Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.

Kapitel 17: Ett oplanerat möte (del 2)

Klockan var inte ens särskilt mycket ännu. Ändå hade de hunnit med en del redan. Det fick man nog säga. Nu satt Fredrik och Peter på varsin stol vid köksbordet. Jennifer var inne på toan och fixade till sig. Det var vad hon hade sagt iallafall. Exakt vad det betydde visste ingen av dem. Peter satt och lyssnade efter ljuden inifrån badrummet. När han var nöjd med hur det lät lutade han sig konspiratoriskt fram mot Fredrik. "Du vet det du har berättat att någon tjej gillade?" Fredrik såg ut som ett frågetecken. "Va? Vad menar du" var allt Peter fick till svar. "Hon som tyckte om att bli strypt!" viskade han mellan tänderna. Fredriks ögon glimmade till när han förstod vad Peter pratade om. "Jaja, jo jag vet vem du menar. Vad är det med henne?" frågade Fredrik förvirrat. "Hon bor inte här bara så du vet" fortsatte han. Peter himlade med ögonen och tittade sig sedan nervöst omkring, lyssnade efter badrumsljuden igen men bedömde ännu en gång att det var lugnt. "Jag menar inte så... Jag berättade för Jennifer om den grejen." Fredrik sken upp. "Va? Vad tyckte hon om det?" Fredrik lutade sig fram över bordet och nu satt de lutade mot varandra som om de smidde kriminella planer. "Ja alltså, vi har inte testat" svarade Peter snabbt "Men jag tänkte att du kunde göra det sen när vi tar henne igen." Fredriks leende bytte karaktär till en sorts sned slughet. "Ok, gärna för mig men... Är du säker på att hon inte blir rädd?" frågade Fredrik. "Näe, det tror jag inte. Strunt i det. Jag ser till så att hon inte får panik, bara gör din grej med hen..." hann Peter säga innan Jennifer kom ut i köket. "Vad tysta ni blev. Vad pratade ni om då?" frågade hon de båda halvnakna männen som satt vid bordet. De hade inte bemödat sig om att på sig mer än sina byxor. "Eh, inget speciellt" svarade Peter snabbt och gav Fredrik en hastig blick. Jennifer kisade misstroget mot Peter innan hon vände sig mot Fredrik som bara log oskyldigt och glatt. "Säkert" fortsatte Jennifer, spelat tjurig, vilket fick Fredrik att börja skratta. Jennifer gav honom en ond blick och hans leende förbyttes till en änglalik min som ingen kunde tro på.