Kapitel 31: Kärlek på ett köksgolv

Felicia kom ut ur badrummet med en stor skön handduk virad runt sin kropp. När hon rörde sig genom hallen mot sovrummet upptäckte Jakob henne. Han kastade längtande blickar mot henne där hon gick. ”Kom hit Felicia” sade han åt henne. Felicia tvekade. Hon stod kvar och skruvade på sig på ett sätt som fick Jakobs inre att klaga högljutt i en flerstämmig körsång där allt ifrån längtan och åtrå gjorde sig hörda, tävlandes om hans uppmärksamhet med en djup bas av besvikelse över att hon inte rörde sig mot honom. Istället stod hon kvar och vickade en tå mot golvet så att Jakob inte kunde undgå att se hennes vaders vackra linjer. Istället för att svara gick hon de sista stegen mot sovrummets dörr och öppnade den. Ifrån vardagsrummet hörde hon en djup suck. Inte egentligen av besvikelse. Inte heller av irritation. Det var en suck som uppstått av nöd, för att ge utlopp för de känslor som trängdes i Jakobs bröst. Den lilla uppenbarelsen som stått framför honom och sedan gått vidare fick det att värka inom honom. En kraftig känsla i hans bröst gjorde det svårt att andas. Som om hans kropp tömts på sitt innehåll och nu enbart bestod av ett stort tomrum som på något sätt måste fyllas. Han visste precis hur det kunde fyllas. Ett skratt. Kanske bara ett leende. Vilken kärleksfylld reaktion som helst från Felicias håll skulle passa in i tomrummet och göra honom hel igen. Istället gick hon vidare och in i sovrummet. Jakob reste sig upp. Han kunde inte förmå sig själv att sitta kvar när hans inre sög så efter blotta bilden av henne i den där handduken.

Kapitel 20: En våldsam picknick

Petra satt i stadsparken och väntade i solskenet. Hon hade bestämt med Carl att de skulle mötas där för picknick om bara en liten stund. Han kom gående mellan träden mot Petras håll. Han hade ganska långa shorts på sig och över dem ett svart linne. Ungefär lika uppklädd som henne själv konstaterade Petra nöjt, som själv hade på sig sina korta jeansshorts och ett linne. Sensommarvärmen höll i sig vilket gjorde att folk var glada och utomhus för att suga i sig den absolut sista solen för året. Carl kom fram till Petras filt och satte sig. Petra som tittat på Carl så länge han varit inom synhåll brydde sig knappt om att hälsa utan räckte istället fram en flaska med vatten. Carl tog tacksamt emot den och klunkade i sig en del vatten innan han gav tillbaka flaskan och öppnade sin väska. Han hade med sig mat i form av två fyllda ciabattas. Petra log och tog emot den ena och frågade samtidigt vad det var för fyllning. ”Judo-fyllning” svarade Carl så allvarligt han kunde, men kiknade av skratt efter bara någon sekund. Petra tittade låtsat surt på honom och hytte med handen. Det fick bara Carl att skratta ännu högre. ”Ok ok, det är tonfisk” försvarade han sig. De var båda hungriga och satte snabbt tänderna i sin mat. När de var färdiga lutade de sig tillbaka och tittade på varandra och på folket runt omkring. De passade på att kommentera folks egenheter och skratta åt andra som betedde sig märkligt i största allmänhet. Båda var nöjda över att de hade bestämt sig för en picknick på det här sättet. Det var ett bra sätt att lära känna varandra lite bättre om inte annat. Då kom regnet.