Jätte-feministens förslag (Del 2)

Freja låg stödd på armbågarna och tittade glansigt på mig i efterdyningarna av den orgasm som min tunga och mina fingrar släppt lös mellan hennes särade ben. En avslappnad djärvhet - liksom många antar efter att just ha upplevt en intensiv sexuell njutning - hindrade henne från att känna blyghet och med fortsatt särade ben glänste de svullna blygdläpparna av både kåtsafter och saliv. Jag försökte koncentrera mig på att se Freja i ögonen, men blicken tvingade ständigt mina ögon nedåt, mot den där varma öppningen. Bara tanken på att tränga in där, att helt omslutas av Frejas fuktiga värme, fick det att bulta i hela skrevet. Kuken tryckte hårt mot insidan av jeansen och min hand letade sig instinktivt dit, för att smeka det hårda ståndet. "Är det obekvämt?" frågade Freja fräckt och när jag höjde blicken för att möta hennes insåg jag att min hands smekning inte varit hälften så diskret varit min avsikt. Något blixtrade till i hennes isblå ögon och hon verkade plötsligt klarvaken, med alla krafter återvunna. I en enda snabb rörelse hoppade hon ned från bordet och plötsligt stod hon framför mig, naken, tittandes upp på mig med  ett mjukt bett om underläppen. "Blir det bättre om jag gör så?" frågade hon och kupade handen om utbuktnaden. Med sina små fingrar började hon trycka mot mitt stånd, försiktigt, som för att testa det. Att hålla blicken stilla när smekningarna skickade ilningar av njutning genom min kropp var svårt, nej omöjligt. Jag flämtade, nickade. "Mycket bättre" fick jag till slut ur mig. Smekningarna blev hårdare, djärvare och fingertopparna följde långsamt kuken åt sidan för att äntligen hitta det svullna ollonet.

Straff utan vare sig offer eller brott

Klockan var omkring halv åtta på morgonen när Jonathan vaknade, utan att någon klocka hade ringt. Han vände huvudet åt sidan och kunde nöjt konstatera att Elsa låg bredvid. Det visste han förstås redan, men det skadade aldrig att titta efter en extra gång. Det hade blivit söndag och därför väckte han henne inte. Istället skickade han nyvaket längtande blickar mot Elsa en stund. Hon låg med ansiktet mot honom och för varje tungt andetag växte bröstkorgen under täcket för att i nästa ögonblick sjunka ihop och försvinna ut i rummet som en uppvärmd liten vindpust. Jonathan kunde inte låta bli utan placerade handen framför de mjuka läpparna för att känna den varma luftströmmen mot fingrarna, som vore det en del av Elsas själ han tog emot och vårdade sensationen av. Med en försiktig kyss tryckt mot Elsas kind uttryckte han sin sinnesrörelse för detta rödhåriga bylte av fridfull sömn. Andningen bröts av när läpparna vidrörde den lena hyn men hon vaknade inte. Jonathan log. Elsa hade varit ute sent igår med sina vänner och när hon gick och lade sig var hon inte helt nykter. Jonathan hade själv vaknat till när hon kröp ned i sängen men hade inte sagt något utan låtsats fortsätta sova. Han njöt av att känna Elsa krypa tätt intill honom, hur hon tryckte sina ben mot hans bakifrån för att stjäla värme och den lilla armen som hon lagt runt honom för att kunna ligga så tätt intill som möjligt med bröstkorgen mot hans rygg. Värmen bjöd han gärna på och de mjuka brösten suggestiva tryck mot ryggen hade varit nära att ge honom. Ståendes nu bredvid sängen tittade Jonathan ned på Elsa och fylldes av värme i hela bröstkorgen. Det rufsiga klarröda håret täckte halva ansiktet, en olydig lock var på väg in i mungipan. Den vita kudden syntes knappt under allt det röda. Elsa fick sova vidare så länge hon ville. Jonathan hade ändå planer för förmiddagen och Elsa hade ändå mest varit i vägen.

Ett fall och en lösning

Föreställ dig att fullständigt sakna förmågan att få orgasm. Hur du än försöker, hur upphetsad du än är, så når du aldrig riktigt hela vägen fram. Frustrerad ger du upp och försöker istället sova, med ett underliv svullet och bultande av desperat önskan att få spränga fram njutning ur sin blodfyllda knopp. Det är en obehaglig tanke, åtminstone för mig. Personligen finner jag faktiskt tanken både främmande och i det närmaste fruktansvärd. Jag vet nämligen hur sexuellt frustrerad jag kan bli under loppet av en vecka om jag inte får utlopp för mina drifter. Att bygga på den känslan under flera år framstår som en sorts tortyr, som jag knappt skulle önska min värsta fiende. Oförmåga till orgasm alltså, jag återkommer till ämnet om en stund. Men jag tänkte börja med att berätta hur jag kom i kontakt med fenomenet från första början. En lördagskväll i januari besökte jag det lokala utestället - det finns fler än ett, men jag har hittat mitt favorithak och håller mig till det - där jag träffade Livia första gången. Vi råkade springa in i varandra i en trappa på klubben och jag räddade henne, med en hårsmån, från att falla huvudstupa ner för trappstegen. Efter flera ursäkter, tack och en del falsk ödmjukhet från min sida började vi prata och snart skrattade vi åt både det ena och det andra. När det började närma sig stängning blev jag rastlös. Livia var verkligen en kul tjej och jag ville träffa henne fler gånger. När musiken tystnade tog jag därför chansen och kysste henne. Det var inte helt oprovocerat. Livias blickar hade dröjt sig i mina ögon mer än en gång under samtalet. Till min lättnad och lycka besvarade hon också kyssen och vi stod på det sättet, omslingrade, tills två kompisar till henne harklade sig. De hade tydligen tittat på oss en stund men ville inte störa. En märklig situation uppstod men jag och Livia bytte nummer och lovade att höra av oss till varandra.

Dunöra

Som tonåring bodde jag i utkanten av en by på landsbygden. Namnet på orten är irrelevant så det håller jag tills vidare för mig själv. Det var hursomhelst flera mil till närmsta stad och den som vi hade närmast till var långtifrån stor - när jag besöker dessa gamla minnesbilder känns de emellanåt så avlägsna att de lika gärna kunde vara del av ett tidigare liv. Man kan tveklöst påstå att vi invånare i någon mening var isolerade. Däremot hade vi trottoarer. Jag nämner detta mest för att det var något som användes vid jämförelser med grannbyarna, så att vi kunde känna oss lite mer betydelsefulla. Grannbyarna hade förstås inga trottoarer alls. En ganska fantastisk skala att mäta sitt värde med om man frågar mig. Nuförtiden bor jag i en större stad, där nästintill varenda gata omges av trottoarer. Man skulle kunna säga att det i mitt liv har gått inflation i trottoarernas värde och för det allra mesta reflekterar jag inte ens över dem längre. Men åter till min ungdoms begränsade vidder. Till råga på allt bodde jag vid den här tiden i utkanten av min lilla by. Bakom vårt hus stod granarna täta och tittade man mot skogsbrynet från köksfönstret så såg man inte långt mer än sisådär femtio meter in. Mina vänner under den här tiden var helt och hållet ointresserade av dessa stillsamma och majestätiska träd. De körde hellre planlöst omkring på sina mopeder, vilka byttes till bilar lite senare, och tjuvrökning ansågs långt mer spännande än att promenera i en "tråkig skog", som det hette. Jag var annorlunda. Visst körde även jag moped - det enda sättet att bryta isoleringen något och lära känna jämnåriga i de ännu mindre grannbyarna - men det var något med dunklet mellan de mörkbruna stammarna bakom vårt hus som lockade mig. På kvällarna brukade jag ställa mig vid köksfönstret och blicka ut över gårdsplanen mot skogsbrynet, samtidigt som jag borstade tänderna. Redan som barn inbillade jag mig ibland rörelser mellan de skrovliga vertikala pelarna när jag var riktigt trött. Mystiska varelser kilade från stam till stam och verkade spionera tillbaka på mig. Vid ett fåtal tillfällen förbluffades jag så av skuggspelen och suggestionens kraft att jag blev som förstenad, stirrandes i över tjugo minuter på de mystiska och namnlösa varelserna. Vid två sådana tillfällen dök en ljuskägla fram från garageuppfarten och lika tydligt som jag sett varelserna, lika säkert försvann de när en oljestinn kamrat stängde av motorn på sin moped för att ringa på dörren.

Viljans svaghet inför det förbjudna

Observera att detta är den andra av två noveller om Elisa. Du hittar första delen här!

Jag har en bekännelse. Ja, ännu en. Det jag har skrivit hittills är nämligen en förvanskning av sanningen. Inte helt men åtminstone delvis har jag valt vissa detaljer och utelämnat andra. Men jag intygar att jag inte har gjort det av bedrägliga skäl. Redan utifrån det du vet om mig vid det här laget har du all rätt att döma mig, kalla mig omoralisk eller usel. Jag kommer inte försöka försvara mig mot sådana ord. Jag vet alltför väl att de är sanna och inbillar mig inte att jag är något annat. Den som i min ålder rör en tonårig flicka på det vis som jag har gjort, han gör sig skyldig till förledelse av ungdomen - associationen till Sokrates är ett rent sammanträffande, jag jämför mig på intet sätt med en sådan storhet - och bör inte betraktas som något annat än omoralisk. Kanske också usel. Ändå vore det som sagt en förvanskning av sanningen att avsluta min bekännelse där, när jag övertygade Elisa om att hon borde gå hem och antydde att det var lika så bra att vi hindrats från att gå längre än vi gjorde. För det gjorde vi. Inte just den gången men så tätt inpå att jag skäms en aning för frånvaron av moralisk motståndskraft. Jag erkänner utan omsvep att jag lider av viljesvaghet. Detta är varken en ursäkt eller någon billig bortförklaring. Snarare är det ytterligare en personlig egenskap som jag kan lastas för. Jag har, sedan jag först kysste Elisa på stadsbiblioteket, insett att det är många usla egenskaper som tillsammans utgör min fulla personlighet. Men förhoppningsvis finns där också några goda och försonande drag att ta fasta på. Nej, det är jag säker på att där finns! Vore jag rakt igenom usel hade jag inte brytt mig om henne alls. Det gör jag. Alldeles för mycket tvivelsutan. Men jag märker att jag förhalar det oundvikliga och försöker skjuta det framför mig. Jag har lovat att förtälja sanningen och det löftet bryter jag ej, trots att den är så mycket värre än det du ännu så länge vet om mig. Allt jag ber om är att du ägnar eventuellt försonande drag samma koncentration som allt det usla hos mig.

Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Varggrin

Ulf gick med tungt huvud in i klassrummet och släppte med en smärtsam duns böckerna på bänken innan han satte sig, med huvudet lutat i händerna. Huvudvärken från morgonen dunkade fortfarande och hela världen presenterade sig av den anledningen i en sorts subtil tremoloeffekt, som fick alla kursares rörelser att verka gå i slow-motion. Med pannan hårt pressad mot handflatorna försökte han minnas drömmen som han haft, men fragmenten gled undan så fort han började få grepp om dem. Något om en mörk skog och... ja, vad mer? Han lyfte huvudet ur händerna och såg sig omkring klassrummet. Stina log mot honom och mimade en glad hälsning, men han brydde sig knappt om att besvara den. Stefan satt vid fönstret - var annars? - och brydde sig mer om vädret än den förestående föreläsningen. Det spelade ingen roll vad som skulle komma att sägas, Stefans blick var alltid stadigt fäst någonstans på himlen utanför. Varför läste han ens kursen? Fler kursare kom in genom dörröppningen och när Julia visade sig i dörren så kändes det som om huvudet skulle spricka. Ulf hälsade trots det på henne och fick ett leende tillbaka. Huvudets pulserande var nu så intensivt att han funderade på att resa sig och gå hem, för att lägga sig igen, men så fort Julia försvann ur blickfånget lättade värken faktiskt en aning. Konstigt, tänkte Ulf och sneglade mot henne igen. Det blixtrade för ögonen av huvudvärk när han såg henne vid sin bänk. Men ingen Emma. Hon och Julia satt alltid bredvid varandra, men inte idag. Hon syntes inte till någonstans, ett faktum som ytterligare övertygade Ulf om att tanken på att gå hem ändå inte var så tokig. Från sin plats frågade Julia honom något men huvudvärken förvrängde orden och de blev oförståeliga. Intresset för Julia var i bästa fall indirekt. Emma var den som fick bröstkorgen att ropa hungrigt efter närkontakt, som allra minst ett leende. Som han önskade att hon ville titta på honom med samma längtan som i hans egna förstulna och hemliga blickar. I nästa ögonblick kom föreläsaren in genom dörren. Med ett snabbt ögonkast mot klockan på väggen gick han tillbaka och stängde dörren. Lika bra att stanna till pausen. Sedan tänkte Ulf definitivt gå hem.

Köksincidenten

"Sluta nu vara kaxig!" replikerade Jon rappt utan att för den skull tappa lugnet. "Vadå kaxig? Jag säger vad jag vill" svarade Elina trotsigt och tittade upp på honom. När Jon försökte lägga armen om henne drog hon sig blixtsnabbt undan, öppnade ett köksskåp på måfå och började rota runt i det. "Vad letar du nu efter?" fortsatte Jon, lika tålmodigt, men Elina vägrade svara. De hade hållit på sådär hela eftermiddagen, kivats och småbråkat om saker som båda visste egentligen inte spelade någon roll. Men mitt i de hetsiga diskussionerna verkade de konstigaste saker plötsligt viktigare än allt annat och som från ingenstans kom ännu en sarkastisk kommentar från Elina. Jon hade sedan länge tröttnat och tålamodet var hela tiden på gränsen att ta slut. "Vad är det med dig idag?" frågade han irriterat när Elina ställde tillbaka en stekpanna som hon ändå inte haft för avsikt att använda. "Vad är det med dig själv?" svarade hon snabbt, fortfarande lika trotsigt. "Med mig? Jag börjar tröttna på hur du beter dig" fortsatte Jon helt lugnt. Han visste mycket väl att lugnet hade motsatt effekt på Elina när hon var uppretad, men det fanns en tillfredsställelse i att reta henne på just det viset, en sorts demonstration av överlägsenhet, som han inte var särskilt stolt över. "Vadå beter mig? Hur beter jag mig!?" snäste Elina tillbaka. Att behålla lugnet var inte i samma utsträckning hennes starka sida. "Som en jävla barnrumpa" svarade Jon, aningen tystare än förut. Den bifogade svordomen var det närmsta han kommit att avslöja omfattningen av sin egentliga irritation och Elinas ögon lyste upp som i triumf när hon hörde orden. "Vad kallade du mig!?" tjöt hon upprört, i vetskap om att hon var på väg att vinna. Att få Jon att höja rösten var en sorts vinst bara det i den här sortens situationer.

Novelette: Efter semestern

Två veckor hade Elin semestrat med två kompisar när fredagen kom då hon skulle komma tillbaka. Hennes lillbrorsa fyllde år samma dag och därför hade det bestämts med föräldrarna att de skulle hämta upp henne på flygplatsen, för gemensam bilfärd till deras hus, där släktkalaset skulle hållas. Lillbrorsan bodde inte heller hemma längre så alla fick ta sig dit för firandet, även han själv. Det irriterande var att jag var undantagen. Elin och föräldrarna skulle hämta upp mig på vägen. Det kan ju låta praktiskt men det innebar att jag skulle få träffa min älskling, men inte få göra långt mer än att kyssa henne. Man tafsar ju inte på en flickvän inför föräldrarna och det var bara en bråkdel av vad jag ville. Jag hade både drömt och dagdrömt snuskiga saker om Elin sedan jag släppte av trion på flygplatsen två veckor tidigare. Mitt jobb ligger i närheten av ett köpcenter eller vad man ska kalla det, lite som ett kvarter med sex eller sju butiker som säljer det mesta. I utkanten av området finns ett militärt överskottslager och det var det som blev min räddning, eller snarare bådas. Jag slutade lite tidigare den dagen för att inte behöva vänta en minut i onödan på att få återse min älskling. Rastlösheten drev mig till att sparka upp ett smärre hål i grusvägen innan jag slutligen såg bilen rulla in på parkeringen. När Elin steg ur bilen, iklädd en somrigt mönstrad klänning och med flätor i håret, såg hon lite trött ut men så fort hon fick syn på mig sken hon upp i ett stort leende och jag kände mina egna mungipor rycka, innan jag gav upp inför glädjen. Hon började springa mot mig och vi kramades snart både hårt och länge innan munnarna möttes i en lika ivrig som underbar kyss. Hon smakar fantastiskt min Elin och känslorna som bubblade ledde mina händer mot hennes rumpa. Hon hindrade mig inte utan jag insåg själv olämpligheten i detta.

Fristående novell: Kryss i sängen

Med en försiktig liten gäspning vaknade Julia ur slummerns land och kände genast hur något drog ena armen bakåt och uppåt. Hjärtat slog redan extraslag när hon försiktigt öppnade ögonen för att se efter vad det var som hände. Mellan sömndruckna ögonfransar anade hon Fredrik, i full färd med att binda fast hennes hand vid sänggaveln. Så fort han rörde blicken mot Julias ansikte knep hon snabbt ihop ögonen och låtsades sova. Vad hade han för planer? Julia fejkade ett par typiska sömnljud och passade samtidigt på att röra sig, på det sätt som hon bestämde sig för vore mest naturligt om hon sovit. De små rörelserna var ändå tillräckliga för att hon skulle känna hur båda benen och ena armen satt fast. Något skavde dessutom mot anklarna och samma sensation omslöt handleden. Något vände sig skönt, nästan som svindel, inuti bröstkorgen när Julia insåg vad det var som hände. När repet slutligen drogs åt och andra handen åkte hela vägen upp till sänggaveln flämtade Julia till av förvirrad upphetsning. Hon bestämde sig för att öppna ögonen och där ovanför möttes hon av ett skadeglatt leende på Fredriks läppar, när han fullbordade en kraftig knop mellan de bundna händerna, så att knutarna runt båda handleder sträcktes åt. Julias blinkande ögon var på intet vis ett medvetet skådespel. Så nyvaken som hon var framstod hela situationen fortfarande som mer eller mindre drömsk och verkligheten tog inte över helt förrän Fredrik helt sonika satte sig grensle över sitt offer, fortfarande med det olycksbådande leendet på läpparna. "God morgon sötnos!" utbrast han plötsligt.

Fristående novell: Genom två fönster

Ibland räcker det att titta. Nej förresten, det stämmer inte alls. Men trots all frustration som uppstår så är det ibland väldigt skönt att titta. För inte så länge sedan hamnade jag i en ganska konstig situation som jag inte riktigt visste hur jag skulle hantera, där det handlade om just det: att titta. Jag och Olivia har varit bekanta ett tag och det råder ingen tvekan om att hon är snygg. Faktum är att hon har en förbannat sexig kropp och att hon är het i största allmänhet. Just den kombinationen av sexighet och bekantskap kunde ju vara ett guldläge tänker kanske du, men saken är den att hon är upptagen och det är det mest frustrerande av allt. Men åter till situationen jag nämnde, för den har med allt det här att göra. För ett par veckor sedan hjälpte jag en polare att flytta. Erik som han heter är en god vän och självklart ställer man upp för sådana. Problemet är att han inte har körkort, så det blev min uppgift att köra lastbilen som han hade hyrt inför flytten. Dealen var att jag skulle sköta allt körande för att i gengäld slippa bära saker. Nu slutade det i och för sig med att jag bar en del lådor ändå, men det klandrar jag honom inte för eftersom jag till slut erbjöd mig att bära upp dem. Detta är alltså bakgrunden till den situation som plötsligt uppstod under dagen då flytten gick av stapeln, ja mitt under flytten faktiskt.

Fristående novell: Gömt i den etnografiska samlingen

Ebba ångrade valet av skor, eller, snarare ångrade hon att hon hade skor på sig överhuvudtaget. Varje steg hon tog ekade så högt genom korridoren att hon inbillade sig att öronen skulle ta skada permanent. Fast att inte ha skor på sig alls var förstås också en dålig idé, men inte i närheten så dålig som idén var att gömma sig på toaletten vid stängningsdags på Nationalmuseet i Köpenhamn. Då hade Ebba ändå varit smart och låtit bli att låsa dörren. En låst dörr skulle såklart obönhörligen leda till upptäckt och visst, hon fick rätt. Hon fick sitta där och trycka i över en timme innan ljuden från personalen försvann. Det sista hon hörde var ett ensamt par fotsteg som långsamt dog bort när personen, kanske en städare, rörde sig mot vad Ebba antog var personalingången. Hon tog ändå inga risker utan väntade en hel timme extra efter det sista ljudet. Hon var inte hungrig och behövde hon gå på toa så fanns den ju nära till hands. Inte larmar man väl en toalett? Ebba fick rätt på den punkten också. Nervositeten gjorde henne kissnödig och hon uträttade försiktigt sina behov, men hon vågade inte spola förrän mer än en halvtimme senare. Det var såklart onödigt att spola alls, men helt ociviliserad var hon trots allt inte. Att trycka på den silverfärgade plastknappen innan hon lämnade toaletten gick per automatik och så fort vattnet började rusa så rusade en ilning av ånger minst lika snabbt nedför ryggraden på Ebba. Medveten om det eventuellt dumdristiga i att föra sådant oväsen väntade hon ytterligare fem minuter innan hon slutligen öppnade dörren och tittade ut. Tystnaden var påträngande och förstärktes ytterligare något av det dunkla ljuset i lokalerna. Första problemet var att ta sig runt hörnet utan att synas från gatan utanför.

Kapitel 50: På resande fot

När tåget rullar in på Stockholms centralstation (i tid!) har jag redan väntat i 35 minuter. Inte för att jag någonsin är särskilt orolig för att komma för sent eller missa de tåg jag åker med. Nej, det beror mer på att tidpunkten för just den här avresan gör dagen smått meninglös att försöka fylla med aktiviteter. Den restaurang jag planerade att bevärdiga med min närvaro visade sig öppna först klockan fem, men vid den tiden har jag varit på resande fot två hela timmar. Istället blir det en snabb hamburgare på det bättre alternativet av tre ungefär lika kvalitetsbefriade kedjor. Tillbaka efter att ätit hittar jag i alla fall min vagn, nummer elva, och jag klättrar upp för de grova trappstegen av metall. Vagnen visar sig, helt oväntat, bestå av ett antal sovkupéer med plats för sex resenärer i vardera. Jag slänger upp den tunga ryggsäcken - packad till bristningsgränsen! - på överslafen och sätter mig på det blå sätet. Tre personer får plats på varsin sida om ett alldeles för litet bord och sätena utgörs av soffliknande konstruktioner, utan avgränsningar för vardera resenär. Klädseln är blå, som sagt, men sliten och solblekt grådaskig. Snett framför mig sätter sig en ung tjej, i mitten av soffsätet, trots att det finns plats antingen vid fönstret eller intill väggen ut mot korridoren, vilket rimligen borde vara bekvämare. Hursomhelst hjälper jag henne med en tung väska och får upp den hennes sidas överslaf just när en brusig högtalarröst skriker ut att överslafarna är till för bagage men inte för sömniga resenärer. Tack, det har vi redan konstaterat. Vi ler mot varandra, apropå rösten, och hon tackar med en gest för hjälpen med väskan. Sedan sätter vi oss, på varsin sida.

Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.

Kapitel 47: En sista gång...

Med två timmar kvar tills taxin kom låg Anders och Nina i sängen, ovanpå täcket, omslutna i en kram som varat i över en timme. Utanför det öppna fönstret började mörkret redan sänka sig och ljuset i rummet blev dunklare allteftersom tiden gick. Det finns som bekant olika uppfattningar om tid, när den går snabbt respektive långsamt, men något som alla verkar hålla med om är att det finns alldeles för lite av den. Åtminstone de gånger som den man tycker allra mest om snart försvinner. Anders skulle visserligen inte försvinna för alltid men ett år är en lång tid och i det perspektivet är två timmar inte mycket mer än det ljusgröna skottet på en knoppande trädkrona. Med tanke på de skulle skiljas åt framåt sensommaren kanske ett fallande löv från samma trädkrona vore en bättre liknelse. I vilket fall som helst höll de nu nästan krampaktigt om varandra där de låg. Två gråtvarma kroppar med sorgsna bultande hjärtan och hjälplöst suckande andetag. Nina öppnade ögonen och sökte med plågad blick Anders. Han mötte de blanka ögonen och kände med ens hur hela insidan av bröstet brände till av en skarp smärta. Nina var vacker som aldrig förut när hon tittade på honom sådär, återigen så nära till tårar att ögonvitorna redan börjat vattnas. Anders öppnade munnen för att tala men ångrade sig. Det var först när Nina frågande höjde på ögonbrynen som han fick kraft nog att fullfölja infallet. "Jag kommer tillbaka" viskade han, förmodligen i ett fåfängt försök att trösta sig själv lika mycket som Nina. Som om de tre orden varit onda eller hårda växte nästan omedelbart en tår mellan två ögonfransar på Nina, strax rann den längs kinden för att ögonblicket senare färga kuddens tyg några nyanser mörkare.

Kapitel 46: Bitterljuva hämnd!

Under större delen av arbetsdagen hade Fredrik tänkt på Jonna som väntade på honom där hemma. Det var inte första gången hon sov över hos honom men däremot första gången han tillåtit henne stanna hela dagen när han själv var borta. Detta eftersom vicevärden hört av sig och behövde komma in vid tvåtiden för att byta ut kåpan till köksfläkten. Han hade aldrig gillat det där med att tillåta främlingar och hantverkare i sitt hem när han själv var på jobbet så när Jonna ville spendera natten hos honom var det han själv som föreslog att hon kunde stanna och öppna för Sven, som vicevärden hette. Jonna hade nickat glatt och tyckt att det hela var en jättebra idé eftersom hon ändå var ledig och så var det hela avgjort och Fredrik hade en sak mindre att oroa sig över den dagen. Han var nu på väg hem efter en vanlig arbetsdag utan några extraordinära händelser och han såg fram emot att träffa Jonna och kyssa henne och ta henne i sina armar och förmodligen ligga med henne. Efter det kunde de laga mat tillsammans, äta och prata om allt möjligt och förmodligen ligga med varandra en gång till. Han log bakom ratten när han tänkte på hur dagen kunde arta sig om inget gick fel. En bra dag, på det stora hela, trots händelselösheten på jobbet. Han svängde av från motorvägen, kom in på genomfartsleden och tankarna gled åt Sven och fläktkåpan. Ibland kunde en Jonna vara bra att ha till rent praktiska göromål också, tänkte han och flinade åt den förminskande tanken innan han rättade sig själv och tänkte något mer positivt om henne. 


Kapitel 44: Utan protester (Del 2)

Nu ska jag knulla dig hårt. De där orden ekade fortfarande i Julias huvud långt efter att Carl yppat dem. Orgasmen som tagit henne så fullständigt i besittning borde kanske ha gjort upphetsningen lite avslagen, men att han sade sådär gav omedelbart kåtheten ny kraft. Julia föll framåt och ned på magen från den lite märkliga ställningen hon stått i alldeles nyss, när allt blev så omvälvande skönt i hela kroppen. Lite lojt började hon vända på sig men hann inte halvvägs förrän Carl tog tag i ena axeln och välte omkull henne på rygg. Julia tittade upp och möttes av upphetsat stirrande ögon. Hon sänkte blicken och fick syn på den stora utbuktningen som missformade kalsongerna, upptäckte den blöta fläcken längst åt höger där kuken slutade. Att Carl också var kåt behövde hon verkligen inte tvivla på. Tänk att han blir så upphetsad av att göra det skönt för mig, funderade Julia och blev innerligt glad av innehållet i den egna tanken. Carl kröp över henne nu och han ställde sig grensle över bröstkorgen innan han försiktigt satte sig på magen. Långt ifrån lika försiktig var rörelsen med vilken han slet tag i Julias vänsterhand som han omedlebart förde den till sitt skrev, där han placerade den rakt på den hårda utbuktningen. Björns andning blev häftig när han använde Julias fingrar för att smeka sig själv. De fick ögonkontakt och Julia bet sig försiktigt i sidan av underläppen, när känslan av den hårda kuken mot fingrarna ökade efterupphetsningen ytterligare. Något fick Carls ögon att bli ännu större. Om det var smekningarna i sig eller något han sett i hennes ansikte, kanske i blicken, det kunde Julia inte bli klok på. Det spelade egentligen ingen roll. Carl var kåt och det stod skrivet i hela ansiktet på honom. Den innebörden och ingen annan lyste som starka neonlampor i hans melerade ögon, de som annars var så lugna och till synes oberörda av omvärlden.

Kapitel 42: Minnen bundna till Olivia

Jag minns Olivia väl. Jag kommer nog alltid att minnas henne faktiskt. När jag lärde känna henne hade hon precis flyttat hem till sina föräldrar igen och bodde i sitt gamla flickrum. Hon var väl inte helt nöjd med det egentligen och förmodligen var det därför som hon så gärna letade efter, och hittade, ursäkter för att inte vara hemma så mycket. Jag minns inte riktigt hur gammal hon var den våren men hon kan inte ha varit mycket mer än 20, högst 22, år gammal. Första gången vi träffades var på en fest hos en gemensam kompis och trots att jag var ganska mycket äldre än henne så kom vi bra överens nästan direkt. Hon hade ett sånt där mysigt klingande skratt som gör att man får lust att vara rolig bara för att få se och höra det. Kanske var det därför hon gillade mig också, för att jag fick henne att skratta mest hela tiden. Sämre skäl för gillande finns ju, så jag hade inget emot det då och har det inte heller nu de gånger sånt händer. Hursomhelst, ett tag efter den där festen gick vi förbi varandra på stan en dag och vi började prata. Till en början var det lite stelt men efter bara en liten stund skrattade hon sådär igen och därifrån flöt det på ganska bra. Vi bestämde att vi skulle träffas några dagar senare, hos mig eftersom hon som sagt bodde tillfälligt hos päronen, så bytte vi nummer med varandra så det fanns chans att ringa och säga till om något kom emellan eller så. Men inget kom emellan. Några dagar senare satt jag hemma i soffan och lyssnade på musik när det kom ett sms från Olivia. Hon skulle bli en timme sen. Det spelade mig ingen större roll. Det var lördag och jag hade inga planer för söndagen ändå. Lördagen var ju dessutom bokad för häng med just henne. "Latmask!" svarade jag i ett sms och bytte till nästa låt på plattan.

Kapitel 40: I dryckesförrådet (del 2)

Ulf och Tyra satt nära men ändå inte riktigt intill varandra under middagen. Det som gick av stapeln var ett släktkalas, hemma hos Tyra, men det var inte hon som fyllde år utan hennes halvbror Stefan. Ulf som var Stefans kusin var långt äldre än den senare men brukade dyka upp på dessa tillställningar för att inte tappa kontakten helt. Eftersom Tyras pappa gift om sig med Ulfs faster och tagit med sig Tyra till den nya familjen så var de egentligen inte släkt alls. De träffades mestadels på de här släktkalasen som anordnades så fort någon av kusinerna fyllde år. Tyra hade kommit in bra i släkten, blivit väl mottagen som om hon också vore släkt genom blodsband och de sista två åren hade hennes pappa och låtsasmamma anordnat kalas för henne med inbjudningar till samma släkt som också dök upp varenda gång för att fira. Eftersom Ulf faktiskt var en av kusinerna brukade han komma på kalasen och hade till och med kommit på Tyras senaste födelsedagskalas. Efter att hon bott hos honom i ett par dagar, för några månader sedan nu, hade hon sett fram emot sin lillebrors annalkande kalas och hoppats både öppet och i smyg på att Ulf skulle dyka upp som vanligt. Nu satt de alltså slutligen där på varsin sida av bordet och pratade till synes med alla utom varandra, trots att de båda egentligen helst ville just det och gärna hade undvarat de andra en stund.

Kapitel 39: Inte riktigt släkt (del 1)

Tyra var inte mer än 17 år och bodde fortfarande hemma med sina föräldrar. Nu var tiden kommen att för första gången hälsa på i Malmö där hon skulle få bo hos Ulf i några dagar. Planen var att han, som kände till stan, skulle visa henne runt och dessutom ta med henne för att upptäcka Skåne. Detta var en stor grej för en ung tjej som Tyra, som annars var van vid landsbygden och dess brist på roliga affärer och nöjen. Ulf hämtade henne redan på perrongen när hennes tåg rullade in, bar hennes väska till taxin och pratade med henne på ett sätt, som om hon vore vuxen, hela vägen hem till sin lägenhet. Samma lägenhet som Tyra skulle sova i de kommande dagarna. Hon var lite nervös över att sova hos Ulf. Inte minst eftersom de inte träffats så mycket. De kände varandra såklart, men inte mycket mer. Mest hade de träffats på olika släktkalas genom åren. Tyra hade nog egentligen tyckt, i största hemlighet, att Ulf var snygg ganska länge men det gjorde bara hela saken än mer pinsam. Hade han bara varit en tråkig och ful töntig "vuxen" så hade det nog inte varit så farligt. Nu var han istället lång, mörk och storväxt. Dessutom var han konstnär, eller något åt det hållet i alla fall. När de slutligen kom in i lägenheten pekade Ulf ut soffan som hon kunde sova på. Tyra som fortfarande inte riktigt vågat sig ur sitt skal tog blygt av sig sin jacka och sina skor utan att yppa ett ord. Därefter gick hon in och satte sin väska bredvid den soffa som Ulf pekat på.