte in i henne på nytt. Tänk om det verkligen var någon som tittade på andra sidan väggen... Ines hade lust att öppna ögonen och se efter men var rädd att upptäcka att ingen var där. Hon ville nog faktiskt att någon skulle vara där och titta på henne. Se henne bli knullad av Andrè. Vilken smutsig tanke. Smutsig men så skön att hon inte kunde släppa den. Hon tog stöd med ena handen mot bänkskivan och famlade med den andra efter Andrès ansikte. När hon fann det letade hon sig till hans nacke och drog honom mot sig. Andrè följde villigt med för att kyssa henne trots att han redan börjat andas ojämnt av ansträngningen.

Så fort deras tungor slutfört sin lek med varandra kände hon Andrès ansikte nära sitt eget. Han viskade i hennes öra ännu en gång. "Du är en liten kåtslyna va?" frågade han. Ines öppnade inte ögonen men nickade åt den fula frågan. Andrès mun var kvar vid hennes öra och medan han stötte in i henne fortsatte han viska. "Säg det högt Ines. Säg det så att alla hör dig." Innebörden av Andrès ord fick Ines inre att vrida sig av fula lustar. Det var väl ändå ingen annan där? Om någon annan kommit dit för att titta borde Sara ha märkt det. Men tänk om. Ines förstod inte varför den tanken var så upphetsande, men det var den. "Jag är din kåta lilla slyna" hörde hon sig själv säga och kände samtidigt hur orden fick henne att känna sig smutsig. För sin inre blick såg hon hur ögonen i väggens alla hål blinkade till och sedan stirrade ännu intensivare på henne. Hon föreställde sig hur männen där bakom inte kunde låta bli att smeka sig själva när de såg hur hon bjöd ut sig inför dem. Hur åsynen av hennes kropp gjorde dem upphetsade och hårda. Tanken var så snuskig att Ines skämdes för hur hon tänkte. Samtidigt var det så skönt när Andrè tryckte sig in i henne att hon inte kunde sluta. Tänk om hennes fantasier var sanna. Tänk om. "Ta mig Andrè" viskade hon lågt och kände omedelbart efteråt hur han stötte hårdare in i henne med sin hårda kuk. Han placerade sina händer på hennes höfter och tryckte sig så djupt in han kunde i Ines våta inre. Hon hörde honom flåsa och stöna om vartannat och njöt av ljuden som hennes kropp fick honom att utstöta. Var hon verkligen så skön för honom? Hon kunde känna hur han skakade genom kroppen av njutning när han tryckte sig lika djupt in en gång till. "Visa nu alla hur snuskig du egentligen är Ines" stönade han fram och drog sig ur henne. Han tog Ines hand och hjälpte henne ned från den höga bänken. När hon var nere och stod framför honom med slutna ögon kände hon hans stora händer trycka tungt över hennes axlar och hon förstod vad han ville att hon skulle göra.

Ines sjönk villigt ned på knä på det smutsiga golvet och väntade med öppna läppar på att Andrè skulle utnyttja hennes mun för sin njutning. Snart kände hon mycket riktigt något kladdigt och hårt tryckas mot läpparna och hon slöt dem runt det som hon förstod var Andrès ollon. Han placerade sina händer på varsin sida av hennes huvud och greppade håret så att Ines huvud var stilla när han började knulla hennes öppna mun. Männen bakom väggen måste tycka hon var en riktig slampa som lät honom behandla henne så, tänkte Ines. En smutsig liten slampa som satt nästan helt naken på golvet framför Andrè och tog emot hans hårda kuk i sin snuskiga lilla mun. Ljuden ovanifrån kom snart allt oftare och Andrè stönade av njutning då hon slickade på kuken när den trycktes in hennes mun gång efter gång. "Min lilla slampa" hörde hon honom viska för sig själv. "Min sexiga och kåta lilla slampa." Han slutade inte utan reJakobade de smutsiga anklagelserna flera gånger. "Nu ska du få visa hur kåt du är din lilla slampa." De fula orden som han kallade henne fick Ines att känna sig sexig och smutsig på samma gång. Kuken i hennes mun blev ännu hårdare och snart kände hon hur den började pulsera mellan läpparna. Hon ville öppna ögonen och se på Andrè när han kom men var rädd för att samtidigt få se något annat. Ögon som stirrade. Ögon som kallade henne ännu fulare saker än de ord Andrè använde om henne. Hemska ord. Så underbart hemska ord. Var det vad hon var? Tankarna avbröts först när ett högljutt stön från Andrè avslöjade att han till slut inte kunde tåla hennes läppar och tungas liderliga rörelser längre. Hon var för skön för honom och när kraftiga pulser genomfor honom sprutade han rakt in i hennes snuskiga lilla mun. Ines sög på den sprutande kuken medan den smutsade ned hennes mun och förvandlade henne till flera av de ord som Andrè nyss använt. Kanske även till några av de saker de stirrande ögonen kallade henne. Ines var inte säker men njöt på något konstigt sätt av att få vara just de där orden. Att tvingas vara dem ståendes på knä med en kuk mellan sina läppar. Andrès grepp om hennes hår mjuknade slutligen och hon kände hur han började darra i kroppen när hon fortsatte slicka på ollonet när det slutat spruta ut sin smutsiga vätska över hennes tunga.

Han drog sig ur munnen och Ines väntade, fortfarande med ögonen slutna, på att få någon sorts instruktion om vad hon skulle göra. Hon ville vara och göra precis det Andrè krävde av henne. Han sade ingenting så efter en stund valde hon att låta sperman rinna ut längs med mungiporna och ned på brösten. Hon var inte säker på om något träffade tröjan men det spelade ingen roll. Hon lät den smutsiga vätskan rinna ut för att visa de stirrande ögonen vad hon precis gjort. Blandningen av saliv och sperma rann långsamt nedåt och spred en blöt värme över brösten och magen. Hon kände sig otroligt snuskig som gjorde något så utstuderat smutsigt och kände snart hur något varmt rann från magen ned mot underlivet. Att Andrè uppskattade hennes snuskiga beteende var uppenbart av de ljud han gjorde. Små belåtna ljud som uppmuntrade Ines att fortsätta medan han gned sin kuk mot hennes läppar. Aldrig förr hade hon känt sig så smutsig. Att det kunde kännas så skönt förvånade henne. När inget var kvar i munnen tog Andrè hennes hand på nytt och hjälpte henne upp. "Du kan öppna ögonen nu Ines" sade han mjukt till henne. "De har gått. Det är bara du och jag kvar nu" fortsatte han och orden slog emot Ines bröst som en sorts märkligt upphetsande knytnävsslag. Tänk att Andrè förstod så precis hur hon tänkte. Hon slog upp ögonlocken och tittade upp på honom med blanka ögon som trots avsaknaden av ljus måste vänja sig vid rummet och intrycken som slog emot henne genom upprepade blinkningar. Hon tittade mot väggen med alla hål och rös genom hela kroppen. Hade det varit någon där tro? Hon ville fråga Andrè men beslöt sig för att låta bli. Om ingen varit där på hela tiden kanske hon skulle bli besviken. Om hålen å andra sidan varit fulla av nyfikna och stirrande ögon visste hon inte hur hon skulle reagera. Det var nog bättre att inte veta. Säkrare. Hon hittade sina kläder på det dammiga golvet och skakade av dem innan hon tog på sig trosorna och byxorna. Hon fick ned tröjan från dess tillfälliga plats ovanför brösten och var snart fullt påklädd. Andrè som bara behövt dra upp byxorna och gylfen var redan klar och tittade intresserat på när hon klädde på sig.

"Ska vi gå ut till Jakob och Sara kanske?" frågade han och Ines nickade lite generat till svar. Här hade hon bestämt sig för att inte ens bli ensam med Andrè och istället hade de haft sex med varandra. Det var inte alls så hon hade planerat helgen. Han retades åtminstone inte längre. Det måste vara värt något. Ines reflekterade flyktigt över om huruvida detta var enda sättet att få honom att bete sig snällt men övergav tanken på att göra om det i det syftet som något överilad. Hon fnissade tyst för sig själv åt tanken. "Vad är det?" frågade Andrè nyfiket när han öppnade dörren ut till förmaket. "Va? Nä, inget" svarade Ines hemlighetsfullt och borstade av framsidan av sina byxor. De lämnade rummet och när de gick mot trappan slängde Ines en snabb blick mot den perforerade väggen och ned på golvet för att se om där fanns spår av eventuella smygtittare. Hon kunde inte avgöra om fotspåren på golvet uteslutande tillhörde henne och Andrè eller om någon annan också varit där. Bara tanken på att någon annan kanske stått där alldeles nyss fick hennes överarmar att slå ut i knottrande gåshud som fick henne att rysa. De gick tillsammans ned för den knarrande trappan av trä och kom ned på bottenvåningen. Ines slängde en blick in mot det som verkade varit ett bibliotek men kände sig inte lika rädd längre. Det var bara när hon såg den öppna spisen som det slog henne vad som tydligen hänt där inne. Hemskheter som inte liknade de som skett på ovanvåningen varken förr eller alldeles nyligen. Inte alls lika spännande utan bara hemska. Det var då det slog henne. Fotspåren i rummet med alla hålen i väggen. Hon och Andrè hade gått rakt in i sovrummet utan att närmare inspektera hålen. Hur hade de hamnat där? Desto viktigare, när hade de hamnat där? Ines funderade snabbt över om hon skulle fråga Andrè eller inte. Hon bestämde sig för att det var bättre att inte veta. Plötsligt ville hon helst bara lämna huset så fort som möjligt och hon följde därför Andrè med snabba steg mot dörren som ledde ut till altanen. Han låste efter dem och efter ett par knarrande steg på det som fanns kvar av altanen rundade de husknuten. Där på andra sidan huset bländades de först av brasans flammor efter att så länge inte haft någon ljuskälla mer än månens svaga sken som bara knappt lyst upp rummen inne i huset.

Jakob och Sara satt tätt intill varandra och hånglade helt ogenerat när hon och Andrè satte sig på varsin stubbe runt den värmande elden. De tittade på de upptagna vännerna, sedan på varandra och log båda två. "Eh-hrrm!" harklade sig Andrè och omedelbart ryckte både Jakob och Sara till och stirrade förskräckt omkring sig. När de upptäckte att de inte var ensamma längre tog Jakob hennes hand i sin. "Jaså är ni tillbaka nu?" Andrè svarade med ett låtsat ointresserat hummande vilket fick Sara att titta med inkvisitorisk blick på Ines som mötte den med ett så oskyldigt leende hon överhuvudtaget kunde uppamma. "Var du rädd?" frågade Sara och fick en bestämd skakning på huvudet till svar av Ines. "Säkert inte…" fortsatte hon utan att tro det minsta på sin kompis. "Vad gjorde ni egentligen där inne? Du är ju helt dammig över kläderna." Ines tittade ned på sina kläder och försökte låta bli att rodna. Hon hade inget bra svar på just den frågan. "Jag råkade visst putta henne så att hon trillade." Det var Andrè som försökte rädda henne. Ines trodde knappt det var sant. Hade han verkligen blivit snäll helt plötsligt? Det var olikt honom men hon var tacksam och nickade sitt medhåll till hans fåniga bortförklaring. Sara såg inte helt övertygad ut men lät till Ines stora lättnad bli att ifrågasätta förklaringen. "Kan ni aldrig komma överens eller?" frågade hon Andrè och gav honom en ond blick. Andrè ryckte obrytt på axlarna. "Det var faktiskt inte meningen" försvarade han sig. "Nä, säkert inte" sade Ines och gav honom en ond blick hon också. Andrè började skratta högljutt eftersom han förstod vad hon egentligen menade. "Vill någon ha öl?" frågade han och avslutade samtalsämnet innan det blev för svårt att hålla reda på lögnerna.