Kapitel 29: Stugliv

Grusets knastrande överröstade med lätthet både motorljud och sommarprogrammet på radion när de svängde till höger och in på den lilla grusvägen. Det var inte långt kvar nu. Ett par kilometer på denna sista sträcka som Tilde åkt så många gånger förut. Därefter var de framme och skulle få sträcka på benen i solens strålar som värmde eftermiddagen, innan det var dags att packa ur bilen. Väskor och korgar skulle in i den lilla stugan med två rum, mat skulle stuvas in i kyl och skafferi. Stolar och dynor däremot fanns på plats sedan flera år tillbaka och luktade på det där speciella sättet, som bara det som finns kvar i stugor över vintrar gör. Som om frånvaron av människor hade en alldeles egen lukt i sig, som smög sig fram under de kalla månaderna då stugan stod tom. Tilde kunde känna lukten redan nu, trots att de inte var framme ännu. Minnet av lukten fick henne att le och hon vände sig mot Walle som satt bredvid henne bakom det främre passagerarsätet, med knäna tryckta mot stolsryggen. Det såg inte alls särskilt bekvämt ut men han hade redan intygat att han visst fick plats och att det inte var någon fara alls. Han var van helt enkelt. Han mötte Tildes blick och log han också, omedveten om det doftminne som lockat hennes mungipor uppåt. "Nu är vi snart framme" kvittrade hon lyckligt och Walle nickade till svar som om han också kände igen sig. Det gjorde han i själva verket inte alls. Han hade aldrig varit i närheten av den skog de åkte igenom. Faktum är att han aldrig ens hade badat i Vänern förut. Det närmaste han kommit var att ha badat i Vättern, vilket förstås var en helt annan sak, men för honom som inte var från trakten framstod de båda sjöarna som ungefär lika. Stor sjö, ännu större sjö. Hur mycket kunde de skilja sig åt egentligen?

Kapitel 8: Kråkslottet

"Du behöver inte ens prata med honom ju!" Sara tittade bedjande på Ines när hon uttryckte orden som ingen av dem egentligen trodde på. Jakob hade ringt Sara kvällen innan och frågat om hon och Ines ville följa med ut och tälta i skogen till helgen. Sara var inte det minsta intresserad av camping men hade ett desto större intresse för Jakob. Därför hade hon svarat ja direkt utan att tänka efter. Huruvida Ines ville följa med hade inte ens slagit henne när hon blev tillfrågad. Det enda hon kunde tänka på var möjligheten att få vara själv med Jakob en stund vid en mysig öppen eld. Kyssas i flammornas sken och känna hans händer på sin kropp. Att Ines knappt stod ut med Andrè var något hon kommit på i efterhand. Varför skulle det vara så svårt för Ines att komma överens med honom för? Det visste hon egentligen men varför skulle det drabba henne? Det var orättvist. Hon kunde väl ställa upp för hennes skull i alla fall? Ines visste ju mycket väl hur mycket hon tyckte om Jakob. "Nähä, så när ni smyger iväg och hånglar så ska vi sitta och vara tysta eller?" Ines såg bister ut och Sara suckade därför besviket. "Jag vet att ni inte gillar varandra men du kan väl göra det för min skull?" Ines tänkte efter en kort stund innan hon svarade. "Du vet att det inte är så det är. Vi tycker om varandra, egentligen, men det slutade liksom inte så bra. Du vet vad som hände." Sara nickade förstående. "Jag vet. Men… Bara ett undantag. Kom igen!" fortsatte hon sin övertalningskampanj. Ines slog slutligen upp ett leende och i hennes ögon syntes en slughet som inte funnits där alldeles nyss. "Ok, men på ett villkor." Sara började hoppa upp och ner av ren glädje. "Vad som helst!" utbrast hon utan att tänka sig för. "Bra. Om ni ska hångla och ha er så får ni inte lämna mig och Andrè ensamma. Då kan jag följa med. Att se er hålla på kanske inte är det roligaste jag kan tänka mig men det är i alla fall bättre än att bli lämnad ensam med honom." Saras studsande dämpades en aning men hennes entusiasm kunde inte släckas så lätt. "Ok, jag lovar väl då. Vi går inte iväg någonstans utan stannar med er."

Kapitel 11: Smygtittaren vid tjärnen

Jag är ingen fanatisk älvbadare, det är lika bra att klargöra direkt. Älvar är kalla med starka strömmar. Själv föredrar jag en varm insjö i södra Sverige. Någon sorts mellanting mellan dessa två extremer får väl den norrländska tjärnen anses vara. Varm som en skånsk insjö, svart vatten som inte liknar något annat men med en sorts norrländskt lugn över sig. Åtminstone de lite mer okända små tjärnarna som ligger långt ut längs en grusväg ute i skogarna. Man kommer dit, ofta på natten, och det enda som stör vattenytan är några bromsar som envetet letar efter någon att ta ett bett av. Det var ungefär vad jag och ett par kompisar förväntade oss när vi kom fram till den tjärn vi hittat på en karta. Vi fick rätt. Det fanns inte en människa där och det var inte så konstigt egentligen eftersom det var sent på natten när vi kom dit. Helt mörkt var det inte. Det blir ju aldrig det där uppe. Vi slog oss till slut ner på en liten brygga när vi gått de kanske 300 meterna genom tallskogen och över en liten kulle. Den var knappt tillräckligt stor för oss alla tre. Alla var lika trötta efter flera dagars hårt slit. Nu var det sista natten innan vi skulle ta oss söderut igen till hemtrakterna. Hög tid att bada med andra ord. Vi slet av oss kläderna och slängde dem på backen innan vi helt sonika vände oss om och hoppade i det svarta vattnet. Det var varmt. Det tog inte mer än ett par sekunder att vänja sig vid temperaturen. "Se, vad var det jag sa?" ropade jag till Jacob och Stoffe. "Det var fan asbra det här!" svarade Jacob. Stoffe dök ner under vattenytan utan att svara. När han inte kom upp igen på en bra stund tittade jag och Jacob på varandra. "Ska jag dyka efter honom" frågade Jacob mig. "Nej, vänta lite till. Han är alltid full av dåliga idéer, det vet du" svarade jag. Jacob nickade och simmade ett par armtag åt sidan. Känslan runt mina fotleder kom ändå som något av en chock. Något drog mig ner i vattnet och jag sparkade omkring mig för att komma loss. Jag trodde först jag snott in mig i någon gren eller rot men det visade sig självklart vara Stoffe som jävlades. När han kom upp och kippade efter andan skvätte jag därför vatten mot hans ansikte. Han kunde inte andas men inte heller sluta skratta. Efter en stund fick han tillbaka andan, utan kallsupar till min förtret. "Jävligt gött vatten här Fredrik, bra tips!" Vi badade i ungefär en halvtimme innan vi tröttnade och gick upp igen.