tisdag 28 augusti 2012

Kapitel 35: Terminsstarten på Lunds universitet

På gården till universitetshuset i Lund stod studenter, blivande studenter och säkert några som inte alls var studenter också, utspridda på grusplanen i väntan på att dörrarna till Palaestra skulle öppnas. Det var i just det huset som uppropet skulle äga rum. Karolina hade läst informationsbladet säkert tio gånger för att vara helt säker. Precis söder om Paradisgatan och mittemot Kungshuset, som om det senare var något man självklart kände till även som ny student i Lund. Det kunde ju vara precis vilket hus som helst, tänkte hon första gången hon läste beskrivningen. Det rådde däremot inget större tvivel om att hon kommit rätt. Med stora bokstäver stod det Palaestra på husfasaden, som i övrigt var täckt av lummig murgröna och såg sådär respektingivande ut som bara gamla hus gör. De flesta som stod där var unga, säkert komna direkt från gymnasiet. Några få var ändå äldre och enstaka personer såg ut att vara närmare 40 än 20. Det där syntes inte bara på utseendet utan också på självsäkerheten, som om introduktionsmötet bara var ett i raden av ett hundratal. Så var det inte för Karolina. Detta var hennes första riktiga kontakt med universitetet. Efter uppropet var hon officiellt en studentska. Hon såg redan fram emot morgondagen då den första riktiga föreläsningen skulle äga rum. Fortfarande var det några minuter kvar tills klockan blev prick. Gruset knarrade under skorna när hon vred sig runt för att titta på... Hon visste inte vad hon letade efter. Något bara, vadsomhelst. I mumlet hörde hon någon säga att mötet inte skulle börja förrän kvart över. Någon annan sade emot. Karolina var glad att hon kommit i god tid så att hon slapp vara nervös för att komma för sent och behöva smyga in i salen och göra bort sig. Det hade inte varit en bra start på studentbanan.





Plötsligt öppnades dörren till byggnaden från insidan, av en kvinna i medelåldern. Hon tittade på församlingen av blivande studenter genom ett par glasögon med tjocka bågar, vars ändar satt ihop med ett färgglatt band som löpte runt nacken. Karolina var beredd på att höra om hon sade namnet på kursen, eller åtminstone kurskoden, men kvinnan log snabbt och gick sedan in igen. Den förvirrade församlingen av ungdomar avancerade försiktigt mot dörren och snart blev det kö. Karolina nöjde sig med att anta att detta var dörren även hon skulle in genom och ställde sig i kön hon också. Snart kom hon in och folksamlingen rörde sig i klunga inåt och åt höger. Plötsligt befann de sig i en sorts kapprum, men ingen hängde av sig sina kläder, så det gjorde inte Karolina heller. Det var inte mer än första september och än hade det inte blivit så kallt att folk hade särskilt mycket utekläder på sig. En dubbeldörr stod öppen en bit bort och när Karolina följde med strömmen in fann hon sig plötsligt i en enorm hörsal, med sittplatser på avsatser hela vägen bort till bakre väggen. Framför henne slog sig en kille med slarvig klädstil ned. Några tjejer som verkade känna varandra satte sig på raden bakom honom. Karolina stod helt stilla och visste inte vart hon skulle ta vägen. Hon kände ingen hon kunde sätta sig med. Hon började gå upp för trappan, längs sidan av bänkraderna, för att inte stå i vägen och beslöt sig slut för en rad som verkade lika bra som alla andra. Hon slog sig ned och tog upp ett kollegieblock från väskan. Informationsbladet var instucket mellan första bladet och det lite tjockare omslaget av färgad och hårt pressad kartong. Hon lyfte på första sidan och lade in bladet bakom så att hon fick plats att skriva. Pennan måste hon ju ha också. Hon öppnade väskan igen och fiskade upp stiftpennan som hon lade intill blocket. Nu var hon beredd. Nu fick de börja när de ville, vare sig det blev prick eller kvart över.



Glesheten mellan de sittplatser som ockuperats minskade alltmer efterhand som tiden gick. Snart var de flesta platser tagna och några stackare som kommit sent, som kanske inte hittat lika snabbt till byggnaden som Karolina själv, tittade in genom dörren och letade förtvivlat efter en plats att sätta sig på. Var de verkligen så många som skulle läsa den här kursen? Karolina hade trott att de skulle vara en sådär 30 personer, som mest 50. Det verkade som att den siffran måste korrigeras en bra bit uppåt. Till slut tog de nervösa ansiktena i dörröppningen slut och samma kvinna som öppnat ytterdörren gick bort till salens dörr för att stänga den och påbörja introduktionsmötet. Karolina tittade sig omkring i salen under tiden. Hår och bakhuvuden var nästan det enda hon såg framför sig. Vid sidan om sig ett mindre antal profiler av mestadels pigga och uppmärksamma ansikten. Någon enstaka person hängde över sin bänkskiva som om han eller hon var kvar i högstadiet, till synes helt ointresserad av den förestående informationen. Karolina vände sig om och tittade bakåt. Samma syn där. Ett par sömniga ansiktsöar som flöt omkring i ett hav av allvarlig uppmärksamhet. Hon vände sig en aning åt höger och märkte att killen snett bakom tittade på henne. Han log åt henne som att han studerat hennes rörelser en längre stund och Karolina blev plötsligt självmedveten på ett sätt som var en smula pinsamt. Hon besvarade leendet helt snabbt och vände sig framåt istället. Med ansiktet i den riktningen slöt hon ögonen och förklarade tyst för sig själv att hon var dum. Varför måste hon vara så nyfiken? Nu tyckte den där killen säkert att hon var helt bortkommen och töntig. Första dagen dessutom. Hon öppnade ögonen och såg hur kvinnan vid katedern plockade fram en pärm, som hon öppnade och ögnade igenom. "Vi börjar med ett upprop" deklamerade hon med hög röst så att alla skulle höra.



Niklas kunde bara inte släppa henne. Redan i Lundagård, utanför huset, hade han lagt märke till henne och försökt låta bli att titta för länge på en och samma gång. Det var något med hennes utseende som gjorde att ögonen ville dras dit hela tiden och han måste hindra sig genom att medvetet titta åt ett annat håll, för att inte stirra på henne som ett fån. Sedan, när de kom in och hon stod stilla nedanför trappan gjorde han samma sak för att låta henne välja plats först. När hon valt sin sittplats väntade han ytterligare några sekunder för att det inte skulle vara alltför tydligt att han satte sig bakom henne medvetet. Därefter, när hon tittat sig omkring i salen, då fick de ögonkontakt. Bara helt kort, men trots att andningen upphört nästan helt av spänningen så lyckades han åtminstone fyra av ett leende mot henne. Det var svårt att avgöra hur hon reagerat. Visserligen log hon tillbaka, men omedelbart därefter vände hon sig om och tittade inte bakåt mer. Niklas var villrådig och kände att han måste göra något för att de skulle få kontakt igen. Kvinnan vid katedern slog upp sin pärm och meddelade intentionen att hålla upprop. Tankarna virvlade omkring och han fick till slut en idé. Han lutade sig fram och knackade på tjejens axel medan han med andra handen lade sin penna mellan benen så att den inte skulle synas. Hon vände sig om och tittade förvånat på honom. Niklas log igen, hon också. Han lutade sig ännu längre fram och viskade. "Ursäkta, kan jag få låna en penna av dig?" Det var inte särskilt originellt men det fick duga. "Jag är en idiot och glömde helt bort att ta med en" lade han till och kände en stor lättnad när hon leende nickade, för att sedan vända sig om och ta upp en ur sin väska.



"Aspgren" hördes kvinnans röst nedifrån katedern, men Niklas tog emot pennan med ett leende av spelat desperat tacksamhet och lyssnade inte alls. "Jag heter Niklas" viskade han och tittade frågande på den söta tjejen som fångat hans intresse så. Hon skulle precis svara när Niklas insåg att kvinnan där nere upprepat hans namn två gånger. Med vild blick sträckte han upp handen och lämnade tjejen åt sitt eget öde. "Här!" ropade han. "Jag är här!" Kvinnan böjde sig ned över sin pärm och gjorde en anteckning. "Jag får be om lite mer uppmärskamhet, tack. Så kanske vi blir klara med det här uppropet och kan övergå till väsentligheterna sen." Niklas harklade sig ursäktande och försökte låta bli att titta sig omkring. Det var så korkat. Han visste ju mycket väl att han var en av de första att bli uppkallad vid varje sådant upprop. Tjejen framför honom hade vänt sig framåt igen och chansen att säga något mer var förlorad. Istället fick han nu sitta och lyssna när uppemot 80 personers namn uttalades, blev uppenbart fel uttalade, ibland inte lika uppenbart fel uttalade men likväl fel uttalade och han irriterade sig på det som hänt, mer och mer för varje uppsträckt hand. Så kom han på det! Det var ju faktiskt bara att vänta på att hon sträckte upp handen så skulle han få reda på hennes namn. Det tog lång tid. Efter ett tag började han undra om hon gått till fel introduktionsmöte, men hon kunde ju heta Östh eller något liknande förstås. Eller kunde hon verkligen det? Det var något med hennes utseende som talade emot den saken. Något vagt utländskt. Han skulle inte säga att hon såg exotisk ut. Det var att dra det för långt, men, aningen sydländsk på något diffust vis. Hennes hy var solbränd, liksom många andras visserligen, men mer naturligt brun. Som att den brukade ha en färgton som inte skiljde sig så mycket från den hon hade nu. Plötsligt sträckte hon upp handen, och Niklas hade varit så försjunken i sina tankar om hennes hudfärg att han inte ens lyssnat på katederkvinnan. Men han hade tur. Katederkvinnan i sin tur såg inte hur hon sträckte upp handen och sade namnet på nytt. Bara förnamnet. Längre hann hon inte förrän hon fick syn på Karolinas uppsträckta och viftande hand. Så hon hette alltså Karolina. Niklas skrev ned namnet på första sidan i sitt uppslagna kollegieblock.



Efter att uppropet avslutats följde information om kurslitteratur, var den med fördel kunde inhandlas och inte minst några tips om var begagnad dito fanns att hitta om man hade lite tur och dessutom var snabb. Byggnader där föreläsningssalarna låg beskrevs och pekades ut på en presentation, som projicerades mot en vit duk längst fram i salen. Någon reserv räckte upp handen och framlade sitt ärende men ombads vänta tills mötet var slut. Kursplanen gicks igenom, uppsatta mål presenterades och studenterna fick information om en obligatorisk föreläsning i informationssökning, som skulle hållas av bibliotekarien på lämpligt bibliotek. Den senare informationen mottogs av spridda suckar i hörsalen. Det fanns tydligen en hel mängd bibliotek att hålla reda på. När mötet var slut och bara reserverna stannade kvar kom Karolina ut på gårdsplanen, Lundagård som hon först nu fått veta att den hette, och hon stannade upp ett ögonblick för att smälta all information, som hon tydligen förväntades komma ihåg. Som tur var hade hon antecknat nästan allt. Hon tänkte inte misslyckas på en så dum sak som att inte ha lyssnat ordentligt. Sedan tänkte hon på killen som suttit bakom henne. Niklas hette han tydligen. Hon log för sig själv när hon påminde sig om hur han fått eld i baken då han insåg att det var hans namn som kallades upp. Leendet blev till ett fniss. Ur väskan tog hon upp kollegieblocket och ögnade igenom sina anteckningar snabbt. Det var nog lika bra att titta in i den där bokhandeln som sålde begagnad litteratur med en gång. Om man skulle tro på kvinnan som höll i informationsmötet så kunde de böcker man var ute efter försvinna på bara ett par timmar. Ingen tid att förlora alltså. Hon vände helt om och började gå mot det vita Universitetshuset för att komma fram innan alla andra kursare hann före. Hon kom inte mer än ett par meter förrän någon knackade henne på axeln. Karolina vände sig om och fick syn på Niklas. Eftersom han var den enda som pratat med henne hittills kunde hon inte låta bli att le. "Hej Karolina!" sade han glatt och hon blev genast lite förvirrad. Hur kunde han veta att hon hette så? Just ja, uppropet. "Vill du ha din penna?" frågade han och viftade med den mellan två fingrar. Hon hade helt glömt bort att fråga om den efter mötet och tog leende emot den medan hon sa tack. Så kom hon på att det var nu det gällde på sätt och vis. Om hon bara sade något mer så kände hon plötsligt någon i sin klass. Nåja, nästan i alla fall. "Du kan få den om du vill" sade Karolina, för att ha något att säga. Det var ett billigt pris för att lära känna någon i en helt ny stad. Niklas log finurligt mot henne när han skakade på huvudet. "Det är lugnt. Jag har en egen" svarade han och drog upp en annan penna ur fickan. "Vi ses imorgon på föreläsningen!" sade han med ett leende innan han vände sig om och gick därifrån, utan att med ett ord förklara sig.



De följande dagarna träffades de verkligen också på föreläsningarna. Eftersom de alltid började kvart över och inte prick, och eftersom Karolina var mån om att alltid vara där i god tid, så föll det sig så att de började prata lite innan föreläsaren kom, lite i pausen och sedan lite till efter att föreläsningarna var slut. Snart hade tre föreläsningar avverkats och om inte alls länge var det helg. Torsdagsföreläsningen var svårare än de tidigare hade varit, såtillvida att den var mer teoriintensiv och mindre anekdotisk, och när den var slut träffades Karolina och Niklas utanför huset för att prata lite om det som föreläsaren sagt och skrivit upp. "Jag tycker den här var svårare än de andra" sade Karolina och tittade mot huset som om svaret på hennes frågor skulle vara skrivna i teglet. Niklas nickade och höll med. "Det börjar bli dags att läsa ikapp i litteraturen känns det som" lade han till och nu var det Karolinas tur att nicka. "Ska vi gå igenom våra anteckningar tillsammans ikväll? Vad säger du om det?" Karolina tyckte också att det var en bra idé. "Absolut! Men var då? Biblioteket stänger väl vid sex?" Niklas begrundade det hon sagt och låtsades tänka efter. "Vi skulle kunna vara hos mig" föreslog han, men såg noga till så att det inte skulle låta som att han tänkt den tanken förut. Att spela spontan var inte lika lätt som att fejka eftertänksamhet och han väntade spänt på Karolinas svar. Hon tittade på honom, sedan på huset de nyss kommit ut ifrån. Hon funderade på hur bra idé det där egentligen var och försökte hålla tillbaka den känsla som inom henne drog henne mot det svar som hon redan visste att hon skulle komma att välja. "Ja, varför inte?" blev svaret till slut, en kompromiss mellan det hon tänkt svara och det hon egentligen ville säga. "Hur dags?" lade hon till. Niklas bet sig i sidan av underläppen, så att den fick en skev och utputande form, medan han tänkte. "Klockan sju. Vad sägs om det? Då hinner jag träna innan du kommer." De var överens om tiden och Karolina fick Niklas adress. Han bodde på ett studentområde, precis som hon trodde, och i en studentkorridor skulle hon både känna sig trygg och lättsam på samma gång. Det var perfekt!



Niklas satt i sin soffa och slog ihjäl tid genom att spela TV-spel när klockan blev halv sju. Det där med träningen var en lögn. Visst tränade han, men det hade han gjort igår och han hade inga planer på att göra det idag också. Just för stunden när han pratade med Karolina verkade det bara som en bra sak att säga. Dessutom gav det honom en utmärkt orsak att vara nyduschad när hon väl kom. Böckerna till kursen låg slängda på soffbordet sedan han kommit hem från föreläsningen. Han orkade inte läsa någon av dem just idag. De skulle ju diskutera anteckningarna de gjort, inte böckerna. De fick vänta lite till. Klockan gick mördande sakta framåt nu, men när den började närma sig tio i så insåg Niklas att det vore dumt om de skulle sitta på varsin sida av bordet. Han ville hellre komma nära Karolina, kunna titta på henne på riktigt nära håll och känna doften av henne, av hennes hår. Alltsedan han börjat den här kursen hade han inte kunnat sluta tänka på henne. Hennes ögon, ansiktet, de där brösten som han föreställde sig var både mjuka och sköna. Personligheten som var så tilltalande och hennes sätt att argumentera, mjukt, lite försiktigt. Aldrig arrogant. Rumpan dessutom. Hur många gånger hade han inte vänt sig om när de gick åt skilda håll från föreläsningarna, för att i smyg titta en extra gång på den? Inte så värst många gånger visserligen, eftersom de ännu inte haft så många föreläsningar, men den var lika sexig för det. Rundad och lite halvt utputande, sådär så att han helst av allt hade lagt händerna under den när de pratade, för att lyfta den och känna dess mjuka konturer mot fingrarna och handflatorna. Inte ens Karolinas ben gav honom någon ro. Niklas skakade på huvudet för att med samma rörelse skaka av sig de på tok för angenäma tankarna. Han måste hålla sig i skinnet. Hon förväntade sig att de skulle plugga tillsammans och det tänkte han göra, hur jobbigt det nu än var att inte få röra henne som han ville. Ändå borde de helt avgjort sitta på samma sida av bordet när de diskuterade anteckningarna. I brist på bättre idéer reste Niklas sig och hämtade några klädesplagg att lägga på skrivbordsstolen. Man kan ju alltid skylla på att man nyss tvättat, tänkte Niklas och tittade sedan på klockan. Fem i sju. Ännu återstod lite tid.



När hon kom fram till studentområdet som Niklas bodde på började Karolina leta efter rätt hus. Enorma röda bokstäver talade om att det ena huset var D, ett annat hette P, men det var inget av dessa som hon letade efter. Huset hon sökte finna borde, enligt samma logik, prydas av ett stort R och när hon gått igenom nästan hela området så fann hon det till sist på vänster sida. Hon öppnade portdörren och steg in ett trapphus. En trappa i betong löpte uppåt i en lång vriden vänstersväng och bredvid denna fann hon hissdörren. Karolina steg in, tryckte på rätt våningsknapp och så bar det långsamt iväg uppåt. När hon kommit till rätt våning visade det sig att man inte kunde komma igenom dörren till korridoren. Det var en ganska tunn dörr, med infattat glas, så hon kunde se lite snett åt sidorna men inte långt mer än så. Korridoren var märkligt nog helt tom. Bredvid dörren till höger fanns små postfack på väggen och när hon avfärdat några av dem så fann hon till slut Niklas. En liten knapp bredvid namnet antydde att man kunde ringa på och det var precis vad hon gjorde. Hon ställde sig bredvid postfacken, väntade och strax därefter kom mycket riktigt Niklas till dörren, med ett leende på läpparna, uppenbarligen glad att se henne. Karolina smittades av leendet och log tillbaka när hon steg innanför dörren. "Jag bor till höger här" sade Niklas och ledde vägen in i korridoren. Karolina nickade men kände sig samtidigt förvirrad. Hon tittade bakom sig och sedan framåt mot Niklas igen. Borde det inte finnas ett kök någonstans? När de kom fram till rätt dörr förstod hon. Huset de befann sig i bestod inte alls av studentkorridorer utan vanliga lägenheter, om så anpassade för studenter. Nåja, tänkte hon, nu var hon ju ändå här. Det spelade ju faktiskt inte så stor roll.



"Välkommen till casa Niklas" sade Niklas skämtsamt när Karolina stängde dörren efter sig. Han stod kvar framför henne medan hon tog av sig skorna och när hon ställt dem på skohyllan sken han upp i ett nytt leende. "Ska vi ta och gå in i salongen kanske?" Karolina nickade med ett ironiskt leende på läpparna och följde efter honom in i rummet. Den så kallade salongen, i själva verket det enda rummet, bestod av en soffa, ett skrivbord med en av tvätt belamrad stol, en säng, framför soffan ett bord och så en TV på andra sidan av rummet. "Ingen dålig salong" sade hon, mest för att säga något, och Niklas snörpte omedelbart på munnen som om han blivit grovt förolämpad av hennes ord. Karolina var ännu inte säker på om hon ångrade vad hon sagt eller ej. "Här har bott bodde grevar och baroner ska jag få be att tala om" svarade Niklas med en uppenbar lögn som fick Karolina att skratta till. "Det tror jag säkert" svarade hon därför med ett lätt drag av sarkasm i röstläget. Niklas lyfte på ögonbrynen av spelad förvåning över hennes sätt att uttrycka sig men gestikulerade omedelbart därefter mot soffan. "Vi kanske ska fokusera på anteckningarna istället. Husets historia kan jag berätta mer om någon annan gång." Karolina himlade med ögonen och följde Niklas förslag. Hon satte sig ned i soffan och plockade ur väskan fram sitt kollegieblock som hon öppnade och lade på det lilla bordet. Niklas drog fram skrivbordsstolen till bordet och tittade missnöjt på kläderna. Sedan ångrade han sig och sköt tillbaka den igen, efter att ha slängt en snabb blick mot sängen, som tycktes vara hans första idé för alternativ förvaring åt kläderna. "Det är kanske bättre att vi sitter bredvid varandra.." sade han dröjande. Karolina ryckte mjukt på axlarna med ett litet leende på läpparna. Hon hade faktiskt inget alls emot om han satte sig intill henne. "Det blir ju lättare att se bådas anteckningar då" svarade hon, som för att släta över något pinsamt som inte behövde sägas högt.



Även Niklas slog upp sitt block efter att ha tittat lite hastigt på Karolinas anteckningar. I samma ögonblick som hans första blad syntes ursäktade han sig för sin fula skrivstil och Karolina skulle precis säga att det absolut inte gjorde någonting, att hon inte skrev så fint själv, när hon såg hur illa det faktiskt stod till med Niklas sätt att plita ned oförståeliga krumelurer på papper. Hon kunde inte låta bli utan började skratta, men försökte hålla tillbaka skrattet utan att det gick så bra. "Förlåt... men... ja, du får nog översätta en del av det där" utbrast hon och fortsatte skratta. Niklas började också skratta och Karolina tittade mot honom, när det skrovliga skrattet föll över hans läppar som en ojämn flod av mysigt oljud. Han vände sig mot henne också och deras blickar möttes, lite för länge för att det skulle kännas helt naturligt. Karolina tittade bort först och lade sitt block tillrätta på bordet i en lite för nervös rörelse. Niklas sade ingenting men när hon tittade tillbaka mot honom vände han snabbt blicken mot bordet. Hon hade inte bara inbillat sig! Karolina blev konstigt varm inombords och försökte förtvivlat komma på något att säga för att det inte skulle bli mer pinsamt. "Vill du ha något förresten?" frågade Niklas innan hon kom på ett lämpligt ämne. Hon hann inte svara förrän han föreslog en kopp te. Karolina nickade glatt åt förslaget. "Vänta här. Jag är strax tillbaka!" sade Niklas samtidigt som han reste sig från soffan.



Han plockade fram koppar ur ett köksskåp och hällde vatten i dem från kranen. Därefter öppnade han luckan till mikrovågsugnen, ställde in kopparna och stängde den igen och ställde slutligen in den på två och en halv minut. Det var kanske inte det mest raffinerade sätt att värma vatten på, men Niklas fann det enkla faktum att han studerade vara ursäkt nog för valet av uppvärmningsmetod. Han kunde gått ut i rummet till Karolina medan kopparna snurrade runt där innanför ugnsluckan men istället stod han och stirrade på deras rörelser medan han tänkte. Hon var minst lika söt nu som på föreläsningarna. Sötare faktiskt. Hennes kropp sedan. Niklas suckade drömskt när han såg Karolina för sitt inre. Han ville så gärna röra henne. Smeka hennes kinder och läppar, brösten också, för att inte tala om hur mycket han ville följa kurvan som utgjorde hennes rumpa! Men han måste komma på hur det skulle gå till. Han ångrade redan att han inte planerat något smart sätt på förhand. Tankarna avbröts när det plingade till från ugnen och i samma ögonblick slocknade lampan innanför luckan. Niklas öppnade den och fick ut kopparna som rök av vattenånga nu. Från en låda fixade han fram tepåsar, som han stoppade ned i kopparna och sedan tog han en i var hand och gick in rummet. Han satte ned den ena koppen framför Karolina och sedan den andra framför sin egen plats. Därefter lämnade han rummet på nytt och hämtade en rulle med hushållspapper så att de kunde lägga de blöta tepåsarna någonstans. Idén om att ta in ett tefat slog honom inte ens, troligen av det enkla skälet att han inte ägde några tefat.



"Tack!" sade Karolina när Niklas kom tillbaka och satte sig, och hennes ansikte strålade som om det där téet varit en ovanligt fin present på hennes födelsedag. Niklas kunde inte låta bli att le tillbaka när hon strålade på det sättet. Han såg henne lyfte upp tepåsen och hålla den ovanför koppen så att vattnet fick rinna av. Han drog av en rejäl bit papper, vek det ett par gånger och lade det i mitten mellan deras block. Karolina lade påsen på papperet som omedelbart blev gult i en fläck som mörknade en aning och expanderade, innan den sansade sig och fann sin naturliga storlek. Niklas gjorde likadant med sin påse och sedan lyfte de sina koppar och blåste i dem innan de förde dem mot sina läppar för att dricka. När Karolina fått i sig en liten klunk tittade hon mot det gulnade hushållspapperet och sedan mot Niklas, sedan mot papperet igen. "Har du lärt dig det där tricket av någon av de där baronerna eller?" frågade hon med syrlig ton. Niklas, som fortfarande satt med koppen mot läpparna, gjorde stora ögon åt kommentaren och hostade till. Skrattet fick honom att sätta téet i halsen och han försökte så skyndsamt som möjligt sätta koppen på bordet för att inte spilla ut resten på benen. Det lyckades inte helt utan på ena byxbenet syntes snart en halvstor, mörk och ångande fläck. Niklas både grimaserade av smärta och skratt på samma gång men Karolina såg bara förskräckt ut när han gned mot det våta och varma. Hon sträckte sig snabbt efter rullen med hushållspapper och drog loss en bit medan hon ursäktade sig. "Förlåt, det var verkligen inte meningen. Förlåt!" upprepade hon som om det som hänt varit uteslutande hennes eget fel. Som om hon själv varit den som spillt ut téet.



När Niklas kom till sans insåg han att detta kunde vara möjligheten han väntat på. Han bestämde sig och tog chansen. "Det är ok. Det var ju inte bara ditt fel" började han och log mot Karolina som satt med papperet i högsta hugg. "Men du får gärna hjälpa till här lite" lade han därefter till, utan att släppa ögonkontakten med henne. Karolina nickade, skuldmedveten, och sträckte sig fram för att trycka mot den mörka fläcken. Niklas kunde inte hjälpa det. Den lilla handen mot låret på det viset fick tankarna att vandra och han kände nästan omedelbart en rörelse mellan benen. Det började strama när hans kön växte innanför underkläderna och just den välbekanta känslan i kombination med att ha Karolina halvt lutade sig över honom på det där sättet gjorde honom upphetsad. Hon vände sig mot honom med ett ursäktande uttryck. Deras blickar möttes och Niklas tyckte sig se hur hennes blick förändrades när den mötte hans egen, kanske var det bara inbillning. "Det här är inte heller meningen" utbrast han utan att egentligen ha tänkt säga det. "Vadå?" svarade Karolina, oförstående. Det var för sent nu för att ta tillbaka det han sagt, så Niklas bestämde sig för att ta ytterligare en chans. Han tog tag i Karolinas hand, tog bort papperet ur den och förde den istället mot sitt skrev. När de små fingrarna stötte emot utbuktningen som uppstått där ökade upphetsningen omedelbart och han flämtade till, nästan helt ljudlöst. Karolina tittade på honom med närmast skärrade ögon men hon gjorde ingen som helst ansats till att dra bort handen från hans skrev. Niklas tryckte därför hennes hand hårdare mot sig och njöt av den mjuka känslan av handen. "Du är sjukt het, vet du det?" frågade Niklas utan att förvänta sig något särskilt svar. Han ville egentligen bara få det sagt.



Karolina visste inte vad hon skulle svara. Allt hade gått så snabbt att hon ännu inte hunnit förlika sig med situationen. Det där hårda som tryckte mot fingrarna var Niklas kuk! Hans stora hand höll om hennes och han tryckte henne mot sin kuk utan att verka skämmas det minsta för sitt skamlösa tilltag. På sätt och vis var det ju hennes eget fel förstås, tänkte Karolina, hon som gjort så att han spillde te på sig själv, men, detta var verkligen inte vad hon hade förväntat sig att det skulle leda till. Ändå ville hon inte ta bort handen. Något fladdrade och pirrade i magtrakten och fick det att kännas som om både magen och bröstkorgen var på väg att vändas ut och in. När han nu tryckte henne hårdare mot sig själv på det där sättet blev hon snarare tacksam än arg på honom. "Tack!" sade hon för att svara på det han sagt, eller om det kanske varit en fråga, men det korta svaret var nog lika mycket en respons på hur han tryckte hennes hand hårdare mot sitt skrev. Deras blickar var fästade i varandra och hon kunde inte titta bort utan att det skulle kännas dumt, så hon fortsatte titta rakt in i Niklas ögon. "Jag har tittat mycket på dig Karolina" hörde hon honom säga och återigen visste hon inte vad hon skulle svara, så hon lät bli. "Jag vill se mer" fortsatte han men Karolina förstod inte riktigt vad han menade. "Hur då?" svarade hon och kände sig genast lite fånig. Niklas reste sig upp från soffan, fortfarande med hennes hand tryckt mot sitt skrev, och han tittade ned på henne där hon satt med armen framsträckt på det sättet.



Känslorna och impulserna gick inte att hejda längre. Niklas kände i kroppens alla fibrer att detta måste fortsätta. Detta fick inte vara slutet. Han sträckte fram andra handen och såg Karolina ta den med sin lediga hand. Hon reste sig upp framför honom men rörde sig varken mot eller från honom. "Kom hit" viskade han och Karolina kom emot honom utan att yppa ett ord. Niklas lutade sig fram och kysste henne. Han sög försiktigt på den skälvande underläppen och slickade försiktigt längs med dess kant innan han lade handen på Karolinas rygg och tryckte henne mot sig. På så sätt klämde han fast hennes hand mellan deras kroppar så att hon tvingades fortsätta röra honom vid skrevet. En lite sötaktig doft slog in i hans mun när hon flämtade till av vad som tycktes vara upphetsning. Det måste vara upphetsning. "Ta av dig tröjan Karolina" sade han och såg sedan hur Karolina svalde av nervositet innan hon nickade försiktigt. Niklas släppte hennes hand och tittade sedan på när tröjan åkte av. Hon visste inte var hon skulle lägga den, men Niklas tog tröjan ifrån henne och slängde den på soffan. Han tittade på hennes överkropp, följde varje kurva och skönt målad linje längs magen och höjde sedan blicken till de bh-klädda brösten. Han ville kasta sig över dem, krama dem och ta dem i sin mun, men han fann kraft någonstans ifrån och lät bli. "Byxorna också" sade han istället och tittade Karolina allvarligt i ögonen. "Ok" hörde han henne svara, lite osäkert men lika mjukt som alltid, och han älskade hur hon svarade, vad hon svarade. Försiktigheten i hennes ord och rörelser, allt samverkade för att göra honom ännu mer upphetsad. Nej, han var kåt nu. Inget annat. Han var kåt på henne.



När Karolina fått av sig byxorna så tog Niklas ett steg tillbaka för att bättre kunna se hennes fulla uppenbarelse. De matchande lila underkläderna, han älskade redan hennes stil ifråga om underkläder, var det enda hon hade på sig och Niklas gjorde en cirklande gest med pekfingret mot golvet för att visa att hon skulle snurra runt. Karolina vände sig om, tittade över axeln mot honom och vände sig sedan hela varvet runt tills hon stod vänd mot honom på nytt. "Så underbart sexig" mumlade Niklas, inte så mycket en medveten komplimang egentligen som det var ett konstaterande av ett faktum. Orden fick Karolinas ögon att flacka av och an, och hon sken upp i ett litet leende som gjorde henne så söt att Niklas återigen ville kasta sig över henne och göra alla möjliga fula saker med hennes kropp. Han måste hejda sig, måste hålla undan de fulaste tankarna åtminstone en liten stund till. "Du behöver ingen bh Karolina" utbrast han utan att tänka sig för och som om hans ord varit en hård befallning sträckte hon händerna bakom ryggen för att knäppa upp det lilla plagget. Niklas märkte knappt själv hur handen drogs mot skrevet, men plötsligt smekte han sig själv, över jeanstyget, till det han såg framför sig. Hur kunde han låta bli? Det lila bh-tyget gled av brösten men Karolina dolde dem snabbt bakom ena underarmen, medan hon drog ned axelbanden. Niklas kunde se hur hennes blick ibland gled nedåt för att omedelbart höjas igen tills de såg varandra i ögonen. Han förstod vad hon tittade på. Att hon inte sade något om det måste betyda att hon tyckte om hur han reagerade, att hon tyckte om att han smekte sig till åsynen av henne. Han drog bort hennes arm från brösten och tittade på dem istället för att se efter i ögonen hur hon reagerade när han gjorde så. Brösten var runda och fruktansvärt sexiga. Små bröstvårtor i mitten som tycktes styvna just som han tittade på dem. Han hörde sig själv utstöta en frustning men fortsatte titta på Karolinas sexiga kropp utan att lägga någon vikt vid ljudet som passerat läpparna.



Hon var i princip naken nu. Hon följde Niklas ögon och såg hur de stirrade uppskattande på hennes kropp. Karolina undrade vad han ville att hon skulle göra härnäst. Trosorna? Skulle hon ta av dem också? Ville hon det? Karolina tänkte att hon kanske inte ville det, att hon åtminstone inte borde vilja det, men hon kände helt bestämt att det var precis vad hon ville. Därför blev hon lite förvirrad när Niklas istället sade åt henne att sätta sig på sängen. Hon tog två små steg mot den och vände sig om för att sätta sig och när hon satt där och tittade upp på honom såg hon honom dra ned sin gylf. Hon var redan upphetsad men åsynen av det där fick det att bulta i hela underlivet. Karolina fick problem med att andas normalt men gjorde sitt bästa för att det inte skulle synas riktigt hur upphetsad allt det här gjorde henne. Niklas hade knappt rört henne ens. Ändå var hennes kropp i ett tillstånd av uppror. Där hon nu satt lade Karolina ena benet över det andra, som om bultandet i underlivet annars skulle synas. Reaktionen från Niklas lät inte vänta på sig. Han släppte knappen över gylfen, som han var i färd med att knäppa upp, och lade istället händerna på hennes ben. Med blicken fäst i Karolinas drog han med en försiktig men samtidigt kraftfull rörelse ned benet från det andra och särade sedan låren från varandra. Så fick hon tydligen inte sitta. Hon såg hur Niklas blickar gled längs hennes kropp, hur de ibland stannade upp och tittade extra länge på vissa ställen. Hon såg med spänning hur de stannade upp i flera sekunder när han tittade på trosorna. Karolina sänkte blicken och flämtade häftigt till när hon upptäckte att Niklas tagit fram sin kuk. Han höll i den nu, smekte den försiktigt medan han tittade på henne. Den såg stenhård ut, kletig på toppen och en bit ned över ollonet där den tjocka vätskan smetats ut när smekningarna drog förhuden fram och tillbaka i ett långsamt tempo.



"Ställ dig på alla fyra" flämtade Niklas fram. Karolina protesterade inte utan kröp upp helt och hållet i sängen för att utföra befallningen. Det var så hon uppfattade hans ord. Som befallningar det inte gick att vägra utföra. Detta var vad Niklas önskade av henne, vad han krävde, och hon tänkte inte säga emot, inte vara motsträvig på något vis. Så upphetsad var hon av allt han sagt och gjort hittills, att tanken på att nu börja vägra blivit henne helt och hållet främmande. När hon lutade sig på underarmarna ställde sig Niklas bredvid och placerade en hand i ryggslutet. Karolina tittade på honom och sedan ned i skrevet där den hårda kuken stod rakt ut från kroppen. Med andra handen smekte han sig själv medan han tittade på henne. Handen i ryggslutet blev tung och hon förstod att han ville se henne svanka. Därför gjorde hon precis det. Med en känsla av att bete sig helt fel, att göra något som man absolut inte bör göra, drog Karolina ihop ryggen och putade med rumpan så mycket hon kunde. Den utdragna sucken från Niklas läppar bekräftade att hon gjort precis som han ville, och Karolina kände sig otroligt sexig där hon stod på sina knän och underarmar. Niklas verkade inte kunna hålla sig längre utan fortsatte ta på henne. Hans hand smekte över ryggen och skuldrorna, upp i nackhåret som han lät glida mellan fingrarna för att därefter följa revbenen nedåt. Den stora handen kom fram till höften och han tog hårdare på Karolina nu. In under kroppen fortsatte han, över magen, upp till brösten som han kramade med hela handen, sedan tillbaka igen längs magen och upp mot höften för att slutligen följa rumpans kurviga linje ned mot lårets baksida. Han släppte greppet om sin kuk och smekte Karolinas stjärt med båda händerna, ivriga rörelser som på ena stjärthalvan efterlämnade en lite kletig känsla som fick Karolina att andas tyngre.



Han måste ha henne! Niklas kunde inte tänka på något annat än att ta Karolinas kropp i besittning. Han ville trycka sig in i hennes sexiga kropp, sedan igen och igen och ännu en gång. Hans händer darrade, så upphetsad blev han av att röra vid henne, av att smeka Karolinas underbara kropp. Det enda som hindrade honom nu var trosorna. Han förde in ett finger innanför det tunna tyget och smekte henne direkt mot huden. Han kunde känna hur kuken ryckte till av fingrets blotta närhet till det han längtade så mycket efter. Han såg hur Karolina höll andan och hur hon flämtade till när han började dra ned trosorna över stjärten. Den rundade kurvan som hittills så bristfälligt dolts av trosornas lila tyg framstod så mycket mer attraktiv när han nu stirrade rakt på den sexiga rumpan. Han drog tyget ännu en bit längre ned och smekte en utav de underbara skinkorna. Den lite svala känslan mot fingrarna av den nakna huden, den gjorde honom yr, som om Karolinas kropp vore ett berusningsmedel han inte kunde värja sig ifrån. Tyget rörde sig ännu en bit och nu kunde han verkligen inte hålla sig längre. "Vänd dig ditåt!" utbrast han hest och pekade mot väggen som sängen var uppställd längs med. Karolina svarade inte men gjorde som han sade. Niklas lade handen i ryggslutet även denna gång men behövde inte ens trycka innan Karolina med en svankning började puta med rumpan mot honom. Han kunde se hennes fitta nu, hur de yttre blygdläpparna där de möttes var helt tydligt fuktiga. Någonting om herrar och en gud snubblade osammanhängande över läpparna, men Niklas var alldeles för yr av ohämmad kåthet för att hålla reda på vad han sade.



Han tryckte mot läpparna med tummen, lät den glida in mellan dem men bara en liten bit. Värmen som mötte fingret var så lockande att hans kuk ryckte till på nytt. Niklas tittade ned mellan sina ben och såg hur det hängde en lång genomskinlig sträng av försats från ollonet. Han brydde sig inte om detta utan fäste återigen blicken på Karolinas blottade underliv. Med hjälp av pek- och långfingret särade han på de glansiga läpparna och där innanför, i ett näste av den lenaste rosafärgade hud, såg han det han längtat så mycket efter. Fingrarna gled över de våta hinnorna utan den minsta friktion. Han tittade upp, såg Karolinas oroliga ansikte och tittade tillbaka. Sedan in i hennes ögon på nytt medan han slickade sig om läpparna, en åtbörd som fick hennes oro att dämpas för att ersättas av ett uttryck av ogenerad kåthet. Han lade händerna om Karolinas höfter och drog henne bakåt mot sängkanten så att fötterna och smalbenen stack utanför madrassen. När hon stod precis som han ville ha henne fångade han upp det som återstod av den nyss så uttunnade strängen av försats, och han smetade ut det snuskiga kletet över ollonet och resten av kuken tills den glänste. Karolina tittade bak över axeln på honom och när han stirrat lystet på henne under flera sekunder så nickade hon. Ett par snabba men samtidigt små rörelser som Niklas tolkade som ett godkännande av hans fula intentioner. För ivrig för att klä av sig drog han bara ned byxorna några centimeter, kanske en hel decimeter men inte mer. Sedan ställde han sig mellan Karolinas smalben med den hårda kuken, bultande av förväntan, i sin hand.



Karolina slöt ögonen när det trubbigt hårda och varma ollonet tog sig förbi blygdläpparna och trycktes mot öppningen till hennes kropp. Hon kände hur det trängde in i henne, långsamt, och hur hennes kropp villigt gav plats åt det. Ljuden från Niklas var mer bekräftelse än hon behövde för att förstå att han njöt av henne. Flämtningar, häftiga inandningar och avbrutna stön trängdes om platsen i hans mun, medan han med försiktiga rörelser trängde allt djupare in i hennes kropp. Den hårda kuken kändes stor nu, ännu större än den sett ut när han smekt den själv. Den tvingade sig allt djupare in, drogs ut ett par centimeter och gled sedan ännu djupare in. Snart drog han han ut den till hälften och stötte därefter framåt, inåt. Karolina måste bita ihop läpparna för att inte stöna rakt ut av upphetsad njutning. Två stora händer greppade hennes höfter, förhållandevis hårt, och nästa gång den hårda kuken gled ut var det för att stötas djupt in på nytt. Mellan de uppbrutna andningsljuden kunde hon ibland uppfatta frammumlade ord som "underbar" eller "sexig". Därför svankade hon ännu mer när Niklas nu knullade henne bakifrån. Hans rörelser stannade upp efter en stund men istället för att sluta helt använde han istället händerna och drog Karolinas kropp än framåt, än bakåt så att han på så vis knullade sig själv med hjälp av hennes kropp. Hon vände ansiktet bakåt, såg hur han stirrade ned mellan hennes skinkor, sedan upp på hennes rygg och när deras blickar möttes kunde hon se hur blank Niklas var i ögonen. Han såg yr ut och Karolina njöt både av att känna hans kuk inuti sig och av att veta att det var hon, hennes kropp, som hade sådan effekt på honom.



Han hade dragit ut på det för länge, ja alldeles för länge. Redan nu kittlade det underbart skönt i toppen av kuken och Niklas försökte på olika sätt röra sig, röra på Karolina, så att han inte skulle komma för snabbt. Problemet bestod i att hon var på tok för skön. Hennes kropp var så len och varm och fuktig att minsta rörelse hotade att tvinga fram en orgasm ur hans upphetsade kropp. Märkliga ljud kom ur hans mun men han kunde inte koncentrera sig på något så oviktigt. Inte när han nu till slut knullade Karolina. Hon var underbar! Hela hennes kropp en samling av de sexigaste linjer och kurvor som överhuvudtaget kunde föreställas. För att inte tala om insidan. Värmen som omslöt honom för varje stöt var oemotståndlig. Han ville tränga ännu längre in, kräva ännu mer njutning än hon redan erbjöd. En dum tanke förstås. Redan nu var hon så skön att Niklas trodde han skulle gå sönder. Kittlingarna i ollonet blev starkare, växte, och till slut gav Niklas upp. Istället för att värja sig från njutningen tog han den till sig, omfamnade den villigt. Han slappnade av och stötte kraftfullt in i Karolinas inre. Gång på gång gled han djupt in i henne för att sedan dra sig ur till hälften och titta på hur hennes upphetsning prydde kuken med snuskigt glittrande safter. När han höjde blicken kunde han ana hur brösten för varje stöt gungade till under henne. Varje rörelse han genomförde blev till en fysisk kärleksförklaring till hennes ära, varje stöt en bekräftelse av hennes ofattbara skönhet. Hans syn blev dimmig och när hon vände sig bakåt för att titta på honom med sitt vackra ansikte klarade han inte längre att hålla tillbaka orgasmen.



Väldigt vagt, knappt så att det märktes, men det märktes ändock, kände Karolina den hårda kuken börja pulsera inuti henne. Hon blev orolig, han tänkte väl ändå inte..? Djupa stön av hänförd njutning hindrade Karolinas oro att växa sig stark. Den fysiska känslan av att bli uppfylld av Niklas kuk var underbar, men ännu bättre kändes det när hon hörde hur mycket njutning hon hade förmåga att skänka honom. Baserat på hur han lät måste han verkligen njuta stort av henne. Ännu något stön hann hon uppfatta innan Niklas helt plötsligt drog sig ur henne helt. Karolina tittade förvånat bakåt och såg hur Niklas smekte sig själv med snabba hetsiga rörelser. Ögonblicket därefter upplät han ett tungt stön, som direkt åtföljdes av en varm sensation mot lårens baksidor. Niklas fortsatte låta, han frustade och flämtade medan ännu ett mjukt piskrapp av varm vätska målade en tjock och snuskig linje över Karolinas lår. Hon bet sig i underläppen och stirrade bak på honom medan han lät sin fullständiga njutning smutsa ned hennes kropp. Ännu ett litet varmt rapp av sperma träffade henne innan Niklas tungt föll ihop över hennes rygg. Han flämtade av ansträngningen, av den sexuella utmattningen, och den varma andningsluften smekte henne över nacken och upp i nackhåret. Karolina log för sig själv åt allt som hänt. Det hade inte varat länge, men det hade varit desto mer upphetsande. Hon kände hur det rann längs baksidan av låren och fick hålla tillbaka skrattet när hon tänkte att det här ju faktiskt gjorde det jämnt. Nu hade båda två fått varm vätska över benen. Den hon fått på sina egna var bara så mycket snuskigare. Hon kände Niklas händer smeka mjukt över ryggen, mot sidorna av magen och hur han kramade brösten till ljudet av en uppskattande suck. "Du är nästan för fin" sade Niklas, med en anklagande ton. Karolinas leende blev ännu större.


Du vet hur det funkar. Klicka i en av rutorna här nedan och bidra till att Jorunns sagor blir en bättre blogg! :)

5 kommentarer:

  1. Äntligen, väntat länge på en ny :D

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken tur att det kom en ny då! Hoppas du gillade temat också. Har fått lite idéer och funderar på att skriva något mystiskt till nästa gång. Kan det vara något?

      Läs något gammalt medan du väntar! ;)

      Radera
    2. Låter spännande, tycker dock det tar lite lång tid mellan berättelserna :/ men dem håller topp kvalite :)

      Radera
    3. Tja, vi får se hur spännande det blir. Min åsikt räknas inte direkt i sammanhanget. Kan meddela att den är på gång åtminstone. Min tid är inte alltid så fri som jag hade önskat. :( Ska det bli toppkvalitet på novellerna så får du räkna med att det tar lite längre tid emellanåt. ;)

      Har du redan läst alla de gamla!? :D

      Radera
  2. Hur hamnade jag här? :D Jaja den var väldigt spännande så jag ångrar mej inte.

    SvaraRadera