Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

Fristående novell: Genom två fönster

Ibland räcker det att titta. Nej förresten, det stämmer inte alls. Men trots all frustration som uppstår så är det ibland väldigt skönt att titta. För inte så länge sedan hamnade jag i en ganska konstig situation som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera, där det handlade om just det: att titta. Jag och Olivia har varit bekanta ett tag och det råder ingen tvekan om att hon är snygg. Faktum är att hon har en förbannat sexig kropp och att hon är het i största allmänhet. Just den kombinationen av sexighet och bekantskap kunde ju vara ett guldläge tänker kanske du, men saken är den att hon är upptagen och det är det mest frustrerande av allt. Men åter till situationen jag nämnde, för den har med allt det här att göra. För ett par veckor sedan hjälpte jag en polare att flytta. Erik som han heter är en god vän och självklart ställer man upp för sådana. Problemet är att han inte har körkort, så det blev min uppgift att köra lastbilen som han hade hyrt inför flytten. Dealen var att jag skulle sköta allt körande för att i gengäld slippa bära saker. Nu slutade det i och för sig med att jag bar en del lådor ändå, men det klandrar jag honom inte för eftersom jag till slut erbjöd mig att bära upp dem. Detta är alltså bakgrunden till den situation som plötsligt uppstod under dagen då flytten gick av stapeln, ja mitt under flytten faktiskt.

Kapitel 38: Redan på andra dejten

Hyreshuset såg inte alls ut som Emma hade föreställt sig det. Det var lägre, rödare och faktiskt också lite mer slitet än vad Magnus hade beskrivit det som. Förra gången de träffades, vilket också var första gången, slutade kvällen så abrupt att det hade känts som att de inte var färdiga. Träffen hade ju gått så bra. Samtalet flöt på helt naturligt och Emma blev nästan orolig några gånger över hur hon verkade förlora sig i Magnus ögon när han pratade. Det där var visserligen en skön känsla men samtidigt gjorde det henne osäker. Det var nästan som att han på något vis fick makt över henne, på ett sätt som inte kunde vara bra, som inte kunde vara nyttigt. Ikväll hade de varit på ett annat ställe än förra gången. Det var Magnus som föreslagit att de skulle gå till ett ställe som hette The Golden Horn. Stället i sig såg på utsidan inte mycket ut för världen, men Magnus intygade redan över telefon att de både hade god mat och spelade bra musik, så det fick bli som han ville. Så fort de beställt mat och dryck togs samtalet upp från förra gången, som om någon av dem bara hade besökt toaletten för några minuter och sedan kommit tillbaka. Allt klaffade så bra mellan dem. Det var just det som gjorde Emma så osäker. Egentligen borde en sådan sak kanske ha fått henne att känna sig trygg, men den där känslan av att han utövade någon sorts makt över henne var både behaglig och skrämmande på en och samma gång. Hon var inte ens säker på att Magnus själv insåg det där, men om hon föll så lätt för honom, hur sårbar tillät hon sig inte samtidigt att bli isåfall? Nu var de i alla fall på väg hem till honom och Emma var inte helt säker på hur det gått till, vem som kommit med förslaget och vem som sagt ja.

Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.

Kapitel 33: Upprättelsen?

Detta är en fortsättning på den berättelse som påbörjades med "Kapitel 32: Sveket".

Alex satte handen under Alinas haka och tvingade henne att titta på honom. Hon höll ögonen stenhårt fästade i hans för att slippa möta Johans blick. Visst hade hon uppskattat hans reaktion på bilderna, det var ju därför hon hamnat i den här situationen överhuvudtaget, men att se honom i ögonen just nu gick bara inte. Det var omöjligt. Alex blick däremot var intensiv och under de melerade ögonen lekte ett snett leende på hans läppar. "Smyger du på oss?" frågade han anklagande och Alina visste inte riktigt vad hon skulle svara. Inget av det här var ju hennes fel. Allt var Alex. Det var hon fullt medveten om, bestämd över till och med, men ändå kunde hon inte få ur sig de rätta orden, de där arga och förebrående orden. "N-nej... eller jo, kanske" svarade hon fånigt och kände sig genast lite som en idiot. Alex skakade besviket på huvudet och tittade bort mot Johan som såg förvirrad ut. Alina vågade inte röra blicken ditåt utan fortsatte istället stirra rakt framåt, på sidan av Alex ansikte eftersom handen under hakan inte tillät henne att sänka blicken till golvet, där den annars hade kunnat vila med åtminstone en bråkdel mindre mental ansträngning. "Jag tror hon smög på oss. Tror inte du det?" Johan var fortfarande förvirrad och visste inte vad han skulle svara han heller. "Va? Jo, kanske det" fick han till slut osäkert ur sig. Alex vände blicken mot Alina på nytt och han granskade uppriktigheten i hennes ögon under några spända ögonblick som aldrig tycktes ta slut. Så utlämnad hade hon aldrig känt sig förut. Visst hade hon känt en liknande känsla när hon insåg att Johan tittade på bilderna av henne, men att bli konfronterad på det här sättet, så strax efteråt... Det var för mycket. Alina ville helst sätta sig ned och glömma alltihop. Låtsas som att det aldrig hänt. Men Alex tillät det inte. "Jag vet att du smög på oss sötnos. Hur länge stod du där?" frågade han med samma inkvisitoriska tonläge som förut, utan en tanke på att det kanske var han och inte Alina som gjort något fel.

Kapitel 27: En cirkel med fyra hörn

Hur länge hade hon väntat på den där skivan egentligen? Maja stod vid en av de många hyllorna i skivbutiken och fingrade girigt på "Fleet Foxes" senaste album. Plasten som omslöt förpackningen prasslade lätt när hon försökte trycka den åt sidan för att se vad som dolde sig bakom det lilla klistermärket uppe i högra hörnet. Hon hade väntat alldeles för länge i alla fall. Den saken var klar. Hon hade varit så fattig den senaste tiden att hon inte fått en enda chans att köpa den. Istället fick hon nöja sig med att provlyssna på skivan i olika butiker. Först hade hon gått till samma butik gång efter gång men butiksinnehavaren hade snart börjat kasta misstänksamma blickar på henne och till slut sade han åt henne att antingen köpa skivan eller gå därifrån. Han förstod inte hur viktig just den skivan var för henne, tänkte Maja och insåg samtidigt att hon tryckte hårdare på förpackningen med fingrarna än vad den förtjänade. De sammanbitna läpparna slappnade av när tankarna gled över till något mer glädjande. Hon hade ju slutligen hittat ett jobb! Redan nästa vecka skulle hon komma in med ett utdrag ur belastningsregistret för att visa arbetsgivaren att hon var en person man kan lita på. Hon skulle faktiskt gå in hos polisen och kräva sitt utdrag om bara en liten stund. Det var i själva verket på vägen dit som hon av en händelse gått förbi skivbutiken hon nu var inne i. Med ett jobb att gå till fick hon snart råd att köpa skivan. Majas mun sken upp i ett stort leende utav den tanken. Faktum var att hon skulle få råd att köpa många fler skivor när hon väl fått sin första lön. Men inte hos skivhandlaren som varit otrevlig. Honom tänkte hon inte köpa en enda skiva av. Tankarna lättade upp Majas humör tills hon med viss bitterhet insåg att den där lönen inte skulle synas på kontot förrän en hel månad efter att hon jobbat lika länge.

Kapitel 24: Avtalsbrott mellan två

Obs! Detta är en fristående fortsättning på en novell som du hittar här!

Med ögonen slutna i ett försök att sova som snart visade sig vara fruktlöst hörde Elli ljud från andra sidan av kupén. Hon höll ögonen stängda och lyssnade uppmärksamt för att försöka avgöra vad det var som lät. Det som hördes var ett lätt skrapande ljud i en rytmisk takt och snart gick det upp i all sin skamlighet för henne vad ljudet måste härstamma från. Mannen verkade runka och förmodligen var det till minnesbilder av Elli själv dessutom där hon visade upp sig för honom och blev tagen av Jonte inför hans ögon. Hon låg blickstilla utan att ge ifrån sig ett enda ljud och i en underlig upphetsning över upptäckten glömde hon alldeles bort att andas. Ett nytt ljud i den tyst knarrande och mörklagda kupén fångade omedelbart Ellis uppmärksamhet och hon måste till slut dra efter andan för att inte bli yr av syrebrist. Hon ångrade sig genast när ljuden från andra bädden upphörde och tystnaden lade sig som en tung våt filt över rummet. Elli andades regelbundet och långsamt nu, rädd att behöva dra fler högljudda andetag om hon råkade hålla andan igen. När hon legat och lyssnat en stund till tågvagnens lätta oväsen uppstod samma rytmiska ljud på nytt och hon ville så gärna öppna ögonen, tända lampan och se hur mannen smekte sig själv till minnesbilderna av henne. Så kom Elli på en idé. Hon låg kvar utan att röra sig och utformade planen som hon tyckte var ganska smart. Hennes mun gled upp i ett tyst leende när hon slutligen bestämt hur hon skulle gå tillväga. Enda kvarstående problemet var att faktiskt genomföra den. Hon samlade mod och tänkte just sätta sig upp när hon plötsligt ångrade sig. Istället låg hon kvar och fortsatte lyssna på det svaga ljudet, upphetsad och nervös på en och samma gång.

Kapitel 9: Priset för ett hotellrum

Ernesto satt och läste i en dagstidning när han plötsligt uppmärksammade en av alla de röster som tillsammans skapade en sorts identitetsförflyktigande sorl i hotellets foajé. Först förstod han inte varför just den rösten fångat honom. Så många personer gick förbi och pratade antingen med varandra eller med någon i telefon att han inte brytt sig om att lyssna på en god stund. Men den där rösten. Var det dialekten? Talmelodin kanske? Han kunde inte bestämma sig för vad det var som gjorde att han inte kunde ignorera den. Han lade ned tidningen i knäet, obrydd att avsluta artikeln om en sydskånsk författare från vilken han utvunnit en närmast föraktfull underhållning, och såg sig omkring i det stora rummet. Anonyma män i kostym och viktiga kvinnor i byxdress fanns överallt men ingen av dem såg bekant ut. Han vände sig åt andra hållet, spanade mot receptionen och reagerade först inte alls. Han hade redan vänt sig åt ännu ett nytt håll när tanken slog honom. Hon som stod framför receptionen och tycktes ha problem med att checka in... Det var väl inte? Det kunde väl ändå inte vara Jenny? Ernesto kisade med ögonen i ett fåfängt försök att skärpa sin blick. Svaret gäckade honom fortfarande. Det var först efter att receptionisten ställde en fråga av ett eller annat slag och tjejen svarade som han blev säker på sin sak. Det måste vara hon, men vad gjorde hon där? Hon borde inte vara där alls. Jenny bodde långt därifrån senast de hade pratat och hade aldrig nämnt något om att hon hade planer på att åka till Jönköping. Det var förvisso länge sedan de pratat och vem visste vad som försiggick i Jennys liv? Inte Ernesto i varje fall. Han tvekade därför en kort stund innan han bestämde sig.

Kapitel 50: Smutsiga erbjudanden

Under tiden de tittade på filmen kröp Nellie allt närmare Johannes. Trots att hans kompis Aron var där med dem ville hon känna hans kropp mot sin och den trygghet han erbjöd när någon scen blev på gränsen till för skrämmande för henne. Till slut satt hon alldeles intill honom med kinden lutad mot hans överarm. Hade hon varit längre så hade hon lutat den mot hans axel men Johannes var så lång att hon helt enkelt inte nådde högre. Det gjorde ingenting. Nellie tyckte om att han var så mycket större. Det var delvis däri tryggheten låg. Under långsammare scener där det inte hände så mycket tittade hon snett uppåt och betraktade Johannes ansikte som var helt fokuserat på skärmen utan att lägga märke till henne. Någon gång tittade hon bort mot Aron också där han satt i fåtöljen och följde händelserna i filmen utan att lägga märke till någon av dem. Hon gillade Aron. Det var Johannes bästa kompis. Inte bästa kompis i vanlig bemärkelse. Snarare var det den av hans kompisar som Nellie tyckte bäst om. Han kom över till Johannes lägenhet ganska ofta och när Nellie var där brukade de ha roligt alla tre. Filmen fortsatte och mysteriet om vem som kunde vara seriemördaren var så uppenbart att alla tre redan visste svaret. Det var mer en fråga om att få se ett spektakulärt slut vid det här laget och de väntade alla förväntansfullt på hur filmmakarna skulle presentera det för dem där de satt. Det visade sig snart att filmen var precis lika uppenbar som de hade trott. Pappan var mördaren och dottern var nära att stryka med hon också innan den osannolika hjälten kom in i bilden och räddade situationen. Självklart låg inte pappan kvar på den plats där han dött när slutscenen tonade ut i svart. En öppning för en uppföljare såklart. Snart började de vita eftertexterna rulla över den svarta bakgrunden och filmen var slut.

Kapitel 48: Provocerad till handling

Det var en vardag som de flesta andra när Moa gick omkring i lägenheten och skruvade på sig på ett sätt som Anton tyckte sig känna igen, men när han frågade henne vad som var fel gled hon undan med blicken och ville inte svara. Andra gången han frågade gjorde hon likadant och Anton tog därför tag om Moas båda axlar, höll henne stilla framför sig och tittade allvarligt på henne. Moas blick sjönk när hon tvingades möta den undran som syntes i Antons ögon och när han med ena handen lyfte på hennes haka så att hon måste se in i hans var osäkerheten tydlig. "Vad är det Moa?" frågade han försiktigt och inväntade det svar hennes mjuka läppar förberedde. När hon tvekade för länge upprepade han frågan och Moa måste slutligen säga vad det var som gjorde henne rastlös. "Jag vill göra en sak för dig" viskade hon och tittade blygt upp i hans ögon som omedelbart mjuknade när han hörde svaret. Istället log Anton åt hennes förlägenhet och strök med ett par stora fingrar över hennes lena kind. "Det låter ju trevligt. Gör det då" svarade han och såg hur Moa slets mellan tillfredsställelse av hans smekning och osäkerhet av sin egen intention. Hon tittade ned på nytt och samlade mod. Sedan lyfte hon blicken igen och fortsatte. "Kommer du ihåg det där vi köpte för ett tag sedan?" Anton såg oförstående ut. "Jag vet många saker vi köpt på sista tiden sötnos, men jag har ingen aning om vad du tänker på" svarade han och inväntade en förklaring. "Jo visst, men det där vi köpte på den konstiga affären du vet" fortsatte Moa kryptiskt och plötsligt förstod Anton precis vad hon menade. Hans ansikte sken upp i ett nytt leende i vars glädje en annan känsla illa doldes. "Men Moa då, menar du handbojorna?" frågade han tillbaka för att Moa inte skulle kunna komma undan sin egen tanke. Han såg skammen som omedelbart avtecknade sig på hennes kinder och kunde inte låta bli att le ännu större. Inte för att håna henne utan för att hennes skam attraherade honom.

Kapitel 34: Hallonflickan II

Matilda satt och gjorde sin läxa i matte. Hon gillade det inte alls. Matte var inte hennes favoritämne direkt. Till imorgon skulle de ha gjort två hela sidor med uppgifter som gick ut på både multiplikation och division. Matilda kunde inte alls koncentrera sig på talen. Hennes tankar vandrade hela tiden och hon fick inget gjort. Det som hennes tankar vandrade till var mannen med hallonbuskarna. Robert hette han tydligen. Matilda undrade hur gammal han var. 40 kanske? Nej, inte riktigt så mycket. 30? Förmodligen någonstans mittemellan. Han verkade iallafall jätteintresserad av henne. Hon rös nästan när hon tänkte på vad de hade gjort. Vilken tur att hon sprungit runt till framsidan av hans hus där i slutet som hon gjort. Annars kunde det gått illa. Hon ville inte att Robert skulle råka illa ut för det de gjort. Det var ju lika mycket hennes fel. Kanske mer än hans egentligen. Hon hade ju stått kvar sådär med putande rumpa lite extra för att han verkligen skulle titta på henne. Matilda bestämde sig för att det nog var mest hennes fel ändå. Det fick henne att skämmas, men samtidigt gillade hon ju hur det hade känts. Både när de kysste varandra och när de slickade på varandras fingrar. Det kändes lite snuskigt och hon hade ju känt det där hårda mellan Roberts ben. Hon rodnade över sin mattebok. Hon skakade bort tankarna och försökte lösa några tal. Det var inte de svåraste talen någonsin, men det gick långsamt framåt när hon inte kunde koncentrera sig.

Kapitel 33: Hallonflickan I

Matilda hade gått förbi det där huset fler gånger än hon kunde minnas. Det var något lite kittlande med att ägaren till huset tittade så på henne när hon gick förbi. Han var nämligen ofta ute i trädgården och påtade, så hon hade sett hans lystna blickar flera gånger. Han var äldre än henne och hon borde egentligen inte tänka som hon gjorde, men hon kunde inte hjälpa det. Det var inte bara uppmärksamheten utan något mer. Matilda kunde inte riktigt sätta fingret på det men visst hade hon tänkt på honom flera gånger när hon varit helt själv. Nu promenerade hon gatan fram och kom på sig själv med att nyfiket lyfta på huvudet och nästan gå lite på tå emellanåt när hon försökte få syn på mannen i den där trädgården. Var han ute idag eller inte? Hon hoppades att han var det, men skämdes inför sig själv när hon insåg vad hon tänkt för något. Hon närmade sig huset men såg ingen i trädgården. Matildas ansikte tappade lite av sitt solsken när hon insåg att hon inte ens skulle få se honom idag. Hon spanade in mot trädgården när hon gick förbi. Ingen man där. Hon suckade besviket, när hon hörde en röst. "Du där, ja, du!" Rösten kom inifrån trädgården och Matilda stelnade till. Han lät nästan arg. "J-jag?" svarade hon försiktigt. "Precis du" fortsatte rösten. Matilda gick tillbaka ett par steg och fick syn på ägaren till huset.

Kapitel 28: En fotograf som går för långt

Hanna hade lärt känna Jonathan för bara några veckor sedan. Därför blev hon desto mer förvånad när han frågade henne om hon ville agera modell för honom. Smickrad också såklart, men egentligen mest förvånad. Jonathan var hobbyfotograf och hade en improviserad studio uppsatt i sin lägenhet. Det var i denna Hanna skulle posera på olika sätt med olika rekvisita. Att Jonathan dessutom såg bra ut störde henne inte direkt. Kanske var det i själva verket ett av de tyngsta skälen till att hon till slut tackat ja. Det var ju ett bra tillfälle att få lite tid ensam med honom. En bra chans att lära känna varandra. När Hanna frågat om hon inte var för kort för att vara modell hade Jonathan bara skrattat och sagt att han väl fick använda mindre saker som rekvisita då. Dagen var kommen för mötet och Hanna var på väg hem till honom. Med sig hade hon en väska med olika kläder och skor. Jonathan hade inga att låna henne utan litade på att hennes egen garderob kunde tillgodose alla eventuella behov. Eftersom Hanna inte visste vad för sorts bilder han hade tänkt sig hade hon tagit med sig lite olika sorters kläder. Dessutom både låga skor och några högklackade. Längst ner i väskan hade hon något annat. Sexiga underkläder. Det var knappt att hon ville erkänna det för sig själv, men om han ville ta några foton som var lite mer avklädda så kunde hon tänka sig det också. Inte naket, men åtminstone kunde hon tänka sig att visa lite hud. Då kunde det vara bra med olika sorters trosor. Hon hade skämts när hon packat ner dem. Ångrat sig och lagt tillbaka dem i garderoben men sedan lagt ner dem i väskan igen. Bara för att hon hade dem med sig innebar ju inte det att hon måste ta sådana foton. Det fick visa sig under fotograferingens gång.

Kapitel 13: En inställd biofilm

Malin gick omkring i sin lägenhet och väntade. På dörrklockan eller telefonen. De hade inte planerat så noga hur kvällen skulle fortlöpa. Nu var hon färdig för tidigt och därför rastlös. När hon stod i hallen en stund och stirrade på dörren hörde hon ljud i trapphuset. Kunde det vara Jonas? Hon motstod impulsen att gå fram och kolla genom den lilla linsen. Tänk om det var Jonas och han såg henne från andra sidan. Det hade varit pinsamt. Istället stod hon på helspänn och väntade på att det skulle ringa till. Istället dog ljuden sakta bort. Malin slappnade av igen och gick in i köket. Hon visste inte alls vad hon skulle göra där egentligen, men hon kunde ju inte stå i hallen och lyssna som ett fån, tänkte hon. Hon tog fram ett glas och började hälla upp vatten i det. Precis då ringde det på hennes dörr och hon hoppade till en aning. Mer av förvåning än av rädsla. Hon ställde ner glaset och gick exalterad tillbaka till hallen. Hon tittade genom linsen och såg Jonas stå på andra sidan. Han hade förmodligen sett henne när hon kom fram till dörren, för han stod och gjorde en ganska övertygande imitation av en zombie där på andra sidan. Malin låste upp och tryckte ner handtaget. Sedan tittade hon ut. "Hej!" nästan kvittrade hon glatt, och Jonas tog ner händerna och försökte se överraskad ut. Som om Malin hade kommit på honom. "He…  Hej!" svarade han glatt och fortsatte sedan med allvarlig röst; "Vill ni köpa majblommor?" Malin tittade på honom som om han var en idiot. Hon log till slut och skakade på huvudet åt honom. Jonas stod kvar och försökte se sårad ut. "De är jättefina. Jag lovar!" fortsatte han. "Jaja, jag tror dig. Kom in nu" svarade Malin honom och höll tillbaka ett undertryckt skratt. Jonas kom in i hallen och stängde dörren bakom sig. "Jag lovade mina föräldrar att bara sälja i dörröppningen. Inte gå in hos någon..." sade Jonas när han tog av sig jackan och hängde upp den på en galge. "Jag tror dig" spelade Malin med och fortsatte; "men jag är rätt snäll. Du behöver inte vara orolig." Jonas tittade granskande på Malin från topp till tå. Han passade på att titta extra noga på henne, med det spontana rollspelet som ursäkt. "Du ser inte så snäll ut" började han och fick genast en ond blick av Malin. "men väldigt snygg å andra sidan" slutförde han meningen och fick Malin att skina upp igen. Jonas fick av sig sina skor till slut och följde därefter Malin in till köket.

Kapitel 11: Smygtittaren vid tjärnen

Jag är ingen fanatisk älvbadare, det är lika bra att klargöra direkt. Älvar är kalla med starka strömmar. Själv föredrar jag en varm insjö i södra Sverige. Någon sorts mellanting mellan dessa två extremer får väl den norrländska tjärnen anses vara. Varm som en skånsk insjö, svart vatten som inte liknar något annat men med en sorts norrländskt lugn över sig. Åtminstone de lite mer okända små tjärnarna som ligger långt ut längs en grusväg ute i skogarna. Man kommer dit, ofta på natten, och det enda som stör vattenytan är några bromsar som envetet letar efter någon att ta ett bett av. Det var ungefär vad jag och ett par kompisar förväntade oss när vi kom fram till den tjärn vi hittat på en karta. Vi fick rätt. Det fanns inte en människa där och det var inte så konstigt egentligen eftersom det var sent på natten när vi kom dit. Helt mörkt var det inte. Det blir ju aldrig det där uppe. Vi slog oss till slut ner på en liten brygga när vi gått de kanske 300 meterna genom tallskogen och över en liten kulle. Den var knappt tillräckligt stor för oss alla tre. Alla var lika trötta efter flera dagars hårt slit. Nu var det sista natten innan vi skulle ta oss söderut igen till hemtrakterna. Hög tid att bada med andra ord. Vi slet av oss kläderna och slängde dem på backen innan vi helt sonika vände oss om och hoppade i det svarta vattnet. Det var varmt. Det tog inte mer än ett par sekunder att vänja sig vid temperaturen. "Se, vad var det jag sa?" ropade jag till Jacob och Stoffe. "Det var fan asbra det här!" svarade Jacob. Stoffe dök ner under vattenytan utan att svara. När han inte kom upp igen på en bra stund tittade jag och Jacob på varandra. "Ska jag dyka efter honom" frågade Jacob mig. "Nej, vänta lite till. Han är alltid full av dåliga idéer, det vet du" svarade jag. Jacob nickade och simmade ett par armtag åt sidan. Känslan runt mina fotleder kom ändå som något av en chock. Något drog mig ner i vattnet och jag sparkade omkring mig för att komma loss. Jag trodde först jag snott in mig i någon gren eller rot men det visade sig självklart vara Stoffe som jävlades. När han kom upp och kippade efter andan skvätte jag därför vatten mot hans ansikte. Han kunde inte andas men inte heller sluta skratta. Efter en stund fick han tillbaka andan, utan kallsupar till min förtret. "Jävligt gött vatten här Fredrik, bra tips!" Vi badade i ungefär en halvtimme innan vi tröttnade och gick upp igen.