Straff utan vare sig offer eller brott

Klockan var omkring halv åtta på morgonen när Jonathan vaknade, utan att någon klocka hade ringt. Han vände huvudet åt sidan och kunde nöjt konstatera att Elsa låg bredvid. Det visste han förstås redan, men det skadade aldrig att titta efter en extra gång. Det hade blivit söndag och därför väckte han henne inte. Istället skickade han nyvaket längtande blickar mot Elsa en stund. Hon låg med ansiktet mot honom och för varje tungt andetag växte bröstkorgen under täcket för att i nästa ögonblick sjunka ihop och försvinna ut i rummet som en uppvärmd liten vindpust. Jonathan kunde inte låta bli utan placerade handen framför de mjuka läpparna för att känna den varma luftströmmen mot fingrarna, som vore det en del av Elsas själ han tog emot och vårdade sensationen av. Med en försiktig kyss tryckt mot Elsas kind uttryckte han sin sinnesrörelse för detta rödhåriga bylte av fridfull sömn. Andningen bröts av när läpparna vidrörde den lena hyn men hon vaknade inte. Jonathan log. Elsa hade varit ute sent igår med sina vänner och när hon gick och lade sig var hon inte helt nykter. Jonathan hade själv vaknat till när hon kröp ned i sängen men hade inte sagt något utan låtsats fortsätta sova. Han njöt av att känna Elsa krypa tätt intill honom, hur hon tryckte sina ben mot hans bakifrån för att stjäla värme och den lilla armen som hon lagt runt honom för att kunna ligga så tätt intill som möjligt med bröstkorgen mot hans rygg. Värmen bjöd han gärna på och de mjuka brösten suggestiva tryck mot ryggen hade varit nära att ge honom. Ståendes nu bredvid sängen tittade Jonathan ned på Elsa och fylldes av värme i hela bröstkorgen. Det rufsiga klarröda håret täckte halva ansiktet, en olydig lock var på väg in i mungipan. Den vita kudden syntes knappt under allt det röda. Elsa fick sova vidare så länge hon ville. Jonathan hade ändå planer för förmiddagen och Elsa hade ändå mest varit i vägen.

Ett trefaldigt leve!

Jag vill att du kommer ihåg detta första stycke när du fortsätter läsa, för att förstå vidden av den händelse jag har tänkt avslöja här. Ett par passande ord som verkligen beskriver Elin är "duktig" och "moralisk". Det är typiskt Elin att göra det som förväntas av henne och hon undviker inte att vara obekväm för att stå upp för det hon tycker är rätt. En aktningsvärd egenskap om man frågar mig. Desto mer ironiskt just därför, kan man tycka, att hennes egna förväntningar på sig själv verkar vara de mest krävande av alla. Men det finns olika sorters personligheter bland båda könen och Elin är den sorten som inte tar illa vid sig när hon uttryckligen blir kallad duktig, vilket hon också blir, lite beroende på vem som säger det förstås. Hon lider trots allt inte av en så djupgående undfallenhet att hon känner sig tvungen att vara precis alla till lags. Jag vill också passa på att nämna att det inte huvudsakligen är därför jag tycker om henne. Hon har en massa andra bra egenskaper och kvaliteter som jag skulle kunna göra en lång - och för den som saknar mina känslor, tröttsam - lista av. Det vore alltså inte så intressant i det här sammanhanget, varken för mig eller dig. Som bakgrund till den händelse jag tänkt berätta om är det duktigheten och hennes i vanliga fall så starka moraliska ståndaktighet hennes mest relevanta egenskaper. Att hon dessutom är varmhjärtad och intelligent är såklart viktigt i andra sammanhang, men inte så mycket för mina syften här och nu. Elins bedårande oskuldsfullhet, i vissa avseenden, och hur vacker hon är tangerar förstås relevans för min anekdot, men bekräftas snarare av den än tvärtom. För vacker är hon, min Elin, och försiktigheten i hennes sätt är ett av de personlighetsdrag som först gav mig idén att utsätta henne för en lite ovanlig situation nu för ett tag sedan, några dagar efter att hon fyllt år. Det gick till som följer:

Kapitel 48: Inte ens sina egna kläder

Det var med raska steg och ett synnerligen gott humör som Jacob en dag promenerade genom Lund, längs cykelvägen mellan Botaniska och den gamla kyrkogården hitom Spyken. Grusvägen för gång- och cykeltrafik var omgiven av träd, så höga och lummiga att solens strålar bara nådde marken i form av oändligt många och smala linjer. Så uppbrutna och taggiga var dessa dessutom att ljuset började spela över marken de gånger som vinden lekte i grenverken. Detta var egentligen inget som Jacob reflekterade över där han gick. Han var på väg mot Stortorget, för att möta Amanda, och hade ingen tid att förlora. Inte för att han var sen, utan därför att han längtade efter att få se henne, efter att få känna hennes läppar mot sina egna. Bara tanken på detta gjorde Jacob helt varm inombords. Kanske tur det, eftersom det lilla solljus som silades genom träden inte erbjöd mycket till värme nu när sommaren snart var slut. Framme vid Östra Vallgatan, där cykelvägen tog slut, stannade han till för att trycka på knappen till övergångsställets ljussignal. Ett metalliskt tickande satte igång, helt utan hänsyn till det faktum att den sista synliga bilen redan passerat den vitrandiga asfalten och nu väntade vid den mycket större korsningen längre ner till vänster. Jacob sökte med blicken åt andra hållet, upp mot nationsområdet. Ingen bil där heller. Han gick över gatan utan att bry sig om att vänta på att den nedre gubben skulle hinna bli grön. När han passerat övergångsstället och fortsatte in på Magle Lilla Kyrkogata stressade ljusets metalliska tick inte längre någon, mer än sig själv. Innan de snabba ticken lugnat ned sig försvann dessutom ljudet av dem bakom Jacobs rygg. Inne i den gamla delen av Lund syntes ännu färre bilar än förut. Innan nästa motorljud och skrapet av gummi mot sten hördes nästa gång, hade Jacob hunnit hela vägen till Kiliansgatan.

Kapitel 46: Bitterljuva hämnd!

Under större delen av arbetsdagen hade Fredrik tänkt på Jonna som väntade på honom där hemma. Det var inte första gången hon sov över hos honom men däremot första gången han tillåtit henne stanna hela dagen när han själv var borta. Detta eftersom vicevärden hört av sig och behövde komma in vid tvåtiden för att byta ut kåpan till köksfläkten. Han hade aldrig gillat det där med att tillåta främlingar och hantverkare i sitt hem när han själv var på jobbet så när Jonna ville spendera natten hos honom var det han själv som föreslog att hon kunde stanna och öppna för Sven, som vicevärden hette. Jonna hade nickat glatt och tyckt att det hela var en jättebra idé eftersom hon ändå var ledig och så var det hela avgjort och Fredrik hade en sak mindre att oroa sig över den dagen. Han var nu på väg hem efter en vanlig arbetsdag utan några extraordinära händelser och han såg fram emot att träffa Jonna och kyssa henne och ta henne i sina armar och förmodligen ligga med henne. Efter det kunde de laga mat tillsammans, äta och prata om allt möjligt och förmodligen ligga med varandra en gång till. Han log bakom ratten när han tänkte på hur dagen kunde arta sig om inget gick fel. En bra dag, på det stora hela, trots händelselösheten på jobbet. Han svängde av från motorvägen, kom in på genomfartsleden och tankarna gled åt Sven och fläktkåpan. Ibland kunde en Jonna vara bra att ha till rent praktiska göromål också, tänkte han och flinade åt den förminskande tanken innan han rättade sig själv och tänkte något mer positivt om henne. 


Kapitel 44: Utan protester (Del 2)

Nu ska jag knulla dig hårt. De där orden ekade fortfarande i Julias huvud långt efter att Carl yppat dem. Orgasmen som tagit henne så fullständigt i besittning borde kanske ha gjort upphetsningen lite avslagen, men att han sade sådär gav omedelbart kåtheten ny kraft. Julia föll framåt och ned på magen från den lite märkliga ställningen hon stått i alldeles nyss, när allt blev så omvälvande skönt i hela kroppen. Lite lojt började hon vända på sig men hann inte halvvägs förrän Carl tog tag i ena axeln och välte omkull henne på rygg. Julia tittade upp och möttes av upphetsat stirrande ögon. Hon sänkte blicken och fick syn på den stora utbuktningen som missformade kalsongerna, upptäckte den blöta fläcken längst åt höger där kuken slutade. Att Carl också var kåt behövde hon verkligen inte tvivla på. Tänk att han blir så upphetsad av att göra det skönt för mig, funderade Julia och blev innerligt glad av innehållet i den egna tanken. Carl kröp över henne nu och han ställde sig grensle över bröstkorgen innan han försiktigt satte sig på magen. Långt ifrån lika försiktig var rörelsen med vilken han slet tag i Julias vänsterhand som han omedlebart förde den till sitt skrev, där han placerade den rakt på den hårda utbuktningen. Björns andning blev häftig när han använde Julias fingrar för att smeka sig själv. De fick ögonkontakt och Julia bet sig försiktigt i sidan av underläppen, när känslan av den hårda kuken mot fingrarna ökade efterupphetsningen ytterligare. Något fick Carls ögon att bli ännu större. Om det var smekningarna i sig eller något han sett i hennes ansikte, kanske i blicken, det kunde Julia inte bli klok på. Det spelade egentligen ingen roll. Carl var kåt och det stod skrivet i hela ansiktet på honom. Den innebörden och ingen annan lyste som starka neonlampor i hans melerade ögon, de som annars var så lugna och till synes oberörda av omvärlden.

Kapitel 31: Dagen efter

Ett oväntat ljud får Tove att vakna där hon ligger i sängen. Hon öppnar inte ögonen omedelbart eftersom hon vaknat så alldeles nyss att hon ännu inte är helt medveten om att hon överhuvudtaget har sovit. Med ögonen slutna lyssnar hon istället efter ljudet, men det är borta. När sekunderna tickar framåt känner hon snart ett tryck över pannan och hon börjar minnas vad hon gjorde kvällen innan. Hon var ute, tillsammans med sina kompisar på favoritklubben där de alltid spelar rätt musik. Åtminstone för det mesta, ibland slinker det med en dålig låt också. Det förklarar i vilket fall som helst trycket över pannan. Vin och drinkar, shots, och högljudd musik som ackumulerats till en stor röra i en enda stackars hjärna. Tove börjar fundera på om hon hade kul. Hon tror det men det är ännu för tidigt för att komma ihåg några detaljer från kvällen. Hon känner en intensiv önskan att få dricka något. Vatten. Tungan är uttorkad och lite svullen inne i munhålan och när hon öppnar munnen en aning är det som om något tar emot, hindrar rörelsen. Ena mungipan vill helt enkelt inte öppna sig lika lätt som den andra. Med den torra tungan slickar hon sig runt munnen som för att smörja ett rostigt gångjärn. Hon försöker sedan öppna munnen igen och det går lättare nu. Inne i munhålan känner hon att tungan förde med sig något in. Hon förstår inte vad det är och spottar lätt för att få ut det. Nu öppnar hon ögonen och ljuset som strömmar in i ögonen bländar henne fullständigt. Med ett tungt stön sluter hon ögonlocken igen för att snart ge det hela ett nytt försök, långsammare den här gången. Hon kisar, tar in ljuset försiktigt, mer och mer tills hon vant sig vid styrkan. När ögonen är helt öppna för andra gången är ljuset fortfarande för starkt, men hon börjar sakta vänja sig vid det. Med ena handens fingrar stryker hon över den rostiga mungipan och tittar efter vad det är hon har mellan pekfingret och tummen. Det är omöjligt att avgöra med säkerhet men det smulas sönder till ett fint och ljust pulver när hon gnuggar fingrarna mot varandra. I samma ögonblick upptäcker hon märkena på handleden. Ett av dem har blivit till ett litet blåmärke. De andra är bara rödaktiga spår.

Kapitel 25: Bästa kompisar och nyfikna

Molly och Maria var bästa kompisar sedan så lång tid tillbaka att ingen av dem längre mindes när vänskapen först inletts. Vad den ena än tog sig för så brukade den andra följa med eller hänga på vore de varandras skuggor. Hela skoltiden hade de dessutom gått i samma klass och eftersom de var grannar sedan barnsben så umgicks de flitigt även på fritiden. Det var först när de var i färd med att passera de tjugo som deras liv började ta någorlunda olika riktningar och de tvingades vara ifrån varandra under längre tider. Ändå flyttade de till samma stad och studerade på samma universitet, om än olika program. De fortsatte vanan trogna att umgås på fritiden och gick under helgerna oftast ut på samma ställen, tillsammans, som om egentligen inget av större betydelse hänt sedan den dag de börjat i samma skola för första gången. Maria som var den lite tuffare av de två, den som tog för sig av livet på ett mer naturligt och avslappnat vis, hittade en tid efter flytten till universitetsstaden en kille som hon blev intresserad av. Emil som var både rolig och välbyggd studerade något helt annat men blev intresserad av Maria han också. De började träffas och gick på några fester tillsammans men det blev egentligen aldrig mycket mer än så av den relationen. Åtminstone inte kärleksmässigt för i själva verket träffades de nästan varje helg under den falska förespeglingen att se på film när de i själva verket båda visste att det var sex de var ute efter. Två vuxna personer som var svältfödda på kärlek och närhet. De hade helt enkelt gjort något åt saken, utan att för den sakens skull ställa några fler krav på varandra. Maria som i vanliga fall berättade allt och lite till för Molly valde av någon anledning att inte berätta för sin kompis om Emils fortsatta närvaro i sitt liv. Istället smög hon med de erotiska träffarna och påstod sig ofta vara för trött på söndagarna för att umgås.

Kapitel 18: Utlånad till en kompis

Magdalena och Micke satt och åt middag tillsammans en torsdag som inte utmärkte sig på något exceptionellt vis från andra torsdagar. De hade beställt hem thai-mat från restaurangen som nyligen öppnat i stan och var ganska nöjda med vad de fått. Under måltiden satt de och pratade glatt om vad de skulle göra till helgen och Magdalena undrade om inte Micke ville följa med och hälsa på hennes föräldrar. Micke svarade undvikande av vana men skulle förmodligen komma att följa med i slutänden ändå. Han tog en sista tugga av sin mat och när han svalt innehållet i sin mun satte han båda armbågarna mot bordet och lutade ansiktet i händerna medan han tänkte. Magdalena satt mittemot och hoppades på ett positivt svar men såg bara hur Micke gnuggade ögonen med sina handflator. Slutligen drog han fingrarna över sitt rakade hår, fällde ned händerna och tittade upp på henne med framtvingat sömndruckna ögon. "Men jag är ju trött!" utbrast han som om detta gav honom rätt att inte svara på frågan. "Tur att det inte är förrän imorgon då" svarade Magdalena kvickt och kände sig ganska nöjd med sitt svar. Micke sträckte ut tungan åt henne men innan Magdalena hann bli sur på honom började han skratta och sträckte fram en hand åt henne. "Jag bara skojar. Jag följer med" försäkrade han och kramade hennes hand. Magdalena sken upp och blev glad. Hon hade inte alls varit säker på att Micke skulle vilja följa med. De tog sina tallrikar med sig ut i köket innan de gick in i vardagsrummet och tillsammans satte sig i Mickes röda soffa. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och slog på stereon, bläddrade fram bland låtarna på den bärbara datorn tills han var nöjd och lutade sig sedan tillbaka med en suck.

Kapitel 16: Ett alternativ till förfest

Elina tittar på sitt armbandsur och känner stressen smyga sig på alltmer för varje slag den långa sekundvisaren rör sig runt urtavlan. Johan och Benjamin borde varit där för länge sedan och själv borde hon duschat för ännu längre sedan. Nu kommer hon bli tvungen att duscha under tiden de väntar på henne och det retar henne en smula. Hon överväger att springa in i duschen redan nu, men dyker killarna upp under tiden kanske de tror att hon åkt iväg till förfesten hos Sandra utan dem. Nej, hon måste vänta tills åtminstone en av dem kommit. Utan att hon ens märker det själv börjar hon följa sekundvisarens rytmiska rörelse med ena foten och hon stampar mjukt mot golvet och tittar ut genom fönstret för att se om de inte ska visa sig snart. Hon ser ingen på gårdsplanen utanför huset och bestämmer sig för att förbereda duschen medan hon väntar. Hon hämtar ett rött badlakan i garderoben och tar det med sig in i badrummet där hon lägger det på toalettstolens lock. Sedan blir hon rastlös och tittar efter så att hon har schampo och duschtvål trots att hon mycket väl vet att flaskorna inte är på långt när tomma. Armbandsuret får ännu ett stressat ögonkast och Elina går ut i sitt rum. Hon sätter sig framför skrivbordet på den trästol hon köpte för en spottstyver på blocket, för knappt en vecka sedan, och när hon ser sig om i sin nya lägenhet känner hon sig lycklig ändå. Det spelar ingen roll hur sena killarna är. Hon har flyttat till en alldeles egen lägenhet och råder för första gången helt och hållet om sig själv. Hon har dessutom möblerat den lilla ettan precis så som hon själv vill ha den och hon bryr sig inte det minsta om huruvida någon tycker att hon borde göra något annorlunda.

Kapitel 49: Ett övertramp blir bestraffat

Under hela bilresan hem satt de under tystnad och valde istället att fokusera på de vitmålade strecken som for förbi under och bredvid bilen. Ingen ville säga något eftersom de båda visste vilket ämne som förr eller senare måste hanteras. De var inte sugna på det. Kanske var det bättre att bara låta det bero. Låta det passera som om det aldrig hade hänt, men Evelina var inte säker på att det var möjligt. Hon kunde inte tro att hon skulle komma undan så lätt med sitt lilla övertramp. Hon var skuldmedveten och förstod att hon förr eller senare måste stå till svars för sitt snedsteg eftersom Daniel tydligen sett allting. Hon kunde knappt titta på honom där han satt och körde utan stirrade medvetet rakt fram för att slippa möta hans anklagande blickar. Det var en kortsiktig strategi men den fick duga åtminstone tills de var hemma. Vad som skulle hända sedan var upp till honom. Hon förstod om han var arg på henne. Förstod om han skulle berätta för henne vilken dålig flickvän hon i själva verket var. Hon måste svälja och kände hur ansträngd hennes hals blev när hon gjorde det. De var snart hemma och hon stålsatte sig inför hemkomsten då hon till slut måste möta hans blickar och inte längre skulle komma undan. Evelina funderade på om hon kunde sätta på radion i alla fall för att på så sätt slippa den hemska tystnaden men så fort hon sträckte sig för att trycka igång den anade hon Daniels blick som följde hennes hand och hon drog tillbaka den igen utan att fullborda handlingen. Tystnad fick duga. Hon förtjänade ingen lindring. Hon visste vad hon gjort och att det var fel. Hon hade ingen rätt att styra händelsernas förlopp och hon tänkte inte försöka heller. Om han bara kunde säga något, men hon visste att han skulle förbli tyst tills de kom innanför dörren till lägenheten. En outhärdlig tystnad, men hon måste försöka trycka undan ångesten och hantera situationen så gott hon kunde.

Kapitel 37: Stulna blickar och ett tomt kök

I över en timme hade de nu suttit och sneglat mot varandra genom rummet. Peter fick ingen ro att prata med sina bordskamrater. Inte när hela rummet lystes upp av en punkt på andra sidan av lokalen på det sättet. En punkt med blont hår och de vänligaste ögon han någonsin sett. Hon var berusande vacker där hon satt och pratade med sina egna bordskamrater. Ett samtal som måste gå på tomgång med tanke på att deras blickar hela tiden möttes och intensivt fångade varandra. Som om de dansade med kropparna tätt tryckta mot varandra mellan borden. En ögonkontaktens dans. Inte mer än så men ändå var det den underbaraste dans Peter någonsin varit med om. Den mjukaste omfamning han någonsin känt. Den mjukaste omfamning han aldrig känt. Det satt någon bredvid henne som krävde hennes uppmärksamhet med jämna mellanrum, dold av bordskamraten mittemot. Det var tydligt vem han måste vara och Peter skämdes för hur det i hans sinne rördes upp känslor av svartsjuka som fick honom att avsky den personen. De hade aldrig träffats. Aldrig utbytt ett ord. Kanske var det världens trevligaste person. Nej, så kunde det inte vara. Den som hindrade deras blickars dans att bli fysisk kunde inte vara en bra person. Fick inte vara det. Dåligt samvete. Detta förbannade dåliga samvete som vägrade förbarma sig över honom. Kände hon samma sak? Kanske skulle han aldrig få veta.

Kapitel 17: Ett oplanerat möte (del 2)

Klockan var inte ens särskilt mycket ännu. Ändå hade de hunnit med en del redan. Det fick man nog säga. Nu satt Fredrik och Peter på varsin stol vid köksbordet. Jennifer var inne på toan och fixade till sig. Det var vad hon hade sagt iallafall. Exakt vad det betydde visste ingen av dem. Peter satt och lyssnade efter ljuden inifrån badrummet. När han var nöjd med hur det lät lutade han sig konspiratoriskt fram mot Fredrik. "Du vet det du har berättat att någon tjej gillade?" Fredrik såg ut som ett frågetecken. "Va? Vad menar du" var allt Peter fick till svar. "Hon som tyckte om att bli strypt!" viskade han mellan tänderna. Fredriks ögon glimmade till när han förstod vad Peter pratade om. "Jaja, jo jag vet vem du menar. Vad är det med henne?" frågade Fredrik förvirrat. "Hon bor inte här bara så du vet" fortsatte han. Peter himlade med ögonen och tittade sig sedan nervöst omkring, lyssnade efter badrumsljuden igen men bedömde ännu en gång att det var lugnt. "Jag menar inte så... Jag berättade för Jennifer om den grejen." Fredrik sken upp. "Va? Vad tyckte hon om det?" Fredrik lutade sig fram över bordet och nu satt de lutade mot varandra som om de smidde kriminella planer. "Ja alltså, vi har inte testat" svarade Peter snabbt "Men jag tänkte att du kunde göra det sen när vi tar henne igen." Fredriks leende bytte karaktär till en sorts sned slughet. "Ok, gärna för mig men... Är du säker på att hon inte blir rädd?" frågade Fredrik. "Näe, det tror jag inte. Strunt i det. Jag ser till så att hon inte får panik, bara gör din grej med hen..." hann Peter säga innan Jennifer kom ut i köket. "Vad tysta ni blev. Vad pratade ni om då?" frågade hon de båda halvnakna männen som satt vid bordet. De hade inte bemödat sig om att på sig mer än sina byxor. "Eh, inget speciellt" svarade Peter snabbt och gav Fredrik en hastig blick. Jennifer kisade misstroget mot Peter innan hon vände sig mot Fredrik som bara log oskyldigt och glatt. "Säkert" fortsatte Jennifer, spelat tjurig, vilket fick Fredrik att börja skratta. Jennifer gav honom en ond blick och hans leende förbyttes till en änglalik min som ingen kunde tro på.

Kapitel 16: Ett oplanerat möte

Fredrik satt vid baren och drack av sin öl när han såg dem. Han höll på att svälja ner den skummande ölen i fel hals av förvåning. Peter upptäckte honom precis då och kom fram och hälsade. "Tjena, jag visste inte att du skulle vara i stan." Fredrik lyckades få ordning på sin öl och sitt svalg till slut. "Ehrm, jo. Är mest på genomresa faktiskt. Jag ska vidare imorgon eftermiddag. Hej förresten!" Under tiden de pratat hade Jennifer kommit fram hon också. "Hej Fredrik!" sade hon glatt och Fredrik tyckte att hon strålade. "Tjena Jennifer" svarade han högljutt tillbaka och blinkade åt henne när han lade till; "Tack för senast!" Jennifer blev generad och rodnade. Sedan tänkte hon efter och insåg att det bara var de tre i lokalen som visste vad Fredrik syftade på. Rodnaden lade sig därför snabbt och hon svarade honom; "Tack själv för en god insats." Alla tre började skratta åt pinsamheten i situationen och avväpnade den på så sätt. "Får man bjuda på en runda?" frågade Fredrik dem. Peter och Jennifer nickade båda. Efter en liten stund hade alla varsin dryck i handen och de började titta efter ett bord att sätta sig vid. Peter fann snabbt ett avsides bord, omgivet av två väggar dessutom. De gick dit alla tre och var nöjda över den relativa ostördheten som bordets läge i lokalen erbjöd. Sedan började de prata om allt möjligt som hänt på sistone. Det tog dock inte lång tid innan samtalet gled in på det de hade gjort senast de träffats. Fredrik tvekade inte att berätta hur mycket han hade gillat det och hur skön Jennifer hade varit. Detta fick Jennifer att bli lite förlägen men i hemlighet njöt hon av att höra Fredrik prata om henne på det sättet. "Jag tycker vi hade det riktigt trevligt" valde hon att säga och Peter höll med genom en instämmande nick. När deras drycker tagit slut tog Peter på sig att bjuda på nästa runda. När han gick till baren för att beställa satt Jennifer och Fredrik kvar. De började prata om Peter och om folk som satt i baren. Fredrik kunde inte låta bli att emellanåt snegla på Jennifers kropp. Hon hade en ganska tunn klänning på sig och hennes fylliga bröst var svåra att inte fastna vid. Jennifer märkte hur Fredriks blick gled nedåt ibland och kände spänningen öka. Peter kom tillbaka igen och delade ut glas. Jennifer fick ett nytt glas vin och killarna en varsin skummande öl.

Kapitel 4: Pokerkvällen

Vissa helger händer det verkligen ingenting. Jag och några polare brukar försöka få ihop ett gäng för att spela poker sådana helger. Något måste man ju göra. För några veckor sedan fanns det verkligen inga planer alls inför helgen. Vi försökte dra ihop några stycken för att dra ut på en konsert men det var dåligt med finanserna hos de flesta i bekantskapskretsen. Så det såg ut att bli ännu en helg med poker och öl. Denna gång hade turen kommit till Andreas. När fredagens slitgöra var slut var det så dags att dra hem till honom. När jag kom dit framåt kvällen blev jag positivt överraskad över att så många ändå slutit upp. Det såg ut att bli jag, fyra andra grabbar och en flickvän till en av dem. Inte illa ändå när det i början verkat bli max tre personer. Så när jag steg in i lägenheten kunde jag inte undgå att släppa fram ett leende av förväntan. Det här kunde bli kul ändå.

Vi satte oss alla kring Andreas bord där kort och marker delades ut av honom till varje deltagare. Alla lade in 200kr var i potten som i slutänden skulle delas ut till vinnaren och andraplatsen. Jag satt mittemot Danne och hans tjej vilket kändes rätt bra trots den potentiella risken att bli distraherad av henne och därmed spela dåligt. Vi började spela. marker åkte fram och tillbaka mellan spelarna och några timmar in i spelet var Tomas utan och bestämde sig för att inte lägga in mer pengar. Han ville hellre titta på och sköta musikvalet. Finfint tänkte jag. Inte mer pengar att vinna visserligen men istället en ökad chans att faktiskt bli den som vann. Vi spelade ett tag till och till slut tröttnade Tomas och stack hem istället. Det hade gått rätt bra för Danne hela kvällen men nu såg hans hög med marker rätt ynklig ut. Snart var den helt borta, men hans flickvän, som tagit det lugnt med satsandet hela kvällen, gav honom sin hög och han fick spela för hennes räkning istället. Bara fyra spelande kvar alltså. Danne hade fått upp ett gott självförtroende nu när hans hög med marker var stor igen. Kanske lite för bra självförtroende, för snart spelade han sina händer mer och mer aggressivt. Han såg slutligen sin chans att hamna i ledning och gick "all in" med alla sin flickväns marker. Jag tänkte efter, liksom alla runt bordet, och bestämde mig för att syna hans bluff. Om det nu var en sådan. Jag synade och till min stora lättnad hade jag en bättre hand än honom. Nu satt Danne där ännu en gång utan marker. Jag bestämde mig för att jävlas med honom och sa att han kunde få tillbaka hälften av dem om han lät sin tjej suga av mig. Danne blev röd av ilska och sa att jag kunde dra någonstans. Jag flinade åt honom men såg samtidigt att hans flickväns ansikte också var lite rött. Hon såg dock inte det minsta arg ut. Snarare förlägen och lite förvirrad. Jag tittade henne därför rakt i ögonen och hon vek undan med blicken omedelbart. Dannes flickvän var rätt snygg. Några år över tjugo satt hon där med mellankort svart kjol och en t-shirt med något kul eller tufft tryck som jag inte brydde mig tillräckligt om för att minnas i efterhand. Bakom trycket hade hon däremot två små bröst som i min fantasi bad om uppmärksamhet och omsorg. När jag lyckades koncentrera mig på mina kort igen såg jag i ögonvrån hur hon kastade försiktiga blickar på mig i smyg. Jag log inombords och började fundera över hur jag skulle kunna få henne ändå. Visst, det är en polares tjej men hon är rätt het och sådana blickar hade hon aldrig gett mig förut.

Kapitel 2: Det gamla kvarnhuset

Linnea och Fredrik var på väg hem nu. Hon tyckte det skulle bli skönt att komma hem och lägga sig. Få sova och inte tänka mer på det Fredrik sagt. Det skulle säkert komma på tal imorgon också, säkert i flera dagar, men just nu skämdes hon så mycket för hur hon betett sig att hon bara ville ta en paus från Fredriks fördömanden och sina egna tankar. Bussen närmade sig sin ändhållplats. Bara en kvarts promenad kvar, sedan var de hemma igen. De var de sista passagerarna på bussen och så fort de hoppat av körde busschauffören tillbaka mot stan igen. De började gå hemåt på grusvägen och Linnea försökte ta Fredriks hand men han var helt ointresserad av att hålla i henne tydligen. Det gjorde lite ont i henne att han behandlade henne så. Var det verkligen så allvarligt det hon gjort? Det var det kanske ändå. När de gått en bit på vägen började det duggregna. Typiskt. Inga paraplyn hade de med sig heller. En bit fram syntes den gamla bron. Efter den var det tio minuters promenad kvar. När de närmade sig bron tilltog regnet i styrka. Snart öste det ner över dem och de började se sig om efter skydd. När de var över bron föreslog Fredrik att de skulle gå in i det gamla kvarnhuset. Det låg bara sådär 100 meter ut från vägen vid bron, inklämt mellan en ännu mindre grusväg och åns svarta porlande vatten. Linnea nickade till svar och de började småspringa ditåt. När de kom fram sökte Fredrik snabbt omkring sig efter en öppen dörr och fann till slut en som stod lite på glänt. Han kallade till sig Linnea och hon kom fram till honom. Hon nickade godkännande och Fredrik öppnade. Dörren var seg och gick knappt att få upp. Den hade uppenbarligen inte använts på länge. Tillslut gav den dock vika och de smet in. Det var beckmörkt där inne. Det tog ett tag innan deras ögon vänjde sig men snart såg de konturer som blev till mörkgrå ting vars former bara knappt kunde urskiljas. Det verkade vara gamla hästvagnar eller slädar. Längs med golvet var det så mörkt att ingen av dem kunde avgöra om det var hjul eller medar under vagnarna. På andra sidan av rummet fanns det stora kvarnhjulet som inte rört sig på kanske hundra år. De såg inte det själva, men alltihop var täckt av ett tjockt lager damm blandat med spindelväv.