Straff utan vare sig offer eller brott

Klockan var omkring halv åtta på morgonen när Jonathan vaknade, utan att någon klocka hade ringt. Han vände huvudet åt sidan och kunde nöjt konstatera att Elsa låg bredvid. Det visste han förstås redan, men det skadade aldrig att titta efter en extra gång. Det hade blivit söndag och därför väckte han henne inte. Istället skickade han nyvaket längtande blickar mot Elsa en stund. Hon låg med ansiktet mot honom och för varje tungt andetag växte bröstkorgen under täcket för att i nästa ögonblick sjunka ihop och försvinna ut i rummet som en uppvärmd liten vindpust. Jonathan kunde inte låta bli utan placerade handen framför de mjuka läpparna för att känna den varma luftströmmen mot fingrarna, som vore det en del av Elsas själ han tog emot och vårdade sensationen av. Med en försiktig kyss tryckt mot Elsas kind uttryckte han sin sinnesrörelse för detta rödhåriga bylte av fridfull sömn. Andningen bröts av när läpparna vidrörde den lena hyn men hon vaknade inte. Jonathan log. Elsa hade varit ute sent igår med sina vänner och när hon gick och lade sig var hon inte helt nykter. Jonathan hade själv vaknat till när hon kröp ned i sängen men hade inte sagt något utan låtsats fortsätta sova. Han njöt av att känna Elsa krypa tätt intill honom, hur hon tryckte sina ben mot hans bakifrån för att stjäla värme och den lilla armen som hon lagt runt honom för att kunna ligga så tätt intill som möjligt med bröstkorgen mot hans rygg. Värmen bjöd han gärna på och de mjuka brösten suggestiva tryck mot ryggen hade varit nära att ge honom. Ståendes nu bredvid sängen tittade Jonathan ned på Elsa och fylldes av värme i hela bröstkorgen. Det rufsiga klarröda håret täckte halva ansiktet, en olydig lock var på väg in i mungipan. Den vita kudden syntes knappt under allt det röda. Elsa fick sova vidare så länge hon ville. Jonathan hade ändå planer för förmiddagen och Elsa hade ändå mest varit i vägen.

Kapitel 49: Det djupa allvaret

Vägen hem tycktes på något vis mörkare än vanligt, dystrare, trots att Julia var mer än nöjd med kvällen. Gatlampans gula ljus föll olycksbådande över den slitna asfalten framför henne och nakna grenverk hängde ut från sidorna av gatan, stirrande på den ensamma flickan och hånande de märkliga erfarenheter som hon gått igenom för bara några timmar sedan. Julia kunde inte låta bli att flera gånger se efter bakom sig så att ingen följde efter henne. Nej, Ingen fanns där, men trots det kände hon sig observerad, på något konstigt vis naken inför hela världen. Hon borde vara smutsig om kinden men var det inte. Julia rös till och fortsatte gå. Stegen ekade gatan fram och kom strax tillbaka, förändrade till ton och rytm. Den där känslan inom henne ville verkligen inte försvinna och Julia ökade på stegen för att komma snabbare hem. Började hon ångra sig? Hon trodde inte det, men var inte helt säker. Hela kvällen hade varit så konstig men samtidigt underbar. Atmosfären i huset, vänlig men samtidigt bisarr. Inte en enda person hade Julia känt igen när hon kom. Förutom en. Lowe. Det var trots allt han som bjudit henne dit. Det var inte likt Julia att göra något sånt. Det började med att han stod utanför ingången till skolan precis när föreläsningen var slut. Han delade ut lappar. Olika lappar till olika fester. Först stoppade han ett gäng om minst fem personer från Julias klass, log och gav dem varsin kopierad lapp på blått papper. Därefter gick Per och Axel ut genom dörren och nedför stentrappan. De fick också varsin blå lapp, men inget leende. Några andra i klassen fick röda lappar. Julia stod och tittade på innanför fönstret, bredvid ytterdörren och hon såg nyfiket på när klasskamrat efter klasskamrat fick en lapp av Lowe. Inte för att hon visste då att han hette så.

Kapitel 8: Kråkslottet

"Du behöver inte ens prata med honom ju!" Sara tittade bedjande på Ines när hon uttryckte orden som ingen av dem egentligen trodde på. Jakob hade ringt Sara kvällen innan och frågat om hon och Ines ville följa med ut och tälta i skogen till helgen. Sara var inte det minsta intresserad av camping men hade ett desto större intresse för Jakob. Därför hade hon svarat ja direkt utan att tänka efter. Huruvida Ines ville följa med hade inte ens slagit henne när hon blev tillfrågad. Det enda hon kunde tänka på var möjligheten att få vara själv med Jakob en stund vid en mysig öppen eld. Kyssas i flammornas sken och känna hans händer på sin kropp. Att Ines knappt stod ut med Andrè var något hon kommit på i efterhand. Varför skulle det vara så svårt för Ines att komma överens med honom för? Det visste hon egentligen men varför skulle det drabba henne? Det var orättvist. Hon kunde väl ställa upp för hennes skull i alla fall? Ines visste ju mycket väl hur mycket hon tyckte om Jakob. "Nähä, så när ni smyger iväg och hånglar så ska vi sitta och vara tysta eller?" Ines såg bister ut och Sara suckade därför besviket. "Jag vet att ni inte gillar varandra men du kan väl göra det för min skull?" Ines tänkte efter en kort stund innan hon svarade. "Du vet att det inte är så det är. Vi tycker om varandra, egentligen, men det slutade liksom inte så bra. Du vet vad som hände." Sara nickade förstående. "Jag vet. Men… Bara ett undantag. Kom igen!" fortsatte hon sin övertalningskampanj. Ines slog slutligen upp ett leende och i hennes ögon syntes en slughet som inte funnits där alldeles nyss. "Ok, men på ett villkor." Sara började hoppa upp och ner av ren glädje. "Vad som helst!" utbrast hon utan att tänka sig för. "Bra. Om ni ska hångla och ha er så får ni inte lämna mig och Andrè ensamma. Då kan jag följa med. Att se er hålla på kanske inte är det roligaste jag kan tänka mig men det är i alla fall bättre än att bli lämnad ensam med honom." Saras studsande dämpades en aning men hennes entusiasm kunde inte släckas så lätt. "Ok, jag lovar väl då. Vi går inte iväg någonstans utan stannar med er."

Kapitel 5: Cykelreparatörens oväntade kostnadsförslag

Inte idag! Inte just idag av alla dagar. Det var vad Marja tänkte när hon hoppade av sin cykel på väg hem från föreläsningen. Hon lutade cykeln framför sig på trottoaren och tittade granskande på den. Kedjan hade hoppat av. Hon kunde konstatera det och hon kunde se hur den egentligen skulle sitta. Förmodligen hade hon kunnat sätta tillbaka den också om hon bara fick tillräcklig tid på sig. Att hon skulle bli oljig om händerna på kuppen var inget större problem. Riktigt så känslig var hon ändå inte. Det var snarare tanken på att försöka rätta till problemet längs med en trafikerad väg och hela tiden bli tittad på som störde henne. Bli bedömd av varenda fotgängare, cyklist och förbikörande bilist när hon försökte lösa sitt problem. Marja ville inte ge dem det nöjet. Dessutom var hon faktiskt inte helt säker på hur hon skulle gå tillväga för att sätta kedjan på plats igen så det kunde i värsta fall ta ganska lång tid innan hon fick rätt på problemet. Efter en djup suck bestämde hon sig för att leda cykeln bredvid sig och gå hem. Vädret var trots allt ganska fint. Man fick vara nöjd med de små sakerna intalade Marja sig själv där hon gick. Hon kom omedelbart på sig själv med att tycka att det där uttrycket var otroligt fånigt. Vadå nöjd med de små sakerna? Vilka små saker? Var kedjan en sådan liten sak? Skulle hon vara nöjd med dess plötsliga beslut att hoppa av också? De irriterade tankarna avbröts först när Marja kom fram till en cykelväg som ledde rakt in mellan några träd och vidare genom en park. Det var en oändligt mycket bättre plats att eventuellt förödmjuka sig själv på. Om hon försökte laga cykeln där var det som mest några fotgängare och ett par cyklister som kunde få se henne misslyckas och se dum ut. Det kunde hon kanske bjuda på ändå.

Kapitel 50: Smutsiga erbjudanden

Under tiden de tittade på filmen kröp Nellie allt närmare Johannes. Trots att hans kompis Aron var där med dem ville hon känna hans kropp mot sin och den trygghet han erbjöd när någon scen blev på gränsen till för skrämmande för henne. Till slut satt hon alldeles intill honom med kinden lutad mot hans överarm. Hade hon varit längre så hade hon lutat den mot hans axel men Johannes var så lång att hon helt enkelt inte nådde högre. Det gjorde ingenting. Nellie tyckte om att han var så mycket större. Det var delvis däri tryggheten låg. Under långsammare scener där det inte hände så mycket tittade hon snett uppåt och betraktade Johannes ansikte som var helt fokuserat på skärmen utan att lägga märke till henne. Någon gång tittade hon bort mot Aron också där han satt i fåtöljen och följde händelserna i filmen utan att lägga märke till någon av dem. Hon gillade Aron. Det var Johannes bästa kompis. Inte bästa kompis i vanlig bemärkelse. Snarare var det den av hans kompisar som Nellie tyckte bäst om. Han kom över till Johannes lägenhet ganska ofta och när Nellie var där brukade de ha roligt alla tre. Filmen fortsatte och mysteriet om vem som kunde vara seriemördaren var så uppenbart att alla tre redan visste svaret. Det var mer en fråga om att få se ett spektakulärt slut vid det här laget och de väntade alla förväntansfullt på hur filmmakarna skulle presentera det för dem där de satt. Det visade sig snart att filmen var precis lika uppenbar som de hade trott. Pappan var mördaren och dottern var nära att stryka med hon också innan den osannolika hjälten kom in i bilden och räddade situationen. Självklart låg inte pappan kvar på den plats där han dött när slutscenen tonade ut i svart. En öppning för en uppföljare såklart. Snart började de vita eftertexterna rulla över den svarta bakgrunden och filmen var slut.

Kapitel 36: I eldstadens sken

Skogen for förbi honom på båda sidor i en hisnande hastighet. Innanför dess bryn syntes bara dunkelt mörker. En symfoni av mörka trädstammar vars hemlighet han färdades för snabbt för att lyckas utröna. Patrik var egentligen inte på väg någonstans. Bara ifrån något. Den snabba motorcykeln hade han skaffat för att komma undan. Få tid för sig själv och sina egna tankar. En ursäkt för att inte hinna tänka på sitt gamla liv. För att slippa tänka igenom sina handlingar. Han var inte stolt över allt han gjort. Att säga att han skämdes vore ändå en lögn. Det enda han ville var att glömma. Att skapa något nytt, någon annanstans. Motorcykeln levde upp till en del av hans förväntningar. Den tog honom dit han ville för stunden. Den omöjliggjorde också hans sämsta idéer samtidigt som den förhindrade honom från att ta med sig någon. En kompromiss han var mycket nöjd med. Hela vägen från Skåne hade han lyckats ta sig helskinnad till Norrland på småvägar och skogsleder. Packningen var så minimal han överhuvudtaget hade klarat av att rationalisera den. Den bestod i själva verket bara av en sovsäck, ett liggunderlag och de mest nödvändiga kläderna. Utöver detta inget mer än en plånbok med kontanter och ett bankkort för eventuella nödfall. Inte ens ett fotografi innehöll plånboken. Den stumma skogen omkring honom, upplevd från sadelns utkiksplats, var hans enda sällskap utöver maskinen under honom. Precis som han ville. Exakt som han planerat.

Kapitel 29: Valborg i stadsparken

”Johan! Här är vi!” hördes en kraftig röst genom sorlet. Det var Valborg och hela stadsparken var fylld till bredden av studenter och ungdomar. Gräset på marken stack bara fram som en del av ett större lapptäcke där de andra färgglada lapparna ockuperades av gäng i grupper om allt mellan tre och femton personer. Johan tittade sig förvirrat omkring och försökte hitta röstens ägare. ”Här!” hördes den ännu en gång innan han fick syn på sina vänner som satt och skrattade på ett par utslagna filtar med en engångsgrill i mitten. ”Ah, där är ni ju!” svarade Johan glatt och satte sig med sina vänner. De hade varit på plats tidigt på förmiddagen för att få en bra position. Johan som jobbat kom lite senare och nöjde sig egentligen med vilken plats som helst. I slutänden hade de hamnat nära den vita scenen från vilken hög musik dundrade ur stora högtalare som någon studentsammanslutning varit förutseende nog att ta med sig. Kanske inte den bästa platsen i parken om man ville föra en lugn konversation, men Johan och hans vänner hade andra planer för dagen. Fördelen med närheten till scenen var trots allt alla tjejer som förr eller senare förhoppningsvis skulle börja dansa. Att det var strax över tjugo grader varmt ökade bara gängets förväntningar. Allt för länge hade studentskorna varit iförda tjocka vinterjackor och halsdukar. Det var äntligen vår.

Kapitel 20: En våldsam picknick

Petra satt i stadsparken och väntade i solskenet. Hon hade bestämt med Carl att de skulle mötas där för picknick om bara en liten stund. Han kom gående mellan träden mot Petras håll. Han hade ganska långa shorts på sig och över dem ett svart linne. Ungefär lika uppklädd som henne själv konstaterade Petra nöjt, som själv hade på sig sina korta jeansshorts och ett linne. Sensommarvärmen höll i sig vilket gjorde att folk var glada och utomhus för att suga i sig den absolut sista solen för året. Carl kom fram till Petras filt och satte sig. Petra som tittat på Carl så länge han varit inom synhåll brydde sig knappt om att hälsa utan räckte istället fram en flaska med vatten. Carl tog tacksamt emot den och klunkade i sig en del vatten innan han gav tillbaka flaskan och öppnade sin väska. Han hade med sig mat i form av två fyllda ciabattas. Petra log och tog emot den ena och frågade samtidigt vad det var för fyllning. ”Judo-fyllning” svarade Carl så allvarligt han kunde, men kiknade av skratt efter bara någon sekund. Petra tittade låtsat surt på honom och hytte med handen. Det fick bara Carl att skratta ännu högre. ”Ok ok, det är tonfisk” försvarade han sig. De var båda hungriga och satte snabbt tänderna i sin mat. När de var färdiga lutade de sig tillbaka och tittade på varandra och på folket runt omkring. De passade på att kommentera folks egenheter och skratta åt andra som betedde sig märkligt i största allmänhet. Båda var nöjda över att de hade bestämt sig för en picknick på det här sättet. Det var ett bra sätt att lära känna varandra lite bättre om inte annat. Då kom regnet.

Kapitel 10: Det övergivna huset

Mikael var på väg hem från en bekant. Han satt i bilen och trummade febrilt med tummarna mot ratten i takt musiken som vrålade ut ur högtalarna. Det var sent. Klockan var redan långt över midnatt. Bilen åkte fram över en grusväg och den mörka granskogen for förbi på båda sidorna av bilen. En och annan grop i vägen var det enda som höll Mikaels uppmärksamhet uppe. Han hade kört den här vägen så många gånger att han nästan kunde blundat och ändå komma hem helskinnad. Just därför blev förvåningen desto större när han såg konturerna av en person gåendes längs med vägen. Han bromsade in och kollade vem det kunde vara. Att se någon gåendes på den här vägen var ingen vanlig syn och med tanke på att det var långt till närmsta hus, som det inte fanns många av i närheten ändå, var det inte mer än rätt att stanna till och fråga om personen ville ha skjuts. Personen vände sig om och tittade mot bilen med en hand för ansiktet för att kunna se bortom strålkastarnas starka sken. Det var en tjej. Det såg åtminstone ut så. När Mikael kom närmare kunde han konstatera att det i högsta grad var en tjej. Hon hade ganska långt svart hår men det var något i håret som reflekterade ljusskenet annorlunda. Något blått. Mikael vevade ner sidorutan och hälsade efter att ha sänkt volymen på stereon. ”God kväll!” ropade han glatt och lutade sig åt sidan för att se tjejen lite bättre. ”Hejsan” svarade tjejen försiktigt. Det var något med hennes ansiktsuttryck som inte stämde riktigt tyckte Mikael. ”Har det hänt något?” frågade han henne bekymrat. ”Ja..jo...alltså, jag blev utslängd ur bilen jag åkte med” svarade tjejen. ”Det var inte snällt” fortsatte Mikael. ”Eller var det du som inte var snäll kanske?” Han log finurligt när han frågade henne det där. ”Det var de andra som inte var snälla” fortsatte tjejen. ”Jag hade inte gjort någonting faktiskt.” ”Vill du ha lift?” Tjejens ögon sken upp och ett stort leende tecknade sig över hennes ansikte. ”Ja, jättegärna!” ”Hoppa in bara” svarade Mikael och nickade mot dörren. Tjejen hoppade omedelbart in och Mikael började köra fram längs grusvägen igen, långsammare den här gången. ”Vart ska du någonstans?” frågade han henne. ”Stockholm” svarade hon. Mikael började skratta högt. ”Då är du på avvägar minst sagt” fick han till slut ur sig. Den blå och svarthåriga tjejen började skratta hon också. ”Jag vet” svarade hon.

Kapitel 2: Det gamla kvarnhuset

Linnea och Fredrik var på väg hem nu. Hon tyckte det skulle bli skönt att komma hem och lägga sig. Få sova och inte tänka mer på det Fredrik sagt. Det skulle säkert komma på tal imorgon också, säkert i flera dagar, men just nu skämdes hon så mycket för hur hon betett sig att hon bara ville ta en paus från Fredriks fördömanden och sina egna tankar. Bussen närmade sig sin ändhållplats. Bara en kvarts promenad kvar, sedan var de hemma igen. De var de sista passagerarna på bussen och så fort de hoppat av körde busschauffören tillbaka mot stan igen. De började gå hemåt på grusvägen och Linnea försökte ta Fredriks hand men han var helt ointresserad av att hålla i henne tydligen. Det gjorde lite ont i henne att han behandlade henne så. Var det verkligen så allvarligt det hon gjort? Det var det kanske ändå. När de gått en bit på vägen började det duggregna. Typiskt. Inga paraplyn hade de med sig heller. En bit fram syntes den gamla bron. Efter den var det tio minuters promenad kvar. När de närmade sig bron tilltog regnet i styrka. Snart öste det ner över dem och de började se sig om efter skydd. När de var över bron föreslog Fredrik att de skulle gå in i det gamla kvarnhuset. Det låg bara sådär 100 meter ut från vägen vid bron, inklämt mellan en ännu mindre grusväg och åns svarta porlande vatten. Linnea nickade till svar och de började småspringa ditåt. När de kom fram sökte Fredrik snabbt omkring sig efter en öppen dörr och fann till slut en som stod lite på glänt. Han kallade till sig Linnea och hon kom fram till honom. Hon nickade godkännande och Fredrik öppnade. Dörren var seg och gick knappt att få upp. Den hade uppenbarligen inte använts på länge. Tillslut gav den dock vika och de smet in. Det var beckmörkt där inne. Det tog ett tag innan deras ögon vänjde sig men snart såg de konturer som blev till mörkgrå ting vars former bara knappt kunde urskiljas. Det verkade vara gamla hästvagnar eller slädar. Längs med golvet var det så mörkt att ingen av dem kunde avgöra om det var hjul eller medar under vagnarna. På andra sidan av rummet fanns det stora kvarnhjulet som inte rört sig på kanske hundra år. De såg inte det själva, men alltihop var täckt av ett tjockt lager damm blandat med spindelväv.